Ny kulör och nya ljudlandskap

Herr Winnerbäck och herr Berg tävlar om min gunst medan kartonger, kartonger och åter kartonger trängs med gitarrer, en röd lampskärm och 700 andra prylar mitt i vardagsrummet. En rygg fattigare men en nyans rikare påbörjar jag mitt projekt (som på något sätt även har blivit L's projekt. Hon är proffset och jag hemmafixaren).
Det är fan i mig på tiden att det här händer...
En nygammal klenod från Norpan finns återigen i mitt hem. Bokhyllan jag snickrade ihop alldeles själv för åtta år sedan är tömd men inte glömd. En kvinna i mitt kök och hon är mer vacker än någonsin medan hon grejar runt och "piffar" som hon så fint säger; en kruka här. En grön växt där. En ny gardin. Tänk så mycket det kan göra ändå. Nåväl, jag låter henne hållas därute i köket med sitt piffande. Du förstår, my kind of piff kommer att påbörjas senare när högtalarna ska placeras ut.

Det här kommer att bli större än störst, jag lovar.

/Elfwingson

Vi har med tiden liksom växt ihop...

T hjälpte mig att forsla några saker (eh, det där var nog en underdrift som hette duga; det var tonvis med skräp) till tippen för häromdagen och det slog mig medan vi mumsade i oss pizza efteråt att vi hänger alldeles för sällan nu för tiden. Det där ska det bli ändring på. OK, vi behöver ju inte prodda arslet av oss bara för att vi ses utan det är mer det där generella hänget som (fortfarande) är otroligt givande och framförallt jävligt kul. Jag har en känsla att vi missat det på grund av många faktorer men som sagt: det blir ändring på det nu.
Jag kom på att jag kan sakna honom alldeles för mycket den där veckan han var i England och det är nästan pinsamt att erkänna det inför honom. Jag saknar honom när jag har rott ut på för djupt vatten och skuggorna växer sig lite för stora. Don't get me wrong här nu: han är otroligt fin även vid andra sammanhang och vi har jävligt kul ihop också, men just under några få dimmiga nätter har jag faktiskt saknat honom. Saknat våra nätter fyllda av svidande rök i lungorna, alkohol och allmänt gitarrspel. Då är det vi mot världen. Vår two-man army typ. Han är en av de få som alltid stått mig närmast och framförallt stått kvar. "Det är fint när människor står kvar när det blåser som hårdast" tänker jag och röker en cigg till. Ingen har någonsin tagit hans plats och det är de flesta medvetna om.
Tror jag...

/Elfwingson

Bara ciggen är med så är det lugnt...

Just i dag är det exakt ett år sedan jag vandrade in, med inte så självsäkra steg, på Prästkullens äldreboende. Det är på dagen ett helt år sedan. Kan du haja? Det tog ett slag men har jag vant mig vid stressen, stanken och situationerna. Men jag trivs. Jag trivs till den så milda grad att det i bland är riktigt kul att gå till jobbet. Nåja, kvart i sex på morgonen gör jag allt annat än trivs. Då är jag lite av en gnällspik som inte vill hellre annat än att ligga kvar i den löjligt sköna sängen, lägga armen om L och bara fortsätta sova till klockan blir elva. Jag trivs så bra tack vare den ordinarie personalen som lotsat mig igenom det mesta som tänkas kan och numera tar jag dagarna med en klackspark, gör mitt jobb och hinner till och med ta en cigg emellanåt. Eller flera...

Det är den ordinarie personalen som lärt mig mer om Livet och Döden än någon annan har gjort. Det är med den ordinarie personalen som jag dricker kaffe och gnäller över låga löner tillsammans med. Har du tänkt på att det är något oerhört tillfredsställande med att jobba arslet av sig när man väl får rast, dricker sitt kaffe och småpratar om den stundande helgen. Det är någonting smått fantastiskt över det, jag lovar. Visst kan vi tjuta över dålig lön, taskiga arbetsförhållanden, gnälliga anhöriga och bråkiga pensionärer. Men då och då får man ett uppmuntrande ord, en klapp på axeln, ett handslag eller ett ”tack för att ni finns”. Det är då, min vän, som jag är som mest stolt över mig själv och mina co-workers. Kort sagt: jag trivs som fan och tills jag hittar någonting annat kör jag på det här. Kanske ännu ett år läggs till det som precis gick. Vem vet? Du förstår, det är det som är spännande: att ingen vet.

