”Varför blir det alltid så ledsamt?” - C

Det är alltid bra att i bland kunna hålla tillbaka. Bara för att man kan, så ska man kanske inte alltid bränna allt krut på ett fåtal låtar. Det är alltid skönt att vara progressiv i sitt skapande. Bryta ny mark, använda annorlunda mikrofoner (och/eller mikpositioner) än vad man är van vid bara för att försöka hitta ett nytt sound än det man brukar jobba med. Med andra ord; det är alltid lika spännande att ge sig ut i Ingenmansland och utforska vad som kan gömma sig där, men sedan är det lika skönt att komma tillbaka och bara vara sig själv igen.

CD-versionen av Dreams of L.A-projektet byggde mycket på ett tämligen sparsmakat arr. Max två gitarrer, tillbakalutade trummor, bas, lead- och stämsång samt vissa små arrmässiga detaljer. I vissa låtar är det bara gitarr och sång. Less is more helt enkelt. Därför känns det helt naturligt att fullkomligt få explodera i ett relativt stort instrumentalprojekt, Lovecraft II.
Det började (som vanligt) med en liten melodiloop som jag haft i huvudet i säkert fyra-fem år nu men aldrig haft... Hm. Låt oss säga ”energin” att fullfölja den där melodislingan. Jag kan nämligen tycka att det känns lite skitnödigt att bara prodda små loopar av en och samma melodi. Då är det ju mer intressant (och förmodligen mer roligt) att både producera och lyssna på. En melodi kan visserligen vara stark i sig och, faktiskt, inte speciellt svår att hitta på. Det är resten som kan vara tricks med. Att väva en matta av instrument omkring den här melodin och samtidigt vara tillräckligt kreativ för att låta fantasin flöda. Och du, den här gången var det som ett ymnighetshorn av både kreativitet och fantasi. Det är bara en sak; varje gång jag ska pyssla ihop ett instrumentalarrangemang blir det alltid, alltid någonting i moll. Tro mig, jag har faktiskt försökt att skriva dur-sekvenser men det känns alltid som om det blir plastigt och oäkta. Ptja, fånigt helt enkelt. Därför håller jag mig till mollmörkret.

Rent musikalisk trivs jag bäst där.

/Elfwingson

Tre miljoner minuter för sent

Jag skulle kunna berätta om hur helgen som förflöt var både solig och varm. Jag skulle kunna berätta om hur två goda vänner från Norpan hälsade på och gjorde lördagen (samt valda delar av natten) till en galabankett. Jag skulle kunna berätta om när jag i söndags, nästan läskigt bakfull, tog mod till mig och putsade mina fönster. Men på något sätt känns det som lite väl ytligt. Jag väljer i stället att berätta om hur jag fick ett tråkigt besked i fredags och om hur jag faktiskt tycker att det räcker med död nu. E finns inte i livet längre och det var inte en olycka den här gången. Samtidigt som jag känner att jag inte riktigt fått tid att sörja Hovfotografen så händer det här med E. Det blev lite väl tvära kast men jag gjorde mitt yttersta och försökte parera det så gott jag kunde. Helgen blev således omtumlande både in a good och in a bad way. I vilket fall som helst går mina tankar till hennes familj och släkt. Eller njaa... Nu ljög jag delvis. Tankarna tumlar runt som en vansinneskarusell och någonstans långt borta skymtar jag givetvis deras familjer men det hela slutar nästan alltid med, som jag redan sagt; det får räcka med död nu. Okej, jag har hajat dealen. Jag har fått min beskärda del av det där tycker jag. Det räcker nu. Det finns gränser.

Till och med för mig.

/Elfwingson

Jag var tvungen att ”känna lugnet” igen...

...så jag tog Glöd-skivan ett extra varv häromdagen och insåg att det helt enkelt var nödvändigt att mastra om den. Det känns så angeläget i bland. Att känna att jag behöver återfå ett totalt lugn och vad är då mer passande än mitt eget sätt att varva ner och dyka djupt ner bland de pastellfärgade ljudspåren. Det är någonting med det där som får mig att slappna av fullständigt. Ingen som stimmar. Ingen som jiddrar. Ingen som dör. Alla och allting lever och jag är den som är mest levande.

En ny, spännande mastrings plug-in (FinalPlug) och ett par timmar senare var det klart. Dessutom stuvade jag om lite bland låtarna när jag ändå var igång. Jag plockade bort Tusen ljus... II och Himmelstalund (som jag, sanningen att säga, aldrig var helt och hållet nöjd med), ersatte Tusen ljus... II med Glömd (som för övrigt låg på skivan i ett tidigt skede men precis som S:t Persgatan lyftes ur i ett ögonblick av hjärnsläpp). Den gamla versionen av Himmelstalund ersattes med den ”nya” (det vill säga den versionen från Dreams of L.A-projektet eftersom att ljudbilden fungerar lika bra på Glöd) och nu är jag lycklig och lugn igen. För övrigt finns Himmelstalund samt två spår från Atomvinter-EP:n att lyssna på här.

På tal om Dreams of L.A så låter det där giget snällt vänta på sig. Det känns som julafton som aldrig riktigt infinner sig. Man väntar och väntar men det blir liksom aldrig av. Jag vet inte... Skivan (som ska finnas till försäljning) är mixad, mastrad och klar, gitarren omsträngad, mikarna kalibrerade och låttexterna är i ordning. Nu väntar jag bara. Det känns i och för sig fortfarande som om det ska bli väldigt kul och intressant med det där giget men det börjar kännas lite väl segt nu. Hur som helst, vad som än händer så gör vi det tillsammans, L och jag. Gör det succé, gör vi det tillsammans. Tokstörtar vi, gör vi det tillsammans. Fuckar mikarna ur och PA:t exploderar så går vi igenom det tillsammans. Det är ju det som är lite spännande med livegig; allt kan hända och erfarenheten säger mig att man ska vara beredd på precis allting. Jag vet i alla fall att jag ska ta och spola i mig lite vin innan det där giget eftersom att det blir lite skönare att crash and burn då. En sak är i alla fall säker och det är att jag har inte spelat så här mycket gitarr sedan jag var tjugo. Dessutom var det oerhört länge sedan jag repade in så mycket nytt material på en och samma gång. Men jag antar att man får ta det onda med det goda och hoppas att det blir bra till slut. Men det blir det nog.
Bra alltså.

/Elfwingson

E!

Jag vet att du inte är förbannad på mig. Även om du skriker och lever fan så vet jag att det inte är mig du är arg på. Skrik på du. Gå loss. Hamra ur dig allting för jag är skön med det. Jag vet att du går igenom en major crisis nu men det kommer att ordna upp sig, jag lovar.
Inte i morgon och inte nästa vecka men snart, min vän...
Snart är det din stund på jorden.

/Elfwingson