That's right, baby. I went there...

DISCLAIMER!
För dig som är allergisk mot albumhistorik i allmänhet och musiknörderi i synnerhet bör sluta läsa här.

I våras listade jag de tre mest betydelsefulla albumen för mig. De är (utan inbördes rangordning) Hagnesta Hill med Kent, Jazz på svenska med Jan Johansson samt Pet Sounds med the Beach Boys. De här albumen är inte de bästa albumen som någonsin gjorts men var och ett av dem markerar någon sorts milstolpe i mitt liv. De har fått mig, på sina sätt, att gå i taket av fullständig hänförelse. Kent spelar rollen som prinsarna av pretentioner, Jan Johansson är minimalisternas mästare och Brian Wilson är bara något av ett geni (och när han dör blir han förmodligen helgonförklarad).

Jazz på svenska (1963) snöade jag in på någon gång under 2001. Jag hade fram tills dess inte varit någon större fan av just jazz men med den här skivan skakade om min värld. Så litet. Så otroligt litet och ändå så gigantiskt. När Jan Johansson spelar piano står min värld alldeles stilla och jag bara ler. Du har säkert hört Visa från Utanmyra och det är just den låten som många förknippar med herr Johansson. Någonting annat som är typiskt just för den här skivan är att det låter svenskt. De är visserligen inte så konstigt eftersom det handlar om gamla folkmelodier i ett mer jazzigt tempo men det svenska vemodet har aldrig varit mer uppenbart. Många har försökt och lika många har misslyckats.

1999 kom Hagnesta Hill och satte sin prägel på mig. Kent var favoriter redan innan (sedan Verkligen, 1996), men efter det här skivsläppet var de än mer grundmurade hos mig. Aldrig förr har (åtminstone aldrig jag) hört något mer ångestfyllt och kallt i svensk rockmusik. Just kylan på det här albumet tilltalar mig fortfarande. Det finns fortfarande spår från Hagnesta Hill som känns omtumlande. Tokröjet på Revolt III, Stoppa mig Juni (Lilla ego), En himmelsk drog med sina slidegitarrer, Beskyddaren med sin ömsinta text och sitt nästintill digitalanaloga sound är sådana spår. Men just Stoppa mig... är ett spår som för evigt är inpräntat. Från de första takternas loja gitarrspel, den stereopanoreade synthen och sordinerande trumpeten till mastodontslutet som får fungera som måttstock på vansinnet (kolla in gitarrsolot mellan 05.30 och 06.03 som toppar slutet. Där blir det nästan arenarock). Det skär fortfarande i själen när jag hör den där låten. Förr skar det för att det var så oerhört ångestladdat. Nu skär det mest för att det är så extremt bra. Borta var ljudlandskapen och värmen från Isola och in från höger kom den stora kylan och Det Stora Allvaret.

Pet Sounds som dök upp 1966 är det album som alltid brukar finnas med i diskussionen när det ska listas vilka som är århundradets bästa skivor. Som sagt; Brian Wilson är och förblir en Mästare och en stor inspirationskälla för mig. Det här albumet skrev, arrangerade och producerande han vid 23 års ålder. Bara det är en bedrift. Att herr Wilson blivit geniförklarad flera gånger om finns det anledningar till. Själv kan jag bara förbanna att jag inte var tjugonågonting när det begav sig 1966-67 och själv fick uppleva hysterin när detta album gavs ut.
Alla har vi våra favoriter. A och J har sina medan jag har Sloop John B som höjdarexempel på proffsarrangemang och produktion. För några år sedan fick jag chansen att bränna Sessions-boxen (detta är alltså en tre diskars box med så kallat ”sessions”-material. Det vill säga missade tagningar, stereomixar samt a capella-versioner där man för första gången får höra de otroligt komplexa stämarrangemangen). Men nu var det ju inte om Sessions-boxen det skulle handla om, det var ju Pet Sounds.
Jag tror att att just den här skivan slog mig så hårt i magen var inte bara genialiteten runt alla arr utan också helheten som album. Pet sounds är ett konceptalbum, där varje spår är noga arrat och uträknat utan att bli linjärt (som Glöd exempelvis är. Inga liknelser för övrigt). Varje instrument är lika viktigt och även om det inte hörs på den färdiga produktionen så skulle man liksom uppfatta att det är någonting som fattas om man tog bort det (till och med en banal ringklocka vid 01.27 spelar en central roll på You still belive in me).