Allra minst jag...

/Elfwingson

Norrköping, augusti 2008

Två personer vandrar genom er. Över er. Bakom er och framför er. Slänger sina fimpar och kysser varandra på ett tak långt, långt ifrån dimmga nätter.

Samma dag jag skulle visa mitt Norpan för L började Augustifesten. Dessutom var det stor fotbollsmatch mellan Peking och Änglarna (2-2). Det är lite typiskt mig förresten; när det ska slås på stort faller det hela på något plastigt evenemang. Norpan är sig inte likt när barnvagnar, överförfriskade Peking-fans, sockervadd och tivolin barrikaderar hela stan. Strosfaktorn sjunker markant när man måste kryssa mellan både krimskrams samt indianer beväpnade med panflöjter och regnrör. I vilket fall: S:t Persgatan, Nygatan, Skvallertorget, Norra Promenaden, Himmelstalund, campus, Tornet, Västgötabacken, Pelikanen och Drottninggatan ligger fortfarande kvar. På tal om Himmelstalund: efter en promenad runt Strömmen hade jag en idé om att dra ut till Himmelstalund och så här i efterhand kanske det var en dålig idé. L hade nämligen, på något jävla sätt, fått för sig att Himmelstalund är en löjligt stor park (?) Döm om hennes förvåning och, framförallt, stora besvikelse när hon stod face to face med Himmelstalund. ”Var är träden, dammarna och de lummiga oaserna? Vaddå 'kom hit och möt mig på Himmelstalund' Vad är grejen liksom!?” Besvikelsen var ett smärtsamt faktum. Stackars, stackars L som hade förväntat sig så mycket.
Nåväl, på väg tillbaka till bilen fick jag ett infall att i alla fall undersöka om det kanske fanns någon vänlig själ som åtminstone kunde släppa in oss i Tornet. Vi hade tur på vår sida (när har vi inte det?) och hittade en trevlig före detta meditakeniker, H som höll på att flytta ut. Hon släppte upp oss på torntaket och vilken magnifik avslutning på dagen det blev! L fick med egna ögon uppleva den hisnande höjden och underbara utsikten över stan. Själv blev jag själaglad över att en sista gång traska runt där på taket men framförallt var jag mest nöjd med att få visa L min forna bastion: Tornet.

OK, Augustifesten, Peking Power och debaclet på Himmelstalund till trots, var det en strålande dag på många sätt och jag tror att L var lite nöjd i alla fall över att bli lotsad runt Norrköping där mina fotspår för länge sedan sopats undan.

/Elfwingson

”I min värld kommer inget gratis” - kent

Jag kopplade bort er andra för ett antal timmar idag och ägnade mig åt musiken. Jag krämade på min gamla Marshall-stärkare för att se om det fortfarande har någon glöd kvar i rören (jag kan avslöja att det har den). Pluggade min röda gura och manglade ut all energi och skit under en halvtimme. Jag glödde värre än förstärkarrören där för några ögonblick. Guitar Hero III i all ära men ingenting slår en äkta SG och cruchdistad inställning. Då är det är vi mot världen, min vän! I vilket fall som helst var det skapligt skönt att få, under en liten stund, få vara herre på täppan igen.

Sätter mig ner och tänker på det sedan länge döda och begravda I-bandet. Fan, vilka låtar vi ändå hade: Harbour, A green hill (live-versionen som till och med fick Kajutan i Mörbylånga att skaka rumpa för många år sedan), Communicate och många fler. Bara en gång till, grabbar. En gång till och jag skulle bli varmare än varmast. Jag återgår till produktionen och lyssnar igenom gamla synder. Sedan går jag tillbaka till ett nygammalt projekt och ler lite sådär för mig själv. Efter en restaurering av alla de pastellfärgade ljudspåren reser sig Glöd-skivan som fågel Fenix upp ur askan och glömskan och är numera mer vacker än någonsin. Jag är bara ett enda spår ifrån det mest fulländnade jag någonsin gjort på egen hand.

