Vi har med tiden liksom växt ihop...

T hjälpte mig att forsla några saker (eh, det där var nog en underdrift som hette duga; det var tonvis med skräp) till tippen för häromdagen och det slog mig medan vi mumsade i oss pizza efteråt att vi hänger alldeles för sällan nu för tiden. Det där ska det bli ändring på. OK, vi behöver ju inte prodda arslet av oss bara för att vi ses utan det är mer det där generella hänget som (fortfarande) är otroligt givande och framförallt jävligt kul. Jag har en känsla att vi missat det på grund av många faktorer men som sagt: det blir ändring på det nu.
Jag kom på att jag kan sakna honom alldeles för mycket den där veckan han var i England och det är nästan pinsamt att erkänna det inför honom. Jag saknar honom när jag har rott ut på för djupt vatten och skuggorna växer sig lite för stora. Don't get me wrong här nu: han är otroligt fin även vid andra sammanhang och vi har jävligt kul ihop också, men just under några få dimmiga nätter har jag faktiskt saknat honom. Saknat våra nätter fyllda av svidande rök i lungorna, alkohol och allmänt gitarrspel. Då är det vi mot världen. Vår two-man army typ. Han är en av de få som alltid stått mig närmast och framförallt stått kvar. "Det är fint när människor står kvar när det blåser som hårdast" tänker jag och röker en cigg till. Ingen har någonsin tagit hans plats och det är de flesta medvetna om.
Tror jag...

/Elfwingson