”Min vän, det är helt okej att vara rädd” - C

Det är konstigt hur du tror dig nått rock bottom men ändå efter det virvlar ner i en ännu djupare ravin. Det tar liksom inte slut. Förstår du vad jag menar?
När du gråtit och tror att det inte helt enkelt inte kan finnas fler tårar kvar så kommer det ännu fler. De tar liksom aldrig slut. Du gråter för att det gör ont. Du gråter för att det gör ont någonstans inne i kroppen och för att det värker i hjärtat. Du jobbar hårt med att försöka bryta ner stoltheten (som är människans minst lönsamma egenskap), samla mod och lyfta en telefonlur för att ringa någon du inte pratat med på länge men det går liksom inte. Du vet att det skulle vara skönt för din sänkta själ att höra just den där rösten. Det skulle vara så skönt att få känna just den där personens närhet men det tar emot och du vet att du är den felande länken. Den löjlige. Den barnslige. Den fege.

Jag försöker jobba med att hitta på saker som jag med säkerhet vet borde göra mig glad men de där vanliga ventilerna fungerar inte längre. Energin för att lösa uppgiften finns inte där. Den infinner sig inte och tro mig; jag har verkligen jobbat för att den ska infinna där men till slut ger man upp. De säger till mig att man ska göra saker för att ha någonting annat att tänka på. Jag hade förmodligen sagt exakt samma sak, men nu när jag står där med någonting så påtagligt som känns i både kroppen och själen så är det jävligt svårt att förbise det, jag lovar.

Brev från US, Linköping, juni 2009
Fan! Det känns som om jag vill välta hela ditt jävla kontor. Sopa ner varenda ful tavla från din vägg. Slita sönder krukväxterna som står i fönstret och stampa på alla dina böcker och journaler. Bara för att göra någonting. Bara för att... Bara för att... Nej, egentligen vill jag inte göra det. Jag åker till Norrköping istället. Under bilfärden bryter jag ihop och C säger att det är okej att göra det. ”Det är okej att vara ledsen och förbannad. Det är okej att bli lite apatisk och det är okej att fundera. Det är okej att vara väldigt mycket, Andreas”.

Jag har fan i mig försökt vara en god människa. Försöka duger i alla fall. Jag har faktiskt jobbat hårdare än vad du tror för att vara just en god människa. Det har gått ”sådär” med jämna mellanrum men stundtals har det lyckats jävligt bra. Jag har försökt. Jag har försökt, försökt och så när det nästan var uttömt har jag försökt lite till. Men ”va fan”, liksom. Här har jag gått runt och trott att jag kanske skulle få lite skön karma men ”oj” vad fel jag hade. OK, det har växt sig större det där dåliga. Det där läskiga. Det där som ger mig mardrömmar varje natt. Det där som jag faktiskt inte har förtjänat.
Det är allvar i år.
Fan.

Min gamle ovän, Rädslan kommer och hälsar på. Jag sitter på en stenbrygga och glor ut över vattnet. Tänker på alla bra ord. Alla bra ”get-your-shit-together”-resonemang men jag ska säga dig en sak; för varje bra tanke jag lyckas fiska upp ur vattnet kommer det genast tio stycken dåliga och pajar min lilla, lilla kamin. Det är inte bra. Det är inte bra någonstans men det är då det är skönt att fortfarande ha den där enda bra tanken kvar. Den får spela rollen som halmstrå och gör det faktiskt med bravur. Jag traskar vidare i sakta mak men det hela liknar mer en tragisk marsch eftersom att jag helst av allt bara vill komma hem. Feg som jag är är jag rädd för precis allting medan jag går hem. Herr Berg sjunger ur kaoset att han är ”livrädd för att leva och dödsrädd för att dö”. Till hälften håller jag med honom. Sedan försöker jag bita ihop men det går ju ”sådär”. Jag gör inte det längre. Jag kommer hem, går ut till köket och dricker två stora glas iskallt vatten. Ögonen blöder igen medan jag betraktar köksbordet. Jag funderar över orsak och verkan, över en del saker som är jävligt orättvisa och dålig karma. Det finns säkert fler än en person som skulle säga att det här är dålig karma. Men de kan ju i och för sig dra åt helvete. Det där jag trodde bara var någonting litet och obetydligt var inte vad jag trodde att det var. ”Jaha, det är alltså så” tänkte jag när jag fick höra det på US, Linköping i somras och även om jag hade hoppats på att det inte skulle vara så farligt så kände jag någonstans långt, långt inne att det risken kunde finnas.
En feldiagnostisering (in a bad way that is) vände upp och ner på allting för ett antal månader sedan. Behandlingar, sjukhusbesök i Kalmar och Linköping, dåliga prognoser, Doloxen, taskiga värden, bruna fönsterkuvert, röntgen och vita rockar. Allt går runt som på en karusell som har gått sönder och snurrar allt fortare. Jag är så trött på det här. Jag lovar att jag snart tar en förskärare och skär ut hela njuren själv. Vad som helst bara det försvinner. Bara för att slippa. Men det är lika bra att låta kvalificerad personal ta hand om den detaljen. Det blir bäst då.
Det är inte roligt att skapa musik. Det är inte kul att promenera. Det ger ingen boost att planera någonting och det känns inte bra att vara sjuk. De gör säkert vad de kan, läkarna. De säger till mig att vi ska ”vänta och se”. De fortsätter med sina provtagningar för att ha koll. De bollar runt med medicinförslag och behandlingssätt. De gör säkert precis allt vad de kan. De ger mig en adress till någon ”du kan prata med”. Någon som i och för sig är väldigt duktig på det hon gör men som inte kan rå på det där största. Det är det ju bara jag som kan men förmågan och energin har försvunnit och det gör mig förbannat ledsen.

Medan klockan visar att det är egentligen är alldeles för sent lägger jag huvudet mot bordsskivan och tittar ut. Därute dansar ett gult höstlöv en vild polka med vinden. Fram och tillbaka. Upp och ner. Sedan försvinner lövet utom synhåll och det är bara jag, vinden och en evighetslång natt kvar. Sedan går jag och lägger mig. Hamrar mina knutna nävar i kudden medan Rädslan hälsar på ännu en gång. Nej, det här går inte längre. Jag klarar det inte längre. Jag orkar inte längre. Det får vara nog nu. Det måste vara nog. Jag har fått nog.

Jag ska vara rejält uppriktig mot dig; jag saknar mitt mod och min styrka för jag orkar helt enkelt inte att vara rädd och sjuk längre.

/Elfwingson

Lockout

Jag tror att han på andra sidan skrivbordet har sett alla skepnader som finns att se när det kommer till sorg. Från djupaste ilska till lättnad och allt där emellan. Han var saklig, lugn och berättade allt som finns att berätta. Jag kom på mig själv att sitta och stirra på en punkt bakom hans huvud. Det var ett rött hustak i plåt där takluckan stod öppen. Varför stod den öppen? Var någon på väg upp eller hade de precis gått ner? Skulle någon eller några sola däruppe? ”Alltså, ramlar de ner stukar de tummen om inte annat” tänkte jag.
Det var faktiskt det som intresserade mig mer än taskiga värden, märkliga dieter och negativa prognoser. Det kanske bara är en fråga om självförsvar eller för att jag kanske helt enkelt inte vågade lyssna.

Jag fick ett tråkigt besked för några dagar sedan men det kom nog aldrig som en riktigt chock när jag fick höra det. Jag har misstänkt det där allt sedan allting började för länge, länge sedan. Det är nämligen så att vid fler än ett tillfälle har min magkänsla visat sig ha rätt och så även den här gången. Jag kanske suckade lite djupare än vanligt och sjönk ihop lite mer där jag satt. Jag kanske slog ner blicken ännu lite mer men den där initialchocken uteblev konstigt nog. Den kom i och för sig lite senare men då var jag redan i säkra armar. Du förstår, det har varit så många turer kring det här nu så till slut så orkar man helt inte. Eller ”man” och ”man”... ”Jag” ska jag kanske säga. Nåväl, som sagt; det har varit såpass många turer kring det här att jag till slut nästan blivit apatisk inför det. Men bara nästan. Eller, i och för sig inte... Hm, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det men i vilket fall som helst känns orättvist. Så. Jävla. Orättvist. Trots allt.
Du hör, det blir bara ett enda jävla gnäll så det är lika bra att jag lägger bloggandet på is. Jag har ändå ingenting att säga. Nu ska jag ut på en rollercoaster-resa och se vart den tar mig. Jag har bokat plats medan du inte ens hann till biljettluckan.

Vi hörs om vi hörs och ses kanske under solen.

/Elfwingson

”För stunden är vi klara med varandra...

...och det handlar om att förlora med stil.”

Tidigt i morse gjorde jag någonting mot min vilja. Det gjorde ont så gott som hela tiden att behöva känna och säga det där. Samtidigt så kanske jag begick mitt livs största misstag.

