Jag vet faktiskt inte hur jag ska sammanfatta de senaste månadernas händelser men jag ska ändå göra ett seriöst försök. Numera är jag färdigutbildad musikproducent. På riktigt. Helt galet egentligen
men icke desto mindre bra för det. Jag kanske var den siste att tro att jag skulle orka igenom tre år av proddande men på något sätt gick det vägen. Hela vägen. Strax innan jul satte sig T och jag ner och gjorde allvar av våra hotelser. OK, tanken var ju en fullängdare men nu blev det inte så. Saker blir för övrigt väldigt sällan som man tänkt sig. Frukten av hans låtsnickeri blev tre spår av finaste kvalitet. Tanken är ju lite av att det här ska bli 
ett on-going projekt och vi har ingen brådska. Mark my words: ni kommer att få höra mer av honom i framtid nära dig, jag lovar.Pojken i Tornet har blivit ”Pojken vid bryggan” numera. Jag har nämligen lämnat Norrköping och flyttat tillbaka till samhället där jag en gång växte upp. Inte för all tid och evighet. Låt oss i stället säga att det är ett kortare gästspel så här under våren och valda delar av sommaren. Eventuellt (och förhoppningsvis) flyttar jag tillbaka och gör stan osäker till hösten. Men just nu bekantar jag mig med Smålands flora och fauna medan jag planterar både tall- och granplantor. Därute på ett kalhygge går jag hela dagarna och försöker komma underfund med vad som är meningen med Livet. Eller ”nåja” fullt så existentialisktisk är det väl inte, men tämligen rofyllt är det i vilket fall vilket kan locka fram existensiella tankar av alla de slag. På ett kalhygge är dessvärre inte floran så vansinnigt påtaglig men desto mer är faunan. Det är inte mycket som kan få mig att sätta hjärtat i halsgropen förutom då kärlek. Men det finns en sak till som får mig att bli riktigt out of my bounds: spindlar. Nyckfulla rovdjur som springer hit och dit och håller Sveriges flugbestånd i schack. Häromdagen skrämde en löjligt stor vargspindelhona nästan vettet ur mig när hon i rask takt sprang ut från min ryggsäck där hon sökt asyl från den gassande vårsolen. Stel av skräck iakttog jag denna grå och mycket äckliga tingest röra sig först från min ryggsäck för att sedan komma tillbaka till den svala skuggan. Jag mumlade någonting om att ”du får fan i mig inte vara här för nu är jag här förstår du” och insåg hur dumt det lät. Sedan gjorde jag det enda rätta. Jag flyttade på mig. Man ska inte jiddra med moder Natur eller hennes invånare, även om de är av modell mindre.
/Elfwingson
Foto: Åsa