I bland får man ju bara skylla sig själv

För några veckor sedan kom det rejält med snö över byn. Det såg ut som någon hade lagt ett stort mjukt och vitt täcke över hela byn. Oerhört vackert men stundtals väldig svårt att ta sig fram genom. Nåväl, L och jag var ute och promenerade i det här snökaoset varvid hon säger; "nu skulle man behöva en spark". Du kan ju bara tänka dig hur mycket självdisciplin det krävdes för inte att kicka till henne. Inte så hårt alltså. Bara lite lätt sådär för att understryka hennes självmål och att man inte kan servera vad som helst på silverfat.
Nåväl, nu kickade jag inte till henne. Däremot presenterade jag hela idén för henne och så garvade vi lite åt hela episoden.

Som sagt; innerst inne är jag god och snäll och det här var ett utav de mer sällsynta ögonblicken då den sidan tog över och jag känner mig ofantligt nöjd över detta faktum.

/Elfwingson

Ja jävlar i havet, en del drömmar slår faktiskt in

För ganska länge sedan drömde jag någonting och jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att det någonsin skulle slå in.

Tänk dig följande scenario; du står i publikhavet på en liten klubb. Det är dåligt upplyst och varmt. Röda och blå strålkastare låter sina ljus spela över er i publiken. Det är inte speciellt stort. Det kanske går in 200-300 personer men lokalen är fylld. Vid barnen hänger ett antal människor men de flesta står som sagt i publiken. Mitt framför dig breder scenen ut sig. Strålkastarna sveper över scenen över ett trumset. Fyra-fem gitarrer (både el- och ackgitarrer) står uppställda bredvid sin förstärkare vars on-lampor lyser med ett ilsket rött sken. Längst ut på vänster sida står en löjligt stor basrigg lite i skymundan och på motsatt sida, i ett tvåkombinationsställ står en keyboard och en Hammondorgel, modell XB2. Vid varje plats står det även ett mikställ.
Ett sorl sprider sig genom publiken medan en roddare kommer in med två barstolar och placerar de mitt på scenen nästan längst framme vid kanten. Samtidigt dyker en andra scenarbetare upp med en ackgitarr som han placerar i ett gitarrställ vid en utav stolarna. Två mikar och mikstativ placeras också ut framför stolarna. Sedan blir det mörkt igen. Sorlet avtar till ett mummel. Efter några minuter börjar PA:t susa och publiken upptar sitt sorl igen. Sedan kommer två gestalter in på scenen. En spot riktas mot de två stolarna och publiken formligen exploderar i ett vrål. Gestalterna sätter sig ner och det där C-durackordet börjar ringa ut genom högtalarna. Låten är Himmelstalund. Personerna på scenen är L och jag själv. Platsen är Norrköping, lokalen är Crescendo och är sista anhalten på en tre månader lång bejublad turné.

Nåja, nu kommer verkligheten inte att se exakt likadan ut. Det kommer att vara en extremt liten lokal och extremt lite folk (de flesta är vänner och familjen. Närmast sörjande med andra ord). Det spelar i och för sig ingen större roll. Vi får gå upp och göra bland annat just Himmelstalund. I min värld har i alla fall drömmen slagit in och jag är jävligt tacksam för det.

/Elfwingson

Same old, same old

Jag befinner mig i en oändligt lång sjukhuskorridor. Alla dörrar är stängda utom den där stora dubbeldörren längst ner i korridoren. Den står på vid gavel och visar sitt äckliga inre. Samtidigt som en känsla av inre frid sluter sina armar om mig ville jag ändå inte vara där. Jag ropar neråt korridoren att någon helt enkelt är tvungen att göra någonting. Men ingen gör någonting och jag gör minst. Sedan sitter T där men pratar med min röst och han säger ”du måste ha någonting nu.” Jag lägger huvudet mot hans axel och gråter som det barn jag är. Som jag förmodligen alltid varit. Sedan är han borta. Sedan är det som om någonting skär genom mig och jag vakar som vanligt med lakanet virat runt mig. Jag går upp och tittar på klockan. Den visar ”alldeles-för-mycket-för-dig” och jag tar två värktabletter.

