”Everybody gets a second i the sun. I have a feeling mine has just begun.”
- Kent
Medan den östgötska eftermiddagen pågår blander sig ett orange ljus med cigarettröken och får röken att bli nästan gul. ”Stålgrå rök med gula inslag” tänker han och blickar ut över Norrköpings gråa hus. Men hur grå än vardagen ter sig i övrigt så är pojken i Tornet i ett
tillstånd som är lite mer kaosartat än vanligt. In a good way that is för han har gått och blivit kär. Ja, jag vet, det kanske kommer lite som en chock för dig men ändå...
Pojken i Tornet är kär, ler och menar det. Dessutom ler han ganska ofta åt ingenting. Han bara går omkring och ler. Låt honom göra det. Låt honom traska runt i höstlöven medan han nästan (men bara nästan) är beredd är att lägga sig ner och göra en ”lövängel” (kom igen, man kan ju inte tappa huvudet fullständigt). Sedan utbryter natten som avslöjar alla tusentals stjärnor. Och det är när natten sluter sig runt pojken i Tornet som han tyst, tyst viskar till kvinnan bortom Österlens vindpinade slätter: ”Kyss mig som en slägga...”
/Elfwingson
Foto: Åsa