En helvetes massa mail!

Öppnar boxen och ut fullkomligt väller det mail. Visst, jag har inte kollat boxen på snart fyra (eller var det fem?) månader så att jag antar att det kanske är dags nu. Vad vet jag? När jag ser hur fantastiskt jävla överfull en mailbox kan bli så är det kanske på tiden att ge någon sorts gensvar.

För att kollektivt besvara alla dessa förbannade mail så säger jag bara: ”Nej, jag har inte lagt ner bloggen” och ”Ja, det händer tillräckligt mycket i livet för att jag ska ha annat att tänka på” och ”Ja, jag är jävligt upptagen med att producera musik samt med att jobba så att jag har helt enkelt inte haft tid att svara på några mail framförallt inte några som rör bloggen”. Nåväl, för att försöka sammanfatta de senaste månaderna så ska jag försöka göra någon form av kronologisk översikt som börjar vid:

KENT
Dra åt helvete vilken otrolig besvikelse den ”nya” skivan blev! Jag orerade som bekant för ett gäng månader sedan hur dålig jag tyckte att förstasingeln (Ingenting) var och jag hade åtminstone en liten förhoppning om att resten av skivan skulle låta bättre. Men ack, så fel jag ändå fick! Hela skivan är enda lång Depeche Mode-pastisch och det blir löjligt dåligt. Jag menar att bara två spår på hela skivan är någorlunda bra, men resten grabbar är på tok för synthigt för mig. Jag ser det som ett katastrofdåligt projekt. Som sagt: kill your darlings! Och jag vill mena att senare delen av 2007 blev ett enda långt ”kill your darlings”-race. Eagles nya låter sämst i världen, Springsteens är på tok för överproddad och Kent går vilse i svulstiga fuzzsynthar.

PRODUKTIONEN
När man hör sina gamla hjältar göra bort sig så är är det inte konstigt att man försöker göra sitt yttersta när det gäller produktion. Man tänker: ”Va fan, det går ju att göra bättre än såhär!” T's skiva blev över all förväntan. Alla cigg och allt kaffe finally pays off och ni må tro att det är otroligt stolt produktionspojke som visar upp den i tid och otid (ni kan själva höra smakprov från skivan på www.allears.se där du söker på ”Christoffer T Nielsen”). Texterna (och nu blir han glad när jag för en gångs skull erkänner hans texter) faller på plats tillsammans med musiken på ett rentav genialiskt sätt och jag är böjd att hålla med A's uttalande om att det är något utav de bästa inom genren idag. Vill dock påpeka att produktionen inte inkluderas i detta beröm, även om den är något i hästväg. Tanken över hans otroligt genomtänkta låtsnickeri har slagit mig åtskilliga gånger när jag, sent om nätterna, har suttit och mixat, bouncat och putsat på alla de pastellfärgade ljudspåren. Sedan har jag ju (såklart) mina personliga favoriter men de tänker jag inte nämna här. Var och en får lyssna och hitta sina egna favoriter. En hel skiva läggs till i meritförteckningen och jag ångrar inte för ett ögonblick att jag producerade den.

Till den som bemödar sig att läsa den senaste texten så berättade jag om ett sorts soundtrack-projekt (Glöd) jag skulle syssla med på lediga stunder. Nu blev det bara ett sådant spår men ur detta spår växte någonting mer, nämligen en EP Mannen som dog på Himmelstalund (som även titelspåret heter) med åtta spår (även dessa spår finns på www.allears.se , sök på ”Elfwingson”). I och för sig så är både texterna och musiken skapligt gamla (vi pratar tre-fyra år tillbaka i tiden) men faktum kvarstår: det blev en EP där alla spåren knöts ihop på det sättet att de alla handlade om Norrköping. Eller, tanken var så i alla fall. Nu höll inte den idén ända fram men samtidigt så gör inte det någonting eftersom varje spår faktiskt går att lyssna på helt separat. Sedan ska det erkännas att varje låttext har friserats. Ord har bytt plats, refränger har (i bland) gjorts om till verser och musiken har arrats om från "ensam-kille-med-gitarr"-låtar (något jag tycker att det finns på tok för mycket av i dagens musikutbud, till större arrangemang, komplett med trummor, bas, kompguror, munspel (!) stämsång, solopartier och (i vissa fall) Hammondorgel.