Det där jag gjorde gick fullkomligt stick i stäv med vad jag faktiskt känner. Det var inte bra. Det kändes inte alls bra. Det kändes fel, fel, fel och inte rätt någonstans. Men alltså... I bland måste man helt enkelt göra saker och ting för sin egen skull även om det känns i varenda nerv att det är åt helvete fel. Samtidigt känner jag att det är ren och skär självbevarelsebedrift. Som så många gånger förut är det så även den här gången är jag rädd. And it could be an ugly thing. Men det är ett så jävla högt spel and I fold, liksom. OK, det kanske inte är ett så vansinnigt högt spel för dig kanske, men för mig är det skapligt högt. Jag har gamblat med mig själv och mina känslor som insats förr och det har nästan alltid gått åt helvete. Det finns visserligen gånger då det har gått tämligen bra men då har alla inblandade varit medvetna om insatsen. Men jag måste ta hand om mig själv också. Fokusera på de sköna och bra grejerna; musiken, jobbet, vännerna och allt det där andra.
Vem vet, i din bok kanske det gör mig till den fegaste och mest egocentrerade skitstöveln i världen men då får det helt enkelt vara så. Jag kan i och för sig tala om en annan sak som det gör mig till; mänsklig.

Nåväl, människa eller inte, jag ville så gärna både skriva och säga ”på återseende” och ”vi ses snart igen” and here's the kicker; det vill jag nog fortfarande säga men i nuläget är det här bäst för mig själv.

/Elfwingson

Det finns en gräns för alla

Det har hänt bra saker. Jag har älskat och blivit älskad. Jag har producerat timmar av musik och det har blivit helbra. Jag har sjungit mig hes och jag har spelat tills fingrarna gjort ont. Jag har garvat och menat det. Jag har, stundtals, försvunnit bort i lyckliga drömmar men lika snabbt kommit tillbaka. Jag har aldrig någonsin ljugit när jag sagt att jag älskat någon. Jag har funnits där jag skulle vara. Jag har funnits för dig som behövt det. Jag har gjort det som förväntats av mig. Jag har tröstat. Jag har pratat. Jag har lyssnat. Jag har kommit med goda råd och berättat en massa saker. Med andra ord har jag gjort det jag är absolut bäst på; att vara jag.
Men...

I över ett halvår har det hänt alldeles för många dåliga saker och jag vågar påstå att jag aldrig helt och hållet fått tid att återhämta mig. Jag fick aldrig chansen. Eller så tog jag den aldrig, men jag visste ju inte vad som komma skulle så ingen kan klandra mig för det. Det har hänt alldeles för mycket på en alltför kort tid för att jag ska vara OK med det. Atomvintern, malströmmen, Hovfotografens olycka, E's självförvållade frånfälle och nu det här. Det har blivit för mycket för mig helt enkelt. Förstår du hur jag menar? Det känns som om det har blivit för mycket. Nej, det är för mycket. Jag förstår inte varför det ska vara så här. Det är inte rättvist någonstans. Jag är visserligen inte hopplös men jag känner mig så fruktansvärt maktlös. Det är inte rättvist och jag förtjänar inte det helt enkelt inte.

Tidigare i veckan...
Det är natt nu och jag tar en långpromenad. Under dagen och kvällen har jag pratat musik och musikproduktion med J. Jag har pratat med T om allting som hänt och jag har pratat med I om hur viktigt det är att kunna dra sig själv upp ur skiten. Jag har dessutom varit förhållandevis lugn. Men det är när jag sätter mig vid den där bryggan som allting välter. Det käftar ner mig och jag går ner för räkning. Det slår mig att jag faktiskt inte vill dö. Det slår mig hur otroligt rädd jag är för att just dö. Även om det är lika naturligt som att äta, sova och andas känns det inte rätt att dö. Inte här och absolut inte nu. Det känns inte naturligt. Jag tänker på hur jag inte på långa vägar är klar med Livet. ”...men om Livet är klar med mig är det förbannat orättvist” tänker jag sedan och slår en knuten näve i träbryggan. Jag ser hur allting rinner mig ur händerna på det där överjävligt hjälplösa sättet. Vart fan är studion jag skulle byggt? När ska Chile-resan bli av och vart i helvete är min fantastiska fru och mina underbara barn?

”Det spelar ingen roll. Vi glömmer hela skiten, det betyder ingenting” nynnar jag och fastän junihimlen aldrig blir riktigt svart längre inser jag att allt det där jag tänkt spelar en väldigt stor roll. Jag undrar om jag borde säga någonting till L och till sist bestämmer jag mig för att göra det. Trots allt. Det är natt nu och någonting prasslar i buskarna bakom mig. ”Jag vill verkligen inte dö” viskar jag först. Sedan säger jag det igen men den här gången säger jag det lite halvhögt. Sedan lite starkare. Och sedan ännu lite starkare. Det blir ett mantra för mig och då kommer det. Det fullkomligt exploderar inom mig och jag vill så gärna ringa någon. Klockan är halv två men jag förmår mig inte att ringa någon. Jag borde göra det. Ge mig vad som helst nu för det är nu jag behöver det som mest. För vart är den där sköna känslan av oövervinnerlighet jag en gång kände så starkt och vart tog allt mitt mod vägen?
Det är natt nu och natten är jävlig. Det går runt, runt, runt. Det susar i öronen, händerna darrar, benen bär knappt, lungorna svider och ögonen blöder. Jag kommer hem, sätter mig och röker under köksfläkten. Ögonen blöder och det vill helt enkelt inte sluta. Sedan somnar jag nästan. Men bara nästan. Jag vet vad det är som fattas nu. Precis innan jag sluter ögonen för sista gången kramar jag krampaktigt min kudde och inser vem det är som fattas.

Jag är absolut världsbäst på att komma med råd, tips och idéer när det gäller andra men när jag själv står där fungerar det aldrig. Som sagt; det finns en gräns för alla. Nu när jag sitter här och inser att jag, för bara några minuter sedan, precis trampat över den där gränsen rasar jag. Och det gör förbannat ont ska jag säga. Jag ska vara helt och hållet ärligt mot dig; jag är rädd. Fruktansvärt rädd och den där primala rädslan gnager sig allt djupare och djupare. Alltmedan rock bottom, stundtals, känns isande nära är jag inte riktigt säker på att jag faktiskt vill vara där. Inte en gång till. Den här gången känns det annorlunda. Mer otäckt på något sätt och jag kan helt enkelt inte förmå mig att se bortom det där. Tro mig, jag försöker. Jag försöker hela tiden.

Det är inte roligt längre.

/Elfwingson

110 % och fågel Fenix reser sig på nytt

Det hela som krävs helt enkelt att man har lite självdistans och våga förändra någonting. Man kan alltid göra lite bättre ifrån sig än vad man tror och det är alltid värt det. Det är inte förrän efteråt som man inser att man tog rätt beslut, lade i den högsta växeln och gjorde allvar av allt raljerande.

Efter den där lilla utflykten med Att stjäla en kyss kände jag att det här bara kan bli bättre så därför stöptes både Malström och Tusen steg tillbaka om i en annan form. För ganska länge sedan kändes båda arren helt rätt. Det skulle vara hårt och snabbt. Det skulle vara tungt och distat. Nästan på gränsen till oljud. Men när jag lyssnade igenom de där båda låtarna insåg jag att det där helt enkelt inte är jag. Det är alldeles för mycket på något sätt. För mycket av allt. Därför tog jag arren ett par vändor till och malde sönder dem. Bröt ner dem i atomer och satte ihop dem igen och ut på andra sidan kom det här. Tanken med Malström var från början att den skulle låta helt galet. Som en panikångestattack på syra liksom. Men nu får den istället vara ett sorts lugnt kaos. Den segar i och för sig lite men jag märkte att ett lugnt tempo funkar minst lika bra.

Tusen steg tillbaka finns det faktiskt en liten historia om; den texten man kunde höra på den snabba versionen var nämligen inte den första texten. Jag vet inte varför jag skrev om den men det kändes som om jag gav ut allt för mycket. Men när jag under produktionen av den ”nya” versionen kikade igenom texten resonerade jag mer i banorna ”jag har ingen anledning att sticka under stolen med någonting och ingen kommer åt mig längre”. Lite pubertalt kan tyckas men så gick tankarna i alla fall. Dessutom kändes texten mer rättvis inför personen det handlar om. Hon hade nog varit ganska nöjd med den där låten. Det gamla arret funkade säkerligen till den gamla texten men det gjorde det inte till den nya. Därför förändrade jag hela strukturen. Slog sönder och provade någonting nytt. Och så här i efterhand känns det helt rätt. Mer rätt än någonting annat. Men jävlar i havet vilken tid det tog! Det tog tre stycken (helt olika) demoversioner för att komma fram till målet. Det färdiga resultatet är en sammanslagning av dessa tre versioner. Bara trummorna var något av en mardröm då jag absolut ville ha ett triolfill-in mot slutet i låten för att skjutsa ut låten ännu ett par snäpp. Det hela liknade nästan Norrköpingstiden då jag satt och byggde trummor för hand. Någonting som jag försöker akta mig för i vanliga fall men nu var det ju extraordinära omständigheter som krävde trumbyggande och timestretching. Från början tänkte jag hela låten som en obskyr fusion mellan Kent's ”Max 500” och ”Himmelstalund II”. Det vill säga luftighet och driv på samma gång. Samtidigt skulle det finnas en tyngd och den tyngden (har jag märkt) kan lokaliseras mycket i Art Vista's Grand Piano.
I alla fall, när jag väl fått en idé om ljudbilden har jag väldigt svårt att släppa den. Visserligen kan jag släppa den men då ska jag verkligen känna och veta att den inte håller. Jag tycker nämligen att jag kommit så pass långt att jag vet hur jag vill ha saker och ting så därför känns det bara som en skön grej att från början bara veta hur det ska vara. Sedan gäller det att ge sig fan på att få det man vill ha. Visst, Malström är ingen dålig låt och det nya arret funkar på den men Tusen steg tillbaka är någonting som jag håller väldigt högt. Jag är i och för sig ganska stolt över alla produktioner jag gjort hittills men just den här låten är jag väldigt stolt över.

