Det är ju märkligt vad snabbt tiden går egentligen. Efter ett samtal med L (jag återkommer till det senare) fick jag ett infall och kontrollerade när jag skrev här senast; 13 juli, 2010. Det är ju oerhört länge sedan när man tänker på det. Och begrundar man hur mycket som har hänt så är det ju ännu längre tid.
Eller ja... Det har ju inte hänt så vansinnigt mycket i och för sig. Inte i mitt liv i alla fall. Jag knatar fortfarande runt på medicinmottagningen och gör mitt jobb. Man skulle kunna göra fördelningen på följande sätt; 50% av tiden pratar jag i telefonen (med patienter), 30% går till vanligt mottagningsjobb (det vill säga blodprovstagning, såromläggning och diverse andra småsysslor). 20% av tiden går åt att serva ”mina” läkare som igår i reuma-teamet. Det finns egentligen ingenting som går att prioritera i ”rolighets”-grad av dessa sysslor men en sak är säker; jag älskar mitt jobb! Okej, inte varje dag men merparten av tiden tänker jag att jag faktiskt har ett fantastiskt jobb som jag inte för allt i världen skulle vilja byta mot någonting annat.
Musiken och produktionen har legat i ide ett bra tag. Det känns helt enkelt inte nödvändigt och har inte gjort det på väldigt längre. Det är i och för sig inte så att jag lagt ner produktionen för gott men det har varit väldigt få projekt som jag har hoppat på. J's singelprojekt påbörjade han och jag förra sommaren men på grund av vissa bakslag har vi faktiskt bara kommit två låtar in. Den tredje låten är förvisso inspelad men det är ett sångpålägg som ska göras (av en extern förmåga som tycks vara ständigt upptagen och helt omöjlig att få med) samt ett pedal steel guitar-pålägg som ska göras. Även detta ska göras av någon extern förmåga men än så länge har jag bara hört en demo och det var både jag och J överens, var på tok för glatt och stimmigt. Sedan dess har jag inte hört någonting om vare sig sång- eller pedal steel guitar-pålägg. Å andra sidan är ju två låtar klara och J verkar nöjd med dem så man får se det som en liten vinst i alla fall.
Vidare så har såklart jag och T pysslat med några småprojekt, bland annat en totalrenovering (och nyinspelning) av Nilanthi samt Solkatter (två låtar som har ett antal år på nacken). Nilanthi är helt klar medan jag väntar på T's leadstämma på Solkatter. Det går, av förståeliga skäl, långsamt men jag har inte bråttom. Jag har mixat ett internetprojet och det gick otroligt bra. Det var skönt att bara koncentrera sig på mixningen för en gång skull och inte behöva tänka på inspelning alls. Överlag så känns det inte som om jag har så mycket måsten i fråga om musikproduktionen längre och det känns ju otroligt skönt att kunna ha lyxen att välja bort den.
Vintern har varit...märklig. Många saker hände på väldigt kort tid; en familjemedlem drabbades av stroke vid lucia och sedan följde de trista nyheterna slag i slag som ett dominospel från helvetet. Flera personer som stått, och fortfarande, stå mig väldigt nära har upplevt tråkigheter av värsta sorten. De har, på vart och sitt sätt, drabbats av tragedier och personliga trauman. Det är ingenting jag tänker gå in på närmare här men jag har lyssnat och lyssnat. Samtidigt som jag lyssnat har jag försökt att hjälpa dem medelst små tips och uppmuntran i tillvaron and here's the kicker; jag tror att det har hjälpt dem. Åtminstone ytterst lite.
Nåväl, du kanske undrar hur fan det gick till att jag har haft kontakt med L igen? Det hela är en smått pinsam historia som började på nyårsnatten då jag vinfryntlig och lagom yster råkade skicka ut ett mass-SMS till hela min adressbok. Den där adressboken är ingenting jag konsulterar i vanliga fall ”så varför göra det nu” tänkte jag. ”Iväg med det bara och så skjutsar vi in ännu ett glas rödtjut!”. Typ. Det skulle visa sig förödande då jag skickade detta, högst informella, SMS till hela adressboken (inklusive min närmsta chef samt klinikchefen). Eftersom att jag inte brukar kika i adressboken så där vansinnigt ofta, slumpade det sig så att även L fick ta del av det där SMS:et. Turligt nog tog hon det bra, skickade en trevlig nyårshälsning tillbaka och på den vägen är det... Själv blev jag både glatt överraskad av jag lyckats med konststycket att inkludera henne i min nyårsnatt samt att hon faktiskt svarade. Häromdagen pratade vi faktiskt i telefon och jag måste erkänna att det fortfarande är så att vi är otroligt lättpratade. Ja, jag vet att jag har berättat om det förut men jag kände att det var nödvändigt att säga en gång till. Inte bara för att det är intressant att prata med henne utan för att det gör mig väldigt glad att vi ändå har en liten kommunikation. Igen. Det är svårt att förklara men det känns väldigt bra att prata med henne. Jag tänker inte ens göra ett försök att förklara det för hon vet vad jag menar och jag råkar veta att hon tycker likadant...
/Elfwingson