En sak ska du i alla fall ha jävligt klart för dig: jag vill verkligen inte påstå att jag är en låtskrivare, inte ens en bra sådan. Mitt gebit är och förblir m u s i k p r o d u k t i o n e n och det är därför som jag till slut hamnade på den där EP:n. Men en gång i världen fanns drömmen om att vara låtskrivare, resa land och rike runt, giga och bara vara musiker till 100%. Det var...låt se nu... En jävla massa år sedan! Jag var bara någonstans i 20-årsåldern och hade inte någon självdistans överhuvudtaget. När man blir äldre får man (förhoppningsvis) mer självdistans och man mognar och inser att det där med artist är nog inte ens grej när allt kommer omkring. Det finns nog flera anledningar till att jag pluggade till musikproducent men inte fan var det för att bli känd. Snarare erkänd. För det vore onekligen skapligt häftigt att, om 15-20 år, få höra: ”Ja, det där, det hör man att det är Elfwingson som ligger bakom”. Att hitta ”soundet” med stort S. George Martin, Brian Wilson, Glyn Johns och Daniel Lanois har gjort det så varför skulle inte jag också kunna göra det?
Ge mig bra lite tid, ett par paket cigg, några liter kaffe, två bra mikar, ett mixerbord och en artist som har något vettigt att berätta så proddar jag en skiva som kickar vem som helst till månen (ingen falsk blygsamhet här förstår du). Samtidigt är det bra att ha mycket musik i meritlistan även om det råkar bli ens egen.


ENGLAND

När T och jag var klara med hans skiva behövde vi en välförtjänt semester och den gick till Shrewsbury, England där bland andra T's fantastiska mor huserar (denna kvinna som är så otroligt varm och hänsynsfull borde få Nobelpriset i medmänsklighet). Tanken vara att koppla bort musiken och proddandet helt och hållet och det gick skapligt bra (förutom för mig som skrev musiken till ett utav EP-spåren, ”Bortom all räddning” i ett sorts kontor där på Ragleth Gardens, Shrewsbury). Se där, ett sidospår som återkopplade till musiken igen.

Englandstrippen (nej, vi åkte på riktigt och nyttjade inte LSD) bjöd på ett gäng highlights: till exempel då T och jag (styrkta av alkohol, det bör erkännas) tog tag i vår svindlande höjdskräck och helt frivillgt satte oss i norra Europas högsta pariserhjul vid besöket i Manchester. Varför gör man så mot sig själv?!? Besöket i Birmingham var också en kioskvältare med sitt Chinatown och Shrewsbury med sitt nästintill icke-fungerade varmvatten/elnät fungerade, trots allt, bra som basecamp. Bubblaren på besvikelselistan får bli Liverpoolbesöket som skulle bjuda på så mycket men som föll som en slak ballong. För övrigt var ju ”godnatt”-stunderna ett rent självplågeri: försök själv att sova i ett fuktigt ishelvete så förstår du vad jag menar. England är ju inte direkt känt för att vara det mest varma och torra landet i världen, men att det kunde vara så värdelöst väder kunde jag inte i min vildaste fantasi drömma om. Å andra sidan så bjöd semestern på en hel del garv och det var väl det som var meningen också: två ganska sköna snubbar, beväpnade med en rejäl portion humor och oslagbar karisma, on the loose i England.

JOBBET:
Består i att vara vikarierande vårdbiträde på ett äldreboende. Åldringarna bor i ett så kallat ”eget boende” vilket gör att de i stort sett klarar sig själva men behöver lite extra tillsyn i vardagen. När jag fick det där viket så skrattade alla mig rakt upp i ansiktet, fnös och menade att jag helt enkelt inte var rätt person för det där jobbet. Alla utom T. Han kunde inte haft mer rätt. Det är ett otroligt givande jobb och om man bara tar sig tid så har de flesta historier som skulle passa för vilken roman som helst. Dessutom har jag fantastiska kollegor som jag har lyckats att charma både sönder och samman. Å andra sidan: det här ska jag inte syssla med för resten av mitt liv. Snart går förhoppningsvis flytten åt nordväst och ett jobb som ligger mer närmare mig. Jag återkommer med mer fakta vid ett senare tillfälle.

