Öppnar boxen och ut fullkomligt väller det mail. Visst, jag har inte kollat boxen på snart fyra (eller var det fem?) månader så att jag antar att det kanske är dags nu. Vad vet jag? När jag ser hur fantastiskt jävla överfull en mailbox kan bli så är det kanske på tiden att ge någon sorts gensvar.
För att kollektivt besvara alla dessa förbannade mail så säger jag bara: ”Nej, jag har inte lagt ner bloggen” och ”Ja, det händer tillräckligt mycket i livet för att jag ska ha annat att tänka på” och ”Ja, jag är jävligt upptagen med att producera musik samt med att jobba så att jag har helt enkelt inte haft tid att svara på några mail framförallt inte några som rör bloggen”. Nåväl, för att försöka sammanfatta de senaste månaderna så ska jag försöka göra någon form av kronologisk översikt som börjar vid:
KENT
Dra åt helvete vilken otrolig besvikelse den ”nya” skivan blev! Jag orerade som bekant för ett gäng månader sedan hur dålig jag tyckte att förstasingeln (Ingenting) var och jag hade åtminstone en liten förhoppning om att resten av skivan skulle låta bättre. Men ack, så fel jag ändå fick! Hela skivan är enda lång Depeche Mode-pastisch och det blir löjligt dåligt. Jag menar att bara två spår på hela skivan är någorlunda bra, men resten grabbar är på tok för synthigt för mig. Jag ser det som ett katastrofdåligt projekt. Som sagt: kill your darlings! Och jag vill mena att senare delen av 2007 blev ett enda långt ”kill your darlings”-race. Eagles nya låter sämst i världen, Springsteens är på tok för överproddad och Kent går vilse i svulstiga fuzzsynthar.
PRODUKTIONEN
När man hör sina gamla hjältar göra bort sig så är är det inte konstigt att man försöker göra sitt yttersta när det gäller produktion. Man tänker: ”Va fan, det går ju att göra bättre än såhär!” T's skiva blev över all förväntan. Alla cigg och allt kaffe finally pays off och ni må tro att det är otroligt stolt produktionspojke som visar upp den i tid och otid (ni kan själva höra smakprov från skivan på www.allears.se där du söker på ”Christoffer T Nielsen”). Texterna (och nu blir han glad när jag för en gångs skull erkänner hans texter) faller på plats tillsammans med musiken på ett rentav genialiskt sätt och jag är böjd att hålla med A's uttalande om att det är något utav de bästa inom genren idag. Vill dock påpeka att produktionen inte inkluderas i detta beröm, även om den är något i hästväg. Tanken över hans otroligt genomtänkta låtsnickeri har slagit mig åtskilliga gånger när jag, sent om nätterna, har suttit och mixat, bouncat och putsat på alla de pastellfärgade ljudspåren. Sedan har jag ju (såklart) mina personliga favoriter men de tänker jag inte nämna här. Var och en får lyssna och hitta sina egna favoriter. En hel skiva läggs till i meritförteckningen och jag ångrar inte för ett ögonblick att jag producerade den.
Till den som bemödar sig att läsa den senaste texten så berättade jag om ett sorts soundtrack-projekt (Glöd) jag skulle syssla med på lediga stunder. Nu blev det bara ett sådant spår men ur detta spår växte någonting mer, nämligen en EP Mannen som dog på Himmelstalund (som även titelspåret heter) med
åtta spår (även dessa spår finns på www.allears.se , sök på ”Elfwingson”). I och för sig så är både texterna och musiken skapligt gamla (vi pratar tre-fyra år tillbaka i tiden) men faktum kvarstår: det blev en EP där alla spåren knöts ihop på det sättet att de alla handlade om Norrköping. Eller, tanken var så i alla fall. Nu höll inte den idén ända fram men samtidigt så gör inte det någonting eftersom varje spår faktiskt går att lyssna på helt separat. Sedan ska det erkännas att varje låttext har friserats. Ord har bytt plats, refränger har (i bland) gjorts om till verser och musiken har arrats om från "ensam-kille-med-gitarr"-låtar (något jag tycker att det finns på tok för mycket av i dagens musikutbud, till större arrangemang, komplett med trummor, bas, kompguror, munspel (!) stämsång, solopartier och (i vissa fall) Hammondorgel.
