Med stora sanningar och små ord pulsar jag femhundra mil genom snön för både deras och min egen skull

Ytterst sällan kikar jag igenom de här bloggtexterna. Det händer, men ytterst sällan.
I kväll var ett sådant tillfälle...

Det slår mig att T och L nämns i nästan varenda text och det finns anledningar till det. För det mesta har det berott på att jag varit alldeles tjutig, sett allting i svart och inte sett någonting bra med dagarna men oftast har det berott på att jag… Jag… Ja, fan mig: det har berott på att jag älskar dem så förbannat mycket och jag älskar dem av flera anledningar. Vilka de anledningarna är tänker jag inte räkna upp nu. Du får väl tänka lite själv också eller så kan du läsa mina texter.
Välj själv, kompis.

Och om du, som läser det här om tio år inte förstår vad jag menar så ska du ta en rejäl funderare och tänka tillbaka på de vänner som du en gång hade och som sedan försvann bort. De vännerna du delade skratt, filosofier, svarta nätter, kaffe och cigaretter med. Jag tror att om du blundar riktigt hårt, minns du dem. Du minns också sista gången ni sågs och sa: ”Vi får ringa varandra” och att det glömdes bort lika snabbt. Det kom saker emellan: en familj, ett psykbryt, en utlandsvistelse som drog ut på tiden eller någonting helt annat. Du tänkte på dem ibland men obönhörligen försvann de bort och till slut försvann det där telefonnumret du skrev ner på en papperslapp för hundra år sedan och du tänkte kanske att de var lika bra och att det inte gjorde så mycket…
Men nu ska du lyssna och du ska lyssna noga: bedriv lite seriöst detektivarbete, ring Nummerupplysningen, sätt upp lappar på stan eller vad du vill. Gör vad du vill men när du väl tagit reda på deras telefonnummer så ska du lyfta telefonluren och ringa dem, hör du det!?
Du förstår, nära vänner skaffar man inte. Nära vänner hittar man inte.
Nära vänner förtjänar man…

Missförstå mig inte nu, jag har ett stort gäng kompisar och polare här i Norrköping. Men jag är också tillräckligt barnslig för att göra skillnad på kompisar, polare och vänner. Kompisarna och polarna är oftast ytliga bekanta, kontakter om du så vill, som stimmar runt i periferin medan vännerna är de som kommer mig nära. Det beror på att jag är extremt noga med vilka jag låter komma mig nära. Riktiga vänner har jag bara fyra-fem stycken och jag nöjer mig med det.

* * *
Precis innan jul dök T upp i den minsta rutan i hela världen, strök mig över pannan och tröstade mig inför någonting som var otäckt: mina nattliga demoner. Jag sa någonting om att jag i bland blir rädd för att de båda ska försvinna ur mitt liv och T sa: ”Vi ska ingenstans…”
Där och då började jag tjuta som det lilla barn jag är. Ja, jag vet att det låter fånigt, men det fina med både T och L är att de oftast tar mig för den jag är, så även den gången. För dem behöver jag inte förställa mig eller bevisa någonting. De vet vart de har mig och faktiskt är det så att de respekterar mig för den jag är: med alla mina ticks, neuroser, dramatik och panikartade glädje/sorgattacker (och allt det andra jag för stunden inte kan komma på). Det har stormat tillräckligt mycket runt mig för att jag ska förstå vilka som står mig närmast. Det har blåst hårt nog för att jag ska förstå att de inte kommer att lämna mig. Jag förstod det faktiskt redan vintern 2002/03…
Jag uppskattar deras sällskap, hur de tänker och ATT de tänker. Jag uppskattar jag deras ord. För många gånger har det varit så att jag själv inte kunnat se rakt och då har jag uppskattat deras försök att få mig upp ur skyttegraven. I bland har de varit bryska och de har varit bryska av en anledning: ibland kan jag inte förmå mig att dra mig upp ur gyttjan och då har de tagit mig i vapenrocken och dragit mig ur kriget.

L är min vän.
T är min vän.
L är min soldat.
T är min soldat.
L är min syster och T är min bror.