Så här mot slutet så finns det massor av saker att se fram emot. Bland annat Springsteenkonserten i sommar. Ja, jag var en utav de lyckliga som fick tag på en biljett (all heder till Jeppe för det) Ja, det kommer att bli vackert på något sätt.

Förmodligen kommer hela 2008 att bli vackert, jag lovar.

/Elfwingson

Foto: Christoffer

Det är ingen hemlighet längre...

Då och då droppar det in mail angående vilka influenser jag har, både när det gäller musik och produktion lika väl som det kommer frågor om vilka grejer/pluggar jag proddar på/med. Det sistnämnda är på tok för smalt att ta upp här, så att jag övergår helt raskt till att lista vilka influenser jag har: Brian Wilson har så gott som alltid legat otroligt varmt om hjärtat, både hans musik, arrangemang och produktioner (lyssna på Pet Sounds så kommer även du att haja prylen med herr Wilson). Från Brian Wilson är steget inte alls särskilt långt till the Beach Boys. Om du liksom ”ser över” surfmusiken så borde du absolut ta och kolla in ett utav världens, i särklass, bästa a capella-stycken, Our Prayer (även där har herr Wilson många fingrar med i spelet). George Martins produktioner av the Beatles är rikitigt nyskpande och svänger rejält. Daniel Lanois (som bland annat proddat Bob Dylan och U2) är en stor inspirationskälla. Jocke Berg med sitt textsnickeri är såklart en duktigt låtskrivare och har hängt kvar som inspiration ett bra tag nu.

I skrivande stund ligger jag och T i produktionens slutfas (sedan är det bara mastring samt distributionen kvar). Jag kan förvånas över det här projektet, lika mycket som jag kan förvånas över mig själv. Det som var tänkt som en femspårs-EP blev så mycket mer. Den har växt till ett album. En hel jävla skiva! Svårigheten ligger dock inte i att producera honom (det går relativt smärtfritt, jag lovar). Det är väl mer så att ju mer material man har att jobba med desto svårare kan det vara att hålla ihop hela grejen. Än så länge (med tre spår kvar) har vi lyckats att hålla den röda tråden. Ett antal av mina gamla kursare har redan hört av sig med gigantiska fång rosor (och några obetydliga taggiga riskvastar). Från alla håll och kanter haglar superlativen, dels över mig som producent och dels över T som låtskrivare. Medan jag, under några sena kvällar, pratat med I om olika musikstilar har tanken slagit mig som en käftsmäll: jag har blivit ungefär sjuhundra strån vassare på det där med musikproduktion och det känns nästan lite märkligt. Bra, men märkligt. En del grejer går per automatik (som att jobba med sångkompression till exempel) medan andra saker bara är sunt förnuft. T's skiva är dock inte det enda jag jobbar med just nu. Ett par andra planer pågår simultant med T's projekt (bland annat någon form av instrumentalt soundtrack, Glöd, som jag både proddar och skriver på när jag blir uttråkad) och jag trivs som fisken i vattnet med att äntligen få jobba med det jag är utbildad till. Produktionen är dock inte på heltid, utan ett annat jobb får fungera som försörjare så länge. Men whatever, musikproduktionen är mitt liv så jag nöjer mig med att, än så länge, pyssla med det på halvtid.

/Elfwingson

Kill your darlings

Det första som slog mig var ”Nämen, vad fan grabbar! Vad har ni gjort!?” Självklart kommer jag att köpa plattan den 17:e oktober (reservationen är redan lagd) men den stora frågan är: kommer hela plattan att låta så här? Det här ska bli jävligt intressant att höra helt enkelt. OK, den där superreverberade, sjuka cembalon är väl ändå lite Kent ändå. Och texterna luktar Jocke Berg lång väg men när fuzz-synthen drar igång... Kom igen! Vad är det som händer?

