...I'll wear something pretty and white.

Att sakna någon som är död och aldrig, aldrig mer kommer igen är svårt. Det vet vi alla. Det är ingen hemlighet. Att sakna någon som fortfarande lever men har tappat en stor bit av sig själv och aldrig någonsin kommer att bli som förr är värre.

Emmylou Harris sjunger ”meet me at he wrecking ball. I'll wear something pretty and white” och i samma sekund tittar jag på ert foto från den där dagen ni var nyförlovade. Pappa hade inte skaffat skägg än och du har en vacker vit klänning på dig och de där hornbågade glasögonen. Ni är båda så vackra och lyckliga att det nästan gör lite ont.

* * *

Under påsken (som bjöd på typiskt aprilväder med all vad det innebar) hälsade jag på mina föräldrar. Det var både trevligt, tragiskt och nyttigt. Trevligt för att det faktiskt är väldigt kul att träffa dem. Tragiskt för att en familjemedlem har försvunnit rent personlighetsmässigt och nyttigt för att det var väldigt bra för mig att förlika mig med tanken att denna familjemedlem aldrig någonsin kommer att bli sig själv igen. Jag minns när vi förr i världen satt i köket om nätterna. De andra hade gått och lagt sig och kvar fanns bara vi och en evighetslång natt. Tystnaden hade lägrat sig över huset och vi brukade ha på nattradion väldig, väldigt svagt. Svalt skval i bakgrunden. Musik man inte egentligen behövde bry sig om. Musik som bara...fanns.

Vi satt vid köksbordet; du med ditt korsord och jag med min bok. Vi rökte och i bland så pratade vi till och med med varandra. Korta men kärnfulla kommentarer. I bland frågade du om något ord eller om någon artist som du inte visste namnet på. Fastän du var en jävel på synonymer och klarade av de flesta artister eller ”kändisar” så behövde du min hjälp. Det hände ytterst sällan men det hände. Men för det mesta var vi väldig tysta när vi satt där. Naturligt tysta för inga ord behövdes. I bland frågade du vad jag läste och jag redogjorde kort för den aktuella boken. Jag vill minnas att det var olika böcker varje gång och du undrade hur jag orkade läsa en nya bok varje gång. Jag menade att det inte var något problem då jag alltid älskat att läsa och på så sätt drömma mig bort till fjärran länder och exotiska platser långt, långt bort.

Vid varje hel timme slog den där förbannade klockan ute i vardagsrummet och vi blev alltid nästan rosenrasande över att det inte kunde konstruerats med ett tystare klockspel. I alla fall ett som var lite mer dämpat. När klockan slog 12 var det stört omöjligt att för en normal konversation. Allt stannade upp för någon halv minut som den slog. Sedan fortsatte natten och vi tände varsin ny cigarett. Som jag redan sagt så pratade vi aldrig speciellt mycket men vi fanns där. Tillsammans och det skulle alltid vara så. Alltid! Även om jag flyttade till månen så skulle jag kunna komma tillbaka när som helst och sätta mig ned i köket, tända en cigarett, plocka upp en bok och läsa den under tystnad alltmedan du skulle sitta där mittemot mig med ditt korsord uppslaget, kulspetspennan i den ena handen och cigaretten i den andra.

Jag saknar dig, mamma och den du en gång var.
Fan.

/Elfwingson

Massiv update

DISCLAIMER!

Känner du på något sätt avsky inför ”hemma hos...”-texter i allmänhet och rants om gitarrer, studioutrustning samt DIY-projekt i synnerhet bör du sluta läsa nu.

Jag flyttade som sagt hit till Västervik i november 2010 (efter att ha bott i en skokartong i cirka fem månader) och jag stormtrivs. Jag har redan slagit fast att jag älskar mitt jobb och nu tänkte jag berätta om hur mycket jag älskar min lägenhet. Jag bor bara ett stenkast från mitt jobb och det känns skapligt skönt. Inga långa transportsträckor hem när jag är på tok för trött och bara vill komma hem och slänga mig i soffan med andra ord. Men det absolut bästa var att det var totalt nyrenoverat när jag flyttade in. Det finns ju ingenting som är bättre än att få flytta in sina prylar i ett fräscht hem helt utan dings. Lägenheten är en helt normal etta på 43 kvadratmeter. Själva rummet kändes lite väl luftigt så jag köpte en löjligt stor bokhylla som får fungera som avdelare mot resten av rummet. Det absolut bästa med den är att man kan placera saker på båda sidorna inne i bokhyllan. Jag som inte trodde att mina böcker, tidskrifter och (framförallt) DVD-filmer skulle få plats blev glatt överraskad när jag insåg att detta löstes bums. Det sämsta var att den var så jävla stor och otymplig att lyfta upp utan hjälp men bra karl reder sig själv och så var det inte mer med det. Köket är ett riktigt kök (och ingen jävla kokvrå) med 100% grälsäkra skåp. Ja, det vill säga att skåpsluckorna har inbyggt stopp som omöjliggör att smälla igen dem. Fantastiskt!

