”[…] från vitt till grått till svart. Detta år var svart ” – kent

Är det någonting jag minns så är det att Kent gick på repeat nästan hela året

TRION
Fan, vad jag stolt jag är över att jag har just dem till mina bästa vänner

Jag har varit den jag kanske alltid har varit: Lyssnaren, Mästaren, Beskyddaren, Musikern, Professorn och Vännen. Jag ljuger för mig själv om ju säger annat. Jag har i år genomgått ett utav Livets stora eldprov och dessutom gått hel genom det. Heder åt mig. Men jag är också extremt medveten om att jag inte hade lyckats utan dem. Jag hade inte klarat mig om inte T och L hade burit mig genom det mest nattsvarta av helveten och jag hade inte klarat mig om de inte burit mig genom den ljusaste himlen.
Och trots att T i bland menar att ”vi ska alla en gång dö” och emellanåt höra hur L väser fram ett ”nothing lasts forever” så kommer den här mannen aldrig att lämna er.
Bara så att ni vet…

* * *
Jag har inte lärt mig ett dugg, tror jag. Jo, förresten, en sak har jag lärt mig: det är inte lätt det där med Kärleken. Som om jag inte visste det förut…

Jag har nog aldrig gråtit så mycket under ett och samma år.
Jag har nog aldrig varit så förvirrad under ett och samma år.
Jag har nog aldrig pratat så mycket under ett och samma år.
Jag har nog aldrig lyssnat så mycket under ett och samma år.
Jag har nog aldrig varit så många saker under ett och samma år.

Att början på året inte var den bästa det har jag redan slagit fast för länge sedan. Och när världen med takbjälkar och murbruk föll ihop över mitt huvud sa T: ”Kan det ta slut mellan er, kan det ta slut mellan vem som helst”. Jag kunde inte tro honom. Jag ville helt enkelt inte tro honom. Nu kan jag tro honom. När L i våras undrade hur man fixade det, svarade jag att ”Det gör man inte” och när T sa i somras ”Jag fattar inte hur du fixade det. Jag fattar det inte” svarade jag att ”Det gjorde jag inte”. Det är så mycket man inte fixar när det blir allvar. Man handlar inte rationellt, man minns inte sin egen röst när man skrek och man minns inte vad man sa när allting svartnade i panik.

* * *
Snart tar 2005 slut och jag kommer aldrig att glömma bort årets alla välgärningar och illdåd. 2006 kommer säkerligen att innebära en massa bra och dåliga saker men en sak är säker: jag tänker hålla hårt i den här, snart tjugosjuårige killen och aldrig låta honom trilla över kanten igen.

2005, försvinn och kom aldrig mer igen.
2005, jag kommer inte att minnas dig med glädje.
Jag vill glömma bort dig och låtsas som om du aldrig existerat. Tyvärr är det väl så att du för alltid kommer att gnaga lite och det kommer att vara lite isande och lite obehagligt. Men jag tror också att jag överlevde även 2005 – det värsta året hittills, fastän jag tappade mig helt och hållet alldeles för många gånger.
Jag glömmer dig inte 2005, hör du det?

”Det har varit ett ensamt år” – kent

/Elfwingson
Foto: Linda

Jag vill bara sova, men inte ens det klarar jag av

De vackra och balla tar nu varandra.
Upptagen är alla och kvar står vi andra
Det har aldrig varit kul att vara singel och ful
Nu fördubblas komplexen
En riktigt God Jul!


/Elfwingson

"Blue Hotel, life don't work out my way" - Chris Isaak

Jag köpte mig lycka i dag igen: jag slog lös på fattigdomen och köpte en jättelik latte samt en (inte lika jättelik, men dock god) lussebulle. Tanken var att jag skulle avnjuta dessa två lyckoting i avskild och ostörd ro. För detta sagolika nöje skulle bli hundra procent nöjsamt hade jag ett även exemplar av Metro och en bok till hands. ”Nu jävlar ska här fikas, läsas bok och nu ser jag upptagen, intellektuell och mycket viktigt ut. Norrköpings egen V. I. P-are. Fuck you!”
Det är intressant att sitta och fika själv. Folk glor på en och undrar säkert både det ena och det andra. Flera gånger under min fikasession hade jag god lust att ta fram ett block och texta med stora, tydliga bokstäver: ”JAG HAR VÄNNER. DE ÄR BARA INTE HÄR JUST NU!”
Det skulle nog ha fått folket runt omkring att lugna ner sig en smula…

Till slut går jag hem till mitt torn och undrar om vintern aldrig ska ta slut.