Och det är stunder som nu, när jag röker min tjugofemte cigarett som jag önskar att de kunde vara här och hålla mig sällskap. Men i och för sig så är de bara ett telefonsamtal bort. Och det är precis vad jag tänker göra: jag tänker ringa dem så att någon av dem får hålla mig sällskap när jag röker.

Du kanske frågar dig hur det kom sig att just vi tre blev så nära vänner?
Jag lovar, det är bara slump och tur alltihopa.


/Elfwingson

”Jag kastar stenar i mitt glashus. Jag kastar pil i min kuvös.” – kent

L försöker locka mig in i Betapets’ förtrollade (?) värld, vilket är någonting som går sämre än Titanics jungfruresa. Det är nämligen så här att jag suger när det kommer till tävlingar och spel.
Jag är en extremt dålig förlorare och vill helst inte spela ett spel där jag, från början, vet om att jag kommer att förlora. Exempelvis är jag skapligt skicklig i Monopol och TP vilket gör att de brädspelen går an. Visserligen blir jag odräglig som det lilla as jag är när jag spelar just Monopol eftersom jag inte har sympati för min medspelare och deras affärsmässiga ”snedsteg”. För mig är det då ingen match att stampa sönder dem och deras små fattiga stugor på Hornsgatan, till oigenkännligt grus. Jag skulle dessutom göra det med ett leende på läpparna…

* * *
För några kvällar sedan bowlade jag med några kompisar. Jag börjar faktiskt bli bättre och bättre, jag lovar. Jag har dessutom räknat ut om jag tränar duktigt två gånger i månaden så lär jag kunna bli proffs vid ungefär nittioårsåldern. Då jävlar! Då ska jag sopa banan med alla kids i tjugosjuårsåldern som verkar tro att de är någonting.

När jag frågade I vad hon längtade mest efter svarade hon ”våren”. Jag längtar också efter våren. Mest eftersom det är bra mycket varmare då… Allt är ju bättre än det här ishelvetet. Men I ler, längtar efter våren och skrattar trots att det är kallare än på Nordpolen. Hon ler och skrattar för att hon har den förmågan. Så klart att hon har den förmågan och vet du: jag har den också. Numera kan även jag le och mena det. Det tog kanske tio år, men nu har jag den förmågan.

Jag är vacker.

* * *
Jag lyssnar på Green Days genombrottsalbum ”Dookie” och undrar hur länge sedan det var den plattan kom ut?
Va?!? 1994! Fuck, det är ju flera hundra år sedan och jag var ju bara barnet då!
Det är intressant att lyssna på gammal musik. Alltså, inte jättegammal musik utan mer musik som bara ligger en sisådär tio år tillbaka i tiden. Det är intressant att fråga personer som är bra mycket yngre än en själv vad de gjorde då och vilka drömmar de hade vid den tidpunkten.
Det skulle kunna bli en extremt bra roman bara det.

* * *
Vi ska ju alla en gång dö, så varför inte göra någonting bra av den, avsevärt långa, tiden som är kvar?
(Fan, jag har ingen aning om vartifrån de här äckligt postitiva tankarna kommer i från. Men det är så mycket man inte vet och i bland känns det bara bra att inte veta det, jag lovar).


/Elfwingson

Nu har det blivit så där sent igen...

Egentligen skulle den här texten bland annat handla om hur galet pinsamt det kan bli när man råkar slå fel nummer och ringer fel person. Man lovar sig själv att kontrollera numret för att inte göra om misstaget och bla bla bla...
Fatta: jag slog fel nummer tre gånger! Men det där med att råka ringa fel vet du säkert om hur det är, så jag säger ingenting mer om det. I stället får den här texten handla om T och L (vilken jävla överraskning va?)…

I fredags eftermiddag var jag på väg till K-huset med en enda tanke i huvudet:
”Bort! Bort! Jag måste bort från kylan. Måste komma undan kylan! Jag måste komma inomhus och det måste gå fort.” När jag var ungefär ett tiotal meter från porten ringde mobilen. Det var T. Han sa att han och L satt på en hamburgerrestaurang i Norrköping och tyckte absolut att det var dags att ses.
Jag trodde honom inte för ett ögonblick och såg för min inre syn hur han satt på sin redaktion med en stor kopp kaffe och mumsade semlor samtidigt som han gottade sig åt att jag var ute i kylan.
Jag trodde honom inte när han sa att han var i Norrköping tillsammans med L. Faktiskt, det behövdes L’s lugnande röst för att övertyga mig, men inte ens då blev jag helt och hållet övertygad. Hon sa att de satt i närheten av Bishop’s Arms och jag insåg att det skulle ta ungefär hundra år att traska ändå dit i det här vädret. Men jag började pulsa den långa vägen ner till stan.
”Fan ta dem i fall de jävlas med mig” tänkte jag medan spårvagnarna rusade förbi och människorna rusade ännu snabbare.

