Om knappt två veckor är det slut. Mitt semestervik alltså. Då ska jag bara stänga av allt vad omvårdnad heter, läsa böcker, hobbyproducera musik (där jag redan vet om att en andra version av Atlas kommer att spela en stor roll) och bara keep it Kool & the Gang.
Inte en en insulinspruta ska nå mina händer. Inte en dosellpåse ska nå fickorna på mina arbetskläder. Inte en rollator ska spärra min väg. Larmtelefonens ilskna signal ska inte nå mina öron. Jag ska koppla bort mig från jobbet helt och hållet hade jag tänkt och det ska bli så otroligt skönt. Jag är fan i mig värd det tycker jag själv i alla fall. Knappt två veckor alltså. Bara två veckor kvar nu.
Men innan dess ska jag se herr Winnerbäck i Kalmar samt närvara vid en grillfest med L's vänner. Det där är ju intressant. Du förstår, jag har hört att nu börjar de (vännerna alltså) bli riktigt nyfikna på mig. Vem jag är, om jag kan röra mig i möblerade lokaler och om jag verkligen är en sådan där ”social kameleont” precis som L vill göra gällande. I vilket fall som helst ska det bli kul att träffa L's vänner. Även om jag redan nu vet om att jag kommer att stormtrivas bland dem. Och det har ingenting med social kompetens att göra, utan det beror på att jag tycker att det är fantastiskt kul att träffa nya människor.
Hm, vad mer ska jag säga? Allt är bra. L har fortfarande alla egenskaper en fantastisk kvinna ska ha (och mer därtill) och jag vill allt med henne. Det är fortfarande fjorton trappsteg till kärleken, varken mer eller mindre. T är fortfarande allergisk men lika fin ändå. Jobbet har, trots allt, fallit på plats och jag mår outsägligt bra. Tip fucking top alltså.
Det finns faktiskt inte några mörka moln på min sommarhimmel.
Nätterna är ljusa och dagarna är underbara.
Så är det.
/Elfwingson