Dessa är alltså, för mig, de tre mest betydelsefulla albumen genom tiderna. Än så länge. Kanske kommer det en dag då de halkar ner och får göra plats för andra album. Då må det vara hänt men än så länge ligger de i topp och väldigt varmt om hjärtat.

/Elfwingson

Den allestädes närvarande Lyckan

Med fötterna på en puff stoppad med tidningspapper från Damaskus lyssnar jag igenom tre egna cover-versioner av T's låtar (Kungavinter, När natten faller samt Till dina vita nätter). Det är stereobredd, ackgitarrer och sparsmakat arr. Eller åtminstone är tanken att det ska låta sparsmakat. Just för tillfället är arrangering det roligaste som finns i musikväg och jag kommer att pyssla med det ett slag nu. Du förstår, jag råkar tycka om komplexa arr som låter stora men ändå är ganska små. Less is more helt enkelt.

Tanken slår mig att det, i längden, är oerhört tröttsamt att höra sin egen röst så jag byter spår till S:t Persgatan. Där hörs jag inte så vansinnigt mycket (till mångas glädje) utan det är mer L som står för sånginsatserna på den låten. Jag försvinner bort för ett slag och tänker på dagen som gått över till natt. Det har varit en bra dag. Alldeles toklyckad faktiskt. Nej, det är ingenting speciellt som hänt. Det var mer så att jag har varit på ett särdeles bra humör hela dagen. Jag har varit oövervinnerlig och otroligt gemytlig idag. Fråga mig inte varför dagen sådär rent generellt har varit bäst i världen men faktum är att en otroligt romantiskt dröm får ta det mesta av skulden. Den var överväldigande och vacker på alla sätt och vis som tänkas kan. Det var liksom fantastiskt och jag vaknade med Sveriges (och kanske universums) största leende på läpparna. Sedan bara fortsatte det i den stilen hela dagen och ändå fram till kvällen då jag sa ”god natt och sov så sött” till kvinnan och kysste henne.
Detta inträffade efter vi inmundigat en smörgås i all stillhet i hennes hem. Du ska veta att det krävdes mycket självdiciplin för att inte
1. sitta och stirra på henne (det är hennes ögon jag går vilse i).
2. flyga på henne och nästintill kväva henne med kramar och kyssar. Jag kände nämligen väldigt starkt att jag ville göra av min kärlek någonstans. Men jag mumsade i min smörgås och hon klarade sig även den här gången.

Även nu, de sista minuterna innan jag ska lägga mig för att sova fortsätter dagen vill jag fortsätta sprida mitt ystra ljus runt mig. Det är ju i och för sig lite svårt med tanke på att de flesta sover men jag försöker medelst telepati högt och klart påminna T att jag älskar honom och att han är viktigt för mig (nästa gång bränner jag iväg ett SMS helt enkelt). Slutligen exploderar jag i ett spektakulärt fyrverkeri av känslor för L och allt hon är för mig.

Damn, it's good to be alive och älskad av henne!

/Elfwingson

Frid vare med dem vart de än går

Jag kommer hem efter jobbet och kastar jackan på soffan. En kall kåre och en kvavfylld tanke brusar ikapp med min tinnitus. Du förstår, glädjen försvann igår. Den tog på sig sin svarta rock, sa ”hej då” och gick ut genom dörren. Glöden hängde på och allt blev otroligt mörkt, precis som om någon släckt lampan. Så snabbt försvann de. Glädjen och glöden tog varandra i handen och drog.
Fuck 'em! Jag klarar mig utan er! Så dra åt helvete och kom aldrig mer tillbaka! Hitta aldrig hem igen, era jävlar... Nej förresten, stanna kvar. Hörni, kom tillbaka. Fan, jag menade aldrig vad jag sa. Man säger så mycket dumt som man inte tänker på i striden hetta, ok?

Fan.
De är borta nu; glädjen och glöden. Hand i hand till ett bättre och varmare hem. En varmare famn som håller om dem och inte slarvar bort dem. Egentligen vill jag aldrig se ett enda pastellfärgat ljudspår igen. Jag spyr min galla över allt och alla (fin textrad där för övrigt) medan oktoberkvällen sakta övergår till natt. ”Att släppa taget är obamhärtigt svårt. Det är ledsamt och tragiskt” skrev L en gång och nog fan stämmer det men jag släpper taget om dem nu. Låter dem gå. Jag ska inte springa efter och jiddra mer med dem nu, jag lovar.

