Det som började som en trespårs-singel blev en EP och nu har den växt till en hel skiva med tio spår. Eller i och för sig: den började som ett enda spår ”Tusen ljus och trettio cigg” efter att jag blivit inspirerad av några vänner. A, D, J och T har alla en gemensam nämnare: de skapar musik. De pysslar, fixar, trixar och snickrar ihop kompositioner och har (kanske) en liten, liten dröm att någon annan ska tycka att det är bra. Nåväl, styrkt av deras låtskriveri började jag pussla ihop en låt mest på skoj. Kanske för att kontrolloera om jag fortfarande hade förmågan att skriva musik och arra. Men eftersom att jag är ganska lat av mig, så fick det helt enkelt bli en gammal låt. Texten var i mörkaste (och mest personliga) laget så jag letade igenom gamla låttexter och, behold, där var den: en dammsamlare som förmodligen legat sedan 2005. Musiken var som sagt var redan skriven, men arret var ju i tunnaste laget så det genomgick en plastikoperation och två dagar senare var det klart. Tyvärr så slutade jag inte där (vilket förmodligen många anser att jag borde jag gjort) utan fortsatte damma av gamla texter mestadels från perioden 2004-2006. Sedan var det en smal ska att arra om musiken. Till och med har en instrumentallåt kommit med: "Tre och trettio av ditt liv" som är min personliga hyllning till 60-talets surfmusik.
Alla de här låtarna som till slut hamnat på skivan har granskats med lupp och putsats på sent om nätterna. Det är faktiskt ingenting som har lämnats åt slumpen utan det finns faktiskt en tanke bakom varje låt, varje text och varje arr. Mixning och mastring har pågått långt in på morgonen och ibland har jag tyckt mig se mixerbordet ryka. OK, i alla fall luktat lite bränt.
Man kan ju undra över rubriken på den här texten: ”Nygatans finest” Vad fan yrar gubbjäveln om nu? Jo, du förstår att det sista producerade spåret på den här skivan blev ”Kvinnan på Nygatan” och förmodligen kommer omslagsfotot att föreställa undertecknad figurerande just på Nygatan. Ja, jag säger ”förmodligen” eftersom att just omslagsbilden kan förändras. Exempelvis har skivan bytt namn ungefär sjuhundra gånger så vi får väl se om det blir det just den där omslagsidén, men det vore ju kul. Mycktet eftersom att det är en otroligt bra komponerad bild. Han den där T är faktiskt en jävel på det där... Och det är bara en utav anledningarna till att jag älskar honom så mycket. I alla fall, i och med ”Kvinnan på Nygatan” så föll den sista pusselbiten på plats (både rent text- och låtmässigt såväl som produktionsmässigt) när spåret var färdigmastrat och klart. En trevlig bonus är också att arret skiljer sig lite från de andra låtarna: den innehåller nämligen varken Hammondorgel, tamburin eller tremologura. Wunderbar! Däremot inkluderar den piano och det måste absolut ses som ett framsteg.
Om sedan huvudpersonen uppskattar den är en helt annan grej och troligtvis en helt annan historia.
/Elfwingson
Foto: Christoffer