Jo, jag tycker OCKSÅ att Depeche Mode är väldigt bra (åtminstone vissa plattor) och att vissa av mina proddar kan vara något inspirerade av dem men inte springer jag iväg och prånglar ut en singel som låter som en enda lång pastisch för det. Jag vet inte... Att Kent vart reducerade till en kvartett, att plattan proddades i annan (USA-baserad) studio och att de ville förnya sig har säkert med saken att göra. Herr Berg kommer på att han minsann ska sjunga en oktav lägre än han brukar och sedan är bollen i rullning. Det ena ger det andra och blir till det här. Men jag tror också att det här soundet kan tilltala/locka en yngre publik och kanske hålla kvar gamla lyssnare ett tag till och det är ju absolut inget fel med att en yngre publik hittar fram till Kent. Det är ju bara bra tycker jag, men jag menar också att då kanske det här inte är det bästa att lyssna in sig på. Jag måste ändå säga att efter Max 500 (som var första singelsläppet inför Du & Jag Döden) var jag extremt nyfiken och väldigt het på att höra resten men den här gången jag inte lika taggad. Så är det bara. Å andra sidan: så länge det inte blir för mycket discoinfluerade triggade trummor och DM-rip off så är jag ganska så lugn. Det där disco-stuket funkade på Musik Non-Stop men då ska man också ha i tankarna att det var den enda låten som hade någon sorts cross-beat på den skivan.

Nåväl, jag upprepar: det ska bli jävligt intressant att höra hela skivan när den väl dyker upp i mitten av oktober. För det här (det vill säga singeln ”Ingenting”) övertygade mig inte ens till 50%.

/Elfwingson

Från klarhet till frihet på bara några få dagar

Planen som började T och jag började fila på redan i våras kommer äntligen att bli av inom en snar framtid: nämligen England och kanske också Irland. Att det sedan inte blev av redan i våras kan man ju skylla på många saker: tid exempelvis men framförallt känslan av, mot sin vilja, sitta fast som en djupt rotad ek. Vi tar våra gitarrer, några capos, mina två munspel och lever singel/musikerlivets vackra dagar där borta långt ifrån kväljande röster, löjliga påhopp, tangentbordens stressande kulspruteknatter och de lite småsuddiga pastellfärgade ljudspåren. Packa väskan och ta min hand, T så gör vi det enda rätta och glömmer bort dem. Vi behöver det, du och jag.

Inom en, om möjligt, ännu kortare framtid drar T och jag till Västervik. Vi har nämligen, helt nyligen och naturligtvis helt oprovocerat, bjudit in oss själva på L's inflyttningsfest. Förmodligen kommer vi att göra dundersuccé. Jag har en känsla av att det där renoveringsobjektet i stället kommer att bli någon form av rivningsobjekt när jag och T har fått härja fritt i ett par timmar.

L: tag dig i akt, baby. Tag dig i akt...

Jo just det, jag är singel sedan ett slag tillbaka. Och eftersom jag gjorde rätt så känns det väldigt, väldigt bra. Jag brukar inte ångra så mycket saker med mina förhållanden (förutom små detaljer då) men det här gången finns det faktiskt någonting jag ångrar ganska så mycket: att jag inte gjorde slut på det där tidigare när jag faktiskt med egna ögon såg tendenserna övergå till det där ökända borderlinesyndromet. Nu vet jag vart och mot vem jag ska vända blicken. Grejen är att jag har sedan förra gången alltid vetat vad och, framförallt, vilken sorts person som är rätt för mig. Så det här uppbrottet är i princip bara en bekräftelse på det. Konstigt nog så upprepade sig faktiskt en smärre detalj från förra sommaren: utrensning. Att det sedan tog en dag (eller två) berodde mest på att jag helt enkelt inte hade tid.

Faktum kvarstår: kriget tog slut, freden utbröt och jag har aldrig varit mer lycklig.

