Åttor och streck

Alla ”sidoprojekt” är inte alls så oviktiga som de låter…

Plockar upp den röda elgitarren och pluggar den till min stärkare som så många gånger förut. ”Nu jävlar, nu ska Tornet skaka sönder” tänker jag. Men när jag väl har hängt på mig gitarren, krämat upp stärkaren till max märker jag att det faktiskt inte går att få ur sig någonting av den sortens känslor just nu. Jag som trodde att det skulle fungera om något. Tänk så fel jag hade. Istället sätter jag mig ner med Boken och börja rita små åttor och streck i marginalen. ”Äsch, det här går ju åt helvete” tänker jag och blir rastlös tämligen snabbt. Efter två timmar, sjuhundra åttor och streck senare tar jag hissen upp till taket och röker. Det var nog den bästa stunden på kvällen. Jag har faktiskt inte varit uppe på taket på bra länge.
Jag har liksom glömt bort det.

Den svarta östgötahimlen med alla stjärnorna välkomnar mig med en vindil. ”Det är fint med vindilar” ljuger jag och tänder kvällens nionde cigarett. Sparkar lite i snön och undrar om jag borde ringa hem i morgon. Jag borde ju ringa hem och säga att jag lever. För några minuter (eller var det timmar?) tänker jag på mina föräldrar. ”De är så fina, snälla och framförallt väldigt, väldigt gamla” tänker jag. Det är de där båda som har gett mig mod, moral och kärlek genom alla år. Emellanåt oroar de sig för mig och undrar om jag verkligen har några pengar eller mat. Oftast har jag det. Mat alltså. Ibland undrar de om jag verkligen har valt rätt väg när det gäller det här med utbildningen. Jag antar att de är rädda för att jag ska bli en looser som aldrig får ett jobb eller livskvalitet. Jag kanske inte får något jobb som just musikproducent i framtiden men livskvalitet har jag massor av redan nu. Hela tiden.

Jag lovar.

* * *
Skolan är kanske en grej man borde lägga mer energi på?
Fast jag sparar nog energin till mitt exjobb. Då lär det nog fan krävas energi. Vet du, ibland nojjar jag över mitt exjobb. Jag undrar om jag kommer att framstå som en ”riktig” musikproducent eller bara som en everyday-kille som vill producera en kick ass-platta. Det är så mycket som kommer att krävas av mig vid ett och samma tillfälle. Bara en sådan sak som att ungefär åttio procent av kurserna vi läst under tre år ska integreras i exjobbet: musikproduktion så klart men också marknadsföring, företagsekonomi, immaterialrätt, rapportskrivning, studiopsykologi och musikakustik.
Du hör ju själv… Jag kommer nog att behöva all energi som jag kan uppbringa till det där exjobbet.

Men jag vet att när jag väl sitter där bakom mixerbordet kommer alla bitarna att falla på plats och jag kommer slutligen att stå på min framläggning med ett album i handen och berätta om hur allting gick till. Alla kommer att lyssna och dissekera min inspelning. Vända ut och in på min kompetens, försöka plocka ner mig på jorden och säga vad man kunnat göra istället. ”Bring it on” kommer jag att säga då. För jag har det en musikproducent måste ha: fingertoppskänsla samt tron på sig själv och sin artist.

* * *
Det finns så jävla många ”måsten” emellanåt. Fast jag har hittat ett sätt att sålla bland alla måsten: man gör det man tycker ligger högst upp i prioriteringsordningen (med andra ord: det som ger en själslig tillfredsställelse) sedan betar man av resten i tur och ordning samtidigt som man andas mellan varven. Svårare än så är det inte. Jag känner mig som en världsmästare på att förenkla saker. Men ibland ska jag vara svår: jag trilskas som ett barn och bara krånglar till allting.
Kanske helt i onödan.

I vilket fall som helst så känns ”Across The Universe” mest viktigt just nu.
Bara så att du vet.