”Äsch, de kommer väl tillbaka om de känner för det” tänkte jag och somnade med ett vackert ansikte framför mina ögon samtidigt som jag påminde mig själv att aldrig köpa en lott. Någonsin. Min tur är förbrukad, men inte tjuter jag över det.

/Elfwingson

Jag önskar...

Jag går ut och promenerar i oktobernatten. Sveper jackan hårdare runt mig och drar min palestinasjal ett extra varv kring halsen. ”Det här kanske inte var min mest lysande idé när allt kommer omkring” tänker jag medan jag tittar upp i himlen. Se där, månen är halv precis som om någon precis tagit en rejäl tugga av den. Orions bälte, Polstjärnan och Karlavagnen sitter som klistrade på himlen. Ett kluster av stjärnor som med lite fantasi bildar Hydran. ”Jag undrar om Stenbocken syns nu och i så fall; vart är den?” frågar jag mig själv.
Titta, ett stjärnfall! Ett ögonblick av vitt ljus i en lång svans över den svarta himlen. Jag önskar. Jag kniper ihop ögonen hårt, hårt och önskar. Som om det skulle hjälpa om man blundar hårt. ”Vi får väl se om det slår in” tänker jag och traskar vidare. Funderar ett slag på det jag önskade och undrar faktiskt om det någonsin kommer att slå in. ”Man får absolut inte säga högt vad det var man önskade, då slår det inte in” sa någon för länge sedan. Fan vet om det ligger någon sanningen i det där. Du, det kanske inte är om det slår in eller inte som spelar någon roll? Det kanske är önskandet i sig som är det väsentliga här? Att vi önskade oss någonting och och drömde oss långt, långt bort...

Som sagt; det kanske är det som är det mest väsentliga; att drömmarna är det viktigaste vi har och ingen i hela världen kan någonsin ta dem ifrån oss.

/Elfwingson

Varför...?

En vacker dag (inte i morgon men kanske nästa vecka) ska jag fråga vederbörande ”varför” och ”hur kommer det sig att...”

Jag är nästan otäckt nyfiken för mitt eget bästa.

/Elfwingson

Våga och vinn...

...eller fega ur och förbli den evige förloraren.

”[...] om jag aldrig vågar så kommer jag aldrig att vinna. Jo då, jag kommer att vinna. Inte nu och inte i morgon men pojken i Tornet kommer att vinna en vacker dag och den dagen kommer jag inte ens att bo kvar i Tornet” skrev jag i april 2006. Då var det mest en tanke (eller en dröm om du så vill) som jag kastade ut till er men tänk så rätt man kan ha ibland. Så här i efterhand är det ju nästan med äcklig precision jag lyckades med att pricka in min egen framtid där. Det är nästan spöklikt.

Nåväl, jag fick rätt och det hade jag inte kunnat tro...

/Elfwingson

Två glas vatten, en promenad och en insikt senare

”Du måste sluta att försöka...” sjöng T för mer än ett år sedan och jag kämpar fortfarande med det där.

Ett blixtrande munspelssolo på ”Följ vägen” river sönder allting och jag vaknar till ur min halvdvala därnere vid vattnet. ”Fan, det där gjorde jag riktigt bra” säger jag högt för mig själv. En olycklig detalj är dock att jag aldrig skulle kunna göra om det. Aldrig någonsin. Aldrig någonsin kommer jag att kunna göra om det där solot med samma glöd och ångestladdade energi. Det krävs någonting extra för att det ska kunna hända igen. Man får helt enkelt tacka och ta emot för att ögonblicket synkade med en inspelningsprocess. Det är för övrigt mycket jag aldrig skulle kunna göra om igen och det är nog bäst för alla.

Inklusive mig själv.

