Sjukhus gör mig illa till mods. Det luktar formalin och död. All inredning går i beige och blek pastell. Miljön är steril och stolarna obekväma. Efter sju hundra år får jag se plåtarna och blir överraskad över att mitt innandöme inte är lika svart som jag tänkt. Där hjärtat skulle suttit sitter det ett getingbo.
Eller är det en sten?
Fuck knows.
Jag undrar... Hm, vad undrar jag egentligen? Jag undrar om det här någonsin kommer at gå över? Gör det inte det så vad ska jag då förbereda mig på? Ja, jag vet att jag inte borde tänka så mycket (och det gör jag faktiskt inte) men då och då är det fan i mig svårt att inte tänka på det. Jag är inte som dig. Sorry, men så är det bara. Jag tar inte lika lätt på det här som ni andra. Det hade varit enklare om det varit någonting...”mindre”. Någonting som inte är lika mardrömsframkallande och påtagligt. En ganska läskig känsla har spridit sig i kroppen nu; jag ger upp. I give in.
Men alltså... Jag är faktiskt ingen förlorare vad du än tror. Jag ger inte upp. Det är inte min grej liksom. Det känns som att förlora någonting värdefullt om jag ger upp nu. Ja faktiskt, exakt så känns det. Precis som om jag skulle tappa respekten för mig själv. Det är så jävla märkligt det här. Det är dåligt och skrämmande. Det är oroväckande och jobbigt. Jag trodde faktiskt inte att jag var så här lättskrämd.
Fuck it, jag ger upp och rasar nu.
/Elfwingson