/Elfwingson

"Quis custodiet ipsos custodes" - Juvenalis

Emellanåt dyker det upp mail in min inbox. I bland är det ris och i bland (skrämmande ofta) är det ros. Man frågar mig om varför jag skriver och framförallt varför jag skriver en blogg och publicerar hela härligheten på nätet. När jag började med det här för ett tag sedan var inte ambitionen någon skulle läsa den (kanske bara de närmast sörjande) men allt eftersom har fler och fler letat sig hit. På gott och ont skulle jag vilja säga. Folk jag inte har en susning om vad de är för människor lusläser varenda rad, dissekerar texterna, vänder ut och in på mina resonemang och agerar moralväktare och etikövervakare. Sedan författar de små mail där de undrar om varför jag skriver som jag gör. Det händer ganska ofta att en del personer fetdissar det jag skriver om och menar att jag är en gnällspik som bara rapar upp samma grejer om och om igen med jämna mellanrum. För några veckor sedan var det här med näthatet på tapeten. Bland annat gick Skugge ut och meddelade att hon lade ner sin blogg på grund av alla ”näthatare”. Det skrev några artiklar rörande ämnet "nätmobbare". Bland annat hade personer som finner det ”spännande” att tokdissa någons blogg (är inte det perverterat så säg?) intervjuats samt en artikel som handlade om någon stackars sate till brud som varit just nätmobbad (borde inte alla mobbare skjutas en gång för alla?). Det här fick mig att tänka eftersom det då och då trillar ned ett par ”hat”mail varje vecka i inboxen. Ganska ofta handlar dessa om att det är så jävla tråkigt att läsa just min blogg, att den är onödig och att ”det aldrig tycks hända någonting roligt i ditt liv”. Men då undrar jag för det är för stackare som varje gång tycks sitta klistrad framför skärmen och följer min öden och äventyr. Är det liksom inte bara enklare att...eh...typ...sluta läsa då? Sedan när denna/dessa mycket märkliga person/er inte ser någon förändring/optimism/whatever så blir de sura och känner sig nödgade att skriva och berätta om just det. Det känns ju onekligen lite skitnödigt att berätta om det. För mig dessutom. Som JAG skulle bry mig...

Nåväl, när jag väl började blogga så hade jag ångest jag över om vad jag skulle skriva om: mitt huvudsakliga intresse (musik i allmänhet och musikproduktion), känslostormarna, barndomen, ungdomsåren, litteratur som intresserar mig, föreläsningarna som Gud glömde eller bara om verkligheten (enligt mig nota bene). Jag tror att det kom att bli någon typ av skön (?) mix av alltihopa. Varför följa en röd tråd (som T gång till annan, talar om)?
Å andra sidan är jag alltid extremt noga med vad jag publicerar. Det fixas och trixas en hel del i huvudet innan jag verkligen väljer att lägga ut någonting för allmän beskådan. Tanken som ofta finns i huvudet strax innan publiceringsögonblicket är så gott som alltid ”Vill jag verkligen att detta ska bli läst?” Ett par gånger har jag karatecensurerat mig själv och valt att inte lägga upp dessa texter. Så enkelt är det. Och visst, de gångerna ni ansett att det har blivit för personligt så har ni ju ändå haft valet att inte läsa det, eller hur? Sedan finns det personer som följt med sedan start och tyckt att det har blivit på tok för ”ytligt” och ”för framtidsoptimistiskt” . Till dem (och framförallt de tre personer som nu gått ihop och skrivit ett gemensamt mail) som tycker att mina texter inte alls är lika bra nu när de inte är så vansinnigt mörka och deppiga, kan jag bara säga: tough shit.

Så frågan jag helt enkelt ställer mig är: Quis custodiet ipsos custodes...

Vem övervakar övervakarna?

/Elfwingson

Bilden som hänger med den här texten är hämtad från ett oerhört gammalt amerikanskt seriealbum ”Watchmen” där parollen var just ”Who watches the watchmen?”