Som sagt; jag vill gärna ha som regel att det senaste jag ger ifrån mig aldrig får vara sämre än sin föregångare och den här gången är jag i hamn.

/Elfwingson

Att stjäla en kyss

Du är alltid lika vacker. Du klär alltid i sommarskrud. Du ser jävligt bra ut i höstcasual. Du fäller mig till marken när du har fått på din vintermundering och du får mig att rodna medan du sätter på dig din våroutfit. Det är när jag tänker på dig och försvinner bort i lyckliga drömmar som jag inte tvekar en sekund. Det är inför dig som jag är och förblir lika mållös medan du kysser mig.
Du är alltid lika vacker.

Det är någonting fantastiskt med att faktiskt kunna skriva någonting nytt för en gångs skull. Jag brukar som bekant att gnälla över hur fruktansvärt tråkigt det är att skriva nytt material. Men efter lite knåpande, ett par glas vin och en urgammal ackordfigur landade den där låten; Att stjäla en kyss. I och för sig ligger väl det fantastiska inte i att skriva någonting nytt nu när jag tänker efter. Det fina är att kunna uppleva någonting underbart och kunna berätta om det. Att förmedla en känsla eller någonting i den stilen. Men jag tar inte cred för det där. Det är mer upplevelsen jag berättar om som får tar halva ”skulden”. Eftersom jag inte är så mycket för att skriva låtar lär det väl ta ett år till innan jag kommer upp med någonting nytt igen. Det gör visserligen ingenting eftersom att det finns så många andra som gör det där bättre. Och framförallt snabbare.

/Elfwingson

Precis innan natten dränker mig

Himmelstalund har alltid varit och kommer alltid att vara ett utav mina flaggskepp och jag har T att tacka för det. Efter att jag sagt någonting i stil med ”skriv om det men behåll känslan från den första texten” kom han ett par dagar senare med den här texten. Så till 50 % är det här även T's flaggskepp. Jag har i och för sig ingen aning om vad han tycker om det men någonting tycker han säkert om det. Jag ska nog ta och fråga honom en vacker dag.

Ganska ofta pillar jag ihop små arr och ganska ofta går det åt helvete men lika många gånger blir det nästan bra. Jag försöker ha som grundregel att det senaste projektet aldrig får vara sämre än sin föregångare. En tämligen enkel uppgift kan tänkas men (oftast) ack så svår att genomföra. För dig som antingen känner mig eller följt den här bloggen vet om att låten Himmelstalund alltid har legat mig varmt om hjärtat. Jag har alltid tyckt om den väldigt mycket. Det är dött lopp om det är texten eller om det är arret som gör att jag tycker om den här låten så mycket. Den fanns med på Glöd från start. Den var första spåret och skulle liksom ”öppna” hela skivan. Nu hamnade inte den ”rockiga” versionen på Glöd utan det blev den mer stillsamma duettversionen. Nåväl, jag har aldrig riktigt släppt den ”gamla” (och första) versionen dock utan låtit den ligga och samla damm. Men häromdagen tog jag mod till mig, transponerade den (det vill säga bytte tonart) och tog bort samtliga audiospår förutom trumspåret (som visserligen krävde en hel del om-mixning) och började om från början.

När allting var klar ungefär ett dygn senare var jag mer än nöjd. Och den här gången fick jag till ackgitarrerna precis sådär luftiga och sköna som jag alltid velat ha dem. Den här gången blev sången råbra och stämmorna sitter som gjutna. Nu låter Himmelstalund som den ska göra och med det menar jag inte att duettversionen på skivan är dålig. Tvärtom, den platsar mer än väl in på Glöd men jag har alltid tyckt att den rockiga versionen är bättre. Den känns helt enkelt mer... Hm, hur ska jag försöka förklara det?

Den känns mer ”jag” på något sätt.
Där har vi det.

/Elfwingson

När hemligheten inte är så hemlig längre

Jag ska berätta en hemlighet; det är faktiskt inte jag som präglar produktionerna. Det är ni andra som slutligen sätter den sista spiken i kistan vare sig det är medelst ett outstanding låtskrivande eller en vacker röst.

L tackade mig för att jag plockat fram frukosten härom morgonen. Det är visserligen ingenting att tacka för (mycket eftersom jag hade mer tid att göra det på medan hon susade runt i lägenheten som, ett ganska sött, yrväder. Och jag ska säga att när det inträffar är det bäst att hålla sig så mycket ur vägen som man bara kan medan marmelad, smör, kaffe, fil och smörgåsar placeras ut på köksbordet). Senare på dagen menade hon att vi gör Jag är hos dig igen jävligt bra (någonting jag faktiskt är böjd att hålla med om) och sedan berömde hon mig för att jag sjungit en andrastämma på samma låt (och det är nu den här texten slutar handla om L's och mitt frukostäventyr och glider in i musikproduktionsvärlden).
Närhelst jag proddat mindre projekt tillsammans med människor i min närhet haglar alltid superlativen över mig. När det begav sig öste T skopor med beröm över mig och han visade sin stora tacksamhet över att jag proddade hans skiva, Vita nätter. Vid ett tillfälle, när allting nästan var klart, frågade han med ett skevt leende ”vad fan har du gjort?” A har under flera projekt och sessionsrep ”aah”- och ”ooh”:at över vissa grejer jag fyllt hans låtar med. Det kanske är en baslinje som passar just för tillfället eller bara ett trumkomp som helt enkelt känts väldigt bra.
Som sagt; L berömde mig för en andrastämma på den där Winnerbäck-låten (som ingår i Dreams of L.A-projektet) och menade att den där stämman ”gjorde hela låten”. Men jag har väldigt svårt att förlika mig med (och kanske, i förlängningen, ta till mig) det där berömmet. Det känns inte rättvist. Nja. ”rättvist” är nog fel ord. OK, det känns inte befogat på något vis. Grejen är den att jag (nästan) aldrig tänker när jag proddar. Det som känns bra för tillfället hamnar på tejp. Å andra sidan så kanske man uppfattar saker och ting annorlunda dagen efter och funderar i banor som ”hur fan tänkte jag här?” och förändrar hela ljudbilden. Det jag försöker säga är nog att mycket helt enkelt bara ”blir”.

Nåväl, det där med att det på något sätt skulle vara jag som sätter produktionerna är i och för sig inte helt och hållet båg men jag menar ändå att det inte är jag som står för den där sista boosten på era produktioner. Det är inte jag som skrivit Slow down eller Where is she now? Det är inte jag som suttit vid köksbordet och meckat ihop text och musik till Vita nätter och det är absolut inte min andrastämma som ”gör” Jag är hos dig igen.

It's all you, baby.

/Elfwingson

”Har du kvar din röda cykel?” - Claes Jansson

Den var absolut inte ny men den var vacker ändå. Jag vet att jag var så otroligt stolt över den och vi var oskiljaktiga genom många, långa år.

När jag var en sisådär fem-sex år fick jag min första cykel. Det hela hade börjat några veckor innan när jag vid köksbordet förklarade att jag ville ha en ny cykel. ”Nej, en ny cykel är alldeles för dyr” förklarade min föräldrar och tittade på mig med den där ”ledsen-killen-men-du-får-allt-vänta”. Case closed. Mina päron har alltid varit hårdare än flinta när det kommer till tjat och aldrig vikt en tum. Efter någon vecka eller så berättade pappa att vi skulle åka på en utflykt till Öland. Det här utspelade sig på vårkanten så det kändes inte så angeläget att åka till den vindpinade ön men eftersom jag inte hade sådär vansinnigt mycket att säga till om fick jag helt enkelt acceptera mitt öde och följa med.
Vi kringlade oss upp mot Löttorp och stannade vid en stor bondgård någonstans ute på vischan. Jag minns det där så väl; det regnade och träden hade precis fått den initiala grönskan över sina grenar. Några flyttfåglar flög ystert högt över våra huvuden och under oss doftade marken friskt. Vi stegade upp längs en sorts allé (som för en fem-sexåring verkade oändligt lång och mystisk på något vis). En man kom ut hälsade först på min pappa och sedan på mig med orden; ”jaha, och det här är den lycklige cykelägaren förstår jag?” Jag förstod ingenting. Pappa och den här mannen (som jag senare förstod var en före detta arbetskamrat) pratades vid lite och efter en stund försvann mannen in i ladugården. När han kom ut hade han med sig en cykel. Det var en röd DBS med en så kallad limpsadel, röd vimpel samt ett rött och ett grönt handtag. OK, det var inget solsken ute men på något vis gnistrade den där cykeln mot mig. Den log. Jag log och vi gnistrade i kapp. Jag tittade upp på min pappa. Han kramade min hand och blinkade som om han sa ”ja, den är din”. Sedan släppte han densamma och jag knatade iväg mot cykeln. Medan jag sprang mot cykeln kände jag en nästan omänsklig och bubblade känsla i magen. Det var, utan att överdriva, en helt fantastiskt känsla. Skulle jag få den här cykeln bara sådär?
Right out of the blue hade helt enkelt mina föräldrar bestämt sig för att hörsamma den yngste sonens önskan och via kontakter hittat en cykel som jag skulle få. Jag minns inte så mycket mer än just de där ögonblicken från den där händelsen på Öland men jag minns vad som hände när vi kommit hem igen. Självklart ville jag inget hellre än att prova min nya fina cykel men eftersom jag dock inte hade någon vidare motorik och balans (någonting jag i sanningens namn fortfarande kan ha svårt med. Fråga L får du säkert höra både det ena och det andra). Så pappa tog fram fram den där blå (och mycket oorganiserade) verktygslådan och trollade fram ett par stödhjul och monterade dem. Sedan fick jag hjälp att ta mina absolut första tramptag ute på vändplanen. Förmodligen trillade jag omkull ett par gånger men en lagom mängd Desivon samt några plåster senare skjutsade han iväg mig mot det stora äventyret Livet.
Nåväl, man kan ju tro att jag nu ska skriva någonting om att ”den där känslan har jag aldrig känt sedan dess” men tji fick du. För varje gång jag ger bort någonting, typ en present eller bjuder exempelvis L på mat infinner sig alltid den där euforiska känslan. Det liksom... Nej, jag kan inte förklara det. Det känns bara väldigt, väldigt bra och fantastiskt att ge bort någonting. Jag uppskattar såklart att få presenter men känslan av att ge bort någonting slår det med hästlängder.

