Som du kanske känner till så tog jag ett litet break från produktionen i början av december. Det fanns anledningar till det men det spelar ingen roll nu. Huvudsaken är att jag, i helgen, blev hungrig igen. A's och mitt samarbete på hans Where is she now?, covern Hey Julie, samt L's och mitt miniprojekt (Om du lämnar mig nu samt omproduktionen av Paperweight). Det var länge sedan jag var såhär hungrig och det har smittat av sig på produktionerna. Alltså inte så att det hörs utan det är mer en känsla som liksom har genomsyrat varje produktion. Som sagt; den där maniska kreativiteten har varit en fet boost hela helgen. Arren har bara fungerat och tiden har formligen rusat iväg (jag märkte det i lördags morse när klockan visade 07.20 och jag insåg att jag proddat i nästan elva timmar i sträck).
Jag har nog aldrig berättat om det här men när jag ”satt” en särdeles vacker produktion och/eller väldigt bra passage/instrumentalfras/arrangeringsdetalj i en produktion brukar jag alltid få ett litet leende över läpparna. Ett litet... Hm hur ska jag förklara det? Alltså, ett sådant där leende som bara osar självcred. Lite av det där ”damn, I'm good”. Det hände flera nätter under Glöd, det kanske fanns där under Atomvinter (trots allt) och det har definitivt funnits där under T's produktioner. Och nu märker jag hur det där speciella leendet kommer tillbaka allt oftare.
OK, jag kanske har mer eller mindre ont varje dag. Javisst, jag kanske sover dåligt på grund av detta och ”ja” jag är hela tiden orolig över vad det är som händer där långt inne i min kropp men good goddamn; jag är och förblir en bra musikproducent/arrangör. Det varken kan eller får någon ta i från mig.
Någonsin.
/Elfwingson