Illustration och ©: Dave Gibbons

Pojken vid bryggan

En intressant plats här i samhället där jag en gång växte upp, är Bryggan. Det är en otroligt skön och meditativ plats där jag faktiskt suttit en hel del genom åren. I bland har det varit under katastrofernas tidevarv men även under soliga dagar då allting liksom faller på plats på ett sådant där skönt sätt. Antagligen är det under våren och sommaren som det är som mest skönt att sitta där vid bryggan. Om vintern och hösten fungerar också bra men det som alltid har varit (och är) den konstanta faktorn är stjärnorna. Precis som uppe på taket på Tornet glittrar tusentals stjärnor ner mot mig varje kväll (eller natt) då jag befinner mig där. Vägen ligger ett stycke därifrån men tillräckligt långt ifrån för att gatlyktorna inte ska störa mig. Då kan man sitta när, dingla med benen och fundera över om vad som kommer att inträffa följande dag eller bara… Vara. I vilket fall som helst så når inget av gatlyktornas bleka sken mig och ingen kommer åt mig när jag sitter där. Stundtals är det bara det stora Lugnet som håller mig sällskap och det är då som jag är som mest avslappnad.

/Elfwingson

Sajäääns fickschåån

”Under 1800-talets sista år fanns det väl ingen som anade att människorna på Jorden intensivt studerades av varelser med betydligt större intelligens än de själva men lika förgängliga. [...] Fyllda av självbelåtenhet sysslade vi med våra futtiga problem, i trygg förvissning om att vara världens herrar. [...] Men individer med hjärnor lika överlägsna som våra hjärnor djurens, med skarpa och känslolösa intellekt, betraktade då redan genom rymden vår jord med fientliga och lystna ögon, och utarbetade långsamt och metodiskt sin planer emot oss...”

- H.G. Wells

I bland dyker det upp författare som är way ahead sin tid, exempelvis Jules Verne och H.G. Wells och det är om den senare den här texten kommer att handla om. 1898 skrev Wells romanen Världarnas krig, en bok med alla ingredienser som en god science fiction-roman bör ha. En hjälte (tillika historiens berättare), mystiska ljus över natthimlen, illasinnade marsianer (beväpnade med tripoder och dödsbringande heatrays) som vill ta över Jorden samt förvirring och panik över det Okända. Grejen med Wells är att han i Världarnas krig, på ett ganska så otäckt sätt, får in så gott som hela 1900-talets historia innan den ens har hänt: totalt krig, bombmattor, kemisk krigföring, blitzkreig och massförstörelse. 1898 hade ännu inte världen varit med om detta. Första världskriget med sina miljonförluster och sitt meningslösa ställningskrig hade ännu inte skådats. Gaphalsen från Böhmen hade ännu inte satt sitt märke i historien och ordkombon ”etnisk rensning” fanns inte ens i vokabulären.

Jag skulle vilja påstå att all modern sci-fi har sitt upphov just i Världarnas krig. Wells var den förste att skildra hypotesen att vi kanske inte är ensamma i universum och framförallt att dessa utomjordingar skulle vara otroligt illasinnade till sin natur! Så klart (som med all skönlitterär litteratur) kan man läsa boken på flera sätt. En intressant aspekt av boken är att den är oerhört kritiskt till samtida fenomen som darwinism, imperialism och kolonisation. Wells sätt att totaldissa den samtida västerländska självpåtagna rollen att alltid överlägset se ner på andra arter (både djur och människor) är ju både bra formulerad och intressant. Och när han i stället vänder på det och visar vad som händer när denna kyliga överlägsenhet riktas mot oss själva blir det ju faktiskt jävligt kusligt. Man kan också läsa boken som en sorts beskrivning av kollektiva reaktioner.
Vad blir kvar när man skrapar bort ytan av ett civiliserat och organiserat samhälle?
Jo, att människan är både bättre och sämre än sitt rykte. Inför katastrofen kommer några att agera hjältemodigt och osjälviskt medan andra kommer att uppträda lumpet och djuriskt. Senare tar den rena överlevnadsinstinkten överhand och vi gör som råttorna och kackerlackorna; vi anpassar oss och rättar mun efter matsäck. Sedan vill jag även påstå att boken blev väldigt angelägen efter den 11:e september 2001. Hur då kan man ju fråga sig?
Wells berättar ju i sin bok om herrar experterna som sett hotbilden torna upp sig men inte haft förmåga att varna allmänheten och när väl sedan det meningslösa dödandet (bokstavligen) trillar ner i huvudet på människorna mitt i deras vardag, slås allmänheten av en sorts kollektiv maktlöshet inför katastrofen. Där har vi en synpunkt som gör boken högaktuell även i vår tid då diverse yttre (och inre) terrororganisationer gläntar på dörren och inte skyr några medel för att vidga sitt territorium.