/Elfwingson

Jag har faktiskt kvar min röda cykel. Den står där uppe på familjens gård, tar igen sig i en övergiven spilta och på något vis (och dammet till trots) gnistrar den fortfarande mot mig.

Det är inte så märkligt egentligen

Har du någonsin varit med om att få någonting kastat i ansiktet (och det inte har varit en tårta)? Man blir liksom så förbluffad att man helt enkelt inte får tid att mobilisera något försvar. Sedan, när allt är över, kommer du på en jävligt bra comeback. Nåväl, redan efter två minuter in i samtalet kokade jag och i normala fall skulle jag låtit hell reign upon their sorry asses men ”nej”. Inte den här gången. Jag tänker inte vara den personen. Inte här. Inte nu.
I bland måste man helt enkelt låta allting ta sin tid och inte störa den där så oerhört viktiga tiden av bottenlös sorg och odefinierbar ilska.

OK, jag tar allt ni sa på den förlamade sorgens konto. Ni är ledsna. Ni är upprörda. Ni är chockade. Ni är förmodligen väldigt mycket, men det hindrar inte mig från att ta riktigt jävla illa vid mig.
För helvete, det är många år sedan jag beslutade mig från att inte ens försöka rädda världen och människor i den. Nej, det håller inte. Ni kan inte ens tänka tanken på att skylla allt på mig. Men som sagt var; allting ligger på den förlamade sorgens konto och jag tänker inte jiddra mer om det nu. Gå igenom det här nu, kom ut på andra sidan så pratar vi med varandra då istället, OK?
Vi säger så.

Jag är alltid bäst på en grej och det är att vara just Claudio Henrik Andreas Elfwingson (med vad allt det innebär). Ingen annan är speciellt bra på det, jag lovar.

/Elfwingson

”Varför blir det alltid så ledsamt?” - C

Det är alltid bra att i bland kunna hålla tillbaka. Bara för att man kan, så ska man kanske inte alltid bränna allt krut på ett fåtal låtar. Det är alltid skönt att vara progressiv i sitt skapande. Bryta ny mark, använda annorlunda mikrofoner (och/eller mikpositioner) än vad man är van vid bara för att försöka hitta ett nytt sound än det man brukar jobba med. Med andra ord; det är alltid lika spännande att ge sig ut i Ingenmansland och utforska vad som kan gömma sig där, men sedan är det lika skönt att komma tillbaka och bara vara sig själv igen.

CD-versionen av Dreams of L.A-projektet byggde mycket på ett tämligen sparsmakat arr. Max två gitarrer, tillbakalutade trummor, bas, lead- och stämsång samt vissa små arrmässiga detaljer. I vissa låtar är det bara gitarr och sång. Less is more helt enkelt. Därför känns det helt naturligt att fullkomligt få explodera i ett relativt stort instrumentalprojekt, Lovecraft II.
Det började (som vanligt) med en liten melodiloop som jag haft i huvudet i säkert fyra-fem år nu men aldrig haft... Hm. Låt oss säga ”energin” att fullfölja den där melodislingan. Jag kan nämligen tycka att det känns lite skitnödigt att bara prodda små loopar av en och samma melodi. Då är det ju mer intressant (och förmodligen mer roligt) att både producera och lyssna på. En melodi kan visserligen vara stark i sig och, faktiskt, inte speciellt svår att hitta på. Det är resten som kan vara tricks med. Att väva en matta av instrument omkring den här melodin och samtidigt vara tillräckligt kreativ för att låta fantasin flöda. Och du, den här gången var det som ett ymnighetshorn av både kreativitet och fantasi. Det är bara en sak; varje gång jag ska pyssla ihop ett instrumentalarrangemang blir det alltid, alltid någonting i moll. Tro mig, jag har faktiskt försökt att skriva dur-sekvenser men det känns alltid som om det blir plastigt och oäkta. Ptja, fånigt helt enkelt. Därför håller jag mig till mollmörkret.

Rent musikalisk trivs jag bäst där.

/Elfwingson

Tre miljoner minuter för sent

Jag skulle kunna berätta om hur helgen som förflöt var både solig och varm. Jag skulle kunna berätta om hur två goda vänner från Norpan hälsade på och gjorde lördagen (samt valda delar av natten) till en galabankett. Jag skulle kunna berätta om när jag i söndags, nästan läskigt bakfull, tog mod till mig och putsade mina fönster. Men på något sätt känns det som lite väl ytligt. Jag väljer i stället att berätta om hur jag fick ett tråkigt besked i fredags och om hur jag faktiskt tycker att det räcker med död nu. E finns inte i livet längre och det var inte en olycka den här gången. Samtidigt som jag känner att jag inte riktigt fått tid att sörja Hovfotografen så händer det här med E. Det blev lite väl tvära kast men jag gjorde mitt yttersta och försökte parera det så gott jag kunde. Helgen blev således omtumlande både in a good och in a bad way. I vilket fall som helst går mina tankar till hennes familj och släkt. Eller njaa... Nu ljög jag delvis. Tankarna tumlar runt som en vansinneskarusell och någonstans långt borta skymtar jag givetvis deras familjer men det hela slutar nästan alltid med, som jag redan sagt; det får räcka med död nu. Okej, jag har hajat dealen. Jag har fått min beskärda del av det där tycker jag. Det räcker nu. Det finns gränser.

Till och med för mig.

/Elfwingson

Jag var tvungen att ”känna lugnet” igen...

...så jag tog Glöd-skivan ett extra varv häromdagen och insåg att det helt enkelt var nödvändigt att mastra om den. Det känns så angeläget i bland. Att känna att jag behöver återfå ett totalt lugn och vad är då mer passande än mitt eget sätt att varva ner och dyka djupt ner bland de pastellfärgade ljudspåren. Det är någonting med det där som får mig att slappna av fullständigt. Ingen som stimmar. Ingen som jiddrar. Ingen som dör. Alla och allting lever och jag är den som är mest levande.

En ny, spännande mastrings plug-in (FinalPlug) och ett par timmar senare var det klart. Dessutom stuvade jag om lite bland låtarna när jag ändå var igång. Jag plockade bort Tusen ljus... II och Himmelstalund (som jag, sanningen att säga, aldrig var helt och hållet nöjd med), ersatte Tusen ljus... II med Glömd (som för övrigt låg på skivan i ett tidigt skede men precis som S:t Persgatan lyftes ur i ett ögonblick av hjärnsläpp). Den gamla versionen av Himmelstalund ersattes med den ”nya” (det vill säga den versionen från Dreams of L.A-projektet eftersom att ljudbilden fungerar lika bra på Glöd) och nu är jag lycklig och lugn igen. För övrigt finns Himmelstalund samt två spår från Atomvinter-EP:n att lyssna på här.

På tal om Dreams of L.A så låter det där giget snällt vänta på sig. Det känns som julafton som aldrig riktigt infinner sig. Man väntar och väntar men det blir liksom aldrig av. Jag vet inte... Skivan (som ska finnas till försäljning) är mixad, mastrad och klar, gitarren omsträngad, mikarna kalibrerade och låttexterna är i ordning. Nu väntar jag bara. Det känns i och för sig fortfarande som om det ska bli väldigt kul och intressant med det där giget men det börjar kännas lite väl segt nu. Hur som helst, vad som än händer så gör vi det tillsammans, L och jag. Gör det succé, gör vi det tillsammans. Tokstörtar vi, gör vi det tillsammans. Fuckar mikarna ur och PA:t exploderar så går vi igenom det tillsammans. Det är ju det som är lite spännande med livegig; allt kan hända och erfarenheten säger mig att man ska vara beredd på precis allting. Jag vet i alla fall att jag ska ta och spola i mig lite vin innan det där giget eftersom att det blir lite skönare att crash and burn då. En sak är i alla fall säker och det är att jag har inte spelat så här mycket gitarr sedan jag var tjugo. Dessutom var det oerhört länge sedan jag repade in så mycket nytt material på en och samma gång. Men jag antar att man får ta det onda med det goda och hoppas att det blir bra till slut. Men det blir det nog.
Bra alltså.