Möblemanget är i stort sett det jag hade i Mönsterås förutom mitt monster till studiomöbel. Jag hade länge haft en idé om att få ett studiobord custombyggt men de jag pratade med menade att det inte gick att genomföra under 5000 kronor. Det kändes ju lite väl saftigt så jag köpte ett färdigt. Trevligt. Eftersom jag köpt in mig på lite mer outboards utöver mitt ljudkort (två stycken mikpreamps; Presonus VXP och ART TPS II) så var behovet stort av att kunna rackmontera dessa saker. I bordet finns även plats att montera fler racksaker eftersom att utrymmet erbjuder hela 8 HE-platser.

Fler inköp jag gjort är en CC121-kontrollenhet till mitt DAW (Cubase) samt kronjuvelen; en Fender Jaguar Classic Player. Den där gitarren köpte jag i september förra året och det var helt enkelt en pojkdröm som gick i uppfyllelse. Ändå sedan mitten av tonåren har jag velat ha en Jaguar. Den lirar underbart, är helt galet snygg och har en hals att dö för. Jag demade många gitarrer och även budgetvarianten från Squier men den låg inte helt och hållet rätt i handen. Efter en stund provade jag Fendern mest ”på skoj” men det var kärlek vid första ögonkastet kan jag avslöja.

 Jag tänkte även ta det här unika tillfället i akt att berätta om några projekt jag sysslat med under hösten och vintern. Det största var att restaurera min första elgitarr jag köpte, en Neville stratkopia. En budgetgitarr som var med länge men som sedan stoppades undan. Mycket på grund av att lödningarna förmodligen släppte på pickuperna och att halsen helt sonika flyttat på sig efter otaliga gig. Jag köpte in mig på ny mekanik, elektronik samt gav mig fan på att justera halsen. Men först slipade jag ner den gamla finishen och gav den ett nytt utseende. Redan från start beslutade jag mig för att uppföra den i sitt ursprungliga skick, vit finish med vitt plektrumskydd.

Jag är inget proffs på att vare sig lacka, måla eller våtslipa men jag har lärt mig under tiden (tack till YouTube). Efter cirka fyra månader var den så klar; och den låter underbart. Ställer man switchen i läge ”fem” och lägger på rätt kompression (medelst MXR SuperComp-pedalen) så låter den precis som en Telecaster. Wunderbar! Ett annat DIY-projekt har varit att modda min absolut första overdrivepedal, en nästintill antik BOSS SD-1 för ännu mer bett och naturlig röraktig overdrive. Efter moddningen är tondefinitionen helt enkelt mycket bättre och ”dirty boost”-funktionen är ett faktum.

Har jag fortfarande någon med mig här eller...?

Nåväl, jag tänkte inte plåga dig mer nu. Det får vara bra för den här gången...

/Elfwingson

M och F - this one's for you

På förekommen anledning...
Nej, jag tänker inte förändra någonting utseendemässigt på den här bloggen. Även om allting är tvärfel; bildheadern (som paradoxalt nog föreställer Norrköpings skyline), bakgrundsfärg och bildspel så orkar jag inte ändra om allting. Ni får helt enkelt leva med att det ser ut som det gör.
Vi säger så.

/Elfwingson

Del två

Nyss avslutade jag ett litet brev till L. Brevet som sådant är tänkt att vara ett oerhört pedagogiskt samt putslustigt appendix till en fyrspårs-skiva som jag tänkt att ordna sedan i januari. Men ungefär fyra hundra andra saker har kommit mellan men nu så är det äntligen klart. Nåväl, på den här skivan finns ett spår, ”1000”. med och jag togs tillbaka till 2010 och en kaotisk sommar. Senare, på hösten, var låten inspelad till belåtenhet och färdigmixad. Jag minns också hur C nämnde att hon nästintill brutit ihop på det mest storslagna sätt när hon hört den. ”[...] och jag kände mig skitlöjlig. Jag fattar inte vad det är med den som är så jävla sorgligt” berättade hon.