/Elfwingson

Illustration: Pearson

Evigheternas skugga

Jag får massor av frisk luft varje dag, jag lovar...

Back on track and behind the beat II

Flytten (eller ska jag kanske skriva ”flykten”?) från Norrköping föregicks av ett antal veckor fyllda med alldeles för mycket telefonerande till diverse arbetsplatser, CV, personliga brev, ”Hej-jo-det-är-såhär-förstår-du-att”, besök på Arbetsförmedlingen, tappade sugar och krossade drömmar. Men skam den som ger sig. De två sista veckorna i februari tillbringade jag på Sensus Östergötland och försökte göra mig oumbärlig (någonting som skulle visa sig vara ett tveeggat svärd). Veckorna på Sensus var sjukt roliga men hela tiden malde de där smått neggiga tankarna. Jag var skapligt förbannad på Arbetsförmedlingen vid den där tidpunkten men… Va fan... Man kan inte få allt. Men ändå. Där och då ville jag faktiskt ha allt och ingen kan jävlas med mig för det. Ibland vill man helt enkelt bara ha allt. Ganska så ofta får man det inte. Människans ha-begär är ju helt sjukligt när man tänker på det. Nåväl, efter de där veckorna på Sensus gick tiden alldeles för fort. På något konstigt vis flöt dagarna ihop och jag har inte så mycket minne av dem. Att dagarna har flutit ihop i Norrköping är i och för sig inget ovanligt men sista gången var det något mer. Det var större. Det var…

Definitivt.

Jag har faktiskt inte proddat någonting på ett bra tag nu. Det känns faktiskt ganska bra. Två projekt är på uppåtseglande: dels då T’s projekt och inom en snar framtid kommer även jag att samarbeta med D och A igen. Men tillbaka till det där med att inte proddat… Det känns som sagt var bra eftersom man blir hungrig på ett helt annat sätt. Det kanske är så att man öppnar ögonen på nytt och tillför någonting ännu bättre än vad man kanske skulle göra när man sitter och proddar hela tiden. Men tänk om jag har glömt bort hur man gör!? Eller om jag har blivit akut dum i huvudet och göra helt sämst ifrån mig!?

Återstår att se.

/Elfwingson

Foto: Christoffer

För ungefär två hundra år sedan

För några dagar sedan umgicks jag med den Goda hälften, det vill säga Å. Vi låg i gräset och undrade vad som försiggick på andra sidan molnen då det plötsligt slog det mig vilket märklig slump det mesta är. Rätt ord vid rätt tillfällen kan få oanade konsekvenser och fel ord vid fel tillfällen blir ödesdigert för ganska så många. Precis när jag kommit fram till en skapligt bra konklusion av hela det här resonemanget petade hon mig i sidan och frågade hur det var med mig. Ganska snabbt flöt jag tillbaka i solljuset och undrade vart jag befann mig. Förvirring rådde i ett par hundradelar av en sekund, starkt solljus i ögonen, gröna ögon och jag blev klar igen. Slump eller inte, jag är faktiskt glad över slumpen och vad den i bland för med sig.

Jävligt glad och tacksam.

