ganska ofta att en del personer fetdissar det jag skriver om och menar att jag är en gnällspik som bara rapar upp samma grejer om och om igen med jämna mellanrum. För några veckor sedan var det här med näthatet på tapeten. Bland annat gick Skugge ut och meddelade att hon lade ner sin blogg på grund av alla ”näthatare”. Det skrev några artiklar rörande ämnet "nätmobbare". Bland annat hade personer som finner det ”spännande” att tokdissa någons blogg (är inte det perverterat så säg?) intervjuats samt en artikel som handlade om någon stackars sate till brud som varit just nätmobbad (borde inte alla mobbare skjutas en gång för alla?). Det här fick mig att tänka eftersom det då och då trillar ned ett par ”hat”mail varje vecka i inboxen. Ganska ofta handlar dessa om att det är så jävla tråkigt att läsa just min blogg, att den är onödig och att ”det aldrig tycks hända någonting roligt i ditt liv”. Men då undrar jag för det är för stackare som varje gång tycks sitta klistrad framför skärmen och följer min öden och äventyr. Är det liksom inte bara enklare att...eh...typ...sluta läsa då? Sedan när denna/dessa mycket märkliga person/er inte ser någon förändring/optimism/whatever så blir de sura och känner sig nödgade att skriva och berätta om just det. Det känns ju onekligen lite skitnödigt att berätta om det. För mig dessutom. Som JAG skulle bry mig...Nåväl, när jag väl började blogga så hade jag ångest jag över om vad jag skulle skriva om: mitt huvudsakliga intresse (musik i allmänhet och musikproduktion), känslostormarna, barndomen, ungdomsåren, litteratur som intresserar mig, föreläsningarna som Gud glömde eller bara om verkligheten (enligt mig nota bene). Jag tror att det kom att bli någon typ av skön (?) mix av alltihopa. Varför följa en röd tråd (som T gång till annan, talar om)?
Å andra sidan är jag alltid extremt noga med vad jag publicerar. Det fixas och trixas en hel del i huvudet innan jag verkligen väljer att lägga ut någonting för allmän beskådan. Tanken som ofta finns i huvudet strax innan publiceringsögonblicket är så gott som alltid ”Vill jag verkligen att detta ska bli läst?” Ett par gånger har jag karatecensurerat mig själv och valt att inte lägga upp dessa texter. Så enkelt är det. Och visst, de gångerna ni ansett att det har blivit för personligt så har ni ju ändå haft valet att inte läsa det, eller hur? Sedan finns det personer som följt med sedan start och tyckt att det har blivit på tok för ”ytligt” och ”för framtidsoptimistiskt” . Till dem (och framförallt de tre personer som nu gått ihop och skrivit ett gemensamt mail) som tycker att mina texter inte alls är lika bra nu när de inte är så vansinnigt mörka och deppiga, kan jag bara säga: tough shit.
Så frågan jag helt enkelt ställer mig är: Quis custodiet ipsos custodes...
Vem övervakar övervakarna?
/Elfwingson
Bilden som hänger med den här texten är hämtad från ett oerhört gammalt amerikanskt seriealbum ”Watchmen” där parollen var just ”Who watches the watchmen?”
Illustration och ©: Dave Gibbons