Men när jag närmade mig den där sunkiga hamburgerbaren klev två människor ut genom dörren.
”Åh herregud, de måste vara fullständigt galna som frivilligt har gett sig ut i det här vädret. Det måste vara T som har fått en hjärnblödning eller någonting i den stilen” tänkte jag medan jag på håll kände igen den svartvita Palestina-sjalen runt T’s sargade hals och L’s smått energiska gångstil. Jag såg inte fel och isvindarna hade inte fryst sönder mina hornhinnor ännu. Det var dem. De bästa vännerna i hela världen! Tänk, det var ungefär hundra minusgrader, jag frös om händerna och om öronen. Men min lilla kamin till hjärta blev varmare än på länge.

Det sista jag tänkte när jag såg dem stiga på bussen till Västervik var:
”För fan, jag kommer inte att fixa om de råkar ut för en olycka med bussen. Jag kommer att bli ett vandrande nervvrak om det händer dem någonting...”

* * *
Senare samma natt var det dags att kliva in i ett kollektiv, dock inte K-huset den här gången. Det var återigen dags att leka social: prata om världsläget, nicka, hålla med, försöka som man ser ut som man vet vad man håller på med, äta kladdkaka och titta på film.
”Jo alltså, vi har lånat High Fidelity. Har du sett den?” frågade hon.
Åh herregud, den filmen var ju typ det enda jag tittade på under ett helt år. Den och dokumentären om Kent.
”Nu var det nog ett tag sedan jag såg den. Jag minns knappt någonting av den” svarade jag och försökte se entusiastisk ut. Jag tror att jag lyckades eftersom I blev glad över att de lyckats med konststycket att hitta en film som jag inte hade sett. Så länge de svävade i lycklig okunskap så var jag nöjd. Men det blev en trevlig kväll trots att kladdkakan såg ut ”bättre begagnad” ut.
Den gick att äta, jag lovar.

Så med minnet av mina bästa vänner i huvudet samt små, små fragment av kladdkaka mellan tänderna somnade jag gott även den natten.


/Elfwingson

"Kent säger det man inte vågar säga själv, fast de säger det mycket bättre" - Elfwingson

Det är så jävla kallt nu och jag håller på att frysa ihjäl, men jag minns våren som i en dimmig värme:
Norrköping, Himmelstalund, varma blickar från en poptjej någonstans långt borta, en flaska vin och ett löfte om att få den bästa kvällen och natten på länge.
Anna Ternheim går på och sjunger om en strand långt borta i en tid då livet började. Alla jublar och vi älskar Anna. Vi älskar henne för att hon är vacker. Vi älskar henne för att hon blev en utav dem som kom ända hit. Vi älskar henne för att hon överlevde.

Snart…

7:47 kvar och jag undrar hur många som kommer att skrika med mig (det var för övrigt ganska många som skrek med mig). En blond L som håller om mig och säger att hon aldrig mer vill vara singel.
Jag tror henne inte.

Det stora digitala uret tickar i väg och vi tycker oss känna vibrationerna i luften. Det är varmt och det kommer att bli varmare. Det kommer att bli svettigt. Det kommer att bli helt galet mäktigt.
Tja, eufori helt enkelt.

Snart…

De flesta börjar resa sig upp ur gräset. Alla tittar förväntansfullt på den stora scenen. De som inte får plats står utanför och tittar, men verkar lika glada för det.

Tio…
Nio…
Åtta…
Sju…
Sex…
Fem…
Fyra…
Tre…
Två…
Ett…

Det är, än så länge, ganska mörkt på scenen men vi ser dem. Herr Berg har inte gått på ännu, men snart… Ett Ess-dur ackord börjar ringa i våra öron och vi förstår att det har börjat nu. ”Åh herregud” tänker jag ”jag kan inte förstå att jag överlevde”. Men det gjorde jag och jag älskar mig själv för att jag till slut blev en Överlevare.