På tal om musik...

SV (Studieförbundet Vuxenskolan) har engagerat mig som körledare för ett projekt liknande Körslaget som gick på TV4 för ett tag sedan. Ja, det låter skumt men möt mig på halva vägen nu, kompis. Tanken är att samla ihop en blandad kör i byn och helt enkelt köra några låtar. Vad jag förstått så kommer de flesta SV-avdelningarna i regionen att närvara och sedan ska det bli en storslagen (?) final i Kalmarsalen den 28:e januari. L sa vid köksbordet när jag breakade nyheten för henne: ”Är du inte glad?!” Visst är jag glad men för en stund blev jag mitt gamla vanliga pessimistiska jag igen och tänkte tyst, tyst för mig själv: ”Vi har inte sett det hända så det är bäst att inte jubla, ordna en parad och ge mig stadens nycklar riktigt än”. Men jag kan inte sticka under stolen med att om det går vägen så är det Mönsterås-kören som, medelst humor och en jävla körpipa, ska brotta sig fram till finalen i Kalmar och det är jag som ska lotsa dem dit.

* * *

Förra helgen var jag på kräftskiva hos L's vänner sedan gammalt tillsammans med L. Dagen därpå vaknade jag inte bara med huvudvärk utan också en väldigt stark känsla av kärlek, ödmjukhet och en hel del lycka inför hennes vänner. Jag är nästan helt säker när jag säger att de gillar mig. På riktigt. Som sagt: lycka, kärlek och ödmjukhet. Tack för en otroligt bra kväll och natt. I had the time of my life tack vare er.
Tack...

/Elfwingson

Marktjänst

”Där gick hon” tänker jag och ser henne vända sig om en sista gång. Varför vet jag inte riktigt. Kanske en chansning. Kanske av vilja. Kanske av kärlek (jag tippar att det är en kombo). Jag rullar upp lurarna till min iPod och sätter mig ned, dricker upp mitt kaffe som redan hunnit att svalna men inte tillräckligt mycket för att det ska smaka bittert. Inte än. ”Få se här nu, ska man ta tag i bäddningen eller disken först?” undrar jag lite halvhögt för mig själv. Det blir inget av uppgifterna utan i stället läser jag igenom hela tidningen en gång till (även Sporten). Dricker långsamt upp mitt kaffe och ser mig omkring i den vackra lägenheten. En smakfullt komponerad lägenhet både när det gäller färger och former. Man trivs. Man trivs och förblir lugn.”Feng shui-magasinen kan ta sig i häcken. Här här ni inner peace och harmoni så det står härliga till” viskar jag. ”Jo, jag förstår att du vill vara ensam här emellanåt” säger jag sedan högt. Det är många år sedan jag trivdes så bra i en lägenhet som inte är min egen.
Bäddar upp, diskar, duschar och plockar ihop lite av mina kläder. Förmiddagssolen lyser in igenom vardagsrummet och bländar mig för ett ögonblick precis som du bländat mig. Sjunker ner i soffan och somnar nästan om. ”Jo, jag förstår att du vill vara ensam här emellanåt” upprepar jag som om du låg bredvid mig.
Tätt intill och alldeles nära precis som när du sover om nätterna...

Jag tänker ge dig ensamheten vilken dag som helst i veckan. När du vill. Jag, om någon, kan absolut förstå vad du pratar om och jag kan haja om du blir rädd i bland. Man blir det då och då och jag beundrar dig för att du pratar om din rädsla så öppenhjärtligt. Älskling, jag förstår dig hela tiden och jag stjäl det i från en film när jag säger:
”Du ska inte vara rädd”

Till L med kärlek.

/Elfwingson

Blek och lite bakfull

Jag tänker på...

Just det: ingenting. I bland samlar jag tankarna och lika ofta gör jag inte alls det. Det är då jag tänker på ingenting.

