En mycket märklig sak (in a good way that is) är att det här förhållandet känns så otroligt naturligt. Det är liksom...hm... Nej, jag vet inte hur jag ska uttrycka det. En sådan här människa jag har letat efter i alla år. Det är så här hon ska vara. Det är så här det är och ska vara. Förstår du hur jag menar? Det faller på plats och det är inget trix. Det faller så jävla naturligt på plats och jag undrar hur i helvete vi har kunnat missa varandra. Jag pratade med J häromkvällen och jag menade att så här mycket ”mig själv” har jag aldrig någonsin varit. Jag kände det väldigt starkt redan andra gången L och jag sågs (nyårsafton): inför henne behöver jag inte förställa sig och vara någon man inte är. J höll med och menade att det är då det blir som bäst. Att jag redan under nyårsaftonsnatten tänkte att jag ska göra allt som står i min makt för att få den här kvinnan kanske man inte ska prata om. Inte så högt i alla fall. Några månader senare höll jag på att ställa mig upp ur soffan i L's lägenhet och deklarera ”så här är jag! Take it or leave it, baby”. Nu gjorde jag inte det eftersom jag tror att hon hajade det från början men ändå...
Grundingredienserna är: självdistans och humor. Vi kastar på ett par jättelika skäppor trygghet och stabilitet (that's right, I went allmoge on your ass och nu ringer snart 1600-talet och vill ha tillbaka sitt spannmålsmått). Sedan fortsätter vi med: verbal och social. Ett par skopor med värme och innerlighet och så garnerar vi lite med ett smittsamt skratt och där har vi henne: L – kvinnan i mitt liv. Att hon sedan är fantastiskt vacker, otroligt snygg, har grym musiksmak, sjunger som två gudinnor och kysser bäst i världen är liksom underförstått, OK.
/Elfwingson
Foto: Christoffer