* * *
De spelade nästan alla mina favoriter och jag orkar inte ens räkna upp dem.
Jag tog aldrig några bilder, men jag fotograferade varenda ögonblick med min bästa minneskamera.

Tänk vad ett enda band kan göra med en människa...


/Elfwingson

Jag undrar när kursstarten går av stapeln?

I och för sig så kan man ju kolla schemat… Det är nog ingen dum idé. Jag ska göra det. Sedan.
Det är mycket jag ska göra ”sedan” (vilket nog är nog en dålig grej med mig). Ganska så ofta lever jag efter mottot: ”Gör inte det du kan skjuta upp tills i morgon” och vill så gärna tro att allting löser sig. Det gör det förr eller senare. Frågan är bara på vilket sätt det löser sig: på ett bra eller ett mindre bra sätt.

Nu är min praktikredovisning klar och det ska bli helt galet skönt att få sova till sent på eftermiddagen igen. Men jag antar att det inte blir så många dagar som man får sova med tanke på att kursstarten…
Kursstarten? Vad var det med den som var så… ?
Just det, jag skulle ju kolla upp schemat!
Så var det.

Det har varit sjukt kallt i dag. Inte nog med att det har varit kallt utomhus, det har varit kallt inomhus också. ”Hur kommer det sig?” frågade jag en kursare. ”Det beror på att man inte drar igång undervisningen på allvar förrän i morgon…” var svaret. Med andra ord ska vi stackars satar som har oturen att behöva befinna oss på praktikredovisning frysa arslet av oss, bara för att LiU är snåla som fan. Man kan ju kräkas blod för mindre…

Det kanske skulle vara en bra idé att kolla upp den där kursstarten i alla fall.

* * *
Mängder av meddelanden trillar in och jag stänger ner fönstren ett efter ett. ”Nej, inte i kväll. Trehundrasextiofyra kvällar om året, men inte i kväll” tänker jag för mig själv.
Musiken är mer intressant i kväll. Inte spelkväll, inte Betapet, inte äta, inte sova, inte kaffe, inte cigaretter…
I kväll vänder jag hundra människor ryggen för musikens skull.

Det känns helt OK.

/Elfwingson
Foto: Linda

”Dags att gå upp, ditt jävla liggsår!”

Ställer mig i duschen och flyter i väg med vattnet. Lägger pannan mot kaklet och drömmer om en bättre värld som består i att man får sova hur länge man vill och kan ”jobba hemma” hur mycket som helst. Lite senare glor två bruna ögon, ett glåmigt och orakat ansikte dimmigt tillbaka i badrumsspegeln. Vet du, sådana här dagar borde vara förbjudna. "Nej, fuck it! Jag orkar inte att raka mig idag" mumlar jag och rör mig med döda steg ut från badrummet.
Kaffet är klart nu och jag hinner precis kasta i mig en kopp av den livsnödvändiga drycken medan jag tar på mig den svarta rocken. ”Nycklar... Mobil... Cash... Ja, allt är med” säger jag högt för mig själv och störtar ut genom dörren. När jag kommer ut slår den kalla isväggen mot mig och jag sveper rocken ännu hårdare runt mig. ”Springa. Jag måste nästan springa för att få upp värmen” tänker jag och ökar på tempot.

Alla studenter med sina vita mössor under jackan rusar runt, runt som om de alltid är på väg någonstans. Som i ultrarapid går jag genom deras genomskinliga kroppar och ler.
Ja, du läste rätt. Jag log. Jag log och menade det.

Fan, vad jag älskar mig själv i de där ögonblicken.


/Elfwingson

Dagen började vid klockan fem över tre med att jag vaknade och tänkte ”Välkommen tillbaka in i matchen, Elfwingson. Jag har saknat dig!”

