Det är alltid bra att i bland kunna hålla tillbaka. Bara för att man kan, så ska man kanske inte alltid bränna allt krut på ett fåtal låtar. Det är alltid skönt att vara progressiv i sitt skapande. Bryta ny mark, använda annorlunda mikrofoner (och/eller mikpositioner) än vad man är van vid bara för att försöka hitta ett nytt sound än det man brukar jobba med. Med andra ord; det är alltid lika spännande att ge sig ut i Ingenmansland och utforska vad som kan gömma sig där, men sedan är det lika skönt att komma tillbaka och bara vara sig själv igen.
CD-versionen av Dreams of L.A-projektet byggde mycket på ett tämligen sparsmakat arr. Max två gitarrer, tillbakalutade trummor, bas, lead- och stämsång samt vissa små arrmässiga detaljer. I vissa låtar är det bara gitarr och sång. Less is more helt enkelt. Därför känns det helt naturligt att fullkomligt få explodera i ett relativt stort instrumentalprojekt, Lovecraft II.
Det började (som vanligt) med en liten melodiloop som jag haft i huvudet i säkert fyra-fem år nu men aldrig haft... Hm. Låt oss säga ”energin” att fullfölja den där melodislingan. Jag kan nämligen tycka att det känns lite skitnödigt att bara prodda små loopar av en och samma melodi. Då är det ju mer intressant (och förmodligen mer roligt) att både producera och lyssna på. En melodi kan visserligen vara stark i sig och, faktiskt, inte speciellt svår att hitta på. Det är resten som kan vara tricks med. Att väva en matta av instrument omkring den här melodin och samtidigt vara tillräckligt kreativ för att låta fantasin flöda. Och du, den här gången var det som ett ymnighetshorn av både kreativitet och fantasi. Det är bara en sak; varje gång jag ska pyssla ihop ett instrumentalarrangemang blir det alltid, alltid någonting i moll. Tro mig, jag har faktiskt försökt att skriva dur-sekvenser men det känns alltid som om det blir plastigt och oäkta. Ptja, fånigt helt enkelt. Därför håller jag mig till mollmörkret.
Rent musikalisk trivs jag bäst där.
/Elfwingson