Jag befinner mig i en oändligt lång sjukhuskorridor. Alla dörrar är stängda utom den där stora dubbeldörren längst ner i korridoren. Den står på vid gavel och visar sitt äckliga inre. Samtidigt som en känsla av inre frid sluter sina armar om mig ville jag ändå inte vara där. Jag ropar neråt korridoren att någon helt enkelt är tvungen att göra någonting. Men ingen gör någonting och jag gör minst. Sedan sitter T där men pratar med min röst och han säger ”du måste ha någonting nu.” Jag lägger huvudet mot hans axel och gråter som det barn jag är. Som jag förmodligen alltid varit. Sedan är han borta. Sedan är det som om någonting skär genom mig och jag vakar som vanligt med lakanet virat runt mig. Jag går upp och tittar på klockan. Den visar ”alldeles-för-mycket-för-dig” och jag tar två värktabletter.
Nej, jag sov inte alls speciellt bra i natt. Jag vaknade ungefär en gång timmen och var orolig. Jag drömde märkligt. Jobbigt. Dåligt. Jag gick ut och rökte och medan februarinattens råkalla luft svepte sitt täcke om mig undrade jag om det här någonsin ska försvinna. Sedan gick jag in och försökte somna om. Jag försökte tänka på bra saker för att knuffa undan allt det där svarta. Bra saker som till exempel att jag och L sjunger oslagbart bra ihop, att jag har tak över huvudet och mat för dagen. Jag tänker på när L sa att hon är stolt över mig och andra bra saker. Det gick ”sådär”. Fan! Jag ber om ursäkt. Jag somnade visserligen om men drömde igen. Dåligt. Jobbigt. Svart. Värdelöst. Jag vakande av att en bajonett skar genom mig och jag gick upp och tog två värktabletter.
Har jag sagt att jag är så jävla trött på det här?
/Elfwingson