"Om du stirrar för länge ner i en avgrund, stirrar avgrunden tillbaka på dig"
Friedrich Nietzsche
För några nätter sedan gav pojken i Tornet nästan upp allting. Eller, i och för sig: han gav faktiskt upp, om än bara för en liten stund. Just då kändes det som en bra grej att hoppa av musikproducentprogrammet, emigrera till Månen och bli eremit på heltid. På det hela taget kan man säga att en jävla massa negativa vibbar flöt genom huvudet på pojken. ”Fuck this, det är fan inte värt det” tänkte han och ville bara
lägga ner allting. Sedan lugnande han ner sig avsevärt. Han blir lite stimmig i bland, pojken i Tornet. Men fy fan, vad jag älskar honom ändå. Han kan skratta (fastän han gör det åt sig själv emellanåt), han kan tjuta som fan och bryr sig inte ett spår om det skulle vara sjuhundra människor omkring honom vid det tillfället och han har en plan med Livet. Men i bland blir han rädd. Han blir rädd och framförallt väldigt osäker på många saker och vill bara lägga ner, flytta utomlands och aldrig mer se tillbaka. Det är då som jag oftast inte gillar honom. ”Du måste fan ta dig i kragen nu, kompis” säger jag till honom. ”Väx upp, bli vuxen någon gång och försvinn för alltid ur den där studentbubblan” ropar jag till honom och bitchslappar upp honom rent mentalt. Jag tror att ordet jag söker efter är ”mänsklig”.
Pojken i Tornet är helt och hållet ”mänsklig”.
/Elfwingson