Efter att ha läst igenom ett par texter från 2010 (samt ett mail) så kände jag att jag var tvungen att bringa klarhet över några detaljer. C och jag gick alltså skilda vägar för ett bra tag sedan. Vi hörs inte lika ofta, någonting som i ärlighetens namn, kan tillskriva oss båda två, men vi har åtminstone producerat lite musik ihop under det senaste året. Fast det där är en sanning med modifikation eftersom att det är jag som producerat och hon har varit med och mixat. En tämligen strikt affärsrelation tog vid eftersom att vi insåg att ett samarbete tyvärr inte skulle kunna genomföras på något annat sätt. Att det hände var mest för att hon ville ha någonting i pop/rockgenren att mixa på så varför inte låta någon annan ta över, liksom. Hon tyckte att det var spännande att för en gångs skull inte mixa på något av sina electronica-projekt utan ha ”riktiga instrument, inspelade på riktigt” att bearbeta. Till en början lät det faktiskt inget vidare men hon har lärt sig även det där. Nu var det ett tag sedan jag hörde något material men jag tror att det går bra för henne. Jag är inte den som är så vansinnigt snabb på att svara på vare sig mail eller SMS men på något sätt har hon blivit nedprioriterad men jag antar att det är en utav många vägar livet kan ta, helt enkelt. Jag funderade ett tag efter mitt uppbrott med C om jag verkligen gjort rätt och om jag kunnat göra mer. Jag kom fram till samma svar varje gång; nej. Men jag vet också att hon var upprörd och otroligt ledsen efteråt. Men jag frångick allt jag brukar stå för och lät henne vara i fred med sin (relativa) sorg och ilska. Jag fick säga det jag ville ha sagt och även om jag hatade mig själv innerligt i det där ögonblicket så visste jag att jag gjorde helt och hållet rätt. Det finns liksom en gräns för hur mycket man kan kriga och slita sig själv i bitar för någonting. Eller i och för sig; är det rätt så kanske man gör det men...

Man kan helt enkelt inte vinna jämt.

/Elfwingson

Någon ger mig en ytterst liten impuls och det räcker för mig

Det är ju märkligt vad snabbt tiden går egentligen. Efter ett samtal med L (jag återkommer till det senare) fick jag ett infall och kontrollerade när jag skrev här senast; 13 juli, 2010. Det är ju oerhört länge sedan när man tänker på det. Och begrundar man hur mycket som har hänt så är det ju ännu längre tid.

Eller ja... Det har ju inte hänt så vansinnigt mycket i och för sig. Inte i mitt liv i alla fall. Jag knatar fortfarande runt på medicinmottagningen och gör mitt jobb. Man skulle kunna göra fördelningen på följande sätt; 50% av tiden pratar jag i telefonen (med patienter), 30% går till vanligt mottagningsjobb (det vill säga blodprovstagning, såromläggning och diverse andra småsysslor). 20% av tiden går åt att serva ”mina” läkare som igår i reuma-teamet. Det finns egentligen ingenting som går att prioritera i ”rolighets”-grad av dessa sysslor men en sak är säker; jag älskar mitt jobb! Okej, inte varje dag men merparten av tiden tänker jag att jag faktiskt har ett fantastiskt jobb som jag inte för allt i världen skulle vilja byta mot någonting annat.

Musiken och produktionen har legat i ide ett bra tag. Det känns helt enkelt inte nödvändigt och har inte gjort det på väldigt längre. Det är i och för sig inte så att jag lagt ner produktionen för gott men det har varit väldigt få projekt som jag har hoppat på. J's singelprojekt påbörjade han och jag förra sommaren men på grund av vissa bakslag har vi faktiskt bara kommit två låtar in. Den tredje låten är förvisso inspelad men det är ett sångpålägg som ska göras (av en extern förmåga som tycks vara ständigt upptagen och helt omöjlig att få med) samt ett pedal steel guitar-pålägg som ska göras. Även detta ska göras av någon extern förmåga men än så länge har jag bara hört en demo och det var både jag och J överens, var på tok för glatt och stimmigt. Sedan dess har jag inte hört någonting om vare sig sång- eller pedal steel guitar-pålägg. Å andra sidan är ju två låtar klara och J verkar nöjd med dem så man får se det som en liten vinst i alla fall.

