Det är ingen hemlighet längre...

Då och då droppar det in mail angående vilka influenser jag har, både när det gäller musik och produktion lika väl som det kommer frågor om vilka grejer/pluggar jag proddar på/med. Det sistnämnda är på tok för smalt att ta upp här, så att jag övergår helt raskt till att lista vilka influenser jag har: Brian Wilson har så gott som alltid legat otroligt varmt om hjärtat, både hans musik, arrangemang och produktioner (lyssna på Pet Sounds så kommer även du att haja prylen med herr Wilson). Från Brian Wilson är steget inte alls särskilt långt till the Beach Boys. Om du liksom ”ser över” surfmusiken så borde du absolut ta och kolla in ett utav världens, i särklass, bästa a capella-stycken, Our Prayer (även där har herr Wilson många fingrar med i spelet). George Martins produktioner av the Beatles är rikitigt nyskpande och svänger rejält. Daniel Lanois (som bland annat proddat Bob Dylan och U2) är en stor inspirationskälla. Jocke Berg med sitt textsnickeri är såklart en duktigt låtskrivare och har hängt kvar som inspiration ett bra tag nu.

I skrivande stund ligger jag och T i produktionens slutfas (sedan är det bara mastring samt distributionen kvar). Jag kan förvånas över det här projektet, lika mycket som jag kan förvånas över mig själv. Det som var tänkt som en femspårs-EP blev så mycket mer. Den har växt till ett album. En hel jävla skiva! Svårigheten ligger dock inte i att producera honom (det går relativt smärtfritt, jag lovar). Det är väl mer så att ju mer material man har att jobba med desto svårare kan det vara att hålla ihop hela grejen. Än så länge (med tre spår kvar) har vi lyckats att hålla den röda tråden. Ett antal av mina gamla kursare har redan hört av sig med gigantiska fång rosor (och några obetydliga taggiga riskvastar). Från alla håll och kanter haglar superlativen, dels över mig som producent och dels över T som låtskrivare. Medan jag, under några sena kvällar, pratat med I om olika musikstilar har tanken slagit mig som en käftsmäll: jag har blivit ungefär sjuhundra strån vassare på det där med musikproduktion och det känns nästan lite märkligt. Bra, men märkligt. En del grejer går per automatik (som att jobba med sångkompression till exempel) medan andra saker bara är sunt förnuft. T's skiva är dock inte det enda jag jobbar med just nu. Ett par andra planer pågår simultant med T's projekt (bland annat någon form av instrumentalt soundtrack, Glöd, som jag både proddar och skriver på när jag blir uttråkad) och jag trivs som fisken i vattnet med att äntligen få jobba med det jag är utbildad till. Produktionen är dock inte på heltid, utan ett annat jobb får fungera som försörjare så länge. Men whatever, musikproduktionen är mitt liv så jag nöjer mig med att, än så länge, pyssla med det på halvtid.

/Elfwingson

Kill your darlings

Det första som slog mig var ”Nämen, vad fan grabbar! Vad har ni gjort!?” Självklart kommer jag att köpa plattan den 17:e oktober (reservationen är redan lagd) men den stora frågan är: kommer hela plattan att låta så här? Det här ska bli jävligt intressant att höra helt enkelt. OK, den där superreverberade, sjuka cembalon är väl ändå lite Kent ändå. Och texterna luktar Jocke Berg lång väg men när fuzz-synthen drar igång... Kom igen! Vad är det som händer?

Jo, jag tycker OCKSÅ att Depeche Mode är väldigt bra (åtminstone vissa plattor) och att vissa av mina proddar kan vara något inspirerade av dem men inte springer jag iväg och prånglar ut en singel som låter som en enda lång pastisch för det. Jag vet inte... Att Kent vart reducerade till en kvartett, att plattan proddades i annan (USA-baserad) studio och att de ville förnya sig har säkert med saken att göra. Herr Berg kommer på att han minsann ska sjunga en oktav lägre än han brukar och sedan är bollen i rullning. Det ena ger det andra och blir till det här. Men jag tror också att det här soundet kan tilltala/locka en yngre publik och kanske hålla kvar gamla lyssnare ett tag till och det är ju absolut inget fel med att en yngre publik hittar fram till Kent. Det är ju bara bra tycker jag, men jag menar också att då kanske det här inte är det bästa att lyssna in sig på. Jag måste ändå säga att efter Max 500 (som var första singelsläppet inför Du & Jag Döden) var jag extremt nyfiken och väldigt het på att höra resten men den här gången jag inte lika taggad. Så är det bara. Å andra sidan: så länge det inte blir för mycket discoinfluerade triggade trummor och DM-rip off så är jag ganska så lugn. Det där disco-stuket funkade på Musik Non-Stop men då ska man också ha i tankarna att det var den enda låten som hade någon sorts cross-beat på den skivan.

Nåväl, jag upprepar: det ska bli jävligt intressant att höra hela skivan när den väl dyker upp i mitten av oktober. För det här (det vill säga singeln ”Ingenting”) övertygade mig inte ens till 50%.

/Elfwingson