/Elfwingson

E!

Jag vet att du inte är förbannad på mig. Även om du skriker och lever fan så vet jag att det inte är mig du är arg på. Skrik på du. Gå loss. Hamra ur dig allting för jag är skön med det. Jag vet att du går igenom en major crisis nu men det kommer att ordna upp sig, jag lovar.
Inte i morgon och inte nästa vecka men snart, min vän...
Snart är det din stund på jorden.

/Elfwingson

Är det fråga om balans eller är det bara lagen om alltings allmäna jävlighet?

För bara några timmar sedan fick jag reda på att jorden blev en själ fattigare i helgen. Men himlen blev förvisso en ängel rikare. Jag kan den här känslan; magen knyter sig, ögonen blir grumliga och en kall, kall kåre kryper längs med min ryggrad. I vilket fall som helst så har jag nog inte riktigt fattat att du är borta. Inte riktigt än. Men jag antar att det snart slår mig på käften. Är det inte märkligt det där med att sorg verkligen, verkligen kan förlama en?

I nästan tre år trampade vi samma grus du och jag. Gata upp och gata ner har vi traskat runt i Norrköping och pratat, skrattat, tjutit, bråkat eller bara hållit käften. Så många gånger vi höll hårt i varandra och kastade oss ut i det där stora Ingenting. ”Kom vi går till solen” sa du ganska ofta, tog mig i handen och drog ut mig från skuggorna. Det var din grej. Vi slogs för varandra du och jag. Mot inskränkthet, mot dumhet och mot rikspuckon som aldrig lät dig vara som du är. Strömmens glittrande vatten flöt bredvid oss och lummiga grenar som hängde över våra huvuden medan vi tog långa promenader under en värmande sommarsol. Kent-konserten i maj 2005 där du gav mig en kram och sa att du aldrig sett någon som kunnat gå upp i musik så mycket. Hur många gånger satt vi inte på torntaket och undrade vart i helvete egentligen livet skulle ta oss och hur många kalla vinternätter gick vi längs med Norra promenaden och menade att allén ner mot biblioteket var Norrköpings mest vackra plats. Du lyckades alltid att se det fina i allting. Även i det som var fult eller bara hemskt. Ett resonemang jag verkligen tog till mig och sakta men säkert kände att jag kan hålla med om.

Du och jag gjorde den där sista östgötasommaren till någonting bra och jag fotograferade allting med min ögonblickskamera. Jag fick nog aldrig chansen att berätta hur otroligt tacksam jag är över att varit din vän. Men nu när jag sitter här och försöker intala mig själv att ”händer det någonting bra, så händer det någonting dåligt och det är bara så det är att vara homo sapiens” tycker jag ändå att allting känns så förbannat orättvist.
Så mycket vi sa, så mycket vi gjorde och så mycket vi skrattade när vi sa och gjorde allting. Jag skulle dansa på ditt bröllop och du skulle förmodligen återigen ha skrattat. Men nu har ännu ett skratt tystnat. Jag saknar dig och ditt skratt, min vän.

Med kärlek till Linda - Hovfotografen (och givetvis till samtliga familjemedlemmar).

/Elfwingson

När det galna gränsar till det rent absurda

När vissa musiker besöker vararanda i varandras hem börjar det alltid fingras på instrumenten. Om T är här börjar stegar han nästan alltid fram till gitarrerna, plockar ut en och sätter sig till att lira några licks. Samma sak om jag är hos honom; jag plockar fram hans gura och går loss på något gammal örhänge. Det är liksom någonting som faller sig naturligt och det är inte mer med det.

Jag har tänkt på att det där förekommer nog ytterst sällan i en symfoniorkester. Där är alla ekvrilibister på sina specifika instrument. Spelar man oboe så spelar man oboe och ingenting annat. Eller det gör man nog men det är nog sällan som man berättar om det eller visar det. Dessutom är det inte helt politiskt korrekt att ta sig friheten att börja spela på någon anns instrument bara sådär. Det är nog inte så att en försteflöjtist släntrar fram till cembalo-traktören och frågar om man ”får lira ett par takter”. Lika overkligt skulle det vara om percussion-nissen, under ett break med Radiosymfonikerna, kom fram till valthornistern och säger ”Bra gjort där på sjuttiofjärde takten. Jag måste bara säga att jag tycker att du lirar ett råskönt instrument. Får man prova virveln eller? Förresten, skriver du eget?”

En annan situation som jag tror förekommer väldigt sällan är den här (och nu måste du tänka dig följande scenario); det är en sommarkväll/natt. Ett ganska stort gäng sitter runt en eld på en strand någonstans i Sverige. Det pratas. Det sänks ett par öl. Ystra skratt river sönder pratkulissen då och då. Någon kanske lirar munspel medan en annan softar med några sköna ackord på en gammal nylonsträngad Landola-gitarr. Då skulle det nog inte hända att en kille/tjej släpar fram en harpa och frågar musikanterna: ”Tjena! Får man hänga på eller vad säger ni? Proud Mary i D-dur. En, två, tre, fyr...” I grund och botten tror jag i och för sig att alla musiker hyser stor respekt för varandra. Jag har visserligen stött på musiker (som uteslutande sysslat med en mer klassiskt orienterad musikform än mig) menat att om man spelar gitarr, ukelele eller kazoo bör betraktas som musikalisk outlaw.

Men jag tror att även dessa personer innerst inne tyckte att även jag var en ganska skön snubbe fastän jag bara spelar gitarr. Det svåra var bara att erkänna det.

/Elfwingson

Guldkant?

Då var det snart dags igen. Sommartid. Det är intressant eftersom att jag alltid, alltid lyckas att glömma bort om man ska ställa fram eller tillbaka klockan. Det är ju onekligen ganska så märkligt eftersom att det inträffar hela två gånger per år och ändå så lyckas jag med konststycket att glömma. Varje. Jävla. Gång. Enligt säkra källor är det dock tid att ställa fram klockan en timme. Så är det sagt i alla fall. Men jag vet inte. Jag lär förmodligen vakna på söndag och inte ha en jävla aning om vad som händer.

En annan sak jag har undrat över är var i helvete strumporna tar vägen. Du vet säkert vad jag talar om här; du står i tvättstugan efter en lång tvättsession och står nu inför den där monumentala uppgiften att vika ihop all tvätt. Det är någonting som är mer tråkigt än att se på när färg torkar men du gör det eftersom att det när allting kommer omkring, är en ganska bra grej. Där och då upptäcker du till din stora fasa någonting som får krig, svält och världsomfattande epidemier att framstå som lugna försommarkvällar; det fattas tvätt. Och inte vad som helst. Det fattas strumpor. Var tar de vägen?
Jag misstänker ibland att tvättmaskinen hyser ett svart hål som helt enkelt käkar just strumpor. Nu var det länge sedan det hände men hur många gånger inträffade det inte i Oskarshamn. I Norrköping och överallt annars där jag tvättat mina kläder. Jag misstänker å andra sidan att det hela börjar redan i tvättkorgen. Jag kan tänka mig att snacket går ungefär såhär; ”Nej, vi hör inte hemma här. Det känns fel. Kom igen nu, låt oss söka lyckan i fjärran land. Let's make a break for it. Vem är med mig?!” När det sedan är dags att tömma tvättmaskinen klistrar sig en strumpa desperat mot kanten för att inte bli hittad. Atmosfären är laddad. Spänningen stiger. Det är nästan nervpåfrestande för strumpan att sitta där. Upptryckt mot väggen och endast ha sig själv att lita på. ”The great escape” i tvättmaskinsmiljö helt enkelt. Strumpan kanske noterar med tillfredsställelse att den undgått att bli hittad för nu väntar the sweet taste of freedom!
Men vad händer sedan...?

Personligen tror jag att strumpan liksom krälar iväg, syr på knappar och börjar ett nytt liv på en dockteater någonstans långt, långt borta.

/Elfwingson

Verktyg

Det är när tekniken strular som man känner sig så oerhört liten och obetydlig. Jag vet inte hur många nätter som svordomarna har haglat värre än en kulsvärm vid en arkebuseringsplats, ”hantera och acceptera” har legat jävligt långt borta och jag har känt att många av projekten har blivit stoppade just på grund av att datorn inte har riktigt har varit på min sida.

Inom kort anländer snart en ny medlem till det elfwingsonska hemmet; en alldeles ny musikdator. Det hela känns oerhört upplyftande och jag kunde inte vara mer lycklig över att äntligen få prodda i en kraschfientlig miljö. Tolv papp kostar skiten men jag garanterar dig att det är en förhållandevis liten summa med tanke på vad en fullt utbyggd musikdator kan kosta. I vilket fall som helst är det en investering precis som mina studiomonitorer jag köpte i Borås för något år sedan. När jag sitter här och blickar ut över mitt hem infinner sig en känsla av välbefinnande över att jag med årens lopp lyckats bygga upp en ganska skön instrumentpark; tre stycken ackgitarrer (varav en 12-strängad), en mycket bra elbas, en näsflöjt, ett digitalpiano, fyra munspel (C, A, D och G), en ukelele, en kazoo, en blockflöjt, en tamburin, rytmägg samt två elgitarrer. Med andra ord; jag har de instrumenten en musikproducent behöver (och kunskapen att bruka dem). Trummor behärskar jag inte alls därför finns det ingen anledning att införskaffa ett set. Dessutom är jag inte helt och hållet säker på att det skulle uppskattas av mina grannar om jag helt plötsligt skulle sitta och slå fram taffliga 4/4:or klockan halv två på natten.