Tar på mig den gröna regnrocken och kliver ut i regnet. Tusentals små vattendroppar som var för sig inte gör någon illa men tillsamans bildar ett piskande slagregn. I två sekunder förbannar jag regnet men skrattar sedan till och inser att det är ju så oerhört meningslöst att bitcha och moana över just regnet. Viken ligger alldeles blygrå och hälsar mig medelst piskande vind. En groda hoppar förskräckt undan framför mina fötter. ”Ta't lugnt, kompis! Jag hade inte tänkt att trampa på dig” säger jag till bror Groda. En gammal kär vän ringer och håller mig sällskap. Han står på en balkong och röker och blickar ut över ett grått Linköping. Cigarettröken han blåser ut är lika blygrå som viken och vi pratar om vad som hänt, händer och det som aldrig hände. Det är länge sedan vi hörde av varandra nu och det är mycket att berätta om. Hans prinsessa försvann tydligen till främmande land med någon annan men det kanske var lika bra. ”It wasn't ment to be” säger jag och skrattar åt den största klyschan i världen. Han säger att han grät oavbrutet i nästan två månader men sedan blev det bra igen. Jag säger att det är nyttigt att gråta i stället för att grubbla, älta och tänka. ”Gråt hellre som ett barn än att grubbla igenom allt. Det har du ingenting för, min vän” säger jag och han håller med. Efter en stund lyckönskar han mig eftersom jag verkar träffat en vansinnigt bra människa. ”Det är du värd, Andreas” säger han med eftertyck. Jag blir glad över att han tycker det och blir några grader varmare. Han säger att han lyssnat på 2008 års produktioner och slänger löjligt stora fång rosor över mig. ”T's båda skivor är något av det bästa jag hört” mumlar han sedan och jag kan bara hålla med. ”Ja, han är en jävel på att snickra ihop underfundiga texter och musik. Det är faktiskt en stor ära att få jobba ihop med honom men jag brukar säga till honom att han aldrig någonsin ska glömma bort vem som tog honom till toppen” svarar jag. Vi skrattar och det är förlösande på något sätt. Vi pratar rent allmänt om produktion, gitarrer, mikrofoner och arrangering. Han säger att jag växt sedan Lisa Ekdahl-covern och jag håller med; jag har faktiskt växt några meter sedan 2004. Jag hör hur någon ropar från lägenheten att maten är på gång. Vi avslutar vårt samtal med ömsesidga löften om att ses. När är inte så väsentligt. Bara vi ses någon gång.

Jag fortsätter min vandring längs med stranden och sätter mig ner på en bänk strax intill stranden och tar fram ett äpple. Äter det precis som jag äter det påbörjade höstregnet. ”Du är bara en av tusental” sjunger herr Berg för mig. Det gör ingenting. Oprofessionell som jag är så är jag mer än gärna bara en i mängden.

/Elfwingson

Hennes ögon glittrar ikapp med den bleka morgonsolen

Även om jag inte är helt i fas med tiden så motiverar jag den här texten med att det förmodligen inte är långt kvar nu...

I morse stod jag och min kära flickvän och mornade oss samtidigt som vi rökte varsin cigarett. Samtidigt slog vi fast att det blåste. Det i sig är väl ingenting att skriva om, kan du nog tycka men det är bara det att morgonens vindar förde mina tankar till någonting som är bättre än mazariner, nämligen hösten. ”Snart är hösten här och som jag längtar” tänkte jag. Som du förmodligen redan vet så anser jag hösten vara den allra bästa av årstiderna. Alla färger, regn och rusk får mig liksom att vakna upp. Det är när det är mörkt och spöregnar ute som det känns helt legitimt att krypa upp i soffan med en kopp thé, läsa en god bok från pärm till pärm eller bara ägna sig åt allmänt prat. Helst då i sällskap med någon. Men jag håller även med L's kära syster I och kan nog tycka att inre dialoger är rätt ok också.