Man ser knappt det stora höghuset mittemot Tornet eftersom att dimman ligger alldeles för tät. Dagen är råkall och allmänt jobbigt. Den är jobbig mest på grund av att jag inte har några cigaretter kvar, vilket innebär att jag måste gå och köpa nya. Tanken på att behöva gå ut får mig nästan att kräkas blod.
”Fy fan, det räcker ju bara med att titta ut genom fönstret för att fatta att man inte ska gå ut i dag” tänker jag medan jag drar täcket över huvudet igen. Men jag somnar inte om, utan ligger i stället och funderar. Det är jag också duktig på. Men helst av allt vill jag bara ringa T och L för att berätta om hur äckligt glad jag är. De skulle säkert fråga om det är dags att ringa polisen igen, sedan skulle jag vara tvungen att förklara att det inte alls är någon lögn och att jag faktiskt är glad och mår mycket, mycket bättre.

Men vänta lite här nu… Jag tror att jag sa det för några dagar sedan.
Att jag är glad vill säga.
Det kändes väldigt att bra att kunna säga det till dem.

* * *
T glömde deras gemensamma födelsedagspresent till mig på jobbet, vilket innebär att jag får den i morgon. När det gäller L och T så kan det vara precis vad som helst. Det känns faktiskt lite läskigt. Jag tippar att det antingen är narkotika eller en brevbomb.

Jag tänker på hur jag framkallat kalla kårar med mina ”svarta, tysta tårar” hos de båda och undrar hur vardagen skulle se ut utan dem. Jag skulle nog klara mig (tror jag) men världen skulle vara extremt tråkig. Med människor som T och L vid sin sida har man sällan tråkigt. Det är när man har långtråkigt som deras sylvassa sarkasmer och underbara jargong på klingande östgötska hjälper som bäst.
Det är när man pulsar femhundra mil genom snön och ingenting är som det ska som man långt, långt borta hör dem viska:
”Det blir bättre…”

Det är nu när allting är mycket, mycket bättre som jag plockar fram varenda komplimang som sades under 2005 och förstår att de faktiskt stämmer. De stämmer till ungefär tusen procent och precis som T, L och merparten av alla er andra har även jag blivit vacker.

* * *
I morgon ska jag bege mig till skolan för första gången på mycket länge. Det ska redovisas om praktiken. Det är väl inte så farligt men vad som däremot är för jävligt är att man ska befinna sig i skolan mellan nio och fem. I två dagar. I rad! ”För jävligt”-faktorn är skyhög, jag lovar.

Senare...

Nu har dimman lättat och nu kan man se stan igen. Det känns bra.
Det känns faktiskt väldigt bra.

/Elfwingson
Foto: Linda

Nittonhundrasjuttionio

Kommer hem och slänger den olivgröna militärjackan på sängen, går direkt fram till fönstret och tänder en cigarett. Den stålblå röken puffar ut och färgas rosa medan solen går ned bakom alla taken.

Jag har fyllt tjugosju år i dag.
Vet du, samma månad som jag föddes var det ett jävla snökaos över hela Smålands vindpinade kust. Det var hur mycket snö som helst, det diskuterades undantagstillstånd och att bandvagnar i från Hemvärnet som skulle hämta pensionärer så att de inte dog av svält och/eller köld. Mina föräldrar stod i sin vita tegelvilla och såg just ingenting förutom just snön.
Det var snökaos på Smålands kust i januari 1979.

Det är så sant som det är sagt:
”En olycka kommer sällan ensam”

Tjugosju år…
Jag nojade över min ålder redan när jag fyllde tjugo och ville helt enkelt inte bli äldre. Jag ville vara tjugo för resten av mitt liv och absolut inte bli äldre. Nu har jag accepterat mitt galopperande åldrande och insett att jag bara blir äldre och äldre för varje minut som går. Förhoppningsvis blir jag lite klokare också.
Fast det kan man aldrig veta.
Inte riktigt säkert.

* * *
Telefonen har ringt och mobilen har gett ifrån sig små pip så gott som hela dagen. Faktum är att hela karusellen drog i gång redan klockan halv åtta i morse.

Jag är nog mer omtyckt än vad jag själv tror…


/Elfwingson

"Du kan väl för helvete inte plåta mig när jag pratar i telefon, ditt jävla pulver!"

...men det kunde hon tydligen.
Jävla as.

Sedan kom jag till årets andra insikt: jag är extremt fotogénique.


Things have changed... I can feel it, jag lovar.

/Elfwingson

Foto: Linda