/Elfwingson

”Nu är det min stund på jorden” - Vilhelm Moberg

Innan jag har vaknat till riktigt får jag ett mess av I som undrar om jag köpte många böcker på bokrean. Helst av allt skulle jag vilja säga att jag köpte ungefär hundra stycken och att alla handlade om krigshistoria i största allmänhet. Eller att jag köpte ett mikrofonlexikon men ”nej” jag hittade faktiskt inte så värst mycket som intresserade mig: en och annan supernischad kokbok, ett par romaner, några barnböcker samt ett otal böcker som handlade om att hitta sig själv. Som sagt: högst ointressanta böcker för mig eftersom jag
1. redan kan laga mat
2. inte har några barn att köpa barnböcker till
3. redan har funnit mig själv

Men för att inte chocka min omvärld helt och hållet så kan jag avslöja att jag bland annat köpte en bok om en soldat som för länge sedan låg i skyttegraven, hade ångest och undrade över om hans mamma skulle känna igen honom när (eller om) han kom hem igen.


* * *
Jag sov länge idag. Man får göra det och jag har inte ett dugg dåligt samvete över det (det är ju långhelg för fan). Egentligen har jag mycket att göra men jag går upp och tar en onödigt lång dusch medan jag tänker igenom en massa viktiga och oviktiga detaljer. Kommer fram till att jag inte oroar mig längre. Hör du det: jag är inte orolig längre. Visst, stundtals känner jag mig fan så ensam, men det är någonting som… Det är någonting som är annorlunda nu. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men att det är annorlunda på ett positivt sätt råder det inga tvivel om.

”Nu är det min stund på jorden” sa Vilhelm Moberg en gång och jag tror fan att det är så. Det är min stund på jorden och jag ska säga till hela världen att det är så.

Som om hela världen inte redan visste om det…


/Elfwingson

Till tonerna av Pachelbel’s ”Canon Suite” somnar jag nästan…

… men bara nästan.

Vet du, för några dagar sedan skulle jag hålla ett sex minuters argumenterande anförande grundad på en debattartikel som vi skulle skriva. Jag kom minsann ihåg att både skriva och lämna in denna debattartikel i tid (wow!) men vad jag helt och hållet glömde bort vara att jag skulle hålla ett argumenterande anförande också.
Så när jag nyvaken (och inte på mitt bästa humör) kom till skolan vid klockan åtta hälsades jag välkommen med ett ”Jaha, då kanske du kan börja då?”
”Eehh… Börja med vad? Dansa vals?” undrade jag.
”Ja, du kanske kan börja med att hålla ditt anförande. Vi låter S ta tiden så du inte håller på för länge.”
”Åh herregud… Anförandet!” tänkte jag medan jag stegade upp framför en förväntansfull (?) klass.
Detta kanske inte låter så farligt och det är det inte heller. Jag har så länge jag minns aldrig haft speciellt svårt att prata inför publik men tricket just den här gången låg i att jag under sex minuter skulle dra igenom hela min artikel (med tes och hela skiten) och dessutom vara beredd att bli opponerad på (med andra ord: opponenterna skulle använda varje andetag de kunde uppbringa för att plocka ner mitt resonemang i atomer).
De andra hade ju i god tid innan gått igenom sina artiklar och kunde således hålla sina argumentationsanföranden utan problem. Jag som då hade lämnat in artikeln kvart i fyra på morgonen, knappt sovit en blund under natten och dessutom var morgontjurig, skulle hålla det här anförandet och låtsas som om jag hade visste om alla retoriska finter i världen.
Jag hade så klart min artikel i huvudet och kunde utan några som helst stolpar eller hjälpmedel (typ PowerPoint-presentation) genomföra mitt lilla anförande utan några som helst problem. Och dessutom få ett bra omdöme från både lärare och kursare.

Ibland tackar man sin lyckliga stjärna över att man har fått förmågan att kunna tala.

* * *
När orden tar slut tar musiken vid.
Musiken och paniken.
Inte alltid, men oftast är det kanske så att när man själv inte har någonting kvar att säga så låter man någon annan säga det. Band som Kent, Radiohead eller Weeping Willows. Artister som Lars Winnerbäck, Chris Isaak eller Anna Ternheim. Du kan säkert komma på ungefär trehundra band och artister till som säger allt det där du inte kan säga just nu.