/Elfwingson

...och i sömnen springer jag uppför de där fjorton trappstegen snabbare än snabbast

Jag drömde någonting otäckt i natt. Det var hemskt och otroligt sorgligt. Det var visserligen en feberdröm men var den var på intet sätt mindre skrämmande och verklig för det. Jag vaknade drypande av svett och lakanet virat runt kroppen. Hjärtat slog alldeles för hårt och mardrömmen var inbränd på min hornhinna. Jag ska berätta mer om det någon annan gång. För ett par sekunder funderade jag seriöst på att ringa ett telefonsamtal men kvävde snabbt den impulsen.
Klockan närmade sig halv fem på morgonen och jag gick, trots febern, ut på verandan och rökte en cigarett. Alla stjärnorna gjorde mig sällskap medan den kalla oktobernatten sakta slöt sig om mig. Det kändes inte alls bra. Inte någonstans faktiskt. Jag gick in och drack ett stort glas vatten medan jag grubblade på den där drömmen. Hade den någon högre mening eller var det bara en ”vanlig” feberdröm?
Sedan tog jag upp mobilen och läste några vackra rader ur ett sex månader gammalt SMS. Jag skrattade till och bäddade om sängen. Lade i nya sängkläder och puffade till kudden ett extra varv. Fastän huvudet sprängde mer än någonsin log jag mer än vad du kan tänka dig, lade mig ner och viskade ”god natt och sov så sött” till Mönsterås' finest.

Kärlek.

/Elfwingson

Det händer nu...

Ställer mig upp och dribblar igenom ett körarrangemang. ”Tänk på att alltid ha ögonkontakt med hela kören när ni dirigerar. Tappar ni bort er så kör på! Låt de aldrig veta om du har tappat kontrollen” och så vidare. Så lät det på kördirigiringslektionerna för ungefär sju år sedan i ett blekt Oskarshamn. Poängen med den här kören är förmodligen inte att vinna (men det vore ju onekligen en trevlig biprodukt). Vi deltar. Punkt slut.
Vi är direktkvalificerade till Kalmarsalen den 25:e januari och det kan ju uppfattas som lite väl mycket räkmacka men desto bättre för oss. Poängen har dock aldrig varit att vinna. Varför ska poängen med att vinna finnas om vi en vacker dag ändå ska förlora?

Poängen är givetvis att förlora med stil. Resa sig på ”åtta”, stå upp och kanske till och med vinna ett par ronder innan man dunsar i golvet på knockout.

/Elfwingson

Det här med att släppa in någon i livet

Eller rättare sagt att våga släppa in någon i livet

Herr Berg ligger snart sex månader efter när han sjunger ”Jag krossar fönstret. Tar mig in i ditt rum. Det är en helt ny värld men jag är alldeles lugn”.
Jag pratar givetvis om att släppa in någon som man vill allt med. Någon man vill dela allt med. Det... Det är någonting oerhört med det. Det är på något sätt som att kasta sig ut i ingenting (eller någonting) and let yourself go. Just det är det någonting oerhört över.
Har du tänkt på det någon gång?

Tanken slog mig i eftermiddags efter ett samtal med M som rörde sig på en högre nivå än mikrofoner och stråkarrangemang. L har jag släppt in i livet för att jag trivs med att ha henne där och för att jag faktiskt vågade släppa in henne. När hon dök upp som den största slumpen i världen märkte jag att det inte skulle kännas helt fel att ha kvar henne där. Jag gjorde det för att jag vågade. Jag har redan biktat att jag redan på nyårsafton, tyst för mig själv, proklamerade att jag skulle göra vad som helst för att få den kvinnan. När jag nu tänker ”ja jävlar i havet, den här kvinnan gör jag vad som helst för”. Om det nu skulle innebära att, exempelvis, behöva gå genom eld och vatten så gör jag det vilken dag som helst i veckan. En gång skrev L ”[...] känns som vi alltid befunnit oss här, i allt det varma, i det hjärtliga, i det härliga, i allt som är vackert”. En sen kväll i augusti menade I att det känns som L och jag alltid varit tillsammans. ”Det känns så naturligt. Som om det allt har varit hon och du” sa hon. Det var väldigt fint sagt redan då men jag blev nästan överrumplad (samtidigt som jag givetvis också blev fantastiskt glad) av att jag känner exakt samma sak. Det är det också någonting oerhört över. Hur kommer det sig att det känns så? Fan vet...

Sent en natt viskade L till mig ”jag ska ingenstans”. Jag hörde det aldrig. Jag hörde det aldrig eftersom jag redan somnat in och förmodligen brottades både med drakar och demoner i min envisa kamp för att få hela prinsessan och halva kungariket. Ska jag säga dig sanningen, kompis? Vill du verkligen höra den? Sanningen är att jag fortfarande blir lite gråtmild när jag känner det där pirret i magen när jag mobilen piper till och de där små orden blir till stora ord under en dåsig oktobermåne. Kvinnan har krupit under skinnet på mig och jag trivs faktiskt med det. Jag trivs när hon är i mig, under mig, på mig, bakom mig, bredvid mig.

