Du som vet någonting om livet vet om att rädsla kan vara något av det mest förlamande som finns. Rädsla för Döden. Livet. Ensamheten. Tvåsamheten. Krig. Våld. Att behöva ställa sig och prata inför en större eller mindre grupp människor. Unt so weiter. Kompis, du förstår vad jag menar; alla har vi våra rädslor och det är helt OK om man gör något för att de ska försvinna. Det är då man är som mest modig.
Själv är jag paniskt rädd för spindlar och vatten. OK, inte alla spindlar. Småspindlar kan vara fascinerande men så fort de kommer upp i husspindelstorlek (du vet de där brunsvarta som kutar runt i hemmet när det blir höst) så kan jag bli paralyserad av ren och skär skräck. Det är en sorts primal skräck och det är många gånger jag känt den där skräcken. Men i somras tog jag ännu ett jättekliv i min spindelterapi och det var när jag fick möjligheten att slå ihjäl en löjlig stor spindel i ett gult trähus som tillhör L's mamma.
Spindeln satt där och jag är övertygad om att den bara väntade på att få krypa in under vårt täcke senare på natten och ställa till det. I samma sekund som jag stod öga mot ögon med den där tingesten kände jag den där välbekanta skräcken komma över mig. Kallsvetten bröt fram och benen var för några ögonblick helt förlamade. Jag kunde liksom inte röra mig. Hjärtat slog dubbelslag och munnen blev helt torr. ”Men för fan, här kan du ju inte stå som ett fån” tänkte jag. Sedan tog jag min sko och gjorde processen kort.
Vatten (och framförallt bad i alla dess former. Både inomhus i bassäng och utomhus) kan få mig att bli riktigt rädd. Det tog många år men nu kan jag faktiskt gå ut på en brygga utan att behöva känna en kall kåre längs med ryggraden. Men jag skulle aldrig någonsin i helvete bada. Inte än. Jag försökte för några år sedan men det gick åt fullständigt åt helvete. Jag skakade som ett asplöv och kunde knappt stå på benen. Känslan av att allt vatten kunde forsa in i min mun och, på nolltid, fylla lungorna blev alldeles för påtaglig. Den skrämmande känslan av att inte få luft när man drar ett andetag utan bara få vatten i lungorna är någonting jag kan drömma mardrömmar om. Det kanske tar ett par år till men snart kanske även jag kan ta min första stapplande steg ut i vattnet. Jag kommer förmodligen ha blicken fäst vid antingen horisonten eller på stranden bakom mig. Jag har nämligen läst någonstans att man ska ta sikte på horisonten om man är rädd för vatten. Man ska liksom inte se på vattnet utan på allting runt omkring. Då ska det tydligen inte kännas så hemskt (förmodligen för att man blir alldeles för upptagen med allt annat som man kan titta på. Typ en vassrugge eller två). Stranden skulle jag ha koll på så att inte någon jävel kommer åt mig och knuffar i mig.
Då skulle jag fömodligen få en chock och dö.
/Elfwingson