Om jag var bäst på att prata framför klassen är jag bäst på att lyssna också när någon säger någonting. Jag lyssnar i och för sig inte på alla och detta beror till stor del på att jag från början har dömt ut människor på förhand och inte anser att det som kommer ur deras små strupar inte är värt att lyssnas på.
Jag borde jobba på det där… Jag kanske förlorar som fan på det i längden?

Nåväl, det jag ville komma till var att… Att… Att du inte behöver prata hela tiden. Du kan fråga mig om min dag och jag kan orera i ett par timmar om min mikrofon jag precis har köpt. Du kan fråga någonting om hur vädret ser ut att bli och jag ger dig en fullständig fem-dygnsprognos för hela jävla Östergötland.
Fuck, du behöver i och för sig inte säga någonting. Man måste ju inte prata hela tiden.

Andas, mina vänner.
Andas...


/Elfwingson

När världen brinner är jag redo med vatten

Under ett par kaotiska timmar satt jag och funderade över vart alla mina positiva tankar kommer från. Det är ju ett mysterium värre än… Än… Än någonting annat. Sedan så är det intressant också. Inte för dig kanske, men för mig. Du får helt enkelt lära dig att leva med det.

Nåväl, tillbaka till ämnet…

Är jag kär?
(I någon annan än mig själv) Nej.
Träffar jag någon?
Nej.
Om jag har vunnit på Lotto?
Not so much, no.
Är jag full?
Inte just nu.

Återstår…?
Ja du, det kan man ju undra...
Kan det vara så att allting kommer från insidan? Ja, vet du vad: jag tror faktiskt det. Någonting slog slint i själen och bröt ut. Någonting bröt ut och det känns som en jävligt bra grej. Nej förresten, det inte bara känns som om det är en bra grej. Det är en bra grej.

* * *
När världen brinner kommer jag rusande med vatten, leker vardagshjälte och räddar människor ur lågorna. Och när världen brunnit klart står jag bredvid och petar i askan och mumlar någonting om att ”det blir bättre”.
Vad säger man?

Jag är fin.
Jag har det på papper.


/Elfwingson

Balanserat eller obalanserat? Det är frågan…

Saker som får andra att somna av tristess tycker jag är skitkul! Seriöst: det är ju något allvarligt fel på mig…

Jag går en skapligt tråkig utbildning på tekniska fakulteten här i Norrköping. Den går ut på att producera musik och lära sig (nya) saker om ljudteknik. Tanken med allting är att jag ska jobba med det i framtiden. Någonting som säkerligen kommer att misslyckas, men jag kommer att ha en fil.kand. i musikproduktion (någonting som kommer att visa sig inte betyda ett skit i praktiken).
Jag tycker att det är extremt kul att veta saker om exempelvis signalflöden, mikpreampar, signalteori eller skillnaden mellan en dynamisk mikrofon och en kondensatormik… Kolla här, ungefär 90 procent av er som läste det där somnade medan ni läste det.

Många andra har koola yrken och/eller utbildningar: journalistik, socionomi, lärarutbildningar i alla former, biokemister, kulturvetare, mediaanalytiker, projektledare och så vidare. Listan kan göras lång.
När exempelvis T berättar om sina grävjobb på en tidning blir jag imponerad, ”ooh”- och ”aah”:ar högljutt, tycker att just han är den mest skickliga skribenten i hela världen, är svinstolt över honom och läser hans alster medan jag skryter om att jag minsann är god vän med en tvättäkta journalist.
Någon som viger sitt liv för att informera, peka på orättvisor i vårt djupt orättvisa samhälle och sänka toppolitiker när de går för långt. Det är bra och jag blir lika imponerad och stolt varje gång jag läser någonting av just T. Exempel nummer två rör L: hon läser sig till hur man tar hand om människor (som om hon skulle behöva läsa sig till det. Hon har det ju för fan i blodet). Medan jag var ute och gick en stilla promenad tänkte jag: ”Det är ett fint vägval att ta hand om människor och lära sig alla regelverk omkring det. Ta hand om människor som råkat i svår nöd och få dem att komma tillbaka till verkligheten”. Kom igen, det är ju så fint så man nästan börjar gråta. Viga sitt liv till att hjälpa andra.