Nej, jag sov inte alls speciellt bra i natt. Jag vaknade ungefär en gång timmen och var orolig. Jag drömde märkligt. Jobbigt. Dåligt. Jag gick ut och rökte och medan februarinattens råkalla luft svepte sitt täcke om mig undrade jag om det här någonsin ska försvinna. Sedan gick jag in och försökte somna om. Jag försökte tänka på bra saker för att knuffa undan allt det där svarta. Bra saker som till exempel att jag och L sjunger oslagbart bra ihop, att jag har tak över huvudet och mat för dagen. Jag tänker på när L sa att hon är stolt över mig och andra bra saker. Det gick ”sådär”. Fan! Jag ber om ursäkt. Jag somnade visserligen om men drömde igen. Dåligt. Jobbigt. Svart. Värdelöst. Jag vakande av att en bajonett skar genom mig och jag gick upp och tog två värktabletter.

Har jag sagt att jag är så jävla trött på det här?

/Elfwingson

Det ligger en utmaning i att få det lilla att låta stort

L och jag ska som sagt gå upp live i Oskarshamn i en framtid nära oss och under tiden blir det ett smärre produktionsstopp. Det känns faktiskt ganska vettigt. Det är dumt att prodda andra grejer under tiden när man ska ge allt på ett livegig med allt vad det innebär (det vill säga rep). Jag har i och för sig producerat några spår men det går lite hand i hand med det här liveprojektet så då är det OK. Det hela går ut på att ta valda låtar från livegiget och adaptera dem till studioversioner men fortfarande försöka bibehålla den där intima livekänslan. Det är väldigt low profile, soft och enkelt. Bara det har varit en utmaning, men jag tror att det gått vägen. Det vore kul att följa upp det där livegiget med en sorts studioversion.
Det senaste projektet jag gav mig in på, innan liveprojektet, var tillsammans med A. Det var bara en låt, Where is she now?, men han bevisade en gång för alla att med ett riktigt bra ”in”-material så kan det bara bli succé. Det som gladde mig mest var att han, när jag var klar, sa att jag fått till låten precis som han ville ha den. Sådant gör mig ofantlig lycklig, jävligt nöjd och faktiskt lite stolt.

/Elfwingson

Det här duger inte...

Jag är ingen tävlingsmänniska. Inte egentligen. Förutom när det kommer till musik, men då tävlar jag alltid med mig själv (aldrig någonsin med andra) och det är när jag inte lyckas med racet som jag blir som en mycket besviken och otroligt missnöjd idrottsman. Det här snacket om att man ”gör så gott man kan” gäller inte för mig. Då gör man så gott man kan och sedan gör man lite till. Man (läs; jag) kan alltid lite bättre. Lite mer. Även om jag repat hela veckan goofade jag å det grövsta på repet i måndags; sjabblade bort enkla ackordvändor, fuckade upp på stämmorna och kände mig på det hela taget inte alls säker på min sak. Klassiska nybörjargrodor helt enkelt. L skötte sig (som vanligt) exemplariskt och lade sina sånginsatser utan några (större) problem. I skrivande stund sitter jag och försöker klocka in vår setlist på cirka trettio minuter. Man får liksom räkna med lite bläddrande i papper, lite småprat och sådär. Då har vi nog en halvtimmes gig.

Nåväl, jag var inte alls nöjd med min egen insats under repet och nästa gång måste jag helt enkelt göra bättre ifrån mig annars blir jag sur på allvar. Men det där kommer nog att gå bra. Eller rättare sagt; om jag get my shit together kommer det att gå råbra, jag lovar.

/Elfwingson

Time to come clean

Många i min närhet skriver låtar; T, J och A samt några till. De sitter hemma hukande över datorer, köksbord eller bara kollegieblock. Det är nämligen där som de flesta låtarna blir till; ensam vid ett köksbord sent på natten tillsammans med gitarren och/eller annat instrument. Det är där som de skriver sina imponerande alster och jag blir lika rörd varje gång jag får den stora äran att höra det.

