Usus est magister optimus, sa de och skrattade både länge och mycket åt sig själva

I går var H-bandet ute på äventyr, vi var nämligen i Stockholm. Den ”kungliga hufvudstaden” i allmänhet och Grand Hotel i synnerhet fick storslaget besök av oss och valda av näringslivet förundrades över vår finstämda stämsång. Jag förstår att Linköpings universitet vill framstå som ett bra universitet när de engagerar H-bandet som underhållning under ett par timmar. De borde känna sig ofantligt privilegierade som fick höra oss...eller så tyckte de bara att vi vi var jobbiga och ett "nödvändigt ont". I vilket fall som helst, vi fick duktigt med pengar för det där giget och då är ju vi nöjda och glada. Vilka vi gigar för är ju mindre intressant. Vi kunde inte brytt oss mindre.

För min egen del var jag glad att återigen få sjunga ihop med pojkarna. Nu var det ett tag sedan, men vi klarade av det där giget med galans som sig bör när det kommer till H-bandet. Vi levererar. Som fan dessutom. Men jag tror att vi inte kommer att sjunga ihop så värst länge till. Det är ju det som är det tråkiga med sådana här grejer som sker på tillvidarebasis. Så länge som man pluggar ihop så är det ju lungt, men den dagen alla försvinner från staden är det mer eller mindre kört. Alternativt bildar jag och A någon typ av utbrytarfalang och fortsätter. Eller kanske inte alls...

/Elfwingson

365 dagar and still going strong...

Ödmjuk som är jag hyllar jag mig själv denna dag...
I dag är det faktiskt ett år sedan jag publicerade den allra första texten. Leve mig! Typ.
Hovfotografen menade att jag borde fira allting med att helt sonika lägga ned bloggen, men jag har en stark känsla av att jag faktiskt inte kommer att göra det. Jag kommer att, vare sig du vill det eller inte, fortsätta ventilera ett axplock av alla mina tankegångar, funderingar och drömmar. På gott och ont.

Jag upprepar: Leve mig!

/Elfwingson

Alla dessa listor

Ålder:
27... Och ett halvt.

Yrke:
För närvarande utbildar jag mig till musikproducent.

En mening jag upprepar ofta:
"Å ena sidan..."

Tidskrifter, tidningar, TV- och radioprogram jag inte kan leva utan:
Tidskrifter: Ordfront, Bleck, Studio och Illustrerand Vetenskap.
Tidningar: DN, Svenska Dagbladet, Metro, Folkbladet och Östran/Nyheterna.
TV-program: SVT Nyheterna, Family Guy, Simpsons och Kulturnyheterna.
Radioprogram: Ekot, Spanarna och På minuten.

Saker jag stirrar på:
För protokollets skull vill jag påstå att "stirrar" är ett starkt ord. Jag skulle vilja säga "betraktar".
Människor. Helst barnfamiljer i kön på ICA Strömmen där sammanbrottet inom familjen ser ut att vara farligt nära. Arga föräldrar är vansinnigt underhållande.

Saker jag aldrig skulle stirra på:
Olyckor av alla slag. Sådana saker kan man ju för bövelen inte ställa sig till att stirra på, eller hur?!

Är erotisk utstrålning ett plus?
Det beror på vem som utstrålar den. Personligen har jag alltid ett erotiskt skimmer runt mig... Eller kanske inte alls!

Kan du sammanfatta de senaste tusen åren i tre ord?
Fort. Fortare. Fortast.

Kan du sammanfatta de tre tusen senaste årens mediautveckling i tre ord?
Runsten. Penna. Dator.

/Elfwingson

Det var väl mer att jag ville ha det sagt...

Jag är inte rädd för Döden. Inte som sådan alltså. Jag är inte rädd för hel den där grejen med att man är borta och ute ur matchen. Nej, jag är inte rädd för Döden. Däremot är jag otroligt rädd för på vilket sätt jag kommer att dö. Jag vill inte vara den som dör en ensam död och jag vill inte dö en våldsam död. För när jag dör vill jag att så många som möjligt ska vara samlade runt mig liksom. Vi ska prata en massa, kanske minnas någonting eller bara sitta tysta. När jag dör får det inte vara våldsamt. För jag vill inte vara den som dör, hostandes blod på någon bakgata någonstans efter en misshandel. Jag vill inte vara den som dör inklämd mellan två säten i en personbil. Nej, jag är inte rädd för Döden. Men jag är väldigt rädd för att den ska bli ensam eller våldsam. Eller båda dessa alternativ.... Samtidigt. Men, jag tror också att det kommer att ta ofantligt lång tid innan jag dör. Jag kommer nog att vara extremt gammal och kunna se tillbaka på ett långt, och stundtals, väldigt lyckligt liv. Där och då, på dödsbädden, kommer jag att bikta allt.