Vidare så har såklart jag och T pysslat med några småprojekt, bland annat en totalrenovering (och nyinspelning) av Nilanthi samt Solkatter (två låtar som har ett antal år på nacken). Nilanthi är helt klar medan jag väntar på T's leadstämma på Solkatter. Det går, av förståeliga skäl, långsamt men jag har inte bråttom. Jag har mixat ett internetprojet och det gick otroligt bra. Det var skönt att bara koncentrera sig på mixningen för en gång skull och inte behöva tänka på inspelning alls. Överlag så känns det inte som om jag har så mycket måsten i fråga om musikproduktionen längre och det känns ju otroligt skönt att kunna ha lyxen att välja bort den.

Vintern har varit...märklig. Många saker hände på väldigt kort tid; en familjemedlem drabbades av stroke vid lucia och sedan följde de trista nyheterna slag i slag som ett dominospel från helvetet. Flera personer som stått, och fortfarande, stå mig väldigt nära har upplevt tråkigheter av värsta sorten. De har, på vart och sitt sätt, drabbats av tragedier och personliga trauman. Det är ingenting jag tänker gå in på närmare här men jag har lyssnat och lyssnat. Samtidigt som jag lyssnat har jag försökt att hjälpa dem medelst små tips och uppmuntran i tillvaron and here's the kicker; jag tror att det har hjälpt dem. Åtminstone ytterst lite.

Nåväl, du kanske undrar hur fan det gick till att jag har haft kontakt med L igen? Det hela är en smått pinsam historia som började på nyårsnatten då jag vinfryntlig och lagom yster råkade skicka ut ett mass-SMS till hela min adressbok. Den där adressboken är ingenting jag konsulterar i vanliga fall ”så varför göra det nu” tänkte jag. ”Iväg med det bara och så skjutsar vi in ännu ett glas rödtjut!”. Typ. Det skulle visa sig förödande då jag skickade detta, högst informella, SMS till hela adressboken (inklusive min närmsta chef samt klinikchefen). Eftersom att jag inte brukar kika i adressboken så där vansinnigt ofta, slumpade det sig så att även L fick ta del av det där SMS:et. Turligt nog tog hon det bra, skickade en trevlig nyårshälsning tillbaka och på den vägen är det... Själv blev jag både glatt överraskad av jag lyckats med konststycket att inkludera henne i min nyårsnatt samt att hon faktiskt svarade. Häromdagen pratade vi faktiskt i telefon och jag måste erkänna att det fortfarande är så att vi är otroligt lättpratade. Ja, jag vet att jag har berättat om det förut men jag kände att det var nödvändigt att säga en gång till. Inte bara för att det är intressant att prata med henne utan för att det gör mig väldigt glad att vi ändå har en liten kommunikation. Igen. Det är svårt att förklara men det känns väldigt bra att prata med henne. Jag tänker inte ens göra ett försök att förklara det för hon vet vad jag menar och jag råkar veta att hon tycker likadant...

/Elfwingson

For the record

Nej, jag ältar faktiskt ingenting.
Jag vill få ner det i skrift för att jag vill att du ska veta.

/Elfwingson

Därför är det ingen bra idé att nöja sig med "lagom" hela tiden

Först och främst: tack för alla mail. Jag hade fan i mig ingen aning om att det var så många som läste den här bloggen och, vad som är mer omöjligt att tänka sig, att ni tycker att det är kul och intressant att läsa den. Så, tack så mycket återigen. Jag är på bloggbanan igen.