* * *
Jag hade faktiskt en tanke om att gå och lägga mig tidigt just i kväll. Men i stället upptar E min kväll/natt med ett samtal som inleds med ”VA?! Går du och fikar själv?!?”
”Ja… Vad ska jag göra då? Ha låtsasvännerna med mig och föra högröstade samtal med dem?”
Det fnissas på andra sidan luren och hon frågar: ”Men varför gick du och fikade själv?”
”För att alla människor och hela stan, förutom det där lilla gemytliga fiket, utplånades i ett lokalt kärnvapenkrig” svarar jag och försökte att få det att låta som om hon verkligen inte borde lägga sig i mina angelägenheter.
Hon fortsätter att tala och det blir allvar av allting. Det var skönt. Jag orkar inte med för många skämt på en gång.

* * *
Kent, Chris Isaak, Lars Winnerbäck, Anna Ternheim, Weeping Willows har rullat kväll och lär fortsätta rulla under natten. Tja, du hör ju själv… Jag har ingen musik som tar upp mig till högre höjder och medan Anna Ternheim avslöjar att hon har gett allt för Kärleken, röker jag nattens trettonde cigarett och sitter i fönstret.

Det är molnigt och det enda som är bra med att det är molnigt, är att man inte ser hur lågt månen hänger.


/Elfwingson

Mina försök att somna gick åt helvete för flera månader sedan

Jag fyller dagen och natten med jobb och det är mitt sätt att rymma bort ifrån verkligheten. Ett sätt som fungerar bra. Men jag har egentligen ingen lust att jobba. Jag vill bara sova. Sova, sova, sova… Jag vill sova men kan inte.
Snart är det juluppehåll och då ska jag sova hur mycket som helst.
Jag vill bara sova. Jag vill i och för sig ganska mycket, men det går bara åt helvete allting.
Precis som med sömnen.

* * *
E går online och jag undrar vad som hände med festen hon skulle gå på och som hon har pratat om i hundra år. ”Alltså… Jag ville inte gå dit. Jag ville hellre vara ensam i kväll för att jag känner att jag behöver vara det” svarar hon. Tja, vem behöver inte vara ensam, E?
Jag är hellre ensam nu än om tjugo år.
”Jag tror att jag skulle kunna trivas i ditt sällskap” säger hon plötsligt och man nästan hör hur trafiken brusar utanför hennes fönster. ”Ja, i två månader. Sedan skulle du för alltid ångra att överhuvudtaget tänkte tanken” tänker jag tystare än bomull.
”Hm, du kanske missade en helvetes bra fest där, kompis. Vem vet, du kanske missade din blivande man bara för att du inte gick på den där festen” svarar jag och försöker avleda samtalet till någonting helt annat.
”Nää, det tror jag inte” säger hon och skrattar. ”Dessutom är det roligare att prata med dig. Kan jag inte ta och ringa i stället?” frågar hon.
Och kvällen bara fortsatte…

* * *
Medan jag sitter i mitt älskade fönster och röker nattens fjortonde cigarett tänker jag på en sak T sa i somras: ”Fan, kan vi inte ha kul tillsammans också? Jag menar, så att det inte bara blir så här deppigt och ’vi ska alla en gång dö’ liksom. Kan vi inte skratta ihop och ha kul ihop också?”
Det kan vi säkert. T. Det är sådant man upptäcker med tiden.
I bland kommer jag på mig själv att fundera på hur det vore om han, L och jag bodde i samma stad. Då skulle vi nog springa in i varandras kök en gång i timmen, göra en Kramer (från Seinfeldt du vet) och bara rusa in och typ… Ta en glass eller någonting i den stilen.
Själv vet jag om att jag vilken dag som helst i veckan skulle kunna sparka in L’s ytterdörr och bryskt be om en kopp kaffe. Och tänk, jag skulle inte bara få en kopp kaffe utan jag skulle även få sällskap för några få timmar också.

Som sagt: det är nog drömmarna som skiljer oss från djuren. Och jag är världsbäst på att drömma om den finaste illusionen.

* * *
Jag har städat i dag. Mest eftersom jag behövde fylla dagen med någonting annat än jobb. Men nu kan det inte bli mer städat. Det kanske är bäst att stöka ner igen så att man får en anledning till att städa.
Men i bland tror jag att det är någon som kommer hit medan jag är borta och stökar till. Stökar till på ren jävlighet liksom.

Helt plötsligt var inte natten så mörk längre. Det började i stället snöa och blev mycket, mycket kallare. Fy fan, jag tror att jag drabbas av hypotermi snart.