Men vet du vad, det är allt ett bra jävla tag tills dess.
Bara så att du vet.

/Elfwingson

Foto: Linda

Spöket vi alla älskar att hata

"Om du stirrar för länge ner i en avgrund, stirrar avgrunden tillbaka på dig"
Friedrich Nietzsche

För några nätter sedan gav pojken i Tornet nästan upp allting. Eller, i och för sig: han gav faktiskt upp, om än bara för en liten stund. Just då kändes det som en bra grej att hoppa av musikproducentprogrammet, emigrera till Månen och bli eremit på heltid. På det hela taget kan man säga att en jävla massa negativa vibbar flöt genom huvudet på pojken. ”Fuck this, det är fan inte värt det” tänkte han och ville bara lägga ner allting. Sedan lugnande han ner sig avsevärt. Han blir lite stimmig i bland, pojken i Tornet. Men fy fan, vad jag älskar honom ändå. Han kan skratta (fastän han gör det åt sig själv emellanåt), han kan tjuta som fan och bryr sig inte ett spår om det skulle vara sjuhundra människor omkring honom vid det tillfället och han har en plan med Livet. Men i bland blir han rädd. Han blir rädd och framförallt väldigt osäker på många saker och vill bara lägga ner, flytta utomlands och aldrig mer se tillbaka. Det är då som jag oftast inte gillar honom. ”Du måste fan ta dig i kragen nu, kompis” säger jag till honom. ”Väx upp, bli vuxen någon gång och försvinn för alltid ur den där studentbubblan” ropar jag till honom och bitchslappar upp honom rent mentalt. Jag tror att ordet jag söker efter är ”mänsklig”.

Pojken i Tornet är helt och hållet ”mänsklig”.

/Elfwingson

En lavin av saknad

Medan herr Berg sjunger att ”[...] och de små, små orden är svåra ord. Och de hårda orden är enkla ord” tänker jag återvända till en gammal kär (?) käpphäst: saknad. Jag tror att du har fattat det vid det här laget att jag emellanåt saknar. Vissa gånger saknar jag känslotillfällen som bara dyker upp några få gånger om året, men oftast saknar jag personer.
Mina vänner närmare bestämt...

Jag saknar T och att bara få sitta bredvid honom medan han spelar några av sina låtar. Senare skulle han ha en utläggning om Paul Auster (eller någon annan författare) och jag skulle fråga massor, lyssna och lära mig. Sedan skulle vi sitta i köket och dricka kaffe samt röka på tok för många cigg.

Jag saknar L och att få sitta i hennes vackra kök och dricka kaffe eller kanske något fräsigt thé som jag aldrig druckit förut. Men först skulle jag ta av mig skorna och prydligt ställa dem invid väggen i den där smala hallen. Jag skulle gå på upptäcksfärd i hennes skivsamling och troligtvis hitta några sköna schlagerhits och såklart en hel massa annan bra musik. Sedan skulle jag ställa mig vid fönstret och röka och blicka över den oerhört exotiska utsikten. Till slut skulle jag ta gitarren, den där blå, och lira några licks.

Jag saknar Hovfotografen och att sitta med henne nere vid campus. Vi skulle sitta där och inte säga så mycket. I bland skulle hon dra en skön kommentar och vi skulle skratta samtidigt som vi minns att någon av oss läst någonstans att det ska vara nyttigt att skratta. Vi skulle köpa varsin kaffe och tyst berätta små historier för varandra. Fullkomligt vansinniga historier om människorna som kommer och går vid den där trappan precis utanför Kåkenhus. Sedan skulle jag sitta och tyst iaktta henne medan hon tecknar någonting i sitt skissblock. Jag skulle bli imponerad av hennes ”klotter” (som hon själv kallar det) och önska att även jag en vacker dag kunde teckna lika vackert som henne.

Jag saknar mina vänner. Hjärtat klyvs mitt itu medan jag tänker på att de är så jävla långt borta i bland. De minsta rutorna i världen och telefonen räcker inte till i bland. Jag skulle så gärna vilja ha dem här. Jag vet inte om det var alldeles för länge sedan nu som jag skrev (eller sa det) men...

Jag älskar er, mina vänner. Och jag saknar er så in i helvete.

/Elfwingson

En utav Hovfotografens alla listor...