De gånger jag skrivit låtar sitter jag inte vid mitt köksbord. Ofta har jag suttit i sängen med gitarren och ett kollegieblock modell C4 och enbart läslampan som enda ljuskälla. Lika oglamoröst som en spark på smalbenet med andra ord. Det är nog många som gillar det med att skriva låtar men jag är ingen av dem. Alltså seriöst, det här med låtskrivande. Jag vet inte.
Jag måste faktiskt erkänna att jag tycker att det är så...jävla...tråkigt. Ja, du läste rätt. T r å k i g t. In my opinion så finns det inget mer tråkigt än att just skriva låtar. Jag skulle vilja påstå att jag tycker att det är roligare att titta på när färg torkar. Hela den där kreativa processen är någonting jag bara kan spy på. När jag berättade om mitt senaste uppsving när det gäller produktion menade J att jag borde använda den där kreativiteten till att just skriva låtar men jag vet inte... Titta bara på hur bra det har gått tidigare med mina tidigare projekt jag kräkt ur mig; Glöd tog sammanlagt fyra år att skriva. Fyra år! I och för sig tog Atomvinter bara fyra dygn att skriva. Men det var andra omständigheter som möjliggjorde detta vansinnestempo.

I båda fallen har jag varit utled på att skriva låtar och alltför många gånger varit farligt nära att lägga ner helt och hållet. Nåväl, det där med att hitta de rätta orden och försöka koppla ihop dem med musik på ett skönt sätt är inte min påse liksom. Jag kan inte sätta fingret på vad det är som är så jävla tråkigt med låtskrivande. Det kanske är att det tar för jävla lång tid. Det är kanske så att jag inte anser mig vara en bra textförfattare eller så är jag bara för lat för att skriva nya låtar. Då är det ju mycket roligare att skriva instrumentalstycken. Små, små orkestrala prylar som till exempel Januari eller Hill 419. Då har jag bara musiken att tänka på och just musik samt arrangering har jag stenkoll på. Men texter, nej. Det är inte ”jag” på något sätt. Det passar mig inte i många fall. Nej, jag överlämnar låtskrivandet över till de som vet vad de håller på med. Personer som J, A och T exempelvis. Skriv på men blanda inte mig på något annat sätt än producent/arrangör, OK?

/Elfwingson

Absolutely un-fucking-plugged

Det handlar inte om att det var länge sedan jag var uppe live. Det handlar inte heller om att få glänsa och det handlar inte om att showa. Det handlar om äran att få gå upp live tillsammans med L och ta fram sprödheten, skörheten och, framförallt, energin som jag vet om finns där. Som alltid funnits där. Sedan är det skönt att veta om att man slipper dra ihop fyra-fem personer till att repa. Av (smärtsam) erfarenhet vet jag om att detta kan vara ett rent helvete. Nåväl, nu är det inte så. Två personer, två mikar, en gitarr och ett enkelt PA. Keep it simple. Less is more.

Alltså, jag vet inte...
Om jag så skrev sju noveller, tre soundtrack och ett par symfoniarr så kan jag inte beskriva hur mycket jag ser fram emot det här. På ren svenska; det ska bli så jävla kul att göra det här med dig L.

/Elfwingson

Session

Du som håller på med musikproduktion vet hur uttröttande det kan vara att prodda. Du spelar fel. Du sjunger fel. Det blir fel, fel och åter fel. Som sagt var så kan det här vara ganska segt. Timmarna flyger iväg och helt plötsligt är klockan ”jävligt sent” och tröttheten kastar sig över dig som ett lejon kastar sig över en gasell på savannen. Fördelen med studioinspelning är då att man kan steka det som blev dåligt och ta om. Gör om, gör rätt med andra ord. När man under en session tagit om flera gånger blir det en hel massa audio-filer över. Om man vill kan man helt enkelt kasta dem eller så kan man sätta ihop dem till ”session highlights”. Jag kan avslöja att det senare alternativet är oftast lite roligare.