Nåväl, det är om hösten som jag trivs så outsägligt bra. När jag får promenera omkring, sparka med skorna genom en lövhög eller två, andas in den friska luften och bli alldeles berusad av både mig själv och människorna omkring mig. Vattnet på viken kommer att bli grått, svamparna sticker upp sina ystra hattar ovanför jorden för att se sig runt i den stora vida världen, träden kommer att se ut som mycket långa, magra skelettmänniskor och mörkret kommer att vältra sig över mig om kvällarna. Kom igen, vad kan slå en riktigt höstdag?
Medan vi stod där och rökte så frågade jag L om hon ville uppleva även hösten med mig och på det svarade hon genast ”ja”. Så när jag tänker på det så får jag nog besvara min egen fråga och säga "OK, en vanlig höstdag kan nog bara slås av en höstdag tillsammans med L som flickvän".

Det är nog bara en utav anledningarna till att jag längtar extra mycket på hösten just i år.

/Elfwingson

För övrigt kan jag avslöja att mitt 3-spårs singel-projekt, Atlas är alldeles klart nu och kan som vanligt höras på Allears (sök på Elfwingson) och det är naturligtvis det bästa jag gjort, sådeså...

Min enda älskarinna

”Det är någonting spännande med otrohet, Andreas! Den där kittlande känslan av att komma förbjudet nära. Det mest stinkande av svek, men ändå nervkittlande och lockande. Samtidigt vet man om att det inte är något som är hållbart. Inget att bygga upp något runt. Någonting som i längden är ohållbart. Någonting som bara är för stunden...” - K, Norrköping, januari 2005

Min enda otrohetsaffär någonsin började någon gång när jag var fjorton och har hållt på sedan dess. Vänner, flickvänner, kontakter har passerat men min älskarinna har alltid stått kvar. Hjälpt. Stjälpt. Smekt. Slagit. Man har sagt till mig att jag borde skaffa någonting mer seriöst. Någonting att satsa på. Men jag har kvar min älskarinna, vad ni än säger. Men hur det nu är så har jag aldrig förlorat mig till henne fullständigt. Aldrigt helt och hållet. Stundtals har jag stängt in henne när det varit läge för det. Sedan har jag vänt mig till henne igen när allting varit kaos, panik och förvirring. Då har hon varit mig som allra närmast och dragit mig upp ur skyttegravarna för att sedan plåstra om mig så gott hon kunnat. Ni andra får säga vad ni vill. Om ni kallar mig otrogen så är jag guilty as charged. Fine! Ställ upp mig mot en mur och skjut mig om du skulle må bättre av det och se i fall jag bryr mig. Min älskarinna kommer alltid att finnas här hos mig uppnålad längst in i mitt innersta pojkrum.

Jag har en enda älskarinna och hon heter musik.

/Elfwingson

Jag ser fortfarande stjärnorna och alla er andra

Genom ett vitvinsrus betraktar jag L's syster och försöker förklara hur jag upplevt de fjorton trappstegen till Kärleken. Hur jag upplevt vårens frostnätter och om hur jag, i våras, faktiskt försökte övertyga mig själv om att det inte var någonting. Röker en cigarett till. Fryser men pratar mig varm. Varmare. Ju mer jag berättar och pratar om det desto varmare blir jag. Samtidigt berättar I en massa saker och jag blir alldeles fylld av kärlek av att få höra det. De där elektriska impulserna rusar genom kroppen allt snabbare och snabbre. Berättar om hur min sommar, frostnätterna till trots, började redan i april och I säger att hon nästan börjar gråta. Blir nästintill rörd på riktigt och skrapar lite försynt med foten över Ölandsstenen. Hennes rök smittar av sig och jag drar upp ännu en cigg. Bjuder. Berättar helt oprovocerat vidare men lyssnar oerhört mycket. Tar in orden. Smälter för ett ögonblick och det känns underbart bra.
Är varm.
Blir varmare.