Häromkvällen tog jag en långpromenad. Samtidigt lyssnade jag på gamla produktioner från så långt tillbaka som 2006 och insåg att jag blivit fan så mycket mer vassare på produktion men framförallt på att spela tight. Detta gäller inte bara gitarr utan inkluderar även munspel, tamburin och elektifierad basgitarr. Det var både kul och lite jobbigt att lyssna på den där versionen av This one's for you från 2006. DÅ tyckte jag att det var det bästa jag någonsin gjort. NU när jag lyssnar på det känns det ju inte riktigt likadant. Det låter faktiskt ganska risigt om This one's for you. Socker (kent-cover) ska vi ju inte bara tala om. Ordet ”sågverk” är nog det första man tänker på. Andra användbara fraser är ”för jävligt” och ”kass”. Men vi har alla våra faser och det känns skönt att vara progressiv i sin passion.

Även om passionen och glöden finns där så är verktygen för att förverkliga sina visioner minst lika viktiga.

/Elfwingson

"Fa-an, vilken jävla kärring du är" - T

”Yo, brorsa. Vad händer?”
”Ptja, jag är tjutig”
”Va fan, är det någonting som har hänt eller!?”
”Nej då, jag blir bara såhär i bland. Jag har väl helt enkelt PMS eller någonting...”

Sådär skulle ett telefonsamtal kunna låta mellan T och mig men jag garanterar dig att det inte är någon fara. Jag blir faktiskt sådär ibland. Tjutig. Gråtig. Och det är i 99,9 % av fallen ingenting fara på taket. Jag kan helt enkelt bara börja störttjuta över just ingenting. Gråtmild. Attackgråt. Kalla det vad du vill, men så är det i alla fall. Det behöver egentligen inte finnas någon trigger. Inget speciellt rörande eller snyftframkallande. Det bara... Kommer. Jo tack, jag mår ganska hyfsat. Har konstant ont i magtrakten, men det vet vi ju alla vad det beror på. Det där kommer inte åt mig längre eftersom att jag lagt ner att överhuvudtaget försöka förstå och jag glider vidare i tillvaron med inställningen att ”det som händer, det händer när det händer”.
Jag får å andra sidan aldrig de där tjutepisoderna bland folk eftersom att det skulle kännas skumt.
Nåväl, mitt i all galenskap så finns det vackra saker och en ganska fin grej med det här är att jag alltid känner mig lättad. Som om det liksom behövdes lite gråt för att balansera upp, min annars så trevliga, tillvaro lite.

* * *

Jag drömde om någonting jobbigt för ett tag sedan. Det sprängde sönder min sömn och jag vaknade ungefär två gånger i timmen och varje gång var det där jobbiga nästan pinsamt att erkänna för mig själv. Men när jag väl gjort det så berättade jag om det där jobbiga för någon annan och det kändes bra att ha gjort det. Men så är det i bland; för att kunna erkänna någonting för någon annan så bör man nog erkänna för sig själv. Det är nog där resan till att inse sina egna tillkortakommanden börjar.

Nåväl, om jag är tjutig eller bara fånig i dina ögon så spelar ingen roll. Och det skulle vara så att jag helt enkelt har ett överskott av östrogen i kroppen så är i alla fall jag helt OK med det.
Jag vinner på det i längden, jag lovar.

/Elfwingson

Små, små snöflingor i en snöstorm

Det som stort i min värld förmodligen inte är lika stort i din värld och vice versa. Det här bloggen heter ”I periferin” av en anledning och det som är dina vardagar/psykbryt/glädjeämnen/tragedier är och förbli ute i periferin för mig. Men jag bryr mig inte mindre om dig för det.

En kväll förra veckan gick jag och till min lokala bensinmack med uppgiften att inhandla cigg och eventuellt hyra en film. På vägen dit kikade jag till på klockan och undrade stilla om jag skulle träffa på L som av någon anledning skulle vara ute i samma ärende (Marboro medium säljs av någon outgrundlig anledning bara på Statoil här i byn). ”Träffar jag henne blir jag glad” tänkte jag sekunden efter.
Nåväl, jag stegade in på macken och registrerade att varken L (eller någon annan person utöver personalen) befann sig i butiken vid tillfället, köpte mina cigg, hyrde ”The Strangers” samtidigt som jag konstaterade att jag inte träffat L (och ett ”synd” susade genom huvudet) och gick därifrån. När jag precis passerat järnvägsspåret och, som vanligt, var helt uppslukad av min egen värld hörde jag ett avlägset ”hallå!” snett framför mig. Jag ryckte till och såg rakt in i L's ansikte tvärsöver vägen. Det visade sig att hon kommit med bussen från Kalmar (där kursen hon medverkat på under veckan hållits), hoppat av på en tidig hållplats för att få en kvällspromenad. Det spelar i och för sig ingen roll vart hon kom ifrån eller vilken buss hon tagit nu när jag tänker på det...

Jag blev nästan lite chockad av det där och tänkte att slumpen spelar en märkliga spratt i bland. L menade att ”det nog var meningen”. Jag vet inte, slumpen känns mer konkret på något sätt. Att hon skulle hoppat av vid någon annan hållplats och att om jag gått en halvtimme senare hade vi aldrig stött på varandra. Hela episoden var i vilket fall som helst oerhört märklig och nästan lite skrämmande. Märkligt för att den var så extremt slumpmässig och skrämmande av samma anledning. En tämligen vanlig grej för dig men inte för mig. Märkligt och skrämmande som sagt men absolut inte mindre i min värld för det.

Snarare tvärtom.

/Elfwingson

Det var bara tallarna som var mina vittnen den gången

Jag vet inte om du som läser det här har blivit bedragen någon gång. Jag har blivit bedragen. Två gånger dessutom och jag garanterar dig att det har varit lika överjävligt varje gång. Men först och främst vill jag bara säga att det där med otrohet kan vara knepigt eftersom att vi alla är olika och har olika definitioner på kärlek och förhållanden. En del tycker att gränsen går vid en kyss medan andra menar att gränsen för länge sedan är nådd vid ”fel” sorts tankar om någon annan. Ja, jag vet att det finns lika många anledningar till att människor är otrogna som det finns människor, men det spelar ingen roll. Otrohet är inte OK i min värld. Att jag skulle vara otrogen är någonting som helt enkelt inte existerar i min värld. Den sortens smärta skulle jag helt enkelt inte tillåta mig själv att tillfoga någon man säger sig älska. Nåväl, jag tänker inte sitta här och fåna mig om huruvida det är OK med otrohet eller inte eftersom att det inte är det den här texten ska handla om...

Som sagt; två gånger har jag faktiskt råkat ut för det där. Första gången var 1997 och jag hade, sanningen att säga, inte så värst mycket koll på världen. Framförallt inte kärleken. Andra gången var 2005, jag hade mer koll på världen runt omkring mig och lite mer koll på kärleken. Jag tänker inte sitta här och dra upp en massa onödiga detaljer. Låt mig bara säga att vi var förlovade och att hon, efter över fyra år, var otrogen och vårt förhållande tog abrupt slut. Mer behöver du inte veta. Givetvis var jag oerhört ledsen, förblindad av svartsjuka (och primalt ursinne) samt kände mig kränkt å det grövsta. Jag lovade mig själv att jag aldrig, aldrig någonsin skulle förlåta henne för det hon hade gjort mot mig och mot oss. Nåväl, tiden gick och vardagen började så sakta att komma tillbaka. Så är det ju; man går, trots allt, vidare och inser att det som inte dödar en gör en starkare.
Någonstans mot slutet av december 2007 var jag ute och gick en kvällspromenad. Det var förmodligen kallt och snön låg tämligen vit på marken. Antagligen strosade jag runt som bara jag kan, sparkade i en snöhög eller två och tänkte troligtvis på just ingenting. Helt plötsligt stannade jag upp och förblev stående. Ganska högt för mig själv sa jag ”E, jag har förlåtit dig”. Sedan blev jag tyst för att efter något minut traska vidare. Omedelbart efteråt kände jag en väldigt lättnad. Eller njaaa... ”lättnad” är nog fel ord. ”Lugn” är nog ett bättre ord. Stillsamt lugn. Inte för att den där otrohetsaffären hade gnagt mig under alla år utan det var mest för min egen skull. Kanske för att testa mig själv eller någonting i den stilen. Ett stillsamt lugn lägrade sig över mig i alla fall.

En befogad följdfråga du kanske ställer dig nu är om jag någonsin har sagt till E att jag faktiskt förlåtit henne men det har jag inte. Vi har inte pratat sedan 2005 och det är inte mer med det. Vi hade liksom inte mer att säga och vi var/är oerhört klara med varandra. Nu känns det ju verkligen märkligt om jag skulle ringa henne och säga det. Det känns liksom... Onödigt. Det var inte för hennes eller vår skull som jag sa det där, det var som sagt för min egen. Nu är det 2009 och jag är lika lite OK med otrohet som då men ordspråket är fortfarande ”att fela är mänskligt men att förlåta är gudomligt”.

Jag är inte på några sätt närmare gudomligheten tack vare den där lilla detaljen men jag är lugn och det är någonting jag är väldigt stolt över.

/Elfwingson

Alltså...