/Elfwingson

Tusentals människor har gråtit och skrattat

Jag har, både förr och nu, tillbringat långa stunder på diverse tågstationer. Exotiska namn som Hallsberg, Skänninge, Skelleftehamn och Rimforsa har blixtrat förbi och jag har rökt i städer som Örebro, Karlstad, Örnsköldsvik, Malmö, Göteborg och Gävle. Förutom att det kan vara oändligt tråkigt att stå på en ödslig tågstation har en annan tanke så gott som alltid slagit mig och det är att just tågstationer är en lite dualistisk plats. Å ena sidan är det en plats för tårdrypande farväl och löften om att ”vi hörs och ses snart igen” men å andra sidan är det en plats för glädjeämnen och medryckande möten mellan människor. Aldrig skådar man så många olika känsloyttringar som just på en tågstation. Stressen gör säkert sitt till men ändå känns det som att det är på en tågstation som människor slänger alla konventioner åt helvete och blir... Mänskliga. För många år sedan bevittnade jag till och med ett svavelosande uppbrott mellan två människor. Han skrek någonting om ”aldrig mer” medan hon till en början grät men sedan blev oerhört förbannad och skällde ut honom å det grövsta. Efter ett par svordomar gav hon killen en rask örfil och gick. Han skrek någonting om ”...aldrig ses igen” och gick ombord på sitt tåg. De där båda kan man ju säkert fantisera ihop en bok om men det hör liksom inte hit.

Inte den här gången i alla fall.

/Elfwingson

Back on track and behind the beat I

Jag vet faktiskt inte hur jag ska sammanfatta de senaste månadernas händelser men jag ska ändå göra ett seriöst försök. Numera är jag färdigutbildad musikproducent. På riktigt. Helt galet egentligen men icke desto mindre bra för det. Jag kanske var den siste att tro att jag skulle orka igenom tre år av proddande men på något sätt gick det vägen. Hela vägen. Strax innan jul satte sig T och jag ner och gjorde allvar av våra hotelser. OK, tanken var ju en fullängdare men nu blev det inte så. Saker blir för övrigt väldigt sällan som man tänkt sig. Frukten av hans låtsnickeri blev tre spår av finaste kvalitet. Tanken är ju lite av att det här ska bli ett on-going projekt och vi har ingen brådska. Mark my words: ni kommer att få höra mer av honom i framtid nära dig, jag lovar.

Pojken i Tornet har blivit ”Pojken vid bryggan” numera. Jag har nämligen lämnat Norrköping och flyttat tillbaka till samhället där jag en gång växte upp. Inte för all tid och evighet. Låt oss i stället säga att det är ett kortare gästspel så här under våren och valda delar av sommaren. Eventuellt (och förhoppningsvis) flyttar jag tillbaka och gör stan osäker till hösten. Men just nu bekantar jag mig med Smålands flora och fauna medan jag planterar både tall- och granplantor. Därute på ett kalhygge går jag hela dagarna och försöker komma underfund med vad som är meningen med Livet. Eller ”nåja” fullt så existentialisktisk är det väl inte, men tämligen rofyllt är det i vilket fall vilket kan locka fram existensiella tankar av alla de slag. På ett kalhygge är dessvärre inte floran så vansinnigt påtaglig men desto mer är faunan. Det är inte mycket som kan få mig att sätta hjärtat i halsgropen förutom då kärlek. Men det finns en sak till som får mig att bli riktigt out of my bounds: spindlar. Nyckfulla rovdjur som springer hit och dit och håller Sveriges flugbestånd i schack. Häromdagen skrämde en löjligt stor vargspindelhona nästan vettet ur mig när hon i rask takt sprang ut från min ryggsäck där hon sökt asyl från den gassande vårsolen. Stel av skräck iakttog jag denna grå och mycket äckliga tingest röra sig först från min ryggsäck för att sedan komma tillbaka till den svala skuggan. Jag mumlade någonting om att ”du får fan i mig inte vara här för nu är jag här förstår du” och insåg hur dumt det lät. Sedan gjorde jag det enda rätta. Jag flyttade på mig. Man ska inte jiddra med moder Natur eller hennes invånare, även om de är av modell mindre.

/Elfwingson

Foto: Åsa