Jag röker alldeles för mycket och tänker att ”det här kommer att slå sig på rösten i morgon”. Samtidigt dricker jag upp det sista vinet och är redan på väg att hämta nytt. På vägen ser jag L skymta förbi och medan jag smeker henne lätt över armen när hon glider förbi viskar jag:
”Du gör mig till världens mest lyckliga man”

/Elfwingson

Atlas bär upp världen på sina axlar och jag hjälper honom vilken dag som helst i veckan

Det var länge sedan jag var så här hungrig och det känns fantastiskt att vara tillbaka igen. Nu har jag kommit tillbaka från mitt sommaruppehåll (som har bestått i att jobba på Prästkullen samt semestrat både i Köpenhamn och Göteborg) och har med både liv och lust gett mig in i ett mindre singelprojekt. Ett singelprojekt som till stora delar bärs upp av L's fantastiska röst. Den här gången blir det bara tre låtar: Atlas, Tusen ljus och trettio cigg samt Himmelstalund (just Himmelstalund är till 50% min egen men nyheten är att det är T som skrivit texten. Ett litet hobby co-op från hans förra albumprojekt). Den röda tråden genom det här projektet är att L lägger leadinsatser både här och där, något som gör att de här nygamla låtarna/texterna känns mer fräscha och, framförallt, får en vitamininjektion som inte är av denna världen. Tänk att det kan lossna bara sådär genom att en röst som tillkommer. Att sedan L skulle vara en stor del i exempelvis Atlas även denna gång var liksom självskrivet. Åtminstone tycker jag det.

Nåväl...
Jag får sitta med att arra, prodda och mixa. Nivåjustera lite. Slänga ditt ett reverb, en kompressor eller en limiter. Lägga till och dra ifrån. Kort sagt: det jag tycker är som mest roligt och rogivande. Kompis, det är nu som jag trivs som bäst när jag får sitta och pyssla med musikproduktionen där allt det gamla smälts samman till någonting helt nytt. Längst in bland trummor, gitarrer, munspel, XLR-kablar, plektrum och hörlurar finns min värld (a k a mitt lilla autistiska hörn) och letar du riktigt noga så ser du mig sitta där och trolla (som T uttrycker det).

De pastellfärgade ljudspåren hälsar mig välkommen tillbaka och jag kunde inte vara mer lycklig.

/Elfwingson

T-t-t-tyst för helvete II

Det är inte pratet i sig som stör mig, det är hur andra människor uppfattar mig.

In my defense, du skulle sett mig för fyra-fem år sedan. Då var det riktigt illa. Det där med att ta plats... Fan vet alltså. Kompis, det var inte min grej. Det är fortfarande inte min grej. Ni andra kan tala om ”social kameleont” hur mycket ni vill. Stundtals kan det kännas som ett enda långt maratonlopp och det är när den känslan infinner sig som det blir nästan plågsamt, smärtsamt uppenbart hur jag inte kan hålla käften.
Sanningen?
Jag ska säga dig sanningen, kompis: jag skäms. Jag skäms något så in i helvete! Jag blir tystare än bomull men försöker ändå. Tar plats. Minglar. Är mig själv. Bjuder till och allt det andra som ni är så bra på. Det jag beundrar er för. Sedan blir jag nästan lite ångestladdad över att ha försökt så jävla mycket. På riktigt. ”Fan, tog jag för mycket plats nu? Gick jag över alla gränser som fanns? Begick jag alla kardinalfel som fanns i kväll? Släppte jag inte in tillräckligt många i diskussionen? Det kanske är bäst att inte försöka så mycket. Det kanske är bäst att inte...”

"Nu är du ensam kvar med natthimlen.
Du var rädd för mörkret som barn. Men att det kunde bli mörkt när man är vuxen var det ingen, ingen som sa.
Du måste sluta att grubbla.
Ring mig så kan jag prata tills du somnar"
- T -

Det spelar ingen roll vem som säger det: när jag, i efterhand, får höra att ”Oj, vad han pratade mycket” så skäms jag över mig själv och jag vet att jag inte borde göra det. Jag vet att det är en observation och ett kallt konstaterande från er sida, men jag kan fan i mig inte hjälpa det. Det kanske sägs med ett leende och med en varm röst men jag kan inte hjälpa att jag skäms som en hund varje gång jag hör det. Och när jag skäms uppfattas det säkert som jag blir sur men det blir jag inte. Inte någonstans. Jag jobbar faktiskt varje timme och varje minut på det. Varför kan jag inte bara hålla käften i bland?

/Elfwingson