Jag tänkte på dig igår.
Det tillhör visserligen inte ovanligheterna men det som var mer vackert än en strålande höstdag var att jag tänkte på hur naturlig och avväpnande du kan vara. Det slog mig i helgen och framförallt i lördags natt därute på verandan. Nåväl, avväpnande som sagt. Det är i alla sin alldaglighet väldigt fantastiskt. Jag har nog aldrig träffat på någon som kan vara så avväpnande som just du.
Du har inte långt till det där porlande livsfnisset eller ett spontant gapskratt och det är alltid lika smittsamt. Samtidigt kikar i bland Det Stora Allvaret fram och natten kan bli väldigt, väldigt djup. Jag menar inte att du är ytterligheterna personifierad utan självklart representeras alla känslotillstånd men... Ptja, det jag säger är nog att ditt skratt, ditt leende och din blotta uppenbarelse alltid är lika avväpnande.
Avväpnande, varm och väldigt, väldigt fin.

/Elfwingson

Vad det gäller det här inlägget så kan jag bara säga; allt i sinom tid, jag lovar

Sjung som om du menar det

När du står framför en mikrofon i studiomiljö kan man ta om hur många gånger du vill. Du kanske inte hittar rätt ”feel” (det vill säga känsla). Du kanske inte har 100% täckning för de där orden som egentligen betyder någonting. Stundtals har jag känt mig skitfånig när jag stått där och ylat fram till exempel ”[...] så ge mig en krona för era tankar, gör mig till miljonääääääär” eller ”jag vill att allting ska ta sluuuuuuuuuuuut”. Det känns onekligen lite skitnödigt att stå där och försöka hitta känslor som man kanske, för tillfället, inte har. Det där med att sjunga med rätt sorts feel käns kanske inte naturligt. Hellre med känsla än rätt. Med det säger jag inte att det är speciellt OK att sjunga åt helvete så länge man har känsla. Då kan man lika gärna lägga ner allt vad sång heter och titta/lyssna på en Idol-audition.

Nåväl, det känns angeläget att leverera en låttext när man känner för låten i fråga och det hade ju varit märkligt om jag inte känt ett skit inför mina egna sångtexter. Om jag nu lämnar mina egna låttexter här för ett slag och reflekterar över det där med att ”känna” någonting speciellt inför en låttext. Det är kanske i bland någonting som går hand i hand med vilket humör man befinner sig i. Det kanske inte känns naturligt att leverera en jävligt deppig text när man är på strålande humör och allting känns helt OK likväl som det känns vansinnigt onaturligt att sjunga en glad och poppig låt när man är långt ner i skiten. Jag vet inte, men nog väljer man låtar efter tycker och smak. I alla fall känner jag på det viset; jag väljer låtar med texter som säger mig någonting. Som helt enkelt tilltalar mig. En låt med en text som säger allt det där som jag kanske kan säga högt men artisten säger det på ett mycket bättre sätt.
Då är det ju genast mycket enklare att sjunga och dessutom mena det.

/Elfwingson

...och allt hände medan tomaterna simmade runt i spadet av sin egen eftertänksamhet

När jag frågar S om någonting behöver jag oftast a second opinion i en fråga, ett påstående eller en situation. Hon är otroligt insiktsfull och har vettiga svar på saker och ting som jag undrar över. Därför blir hon skrämmande ofta måltavla för mina funderingar och frågor.

För några veckor sedan trotsade jag både väder samt vind och besökte S ute i hennes hus ”på landet”. Ja, jag väljer att alltid säga så. Om man lever av lingonsylt, stekta kråkor och poesi samt odlar valda delar av sitt dagliga födointag bor man ”på landet” vare sig man vill det eller inte. Nåväl, medan hon förberedde en galamiddag pratade vi. Vi brukar göra det eftersom att matlagning oftast blir mer roligt om man kan prata om någonting samtidigt som de hackade tomaterna, vitlöken och basilikan rutschar ner med ett ”hejsan” i grytan. Sedan tycker jag att obekväma tystnader ihop med S är någonting som tillhör det förflutna. Vad vi pratade om är mindre viktigt men jag försa mig. Rejält! Hon såg på mig i en halv sekund med ett par ögon som borrade sig djupt in i min själ och lät en antydan av ett leende flyga över sina läppar. Sedan nickade hon (lite för sig själv) och förmodligen undslapp ett tyst ”mhm” henne. Ett litet ”vad var det jag sa” liksom. Jag, å andra sidan, måste sett ut som om jag ertappats med handen i kakburken. Det tog ett slag innan jag fattat att jag faktiskt försagt mig men när jag väl insett det fick jag väldigt bråttom med att gå ut på verandan och ta en cigg för att lugna min hjärta som slog på tok för hårt. Jag genomförde lite stillsam meditation därute och kunde sedan återvända in i huset igen ”som om ingenting hade hänt”.

Jag brukar inte försäga mig sådär vansinnigt ofta. Jag har (oftast) koll på mig själv och vad jag hasplar ur mig och just därför känns det nästan lite pinsamt att försäga sig. Nu var det inför S så det gjorde det ju ingenting. Hon hajar dealen och har min rygg. Tänk om det varit någon annan! Då hade jag velat gömma mig. På riktigt! Typ under mina egna fötter eller någonting i den stilen.

I bland går käften lite väl snabbt och mycket utan att hjärnan hinner reagera och stoppa ordflödet i tid.
Jag ska jobba på det där, jag lovar.

/Elfwingson

Få se här nu...

Arrogant, självisk, kolerisk, en modesprätt, envis, grå, dokumenterat dum (ja, någon sa faktiskt så under en, annars väldigt trevlig, promenad runt Strömmen. Vilken fantastisk kvinna!) och omänsklig.
På plus-sidan har vi lojal, vacker, envis, verbal, social, älskvärd, intressant, ödmjuk, trevlig och hjälpsam.

Frågan är vilken av vågskålarna som väger tyngst?
Välj själv, kompis!

/Elfwingson

Jag har redan gjort mitt val och insett att jag duger som jag är.

Det är väl oundvikligt antar jag

Eftersom att Breitholz och hans Allears gick i graven för en tid sedan så tog jag det där med distrubition ett varv till och det nästan med lite stolthet jag nu påannonserar det här. Jag har producerat, mixat, mastrat så det är väl ett ganska naturligt steg att ta känner jag. Dessutom är det lite kul att kunna få dig, som läsare, att även kunna ta tillfället i akt att även höra på det jag kräkt/kräker ur mig. Dessutom slipper jag sitta online och skickar låtar till höger och vänster.
Då det av någon outgrundlig anledning bara går att lägga upp sex stycken låtar åt gången så ligger för närvarande endast Malström, Atlas, Januari, Kvinnan på Nygatan och Tusen ljus... uppe men det kommer att vara i ständig förändring i takt med humör och framförhållning.

/Elfwingson

Här och nu

Det talas mycket om ”här och nu”. Det poppar upp många kurser av typen ”peace ín your mind”, meditation är ordet för dagen och ”avslappning” är synonymt med att man sitter på en stol eller ligger raklång på golvet och gör diverse övningar som ska få en att slappna av i både själ och kropp. Det hela är en tämligen bra idé eftersom att det här tankesättet att ”vi stressar nu, för att kunna softa sedan” har blivit lite för mycket av rutin och avslappning och meditation ligger lika rätt i tiden som exempelvis ett matlådereportage i en lokaltidning nära mig.

Vi har alla våra sätt att slappna av på. En del använder sig av meditation, qui-gong, thai-chi (som även jag utövade en gång i tiden) eller genom andningsövningar. Numera finns det däremot två stycken idiotsäkra sätt för mig att slappna av. Det ena är att ta en långpromenad (helst en vacker och solig höstdag) och det andra är mixning.
Vid en promenad tömmer jag hjärnan på ganska mycket. Det motoriska sköter sig själv och jag kan faktiskt gå ett par mil utan att egentligen vara medveten om att jag går. Då jag promenerar känner jag hela tiden att själen är helt rofylld och att ingenting spelar någon roll. Jag går där och det är inte mer med det. Allt annat stängs av och jag existerar bara i nuet.

Det andra sättet för mig att helt och hållet finna inre ro och harmoni är att mixa musik. Jag skulle vilja påstå att det är det enda tillfället som jag verkligen är i nuet. Allt runt omkring mig försvinner bort. Det finns fortfarande där men verkar bara i periferin. Världen omkring mig är som en grå dimma och allting fokuseras på skärmen. Det enda som gäller är de pastellfärgade ljudspåren och en (förmodligen) evighetslång natt. Jag måste vara koncentrerad till 100% och det kan jag bara vara om jag är fullständigt i harmoni med mig själv. Jag måste vara närvarande till 100% annars kan jag helt enkelt inte göra en bra produktion. Närvaron måste finnas där. Det är exempelvis det improvisation bygger på och om jag bara lyssnar och är helt och fullt närvarande i nuet blir det som absolut bäst.
Det här med närvaro har jag tagit ett steg längre och in i min egen vardag; ställs jag inför någonting så har jag, för flera år sedan, slutat att se saker som ”problem” och ”lösningar”. I stället blir dessa saker situationer och som jag ser det finns det egentligen bara två sätt att dela med situationer och det är att antingen att acceptera eller att hantera. Det kanske går att göra en kombo i vissa enskilda (extrem)fall men annars så är det de här två alternativen jag har att greja med. Vilket jag än väljer går jag vidare. Och det bästa av allt är att jag går vidare med ro sinnet.