Det är så mycket jag missat...

/Elfwingson

Face your demons

Du som vet någonting om livet vet om att rädsla kan vara något av det mest förlamande som finns. Rädsla för Döden. Livet. Ensamheten. Tvåsamheten. Krig. Våld. Att behöva ställa sig och prata inför en större eller mindre grupp människor. Unt so weiter. Kompis, du förstår vad jag menar; alla har vi våra rädslor och det är helt OK om man gör något för att de ska försvinna. Det är då man är som mest modig.

Själv är jag paniskt rädd för spindlar och vatten. OK, inte alla spindlar. Småspindlar kan vara fascinerande men så fort de kommer upp i husspindelstorlek (du vet de där brunsvarta som kutar runt i hemmet när det blir höst) så kan jag bli paralyserad av ren och skär skräck. Det är en sorts primal skräck och det är många gånger jag känt den där skräcken. Men i somras tog jag ännu ett jättekliv i min spindelterapi och det var när jag fick möjligheten att slå ihjäl en löjlig stor spindel i ett gult trähus som tillhör L's mamma.
Spindeln satt där och jag är övertygad om att den bara väntade på att få krypa in under vårt täcke senare på natten och ställa till det. I samma sekund som jag stod öga mot ögon med den där tingesten kände jag den där välbekanta skräcken komma över mig. Kallsvetten bröt fram och benen var för några ögonblick helt förlamade. Jag kunde liksom inte röra mig. Hjärtat slog dubbelslag och munnen blev helt torr. ”Men för fan, här kan du ju inte stå som ett fån” tänkte jag. Sedan tog jag min sko och gjorde processen kort.

Vatten (och framförallt bad i alla dess former. Både inomhus i bassäng och utomhus) kan få mig att bli riktigt rädd. Det tog många år men nu kan jag faktiskt gå ut på en brygga utan att behöva känna en kall kåre längs med ryggraden. Men jag skulle aldrig någonsin i helvete bada. Inte än. Jag försökte för några år sedan men det gick åt fullständigt åt helvete. Jag skakade som ett asplöv och kunde knappt stå på benen. Känslan av att allt vatten kunde forsa in i min mun och, på nolltid, fylla lungorna blev alldeles för påtaglig. Den skrämmande känslan av att inte få luft när man drar ett andetag utan bara få vatten i lungorna är någonting jag kan drömma mardrömmar om. Det kanske tar ett par år till men snart kanske även jag kan ta min första stapplande steg ut i vattnet. Jag kommer förmodligen ha blicken fäst vid antingen horisonten eller på stranden bakom mig. Jag har nämligen läst någonstans att man ska ta sikte på horisonten om man är rädd för vatten. Man ska liksom inte se på vattnet utan på allting runt omkring. Då ska det tydligen inte kännas så hemskt (förmodligen för att man blir alldeles för upptagen med allt annat som man kan titta på. Typ en vassrugge eller två). Stranden skulle jag ha koll på så att inte någon jävel kommer åt mig och knuffar i mig.
Då skulle jag fömodligen få en chock och dö.

/Elfwingson

Vill man dansa hemma på vardagsrumsgolvet så gör man det

”Och du är som jag när du dansar.
Har aldrig träffat någon som du.
Du är som jag när vi dansar.
Musik non stop till slut.”

- kent

Låt mig berätta om någonting fantastiskt...

För några helger sedan hade kvinnans week from hell avslutats. Snacket gick att det skulle bli slappkväll med eventuellt tilltugg. Men tänk så annorlunda det blev ändå... Söndagskvällen började med lite sång och avslutades på ett oerhört uppsluppet sätt med spontan vinkväll (en mindre lite småfylla sådär till kvälls. En liten fylla. För hemmabruk) och dans. Ja, du läste rätt: dans. Vi krämade på skön ska-musik och dansade ur oss alla våra nio liv. Vardagsrummet förvandlades under ett par timmar till dansgolv (minus discoboll i och för sig, men hey... You can't get it all, baby) med vinrättigheter. Och det var det här jag skulle komma till: jag har aldrig (jag upprepar: aldrig) känt mig så hämningslös tillsammans med någon som med L. Och den känslan är helt ofattbar. Ogreppbar. Stor. Fantastisk. Underbar.