Vad lär jag mig på min utbildning? Jo, bland annat hur man snabbpatchar ett digitalt mixerbord, redigerar trumspår som är längre än längst samt hanterar gnällspikar som ska lägga sångspår för första gången i sitt liv. Jag är musikstudions egen Indiana Jones med jättefarliga XLR-kablar.
Jättespännande…

* * *
Idag har jag varit ledig. Hela dagen till och med! Helt otroligt…
Från början hade jag en plan som gick på att städa, diska och allt sådant där man kan ta sig tid till när man är ledig. Det hela föll på att jag sov till typ två och sedan var ju nästan dagen slut. Grattis!
I stället har jag gjort så lite som möjligt. Jag hade faktiskt gjort mig förtjänt av att slappa. Inget plugg, ingen städning, ingenting… Jo förresten, jag ringde och störde L ett slag på eftermiddagen. Men det var väl också det enda av vikt och värde som hände. Med andra ord så har jag varit tämligen onyttig idag och låtit en hel dag gå utan att göra så många vettiga saker.

I och för sig har jag lyssnat på musik och messat I också. Det var nog ganska så vettigt.
På sitt sätt...

/Elfwingson

Ta mig till Isola

“I can see clearly now the rain is gone. I can see all obstacles in my way...” – Jimmy Cliff

Lördag
Jag kommer hem efter en kväll i K-huset. En kväll fylld av pokerspel, sköna kommentarer och straffbart gott thé. Jag halkar nästan omkull, återfår balansen och skrattar till medan jag sjunger på en fin och trallvänlig låt av Jimmy Cliff.
Kommer hem och slänger den svarta rocken på sängen fastän jag inte borde det. I samma sekund minns jag ett samtal tidigare på dagen med L och hur vi pratade om att städning är en bra kanal för mycket. På ett sätt är det nog en kanal, men bloggen är en desto större kanal. Och bättre. Och inte lika tråkig.
Jag älskar mig själv för ett par sekunder för att jag åtminstone aldrig tappade förmågan att uttrycka mig i text.
Jag mår bra men det utesluter inte att jag kan grubbla och tänka över en massa saker. Jag har sagt det både till T och L nu: ett sjukt/skönt läge har infunnit sig. Jag mår bra och ser hur många andra ramlar omkull i snön. Jag har säkert mått bra och varit singel förut också, men det måste vara helt galet länge sedan eftersom jag inte kommer ihåg det. Med andra ord är det ett sjukt/skönt läge som infunnit sig. Den här gången är det inte jag som är låg. Den här gången står jag på andra sidan stängslet och undrar hur det egentligen är med er andra. Medan jag går hem från K-huset sätter jag nästan skrattet i halsen: I säger att hon är låg, har varit det hela veckan och att snöslasket klibbar mot skorna. Så klart att jag kan sätta mig in i det, men jag vet inte om jag vill vara ”räddaren i nöden”.
Inte för alla och inte just nu i alla fall.
Jag lyssnar på Kent och frågar mig själv om jag är lycklig nu? Det kan man nog inte säga, men jag är fan i mig nöjd med mig själv.

Det är min tur nu.

Söndag
Det är en underlig söndag. Jag har pluggat klart och har faktiskt ingenting att göra. Det känns skönt att kunna se på film och dessutom göra det med gott samvete. Jag är ledig i morgon. Ledig. Smaka på ordet: ”ledig”. En hel dag som jag kan spendera hur precis hur jag vill. Jag kan sova bort den och inte vakna förrän på eftermiddagen.
Helst av allt skulle jag vilja göra en ny och förbättrad inspelning av Lisa Ekdahl’s ”I Tveksamhetens Tid” men inser att jag faktiskt inte är på rätt humör för att göra det. Jag är inte på ”Kent-humör”.

Är det en bra grej?


/Elfwingson

Jag behöver ingen utmaning för att beskriva ett axplock av mina egenheter och ovanor (läs ”psykotiska drag”)

Eftersom L tyckte att det var en god idé att dra mig in i det där är jag ju inte sämre än att jag kan gå med på detta. Precis som L så har även jag smått psykotiska drag som folk givetvis stör sig på…

Några av anledningarna till att folk ibland slutar att umgås med mig:

1. Jag spottar hejdlöst runt omkring mig när jag röker (dock aldrig inomhus).

2. Jag blir lätt en besserwisser när jag får orera om någonting jag verkligen förstår mig på, det vill säga krigshistoria eller musikteknik. Jag vill helst att alla andra ska förstå precis vad jag talar om och himlar med ögonen samt dumförklarar hela sällskapet om de råkar ställa en ”dum” fråga till mig i dessa ögonblick.