I helgen som gick nu satte sig jag och L ner med några låtar (bland annat S:t Persgatan, Himmelstalund, Release me och Paperweight). Det hela var ett ganska opretentiöst projekt och mest en kul grej. Jag avvek från mina principer och gick all in på liveinspelningen (det vill säga att jag spelade in både gitarren, L's leadsång samt mina egna stäminsatser samtidigt istället för att göra pålägg i efterhand som är brukligt vid studioinspelning. Dessutom kan man kontrollera nivåer och så vidare på ett helt annat sätt). Samtidigt sänkte vi nästan en hel låda rött och det var det här jag skulle komma till när det gäller ”session highlights”; att lyssna på de här highlightsen är som att följa med ett läckande fartyg ut på havet och se det sakta sjunka ner i djupet. Ju mer mer vin desto mer fuck-ups blir det. Det gör visserligen inte så mycket eftersom vi hade extremt kul.
Nåväl, ett förslag formades både i tanke och ord när vi beslöt oss för att försöka göra det här live. Inte highlightsen alltså, utan låtarna. Det kan uppfattas så att detta bara var vindimmiga diskussioner men det är mycket mer än så. Jag klarar av att gå upp live ännu en gång (det var visserligen ganska länge sen sist men vad fan gör det? Har man det i sig från början så bör det inte bli några svårigheter, eller hur?) Att vi, tillsammans, låter kioskvältarfantastiskt har vi redan slagit fast en gång så varför inte låta allmänheten också få ta del av och uppleva detta guldskimrande fragment av populärkulturhistoria?

Vi är väl inte riktigt i hemma ännu, men mark my words; i en framtid nära oss snart tar vi Oskarshamn med storm.

/Elfwingson

Att slipa sina vapen

Har du någonsin varit med att leta efter en specifik pryl på vinden eller kanske i källaren?
Du letar och letar och medan du letar hittar du kartonger fyllda med gamla grejer från förr. Är du som jag och sätter dig då med benen i kors mitt på golvet och börjar bläddra igenom gamla papper, texter och låtar? Efter några timmar har du glömt bort vad det var du letade efter från början men lämnar ändå utrymmet med en känsla av inre frid i hela kroppen.

Häromkvällen satt jag och plockade runt bland gamla projekt medan jag letade efter gamla projektfiler. Jag har i och för sig märkt upp varje disk så det borde inte varit speciellt svårt att hitta det jag sökte. Prydligt textat står det på varje skiva vilket innehållet är. Även årtal och, skrämmande ofta, även månad. När jag bäst satt där och svor över att jag inte hittade det jag letade efter dök orginalversionen av S:t Persgatan upp (tyvärr var det bara en wav-fil och inte hela projektet) och det var faktiskt lite kul att lyssna på den versionen; brötiga gitarrer, stora trummor, ett överambitiöst munspel och alldeles för mycket reverb. Ungefär så lät faktiskt hela Glöd-skivan när jag hade gjort första mixningen och var, obegripligt nog, supernöjd. Det var som sagt kul att lyssna igenom den där gamla versionen för det påminde mig om den gången när jag hittade ett utav T's gamla låtar till Vita nätter, Blank (som aldrig kom med på skivan mina protester till trots). Det var i och för sig allt annt än en fröjd att titta/lyssna igenom det där projektet. Det var som att uppleva en dålig dag hos plastikkirurgen; klippt, klistrat, sönderskuret och hjälpligt ihopfogat med andra ord. Det är ganska skönt ändå att hitta sådana där gamla grejer. Inte bara för att det är kul att lyssna på utan också för att jag inser att jag faktiskt har kommit en bra bit på vägen och blivit tämligen duktig på bara två år.
Som sagt; jag jobbar aktivt för att bli bättre varje dag. Vrider och vänder. Bryter och bänder. Upp och ner. Produktionsprojekt är på det sättet inte helt olikt en Rubiks kub där alla färgerna måste synka perfekt innan man kan känna sig klar och nöjd. Först då kan man ta sig an en ny kub. Men nu när jag tänker på det så kan man ju faktiskt lägga undan sin kub och påbörja en annan med gott samvete. En del kuber mår kanske bäst av att ligga ett slag och liksom gotta till sig innan man tar ett nytt varv. Först då kanske det faller på plats och man vet om att man producerat ett nytt mästerverk.