Som sagt; tillsammans med L släpper jag alla hämningar och kör på. Rockar loss och är mig själv även om det innebär att jag tokdansar runt till Tic Tox på vardagsrumsgolvet...

/Elfwingson

”Fa-an vad pretto!”

Ja, en albumtitel som ”Glöd” är förmodligen väldigt pretentiös men låt den vara det.

Någon klamrar sig fast precis som jag men jag klamrar mig alltid fast vid musiken. Gör mina insatser. Lägger mina solon. Sätter mina stämmor. Mixar mina pastellfärgade ljudspår. Maniskt kreativ men aldrig på någon annans villkor. Gör det aldrig till ett jobb. Gör det alltid med lika mycket själ, hjärta och värme. Du vet redan om sanningen, kompis; jag skulle aldrig passa som artist eller låtskrivare. Dels för att jag är för lat och dels för att det inte fungerar för mig att vara kreativ på beställning. Säg vem som kan vara det?
När jag har en idé (som jag vet kommer att fungera) så kör jag på den. Har jag bara ett fundament att stå på vet jag att jag kan hur långt som helst. Kolla bara på Glöd; ett helt album som kom till för att jag helt enkelt var tvungen. Jag vara bara tvungen att göra den där skivan och det blev liksom något av ett tvångsmässigt måste. Att jag sedan fått tillräckligt mycket distans till allt är verkligen inte helt och hållet en annan sak men var väldigt viktigt för att Glöd överhuvudtaget skulle kunna genomföras. Man måste i bland ta ett steg ut från verkligheten och skåda sig själv och sina misstag. En sorts kreativ out of body experience typ.

När den första inspelningsvändan med Glöd var över fick jag den där känslan jag och J's flickvän pratade om häromdagen; känslan av tomhet. Eller rättare sagt en känsla av ”jaha, vad ska jag nu hitta på?” Därför tog jag upp arbetet igen. Mixade om. Lade till och drog ifrån. Då som först slog det mig att samtliga texter och låttitlar på Glöd är vansinnigt pretentiösa. Det gör faktiskt ingenting. Jag vet inte hur många som kallat mig pretentiös, humorbefriad (rent låtskrivarmässigt) och som sagt ”du tar allting plus dig själv på alltför stort allvar i bland”. Det gör faktiskt ingenting. Det visar bara på att mina belackare inte känner mig överhuvudtaget.
The bottomline is; man måste våga vara pretentiös emellanåt. Vågar man vara pretentiös och ta till de största gesterna i världen och inte viker för allvaret utsätter man sig också för att bli totalsågad, hånad och skrattad åt. Och det är alltid värt det för till sist finns det inget annat sätt att göra det på om man inte vill ljuga.

/Elfwingson

Det här med musikproduktion är något av det roligaste och bästa som finns, men man måste ju vara medveten om att det man håller på med inte är lika viktigt som det exempelvis Röda korset gör. Hur viktigt musiken än är i mitt liv, så är den någonting som nästan alla andra pysslar med på fritiden.

Din avundsjuka är giftgrön och den klär dig inte alls...

Du kan ju resonera så här: ”Ja, men det är ju bara för att det är hans flickvän och för att han är så vansinnigt kär som han säger det...” Eller så kan du alternera med ett: ”Han hör inte för att han sätter sin flickvän på en piedestal way too high up”. Men kompis, sanningen är den att hon kickar i väg de flesta till månen när det gäller sång. Hon har en naturlig begåvning även när det gäller sång.
Första gången jag hörde henne framför miken när det sista sångpålägget på Vikens visa skulle läggas kände jag att ”det här kan man ju inte kasta bort. Den här rösten måste man ju kunna använda flera gånger i andra projekt”. Atlas dök upp för ett ögonblick och resten är, vad man brukar säga, historia. Nu blev ju den slutgiltiga versionen av Atlas inte alls som jag hade tänkt mig (och personligen tycker jag att den blev mycket bättre) men att L's röst skulle finnas med var en självklarhet. Den är oerhört viktigt grundsten i Atlas. Nästan fundamental skulle jag vilja säga. Så det är inte för att hon är min flickvän eller för att jag ska sätta henne på höga hästar. Det är bara ett kallt konstaterande och ett ännu större faktum att hon slänger de flesta i väggen även när det kommer till det här med sång.

