Alltså, egentligen skulle den här texten handla om hur det var när jag och T åkte till Norpan i början av förra veckan och allting kul som hände på den resan. Men så insåg jag att det förmodligen skulle bli för mycket referenshumor och inbördes skämt så jag stekte helt enkelt den idén. Jag kan ju i och för sig säga att det var alldeles otroligt skönt att få dra iväg med honom. Bara han och jag. Det var alldeles för länge sedan vi hängde ut så det var var fan på tiden att det hände och vilken stad kan då vara bättre än vår gamla bakgård, Norrköping.
Nåväl, i stället tänker jag berätta om hur han och jag hela tiden täcker varandra. United we stand, liksom. Han har min rygg och jag har hans om/när det går loss. Så är det. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.
Vem är som är Don Quixote och vem som är Sancho Panza vet vi inte.
Välj själv, kompis.
/Elfwingson