Med hennes ord och skratt ringande i mina öron är och förblir jag oövervinnerlig

Det är så sant som det är sagt: det är när man letar som minst som man finner kvinnan i sitt liv...

Det är L som tar fram de bästa sidorna hos mig och låter mig vara som jag är. Hon som vill vara bakom mig, framför mig, bredvid mig, på mig, under mig och i mig. Hon som älskar mig för den jag är och som, enligt egen utsago, tänker fortsätta med det. Hon som rör vid mitt innersta och varje gång får det att skälva av lycka. Hon som, om morgonen, sitter i mitt kök, dricker kaffe och som jag inte kan sluta titta på. Hon som väcker mig varje morgon medelst kyssar och oändligt varma kramar. Henne jag är ute och går med så gott som varje kväll och som jag dryftar livets små spörsmål med under tiden. Hon som, nästan jämt, lyssnar på mina små betraktelser och vardagsfilosoferande. Och till slut är det henne jag somnar bredvid om nätterna. Jag somnar tryggt eftersom jag vet om att jag vill dela allt med henne.

Berättade jag om hur mycket jag älskar henne och på vilket sätt?

Sa jag att hon är kvinnan i mitt liv?
Talade jag om att jag inte ser solen längre eftersom hon hela tiden dansar framför min hornhinna?
Beskrev jag hur jag hittade hem eftersom stjärnorna var tända och lyste hela vägen?
Viskade jag tillräckligt högt...?

/Elfwingson

Hon kan säga: ”jag vill åka till månen med dig” och jag skulle svara ”när åker vi?”

En mycket märklig sak (in a good way that is) är att det här förhållandet känns så otroligt naturligt. Det är liksom...hm... Nej, jag vet inte hur jag ska uttrycka det. En sådan här människa jag har letat efter i alla år. Det är så här hon ska vara. Det är så här det är och ska vara. Förstår du hur jag menar? Det faller på plats och det är inget trix. Det faller så jävla naturligt på plats och jag undrar hur i helvete vi har kunnat missa varandra. Jag pratade med J häromkvällen och jag menade att så här mycket ”mig själv” har jag aldrig någonsin varit. Jag kände det väldigt starkt redan andra gången L och jag sågs (nyårsafton): inför henne behöver jag inte förställa sig och vara någon man inte är. J höll med och menade att det är då det blir som bäst. Att jag redan under nyårsaftonsnatten tänkte att jag ska göra allt som står i min makt för att få den här kvinnan kanske man inte ska prata om. Inte så högt i alla fall. Några månader senare höll jag på att ställa mig upp ur soffan i L's lägenhet och deklarera ”så här är jag! Take it or leave it, baby”. Nu gjorde jag inte det eftersom jag tror att hon hajade det från början men ändå...

Grundingredienserna är: självdistans och humor. Vi kastar på ett par jättelika skäppor trygghet och stabilitet (that's right, I went allmoge on your ass och nu ringer snart 1600-talet och vill ha tillbaka sitt spannmålsmått). Sedan fortsätter vi med: verbal och social. Ett par skopor med värme och innerlighet och så garnerar vi lite med ett smittsamt skratt och där har vi henne: L – kvinnan i mitt liv. Att hon sedan är fantastiskt vacker, otroligt snygg, har grym musiksmak, sjunger som två gudinnor och kysser bäst i världen är liksom underförstått, OK.

/Elfwingson

Foto: Christoffer

All in!

...och medan vårsången ljuder från kapten Blomanders lägenhet kysser jag L och tänker att det här är nog himmelriket i ett nötskal.

Långhelg. Smaka på ordet, kompis! L-å-n-g-h-e-l-g. Ledig från och med onsdag klockan tre till måndag klockan fyra. Jag slår vad om att det är nackskott på sådant i vissa länder. Valborgs började i och för sig med några timmars jobb men det gjorde inte så mycket för jag visste att jag skulle få tillbringa kvällen med min bäste och närmaste vän T, L (som jag faktiskt lyckades med att smälta ner för flera veckor sedan. Dessutom föll jag för henne ungefär samtidigt) samt valda delar av Nyheternas redaktion. Bara en sådan sak! Givetvis började det att regna precis när denna ystra skara människor skulle sätta sig ner, knäcka en bärs och hugga in på det, till sot, tokgrillade köttet. Det gjorde inte så mycket eftersom vi flyttade in i lägenheten och fortsatte vårt firande medelst mat, stämsång (i fyra stämmor!) och muntra skratt. Medan kvällen övergick till natt sparkade jag och L in T's dörr och sökte asyl i hans säng. Men först spelade vi gitarr, sjöng om en desillusionerad professor, en sjöman utan brigg och Lögabergen. I och för sig kunde jag inte koncentrera mig riktigt eftersom att L hela tiden liksom hade ett skimmer över ögonen som antingen berodde på
1. för mycket vin
eller
2. kärlek
Jag misstänker starkt att båda delarna var inblandade. I vilket fall som helst tände vi några ljus till, rökte alldeles för mycket och var bara sådär sköna som vi kan vara.

Jag ska säga dig ett par saker: jag har aldrig skrattat och haft så kul med någon jag varit ihop med. Det har aldrig varit så här naturligt med någon jag har varit ihop med och jag har aldrig någonsin varit så tillfreds med mig själv med någon jag varit ihop med. Det har liksom...fallit på plats så otroligt naturligt. Inget jidder, inget härj, inget stim. Ingenting. Bara ett naturligt flyt uppblandat med sköna garv och en sorts naturligt värme som jag aldrig, aldrig någonsin har varit med om. Det här är förbanne mig så nära himmelriket man kan komma tror jag. Eller så är jag redan där fastän jag inte kan se det själv. Jag orkar inte orera mer om det nu eftersom att jag tror att du har hajat att hon är en helt fantastisk människa som gör mig otroligt glad och lycklig.

Jag är här nu och det tog mig visserligen ett halvt liv, men nu är jag äntligen här.

/Elfwingson