/Elfwingson

Nej, jag hittade aldrig det jag letade efter, men jag var ganska nöjd ändå.

...och där sitter alla änglarna med gråten i halsen

För över ett år sedan hörde jag L sjunga för första gången. Låten var Proud Mary och jag satt på andra sidan bordet och ackompanjerade henne på en röd gitarr genom vindimmorna.

Medan vi lyssnade på omproduktionen av Paperweight (ja, den här versionen blev faktiskt bättre) igår kväll slog L och jag fast att våra röster passar väldigt bra ihop. Det där visste jag om redan när jag hörde henne sjunga Vikens visa första gången. Kalla det för arbetsskada om du vill men jag bara visste att balansen mellan våra röster är helt enkelt skulle vara oslagbar. Alltså, hon har en fantastiskt röst om du inte har fattat vad jag menar. Hon har nämligen den där sårbarheten som är så jävla svår att hitta bland sångare. Hon har det där sköra i sig på något sätt. Det är i och för sig väldigt svårt att tro när man träffar henne men tro mig; den finns där och när hon tar fram den är det nästan så att änglarna gråter. Så vacker är den. Det är när hon tar fram den på någon vemodig låt som till exempel Om du lämnar mig nu eller Himmelstalund som jag ryser av välbehag hela tiden. S:t Persgatan likaså. Den är visserligen inte speciellt vemodig men låten passar henne. Efter några vändor där både jag och T provat på sånginsatsen var jag nästan på väg att ge upp låtjävlen tills det slog mig att L åtminstone borde göra ett sångtest på den. Så blev det också. Även om jag förmodligen var alldeles för bufflig när jag pressade henne under den sångsessionen fanns det en anledning till det; jag visste helt enkelt att hon skulle ro det i land. Och jag fick rätt. Jag älskar för övrigt att ha rätt.

Nåväl, L har massor med andra fina egenskaper men det är ändå rösten som många gånger slår mig till marken. Även om den ligger på tejp tillsammans med diverse gitarrer, trummor och reverb eller tyst viskar i mitt öra så fäller den mig lika hårt i asfalten varje gång.

/Elfwingson

Det var i och för sig någonting mer jag skulle berätta om men det tar jag en annan gång, OK.

Varken väderkvarnar eller Goliat rår på oss

Alltså, egentligen skulle den här texten handla om hur det var när jag och T åkte till Norpan i början av förra veckan och allting kul som hände på den resan. Men så insåg jag att det förmodligen skulle bli för mycket referenshumor och inbördes skämt så jag stekte helt enkelt den idén. Jag kan ju i och för sig säga att det var alldeles otroligt skönt att få dra iväg med honom. Bara han och jag. Det var alldeles för länge sedan vi hängde ut så det var var fan på tiden att det hände och vilken stad kan då vara bättre än vår gamla bakgård, Norrköping.
Nåväl, i stället tänker jag berätta om hur han och jag hela tiden täcker varandra. United we stand, liksom. Han har min rygg och jag har hans om/när det går loss. Så är det. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara.

Vem är som är Don Quixote och vem som är Sancho Panza vet vi inte.
Välj själv, kompis.

/Elfwingson

Helgen bestod av musik

Som du kanske känner till så tog jag ett litet break från produktionen i början av december. Det fanns anledningar till det men det spelar ingen roll nu. Huvudsaken är att jag, i helgen, blev hungrig igen. A's och mitt samarbete på hans Where is she now?, covern Hey Julie, samt L's och mitt miniprojekt (Om du lämnar mig nu samt omproduktionen av Paperweight). Det var länge sedan jag var såhär hungrig och det har smittat av sig på produktionerna. Alltså inte så att det hörs utan det är mer en känsla som liksom har genomsyrat varje produktion. Som sagt; den där maniska kreativiteten har varit en fet boost hela helgen. Arren har bara fungerat och tiden har formligen rusat iväg (jag märkte det i lördags morse när klockan visade 07.20 och jag insåg att jag proddat i nästan elva timmar i sträck).
Jag har nog aldrig berättat om det här men när jag ”satt” en särdeles vacker produktion och/eller väldigt bra passage/instrumentalfras/arrangeringsdetalj i en produktion brukar jag alltid få ett litet leende över läpparna. Ett litet... Hm hur ska jag förklara det? Alltså, ett sådant där leende som bara osar självcred. Lite av det där ”damn, I'm good”. Det hände flera nätter under Glöd, det kanske fanns där under Atomvinter (trots allt) och det har definitivt funnits där under T's produktioner. Och nu märker jag hur det där speciella leendet kommer tillbaka allt oftare.