3. Jag måste ha extrem koll på klockan och tiden överhuvudtaget. Jag får lätta rysningar när någon inte ger en exakt tidsangivelse för exempelvis ett möte. När någon säger ”Vi kan väl ses…typ runt två” får jag olustiga ryckningar kring högra ögat och vill bara skrika.

4. Mina CD-skivor måste sitta i genreordning. Kommer någon hit, plockar ut en skiva, lyssnar på den och inte sätter tillbaka den på samma plats skulle jag kunna ”go postal”. Det är oerhört viktigt att de sitter i ordning annars faller hela genresystemet (och mitt liv) ihop som ett korthus.

5. Jag kan bli fullständigt vansinnig om någon lägger smörkniven till att balansera ovanpå smörpaketet i kylskåpet efter användning. Det är ju helt enkelt ett sinnesjukt beteende och går inte att försvara på något sätt! Smörkniven använder man en gång och sedan lägger man den i disken, inget snack om den saken.


Men jag har bra sidor också, jag lovar…


/Elfwingson

Nostalgi och musik hör ju ihop...

Häromkvällen dök L upp i den minsta rutan i världen och berättade att hennes favoritlåt med Kent är ”Gravitation”. Även om jag inte tycker att det är den absolut bästa låten med Kent (och inte heller min favorit) erkänner jag att det är faktiskt en jävligt bra låt. Av någon anledning fastnar jag alltid vid textraden ”[…] en hand mot min strupe och andas blir svårt” mest eftersom det i bland har varit extremt svårt att just andas. Jag har vissa perioder inte haft tid att andas och aldrig lugnat ner mig. Jag fick aldrig tid att andas och läka alla sår. Som sagt så är ”Gravitation” bra men inte Kents bästa men det är däremot ”Stoppa Mig Juni (Lilla Ego). När herr Berg sjunger ”Det är tårar. Kan man gråta som en karl?” går jag nästan sönder. Så bra är det.

Jag frågade mig en gång hur ett enda band kunnat betyda så mycket.
Vissa plattor med Kent är väldigt speciella för mig. Exempelvis bär en skiva som Isola med sig en massa sköna minnen där fröken J figurerar väldigt ofta. Hon sitter i köket och röker klädd i sin sedvanliga outfit: baggy jeans, Vans-skor och Scarecrow-tröja. Brädan med alla stickers står vid diskbänken och blänker. Jag plåtade henne vid det tillfället och någonstans finns det fotografiet kvar…
Jag kan lyssna på Hagnesta Hill och minnas en kall och mörk vinter då Kent sopade banan med så gott som hela Sveriges artistelit. Jag kan tänka på hur fröken G med rödgråtna, gröna ögon, svartfärgade hår och underbart söta popstil undrade om det verkligen inte var meningen att det skulle bli hon och jag.
När jag lyssnar på Vapen & Ammunition kommer jag obönhörligen i håg vintern 2002/03 och hur T och jag sakta men säkert klev in i varandras vardag och hur jag ifrågasatte om han verkligen var så farlig som han såg ut. Jag minns också hur L (precis som Kent) sopade banan, käftade ner de flesta inklusive mig själv och hur jag stod ute vid en brygga i skärgården och fotograferade L’s egen brygga. Det fotografiet har hängt med sedan dess. Precis som L och T har gjort. Vad jag inte visste då var att jag faktiskt kom att börja älska dem redan då...
När Du och Jag Döden rullar på iTunes spellista tycker jag mig minnas hur just den skivan kom i en tid då världen faktiskt hade rasat. Egentligen kom den i en dålig tid och som vanligt så tog herr Berg orden ur min mun och sa precis som det var.
Vad säger man?