En sak ska du i alla fall ha jävligt klart för dig: jag vill verkligen inte påstå att jag är en låtskrivare, inte ens en bra sådan. Mitt gebit är och förblir m u s i k p r o d u k t i o n e n och det är därför som jag till slut hamnade på den där EP:n. Men en gång i världen fanns drömmen om att vara låtskrivare, resa land och rike runt, giga och bara vara musiker till 100%. Det var...låt se nu... En jävla massa år sedan! Jag var bara någonstans i 20-årsåldern och hade inte någon självdistans överhuvudtaget. När man blir äldre får man (förhoppningsvis) mer självdistans och man mognar och inser att det där med artist är nog inte ens grej när allt kommer omkring. Det finns nog flera anledningar till att jag pluggade till musikproducent men inte fan var det för att bli känd. Snarare erkänd. För det vore onekligen skapligt häftigt att, om 15-20 år, få höra: ”Ja, det där, det hör man att det är Elfwingson som ligger bakom”. Att hitta ”soundet” med stort S. George Martin, Brian Wilson, Glyn Johns och Daniel Lanois har gjort det så varför skulle inte jag också kunna göra det?
Ge mig bra lite tid, ett par paket cigg, några liter kaffe, två bra mikar, ett mixerbord och en artist som har något vettigt att berätta så proddar jag en skiva som kickar vem som helst till månen (ingen falsk blygsamhet här förstår du). Samtidigt är det bra att ha mycket musik i meritlistan även om det råkar bli ens egen.
ENGLAND
Englandstrippen (nej, vi åkte på riktigt och nyttjade inte LSD) bjöd på ett gäng highlights: till exempel då T och jag (styrkta av alkohol, det bör erkännas) tog tag i vår svindlande höjdskräck och helt frivillgt satte oss i norra Europas högsta pariserhjul vid besöket i Manchester. Varför gör man så mot sig själv?!? Besöket i Birmingham var också en kioskvältare med sitt Chinatown och Shrewsbury med sitt nästintill icke-fungerade varmvatten/elnät fungerade, trots allt, bra som basecamp. Bubblaren på besvikelselistan får bli Liverpoolbesöket som skulle bjuda på så mycket men som föll som en slak ballong. För övrigt var ju ”godnatt”-stunderna ett rent självplågeri: försök själv att sova i ett fuktigt ishelvete så förstår du vad jag menar. England är ju inte direkt känt för att vara det mest varma och torra landet i världen, men att det kunde vara så värdelöst väder kunde jag inte i min vildaste fantasi drömma om. Å andra sidan så bjöd semestern på en hel del garv och det var väl det som var meningen också: två ganska sköna snubbar, beväpnade med en rejäl portion humor och oslagbar karisma, on the loose i England.
JOBBET:
Består i att vara vikarierande vårdbiträde på ett äldreboende. Åldringarna bor i ett så kallat ”eget boende” vilket gör att de i stort sett klarar sig själva men behöver lite extra tillsyn i vardagen. När jag fick det där viket så skrattade alla mig rakt upp i ansiktet, fnös och menade att jag helt enkelt inte var rätt person för det där jobbet. Alla utom T. Han kunde inte haft mer rätt. Det är ett otroligt givande jobb och om man bara tar sig tid så har de flesta historier som skulle passa för vilken roman som helst. Dessutom har jag fantastiska kollegor som jag har lyckats att charma både sönder och samman. Å andra sidan: det här ska jag inte syssla med för resten av mitt liv. Snart går förhoppningsvis flytten åt nordväst och ett jobb som ligger mer närmare mig. Jag återkommer med mer fakta vid ett senare tillfälle.
Så här mot slutet så finns det massor av saker att se fram emot. Bland annat Springsteenkonserten i sommar. Ja, jag var en utav de lyckliga som fick tag på en biljett (all heder till Jeppe för det) Ja, det kommer att bli vackert på något sätt.
Förmodligen kommer hela 2008 att bli vackert, jag lovar.
/Elfwingson
Foto: Christoffer