/Elfwingson

My kind of piff

I bland kan man få för sig att vilja göra om i sitt hem. Personligen känner jag inte det suget lika mycket efter min make over i slutet av förra sommaren. L pratade visserligen om att även trolla fram en fondvägg i mitt vardagsrum men nu råkar jag gilla min vägg precis som den är. Stilren, grå och intetsägande. Ungefär som jag är alltså.
Nåväl, du kanske känner ett brinnande begär efter att förändra ditt hem på något sätt. Flytta en soffa. Måla om en vägg eller två. Slipa lite sådär i största allmänhet på en gammal köksstol som du sedan målar om i en sympatisk färg. Jag tänker koboltblå, ebenholzsvart eller antikvit. Du kan byta gardiner, köpa en ny växt eller bara fluffa en kudde. Ja, du förstår nog vad jag menar. Man vill gå in och greja lite med någonting som man kanske inte är riktigt nöjd med enbart för att man har lust eller bara för att man kan. Är man dessutom lycklig lottad här i livet innehar man en bostadsrätt och får gå loss precis hur mycket man vill. När man vill. När man väl har förändrat sitt hem medelst monterat en ny bokhylla från sin lokale möbelförsäljare, applicerat sitt nya överkast på sängen eller bara flyttat sin soffa från ena sidan av rummet till den andra så infinner sig genast en sorts inre frid. Man känner sig ofantligt nöjd och börjar bläddra i sin favorit-tidskrift medan man lite nonchalant slänger upp fötterna på sitt soffbord.

För några veckor sedan fick jag ett litet ryck och ville mixa om några av T's gamla låtar. Den här gången var det valda spår från ”Morrissey & jag” som hamnade under mina granskande ögon och öron. Jag har redan berättat om att den skivan inte blev precis som jag hade tänkt. Sagt och gjort; den här gången skulle de valda spåren bli precis om jag ville ha dem. Det slog mig att det egentligen är en bra grej att, efter en lång produktionsfas, ta ett break och fortsätta post-produktionen när man kan lyssna med ”nya” öron. Någon gång i maj 2008 ansåg T och jag oss för klara med skivan. När jag lyssnade igenom låtarna för första gången sedan dess undrade jag stilla; ”hur i helvete tänkte jag här?” Nåväl, jag plockade ut fem spår (05-16, Hundarna, Morrissey, Om du har något att säga samt Vikens visa) som alla skulle genomgå en ansiktslyftning. Jag lade aldrig om någonting utan behöll alla masterspår men jag fixade till dem rejält. Separerade, bouncade och panorerade där det behövdes. EQ:ade om så gott som varje instrument (framförallt basen). Mixade ner sången ”i skiten” (det vill säga att jag mixade ner den så att den numera låter som en enhet i låten och inte står ut) samt mastrade om hela härligheten. Ånyo kom det guld ur högtalarna. Inte bara små fragment utan löjligt stora guldklimpar. Producentjaget lutade sig tillbaka, klappade mig på axeln och sa ”det där, Elfwingson. Det där gjorde du bra”. Själv satt jag och mös med min kaffekopp framför de pastellfärgade ljudspåren, kände mig duktigt och framförallt; väldigt nöjd.

/Elfwingson

För dem som läste inledningen till den här texten och trodde att jag skulle gå inredningsmakeover på era arslen så kan jag lugna er. Det kommer aldrig att hända, jag lovar.

Veckans finaste tanke

Samtidigt som jag gick och gottade mig i solen häromdagen tänkte jag på hur det faktiskt har blivit en hel del produktioner genom åren och att det är bra att ha massor av grejer i ryggsäcken. Inte bara för mitt CV utan för erfarenheten. När den här livesvängen är över går jag tillbaka till mitt autistiska hörn igen och tar itu med den här uppföljnings-EP:n samt A's låt Somedays. Efter det hoppas jag på att få spela in min kör inom en snar framtid. Jag menar, det vore ju kul att även kunna visa upp en körinspelning.

* * *

När man ser och hör om hur en del män är och beter sig så tänker jag återigen veckans finaste tanke; jag är jävligt nöjd med själv genom att få vara en känslosam (musik)nörd som i bland har alldeles lätt för att snöa in på produktion och mixning.

And here's the kicker, baby; jag vinner på det i längden.

/Elfwingson

I bland får man ju bara skylla sig själv

För några veckor sedan kom det rejält med snö över byn. Det såg ut som någon hade lagt ett stort mjukt och vitt täcke över hela byn. Oerhört vackert men stundtals väldig svårt att ta sig fram genom. Nåväl, L och jag var ute och promenerade i det här snökaoset varvid hon säger; "nu skulle man behöva en spark". Du kan ju bara tänka dig hur mycket självdisciplin det krävdes för inte att kicka till henne. Inte så hårt alltså. Bara lite lätt sådär för att understryka hennes självmål och att man inte kan servera vad som helst på silverfat.
Nåväl, nu kickade jag inte till henne. Däremot presenterade jag hela idén för henne och så garvade vi lite åt hela episoden.

Som sagt; innerst inne är jag god och snäll och det här var ett utav de mer sällsynta ögonblicken då den sidan tog över och jag känner mig ofantligt nöjd över detta faktum.

/Elfwingson

Ja jävlar i havet, en del drömmar slår faktiskt in

För ganska länge sedan drömde jag någonting och jag kunde inte i min vildaste fantasi tro att det någonsin skulle slå in.

Tänk dig följande scenario; du står i publikhavet på en liten klubb. Det är dåligt upplyst och varmt. Röda och blå strålkastare låter sina ljus spela över er i publiken. Det är inte speciellt stort. Det kanske går in 200-300 personer men lokalen är fylld. Vid barnen hänger ett antal människor men de flesta står som sagt i publiken. Mitt framför dig breder scenen ut sig. Strålkastarna sveper över scenen över ett trumset. Fyra-fem gitarrer (både el- och ackgitarrer) står uppställda bredvid sin förstärkare vars on-lampor lyser med ett ilsket rött sken. Längst ut på vänster sida står en löjligt stor basrigg lite i skymundan och på motsatt sida, i ett tvåkombinationsställ står en keyboard och en Hammondorgel, modell XB2. Vid varje plats står det även ett mikställ.
Ett sorl sprider sig genom publiken medan en roddare kommer in med två barstolar och placerar de mitt på scenen nästan längst framme vid kanten. Samtidigt dyker en andra scenarbetare upp med en ackgitarr som han placerar i ett gitarrställ vid en utav stolarna. Två mikar och mikstativ placeras också ut framför stolarna. Sedan blir det mörkt igen. Sorlet avtar till ett mummel. Efter några minuter börjar PA:t susa och publiken upptar sitt sorl igen. Sedan kommer två gestalter in på scenen. En spot riktas mot de två stolarna och publiken formligen exploderar i ett vrål. Gestalterna sätter sig ner och det där C-durackordet börjar ringa ut genom högtalarna. Låten är Himmelstalund. Personerna på scenen är L och jag själv. Platsen är Norrköping, lokalen är Crescendo och är sista anhalten på en tre månader lång bejublad turné.

Nåja, nu kommer verkligheten inte att se exakt likadan ut. Det kommer att vara en extremt liten lokal och extremt lite folk (de flesta är vänner och familjen. Närmast sörjande med andra ord). Det spelar i och för sig ingen större roll. Vi får gå upp och göra bland annat just Himmelstalund. I min värld har i alla fall drömmen slagit in och jag är jävligt tacksam för det.

/Elfwingson

Same old, same old

Jag befinner mig i en oändligt lång sjukhuskorridor. Alla dörrar är stängda utom den där stora dubbeldörren längst ner i korridoren. Den står på vid gavel och visar sitt äckliga inre. Samtidigt som en känsla av inre frid sluter sina armar om mig ville jag ändå inte vara där. Jag ropar neråt korridoren att någon helt enkelt är tvungen att göra någonting. Men ingen gör någonting och jag gör minst. Sedan sitter T där men pratar med min röst och han säger ”du måste ha någonting nu.” Jag lägger huvudet mot hans axel och gråter som det barn jag är. Som jag förmodligen alltid varit. Sedan är han borta. Sedan är det som om någonting skär genom mig och jag vakar som vanligt med lakanet virat runt mig. Jag går upp och tittar på klockan. Den visar ”alldeles-för-mycket-för-dig” och jag tar två värktabletter.

Nej, jag sov inte alls speciellt bra i natt. Jag vaknade ungefär en gång timmen och var orolig. Jag drömde märkligt. Jobbigt. Dåligt. Jag gick ut och rökte och medan februarinattens råkalla luft svepte sitt täcke om mig undrade jag om det här någonsin ska försvinna. Sedan gick jag in och försökte somna om. Jag försökte tänka på bra saker för att knuffa undan allt det där svarta. Bra saker som till exempel att jag och L sjunger oslagbart bra ihop, att jag har tak över huvudet och mat för dagen. Jag tänker på när L sa att hon är stolt över mig och andra bra saker. Det gick ”sådär”. Fan! Jag ber om ursäkt. Jag somnade visserligen om men drömde igen. Dåligt. Jobbigt. Svart. Värdelöst. Jag vakande av att en bajonett skar genom mig och jag gick upp och tog två värktabletter.

Har jag sagt att jag är så jävla trött på det här?

/Elfwingson