/Elfwingson

Att sitta av tiden

Jag går in i personalrummet på jobbet och ser mig omkring. Om tre kvart slutar jag men vad ska jag hitta på tills dess? Sjunka ner i den där löjligt sköna soffan, sitta larmberedd med alla sinnen skärpta till max eller ska jag helt enkelt göra en fuling och dra hem?

Jag kan avslöja att det inte blev något av detta. På jobbet finns nämligen alltid någonting att göra. Plocka in en disk i diskmaskinen, städa undan lite papper, röja undan dagstidningar, torka av borden, attestera sin dag ute på kontoret unt so weiter. Du hajar dealen? Det finns alltid någonting att göra på mitt jobb om man nu råkar känna sig sysslolös. Larmen är såklart någonting som alltid finns där men en eftermiddag när klockan slagit två kan man lätt bli lite loj när man satt sig ner efter lunchrushen och tar en kaffe med sina co-workers. Ganska ofta brukar vi sitta och prata. Eller rättare sagt: de pratar och jag lyssnar (om än bara så där lite halvslött med ena örat. Resten av mig är någon helt annanstans). Jag lyssnar på deras historier, sagor och deras drömmar. Då och då skrattar jag till när någon sagt någonting särdeles underfundigt.

Vi fördriver i bland tiden med att prata om våra drömmar. Det är faktiskt också ett sätt att sitta av tiden, jag lovar.

/Elfwingson

Fallfrukt

Juli 2008
Vaknar av värmen som tränger sig på och jag tassar försiktigt ut från sovrummet. Röker mig trött i den gröna trädgården. Natten omsluter mig och mörka moln drar förbi ovanför mitt huvud. Två alldeles för övermogna äpplen ramlar ner och jag hör hur de rullar nerför slänten. Några regndroppar faller i samma sekund på min panna och en utav dem landar med otäck precision i mitt högra öga men det gör ingenting. Vad är en droppe vatten? Lite vatten har ingen dött av. Eller...?
Den sista cigaretten dör mellan mitt pek- och långfinger. Röker sig själv medan jag sakta börjar resa på mig från den låga trätrappan som leder in till förrådet. Fryser faktiskt och tycker att det ska bli skönt att komma in i huset igen. In i det där gula huset i vars sovrum L gjort anspråk på hela sängen och halva kungariket. Jag smyger försiktigt in och lägger mig bakom henne, lägger armen om henne och somnar med ett leende på läpparna.

Oktober 2008
Varje natt faller det troligtvis hundratals ekollon på min grannes garagetak. Det låter olycksbådande på något sätt. Hårda, metalliska dunsar när de träffar den korrigerade plåten och det låter som pistolskott. Särskilt under vindstilla höstnätter. Jag tänker att det måste driva dem till vansinne där inne i huset. Med de där pistolskotten kan man ju omöjligt sova! Eller...?
De har förmodligen redan vant sig vid dem och sussar sött i lycklig ovetskap att ett krig utspelar sig varje natt utan för deras fönster. Sedan börjar regnet. Först lugnt men eskalerar snart i ett dånande crescendo. Smattret mot fönsterrutan skvallrar om ett rejält skyfall utanför. Utanför min lilla, lilla värld av kärlek, musik och vänner tokregnar det och regnet gör allting blött och kallt. Min i min värld är det alltid varmt och alltid lite sådär mysigt. Ungefär som att sitta framför en brasa som sakta reducerats till en falnande glöd. En glöd som aldrig riktigt dör ut och blir till en sotsvart hög. I mitt huvud blir det aldrig svart numera. Aldrig helt svart. På sin höjd lite blåtonat som en sen och kulen höstkväll. Men aldrig helt svart. Det finns liksom ingen anledning. Varför i helvete ska man gräva ner sig? Meningslöst och ett otroligt slöseri med tid.
Jag tassar in och låser dörren så tyst jag kan (med andra ord; inte alltför tyst), lägger mig bakom henne och ska just lägga armen om henne när hon, i sömnen, famlar efter densamma och lägger den runt sig. Sedan somnar jag med det där välbekanta leendet på läpparna...

/Elfwingson