Den förste december 2005 publicerade jag (efter viss övertalning) den första bilden av mig själv på den här bloggen. Efter några dagar dök det upp mail varav ett gjorde ett ganska stort intryck på mig. Det var från C och hon hade blivit förvånad över mitt utseende. ”Är det så han ser ut?!” hade hon tänkt för sig själv. När jag läste det där mailet blev jag faktiskt nästan generad. Ja, jag rodnade faktiskt till på kuppen. Sedan den dagen är C med mig på heltid. Hon tillhör faktiskt veteranerna nu och jag vet inte hur många gånger jag har försökt att övertala henne att börja en blogg. Ungefär tre-fyra gånger i månden får jag små texter av henne med ett ”säg gärna vad du tycker” och jag gör det. Och jag är skrämmande saklig. Jag hissar och dissar (även om jag inte alltid är rätt person för
detta) och för varje gång blir texterna lite vassare. Just C ska bli en utav de första som får min skiva. Hon har bett om det. Jag tycker om C eftersom hon inte är blyg att säga vad hon tycker. I bland berömmer hon mig men lika ofta menar hon att jag kunde gjort bättre ifrån mig, både i skrift såväl som i musikalitet. Men jag vet inte hur många mail jag har fått av just henne där hon säger att hon blivit berörd av mycket det jag skrivit genom åren. Det är vackert på många sätt och vis. Samtidigt tillhör hon dem som på sistone tjutigt över att mina texter har blivit ljusare. Men det är väl så, C: man mognar och texterna mognar med en själv. Å andra sidan så mår jag så ofantligt mycket bättre nu än säg, exempelvis hösten och vintern 2005. Ja, jag skulle vilja påstå att jag är nästintill en helt annan person nu än då. Det är bara bra, jag lovar. Sedan om många inte kan fixa det så kan ju inte jag göras till måltavla för deras nostalgimissbruk. Ni får väl ta ansvar för era egna liv och lägga av med att tjuta över att mina texter blivit annorlunda. Newsflash for you, baby: jag har blivit annorlunda.
Lär dig leva med det...
* * *
Det finns nog många kvinnor på Nygator i det här landet, men det är nog väldigt få som fått en låt uppkallad efter sin gata där de bor (och i förlängningen om sig själv). Jag har skrämt upp kvinnan på Nygatan igen. Det är ju helt oförståligt samtidigt som det är smått fantastiskt. Ja, jävlar i havet jag har skrämt upp kvinnan på Nygatan igen. Frågan är om hon ska kasta mobilen i väggen den här gången också?
Fortsättning följer...
Eller kanske inte alls.
/Elfwingson