OK, jag kanske har mer eller mindre ont varje dag. Javisst, jag kanske sover dåligt på grund av detta och ”ja” jag är hela tiden orolig över vad det är som händer där långt inne i min kropp men good goddamn; jag är och förblir en bra musikproducent/arrangör. Det varken kan eller får någon ta i från mig.
Någonsin.

/Elfwingson

Ja, det är vackert när jag får leva i min dröm

Jag fick beröm för ”Glöd” förra veckan och det känns såklart kul och fint på många sätt. Dessutom är det kul att höra någon utomstående uttala sig postitivt om den där skivan. Så jag gjorde någonting jag inte gjort på ett tag; jag lyssnade faktiskt igenom hela skivan. Från början till slut. Även om det finns några svaga kort rent produktionsmässigt (Himmelstalund och Tusen ljus... II) så håller faktiskt hela skivan rakt igenom. Jag blev nästan lite nostalgisk när jag lyssnade igenom den där skivan. Alla nätter jag satt med den och vände, vred och putsade på varje fras och ackord. Minnet av grannen som åkte till sitt nattskift medan jag precis kommit hem och skulle sätta mig och fortsätta på projektet. Sedan alla långa timmar fram till på morgonen då ögonen sved och öronen susade. Låtar som försvann och kom tillbaka i ny skepnad samt låtar som helt enkelt bara försvann.

Den här låten ”Malström” var det som satte igång allting igen och det känns ganska bra. Helt plötsligt minns jag tjusningen med att sitta till halv fyra på morgonen och producera musik. När ni låter mig göra det jag är absolut bäst på; prodda, mixa, fixa och trixa. Ja, allt det där du inte förstår, aldrig kan ta till dig och bara skakar på huvudet åt. Den där enda saken jag kan gå upp i och helt och hållet samt tillåta mig att vara mig själv till 100 % när jag väl är där. OK, det kanske är fysiskt utmattande att sitta och prodda till just halv fyra, men den själsliga tillfredsställelse som en egen (och bra gjord) produktion framkallar är helt klart värt dimmiga ögon och susande öron. Dessutom får jag någonting annat att tänka på än mig själv och det är alltid lika skönt, jag lovar.

/Elfwingson

Malström...

...är någonting som ibland uppkommer ute på havet. Det är vattenvirvlar som utvecklas i samband med ebb och flod. Då kan det bildas vattenvirvlar av olika storlek, också kallade ”malströmmar”. Det finns historier om gigantiska malströmmar utanför Lofoten som slukat fartyg med ”man och allt”. Om dessa historier stämmer vet jag ingenting om men jag vet en hel del om musik.

Det var sådär svart igen och jag tappade fotfästet. Jag rasade lite till och ännu en gång kom musiken väl till pass men när jag började hade jag inte en jävla aning om vad som skulle komma ut på andra sidan. Jo förresten, en sak visste jag om och det var att tempot skulle vara... Rasande. Ja faktiskt. Rasande. En över två veckor gammal text, en ackgitarr och ett mullrande e-mollackord var det enda jag började med och här står jag nu med en låt som helt enkelt får symbolisera min nerfärd i malströmmen (framförallt slutet). Kalla mig pretentiös (jag vet att det är många som gör det) men som jag redan berättat om är det här mitt enda sätt att kanalisera allting.

Jag sa ju att det skulle bli musik nästa gång det fuckade upp sig.

/Elfwingson