Kent: tack för allt…


/Elfwingson

Helgens bästa timmar kändes som en vacker evighet

Det såg bra ut för en dag sedan. Då var det barmark och man trodde att vintern inte är så tokig ändå. Fel, fel och åter fel hade jag. I morse kom snön och jävlades återigen med alla studenter med sina vita mössor under jackan inklusive mig.
NEJ! Vintern är inte fin! Den är kall. Alldeles för kall. Jag kan i och för sig njuta av att titta på vintern, men så fort jag är tvungen att gå ut i den så kräks jag blod och galla.

Ve den som lovordar vintern och all jävla snö i min närvaro.

* * *
I lördags var det dags igen: L och T, mina soldater skulle komma till Norrköping. Från början var planen att jag skulle gå ut, supa skallen i tusen bitar, komma hem och vakna dagen därpå med mycket ont i huvudet.
Nu blev det inte så och det kanske var bäst så. Man vet aldrig vad jag kan få för mig när jag blir packad…

Jag lovade stortsint att jag minsann skulle bjuda på middag, vin och kaffe. Precis när jag lovat allt det där kom jag på att jag inte hade städat på nästan två veckor. ”Åh herregud! Kan man inte hämta en traktor och liksom forsla undan allting bara för några timmar och sedan forsla tillbaka alla grejer igen” tänkte jag medan golvet försvann under alla nummer av Metro. Efter några minuters överläggning med mig själv kom jag fram till att det lät lite komplicerat att ordna fram en traktor en lördagseftermiddag. Så det blev till att städa vare sig jag ville det eller inte.
Vad sa du? Onödigt att städa när det ”bara” är ens bästa vänner som kommer och käkar middag?
Fuck you, det SKA se bra ut och eftersom jag inte låter vem som helst komma hit så är det ju noga att det är städat när det väl kommer hit någon. Städat eller ostädat, i vilket fall som helst hade jag en enormt bra stund när de väl kom hit och jag stormtrivdes varenda minut. Dessutom var käket gott och jag hade till och med lagt fram en matta på golvet.

Vuxenpoäng…

* * *
Någon sa ”Ja men, du ser ju inte ut som en missförstådd poet?” till mig och log (troligtvis var det så att hon trodde att hon såg söt ut när hon log så där. Jag blev mest irriterad) ”Nä, det är väl också en jävla tur det” hade jag lust att säga men det sa jag aldrig (det är för övrigt mycket jag tänker men aldrig någonsin säger). Exempelvis: Den gängse uppfattningen (eller fördomen) om en poet/konstnär är denna/denne ska vara klädd i svart twenty-four seven, bara en röd (alt. färgglad halsduk), bära basker, röka Galoais’, dricka kopiösa mängder rödvin, sitta med pannan i djupa veck, prata om Döden (eller någonting annat upplyftande), se pjäser ingen ser, läsa böcker ingen annan läser och vara allmänt svår. Och framförallt ska man lyssna på ”svår” musik, typ frijazz och/eller depprock. Det är en underlig värld vi lever i när det finns ”missförstådda poeter” överallt som inte ens röker. Underligt eftersom de avviker från den gängse uppfattningen. Det är bra.

Det är bra både att världen är underlig och att det finns människor som avviker från alla fördomar.

* * *
”Jag ger dig två chanser, kompis. Spolar du dem så är du nog ganska så körd är jag rädd.”

I bland blir jag sur och ibland blir jag det inte. I dag blev jag sur. Två gånger dessutom. Det är segt när man inte hört av någon på typ hundra år och när man väl hörs av blir det kaos av allting. Samma sak när någon dyker upp i den minsta rutan i världen och berättar om någonting både länge och ingående. Och som den förstående människa jag är så lyssnar jag naturligtvis. Sedan frågar vederbörande hur det står till med mig, lyssnar i cirka tio sekunder och sedan ”måste dra”. Fuck that! Förstående? Ja, till en viss del men sedan blir jag bara asförbannad och vill spränga någonting.
Å ena sidan är nog ganska dömande tror jag, men å andra sidan försöker jag ge de flesta människor en andra chans. En andra chans är nog de flesta värda. Inte alla, men skapligt många. Det finns emellertid anledningar till att jag bara ger människor två chanser i hela världen. Den här killen kommer inte så många människor nära. Visst, jag kanske förlorar på det nu, men jag vinner på det i längden. Jag lovar: jag vinner på det i längden. Behandla mig respektlöst och jag unleashes hell upon you och jag lovar att du inte kommer att gå hel genom det. Barnsligt? Säkerligen. Töntigt? Absolut. Men jag tror också att det är jävligt mänskligt också.