Vad gör du just nu?
Försöker plugga. Någonting som går extra dåligt när Hovfotografen bombaderar mig med listor. Men vad gör man inte för sina vänner...?

Är du pinsam på fyllan?
Om du anser att en extra-super-multi-hyper pratig Elfwingson är pinsam så "ja".

Är du blyg?
Njaa... Kvistig fråga i och för sig. Jag tror inte det. Eller vänta lite här nu... Jo, i bland blir jag faktiskt lite blyg, men vill gärna prata bort det efteråt och inte låtsas om som det har hänt.

Roligaste resa?
"Rolig" är ett starkt ord. En väldigt intressant och nyttig resa däremot var den till Polen -98 då jag och några gymnasiepolare besökte Stutthof, ett koncentrationsläger strax utanför Gdansk som en uppgift i samhällskunskapsundervisningen. Det var en resa som gjorde extremt starkt intryck på mig. Jag anser för övrigt att alla borde göra en studieresa till något av de många koncentrationslägren som finns.

När spydde du senast?
I oktober förra året. Vi talar inte mer om den saken...

Vilken låt lyssnar du på?
Verkligen (Kent)

Har du sovit i din egen säng inatt?
Ja.

Har någon annan sovit i din säng inatt?
Nopps.

Har din pappa glasögon?
Ja.

Mamma också?
Ja.

Har du glasögon?
Så in i helvete! Jag är översynt och ser så gott som ingenting utan mina brillor. Men det är väldigt sällan jag har dem på mig när det ska plåtas.

Bor du i Stockholm, Göteborg eller Malmö?
Ingen av ovan nämnda städer. Däremot bor jag i Norrköping men drömmer mig stundtals bort till andra ställen.

Vem är du mest kär i och varför?
"Vem är du kär i och varför?" Går vi i lågstadiet fortfarande?

Har du sagt "jag älskar dig" till någon idag?
Inte i dag, men jag säger det ganska ofta till både T och L.

Vad tycker du är äckligt?
Åtskilligt.

Vad såg du senast på TV?
Nyheterna på SVT.

Vem fick du SMS ifrån senast och vad stod det?
Det var ifrån I och det löd "Men hur kommer det sig?"

Är det lätt att förföra dig?
Hovfotografen, jag tror att vi har pratat om det här redan...

Hur svarar du i telefon?
Beror på vilken tid på dygnet man väljer att ringa. På morgonen blir det ett karatehest "Hallååå...?". Under dagen (under förutsättning att jag vet vem det är som ringer) är det ett snabbt "Allá!". Om kvällen blir de nog ett "Jaa?" som jag har fått veta låter "otåligt" och "nästan lite surt".

Vad har du för intresse?
Mina vänner, musiken, kaffet och cigaretterna.

/Elfwingson

”Wunderbar” utropade pojken i Tornet när hösten var över honom

Det var Kulturnatt i går. Norrköpings gator fylldes till bredden av mer eller mindre kulturella människor som sprang runt och tittade samt deltog i många av de olika aktiviteterna som anordnandes. Inte för att jag hade någon koll på vad som hände, vad jag däremot visste var att Peps Persson gigade på Flygeln på kvällen och det skulle jag samt fyra galenpannor till både åhöra och se. Så var tanken i alla fall... Några missöden senare (som inte vi kan lastas för) befann vi oss på Trappan (det nybyggda studenthuset här i Norpan). Där både dansade och drack vi tappert till klockan var halv tre. Med en tanke på efterfest som blev till pannkaksmys (där jag fick två korvar med bröd i stället) satte jag punkt för Kulturnatten 2006. Dessutom började den här dagen oerhört bra. Mest tack vare att jag slog upp de lite grumliga, bruna ögonen och bara var lite bakis. Det ordnade upp sig efter en tandborstning, några glas vatten samt ett telefonsamtal från T. Det kändes bra att få prata dig, brorsan. Även denna dag avslutades på ett nog så bra sätt. Först ett telefonsamtal från L och sedan ett par timmars promenad och ett långt samtal med I om gårdagens äventyr är en bra avslutning på en bra dag, vare sig du tror det eller inte. Nåväl, hösten är över oss och jag kunde inte vara mer nöjd. Nu börjas det: thé i löjligt stora koppar, blåsiga och mörka höstkvällar, flera timmar framför datorskärmen med de pastellfärgade ljudspåren samt kaffe nere på campus. T och L: hösten är över oss och lövträden rodnar vackert som blyga konfirmander. Hösten är här! Leve den! Leve oss, mina vänner.

/Elfwingson