I alla fall för en tid. För närvarande sitter jag här i Västervik och mastrar EP:n ”Atomvinter”. Du kanske minns den där EP:n? Om du har glömt bort den så kika tillbaka på någonstans runt oktober 2008 här i bloggen så kommer du att haja dealen. Sex spår som alla är lika viktiga. Sex spår som spelades in på fyra dygn och mixades på cirka en vecka. Sex spår som var (och är) otroligt viktiga för mig. Resultatet blev... Inte lika bra som jag hoppats, men det fick fungera som terapi just där och då. Efter den inspelningen sa jag att ”Atomvinter” inte skulle säljas. Det skulle kännas helt skevt att ens vilja få ut den. Det kändes alldeles för personligt och då var jag inte beredd att lämna ut mig själv så bryskt. Så, någon gång i våras hade jag lust att sätta tänderna i någonting nytt. Nytt och fräscht. Fullängdaren ”Ge mig vad som helst” blev inte vad jag hade hoppats på (mixningen höll inte alls) och jag är, som bekant, alldeles för lat för att skriva någonting nytt. Det händer i princip aldrig. Då låg ”Atomvinter” ganska nära till hands. Den gamla produktionen osar av både spel- och produktionsmässiga kardinalfel. Soundet är liksom mufflig på något vis. Som om att sitta under en flanellfilt och mumsa på en bit bomull. Då kanske du får ett hum om hur muffligt den låter. Usch! Dessutom låter den alldeles för ”lagom”. Exempelvis så ska första spåret (som heter ”Nålar” nu men som hette någonting annat pretto då) börja med två elgitarrer och sång och sedan explodera rakt upp i ansiktet på en. Som en bomb och man ska haja att ”jävlar, det här kommer inte sluta bra”. Sagan ska inte sluta lyckligt. Exakt den känslan skulle man få. Men istället så blev det mer ett ynkligt ”poff”. Så jag plockade upp ackgitarren och provade några ackord. Det kändes bra men jag insåg snart att jag skulle vara tvungen att planka mina egna låtar eftersom att allting hade fallit i total glömska. När jag gjorde min sexveckorspraktik lade jag grunderna (det vill säga trummor, bas samt några slaskgitarrer) och när jag kom tillbaka till Mönsterås fortsatte jag och lade resten.

Fördelen med att spela in gammalt material är att man slipper hela den kreativa processen med att ”lägga upp” låtarna. Det vill säga att man ”bygger” dem. En vers här och en refräng där och kanske ett stick mellan de båda. Kort sagt; låtskrivarhantverket inklusive arrangering och instrumentering. Jag menade att den här gången måste det blir bättre. ”Jag ska fan i mig inte nöja mig med 'lagom' den här gången” tänkte jag ganska många stunder. ”Varför ska jag nöja mig med lagom när jag kan få det bästa?” Det kan i och för sig vara jävligt lätt att hamna där. Man vill såklart inte hamna där men det kan kännas som en skön genväg. Man är inte helt nöjd till 100% men nöjer sig med ”lagom” för att det känns tryggt. Stabilt. Man vet vad man får och är skön med det. Eller? Är man verkligen så OK med ”lagom”? Jag är då inte OK med ”lagom” hela tiden. Om det händer faller jag så lätt in i stagnation och blir sakta men säkert apatisk. I bland kan det i och för sig vara ganska skönt att bara göra ett soft arr. Vanliga standardgrejer bara som man vet håller hela vägen. Det kan vara väldigt kul att bara pyssla med sådant också men jag vet att när jag är på det humöret så kan jag skapa musik och arr som lyfter mig till rymden, tar mig några varv kring Månen och låter mig landa mjukt på Jorden igen. Då vet jag att jag är som bäst. Då vet jag att allting klaffar och att jag är 100% nöjd. Och är jag nöjd så hoppas jag att de som kommer att höra ”Atomvinter” blir minst lika nöjda.
För tanken med hela det här projektet är att det faktiskt ska släppas. Som sagt håller jag på att mastra hela EP:n själv och det är sannerligen ett gigantiskt arbete men det går tämligen bra ändå eftersom att jag tänkte rätt i mix redan från början. Förberedelserna inför releasen är redan gjorda; låtarna STIM:ades för två år sedan, EAN- och ISRC-koder är fixade och ett omslag är (förhoppningsvis) på gång.

Den 1:e oktober är det tänkt att den ska finnas både i digital och fysisk form. Mer info kommer senare, jag lovar. Nåväl, jag nöjer mig inte med ”lagom”. Jag varken kan eller får nöja mig med lagom hela tiden. För mig egen skull. EP:n måste hålla toppklass och jag måste vara 100% nöjd med den. Den får inte innehålla någon digital dist, taffliga arr eller mesiga sångtagningar. Jag måste kunna stå för vad jag sjunger om och jag måste kunna kunna säga, när jag ger ut EP:n, att ”det här är något av det bästa jag någonsin gjort”

/Elfwingson

PS Redan nu finns det i och för sig en B-sida (Nålar II) uppe på MySpace-sidan. Do check it out. DS