Jag kan vara extremt cynisk, sarkastisk och taskig mot dem jag tycker förtjänar det. Alltså, inte cynisk och sarkastisk på det där sköna och roliga sättet utan bara på det sättet som kommer att få dig att må extremt dåligt, tvivla på din egen förmåga och inse att du har gjort bort dig för andra och sista gången.

Det var nog bara det…


/Elfwingson

Vad fan händer med veckorna?!

Det är i och för sig trevligt att dagarna flyter på så snabbt att man inte hinner uppfatta dem (jag lovar att det är en bra grej) men när två tisdagar i rad bara har försvunnit ut i tomma intet börjar man ju undra på allvar vad det är frågan om…

I morgon är det redan lördag och jag undrar vad i helvete som hände med veckan som gick. Vad jag minns så var det måndag morgon för två minuter sedan, jag låg i sängen och undrade huruvida jag skulle gå upp eller bara ligga kvar och lyssna på musik. Sedan blev allting svart… Hundra människor, SMS, telefonsamtal liksom rusar förbi och veckan är slut.

* * *
Jag undrar varför jag inte kan skriva en enda vettig bloggtext och kommer till en smått skrämmande insikt: det är bara när jag mår som sämst, är som mest under isen och när månen hänger för långt som jag får ur mig de där riktigt klockrena texterna och det är också det som är det mest skrämmande: jag måste alltså må skitkass för att skriva någonting bra.

Så kan vi ju inte ha det…

* * *
I säger att hon inte har lyssnat på ”Du och jag, Döden” ännu eftersom det hon inte befinner sig i ett ”Kent-humör”. Finns det ett sådant? Genast var jag tvungen att fråga tre personer som jag vet lyssnar på Kent om det verkligen finns ett ”Kent-humör” (vi kan kalla det en opinionsundersökning för eget själsligt bruk). Svaret blev det jag redan visste: ”Ja, det finns ett Kent-humör”. Någon sa att Kent låter bäst när man är olyckligt kär eller riktigt deprimerad. Det kanske stämmer. Men nu är det emellertid så att jag varken är deprimerad eller olyckligt kär. Får jag inte lyssna på Kent då? Eller Weeping Willows, Lars Winnerbäck eller Chris Isaak?
För närvarande rullar Kent mest på grund av att jag inte orkar byta spellista på iTunes, så i mitt fall är det bara lathet.

Det kanske är dags att bryta latheten och byta spellista nu…?

* * *
Kläder är intressant inte bara för att de är trevligt att inte behöva knalla runt på stan näck, utan också för att det ligger ganska mycket statement bakom ens klädval.
Häromdagen kände jag mig extremt odefinierbar: ett par ganska så loose Lee-jeans, ett par svarta sneakers, en grön luvtröja, palestinasjal och slutligen en svart rock ovanpå hela kreationen. Vad ska man kalla det? Post-skate/street/missförstådd poet/somethin’?
Jag brukar vara ganska så omständig när det gäller kläder. Jag är skapligt mån om vad jag klär på mig och att exempelvis mina skor ska synka bra ihop med tröjan. Kläder är med andra ord både trevligt och viktigt. I alla fall om du frågar mig…

Det är också intressant att just ens kläder snabbt dömer en tämligen snabbt. Ser jag ett par Converse (eller Clarks)-skor och ett par Cheap Monday-byxor tänker jag automatiskt: ”Jaha, en popkille/tjej. Han/hon har säkert alla Blur-plattorna, minst ett Kent-album och kanske två-tre Charlatans-skivor. Sedan hänger det säkert ett par Velvet Underground-affischer på väggen och ett stort gäng konsertposters runt om i lägenheten.” Om jag däremot ser en no name-jacka, ett par ”vanliga” jeans tänker jag Svensson-tillvaro med pulvermos, en tavla med ett gråtande barn, ekfanér, heltäckningsmattor i ”dova” färger (det vill säga mörkgrönt och brunsvart), bruna 70-tals möbler med gula tvärränder och framförallt tänker jag: gillestuga. Gillestuga är sjuttiotal om något! Aldrig förr har det placerats så många bordtennisbord i så många gillestugor som just under 70-talet. Jag tror att det resonerades på det här sättet när gillestugan lanserades: ”Nej men, titta älskling: ett helt rum bara för att umgås i. Helt underbart!”

Oj då… Nu svävade jag visst ut här märker jag. Det gör i och för sig absolut ingenting men det är bra om man håller sig till ämnet.

Det skulle ju handla om hur kläder sätter en stämpel vare sig man vill det eller inte. Men jag tror också att det är just stämpel många människor vill åt: man klär sig i vissa kläder för att känna någon form av tillhörighet. Man vill känna ”Ja men titta, där går en annan person i Clarks-skor och då kan jag interagera med den personen och känna att vi har någonting gemensamt.”

Det är intressant hur mycket man kan tänka över medan man står i hissen på väg nerför i tornet en alldeles vanlig onsdag.


/Elfwingson

”För helvete, you’re a very busy man…” - L

När L ringde en gång i våras hade hon försökt att få tag på mig hela dagen och åtminstone halva kvällen. Det första hon sa var: ”För helvete, you’re very busy man” och undrade vad jag egentligen sysslade med eftersom jag inte svarade i telefonen. Just den gången var jag på dejt med J. Just den gången var jag upptagen, stängde av mobilen, drack kaffe, mumsade i mig en kanelbulle mot min vilja sa "umhum" och "jaså jaha?" och undrade om det var där och då Livet skulle börja igen. Just den gången var det inte så många som visste var jag egentligen höll hus...

Jo förresten, L och T visste det.

* * *
Nu för tiden när jag reflekterar över om jag är så speciellt upptagen med projekt hela tiden måste nog svaret bli ”ja”. Jag är skapligt upptagen och undrar om det verkligen finns tid för så mycket annat förutom just vännerna. Projekt som ska produceras, places to go, people to meet... Ja, ja, ja du vet hur det är.
Jag tycker om att ha mycket saker att göra, jag blir taggad av det. Fast mest beror det nog på att jag måste ha saker att sysselsätta mig med hela tiden, annars så sätter jag mig ner, slappnar av och börja tänka och det vet vi redan hur det kan gå.
För närvarande tycker jag faktiskt om att ha mycket projekt på gång och i rörelse, men just kanske därför känner jag att egentligen inte har tid att träffa någon just nu. Nu ska man i och för sig aldrig säga ”aldrig” och jag kan säkert trilla dit jag också, men jag menar det att vore skönt att bara chilla runt och bli kvar i mitt helt sjukt sköna läge. Det var ett tag sedan jag faktiskt mådde bra. På riktigt. Därför skulle det vara kul att befinna sig här ett slag till, om du ursäktar.

Som sagt var: jag mår bra. På riktigt. Jag ler och menar det. Jag skrattar och menar det. Jag underhåller (?) min omvärld med små anekdoter och dåliga skämt. En stor del av den "gamle" Elfwingson är på väg att suddas ut och du skulle bara veta hur jävla, underbart och vackert det känns.

Jag mår bra och menar det.

* * *
Både T och L har redan frågat om jag träffar någon och vi har redan gått igenom det där. Men när jag pratade med L i går kväll öppnade det upp en massa nya dörrar i huvudet på mig. Inte på grund av att hon körde sina små mindgames med mig, utan andra saker...

Vet du, när jag för fem minuter sedan stod i fönstret och rökte funderade jag om det verkligen är värt allting att träffa någon. Visst, det innebär en massa bra grejer men det innebär också att vissa kommer att få ta ett steg tillbaka och få en lägre prioriteringsnivå. Kanske kommer inte musiken att bli prio ett längre, kanske kommer inte studierna att bli någonting som jag kommer att ta på för stort allvar. Det kanske kommer att bli så att alla andra projekt inte kommer att betyda lika mycket längre och att jag kommer att lägga pengar på allt annat än mat och cigaretter.
Är det verkligen värt det…?


/Elfwingson