/Elfwingson

Nu är jag faktiskt ganska så säker på att hela stan är död…

Nej, nu gjorde jag en T och överdrev allting löjligt mycket, men faktum kvarstår: det ligger en kall och död känsla av krypande frånvaro över stan i kväll. Som vanligt står jag och undrar var i helvete alla tog vägen. Merparten av studenterna har åkt hem, K-huset är tömt, gatorna ligger tomma och affären har stängt. Natten lägrar sig över Tornet och jag med den, så jag gör det enda rätta: går upp på taket och röker nattens miljonte cigarett. Det är kallt, men konstigt nog fryser jag nästan inte alls...
Det beror nog mest på vinet.

Ett par blåljus jagar genom natten och sirenens skrik dör slutligen bort. En bil hostar sig fram genom natten och försvinner via den långa allén. Alla träd är svagt upplysta, gatorna och husen också. Allting badar i det bleka månljuset och världen förvandlas till en ond plats. Varför den inte blir god förstår jag verkligen inte.

Jag undrar om någon frös ihjäl i natt…

* * *
E gör mig sällskap och undrar en massa saker. Hon är ute på farligt djupt vatten och det vet hon om (men på något jävla vis har hon än så länge inte trampat fel, men vänta bara). Hon frågar och skrattar ibland till och frågar lite till. Hon kunde lika gärna ha gått rakt in i ett minfält med ögonbindel.
Mitt minfält.

* * *
På stereon sjunger herr Berg att ”det finns små sätt som får folk att vilja väl” och att ”det finns små trick som får folk att ge dig mer än du är värd”. Jag har kanske hittat dessa sätt och trick eller så har jag det inte. Jag vet inte…
Ibland fångar mig människor i dåliga ögonblick men det händer nästan aldrig att jag säger det till dem. Det räcker med att jag vet om att det är ett dåligt ögonblick. Så länge jag inte lurar mig själv så är jag nöjd.
Men tänk om det kanske är just det som jag världsbäst på: att lura mig själv?
I så fall borde jag få en bragdmedalj för ”lång och trogen tjänst”.

Du behöver inte säga det eftersom T redan har sagt det:
"Du tänker för mycket".

* * *
I bland ringer T och frågar hur läget är och i bland frågar han det inte alls. Då pratar han däremot om datorer, sitt jobb, Göteborgs kvävande andedräkt och i bland pratar han om någonting helt annat.
I bland är det bra och vissa gånger är det inte alls bra.
Det gör ingenting.
Jag älskar honom ändå.

Du kanske har fattat att jag inte kunde sova i natt heller…


/Elfwingson

Fullmåne, klara stjärnor och en bitande vind

”Var håller Mr. Right hus egentligen? Var finns mannen med stort M?” frågar E.
”Kompis, han existerar bara i sinnevärlden” tänker jag.
Några minuter senare talar hon om städning. Jag avslöjar att jag precis har städat min lägenhet och att den är renare än renast. Dessutom står alla böckerna på plats i bokhyllan.
”Jaså, kommer det kvinnobesök? Frågar hon och skrattar.
”Eh… nej… Men det kan väl vara trevligt att ha lite städat omkring sig för en gångs skull” svarar jag.
Tyst tänker jag: ”Hit in kommer ingen som inte gjort sig förtjänt av det…” Med andra ord: inte speciellt många.
E berättar glatt att hon har följt mitt exempel och har därför bakat scones i kväll. Så medan vi pratade mumsade hon glatt i sig scones med marmelad. Dessutom hade hon skapat supermysig stämning genom att tända ungefär sjuhundra små värmeljus, även det efter mitt exempel. Skillnaden ligger i att hon inte hade samma anledning som jag.
”Aha, så det kommer manligt besök i kväll?” frågar jag och försöker låta nyfiken. Att jag frågade så beror mest på E’s fråga tidigare (hon får helt enkelt skylla sig själv).
Hon frågar vad jag önskar mig i julklapp och tar genast upp vad hon har önskat sig av familj och vänner. ”Om jag får en bok och en kopp kaffe så är jag nöjd” svarar jag sanningsenligt. Jag är nog ganska anspråkslöst skön på det sättet: jag nöjer mig med ganska lite just nu.

Alltså: en kopp kaffe kan göra min värld till ett paradis för ett par minuter…
Åh herregud, jag tror att jag fryser ihjäl.

* * *
En skrämmande insikt kommer och hälsar på och jag vill bara slänga ut insikten genom fönstret. Förbannade insikt, varför ska du komma nu och förstöra min natt?
Kan du för en gång skull inte ta och hälsa på någon annan i stället för att göra just MIN natt till ännu ett sömnlöst helvete…
Men insikten biter sig fast och vill aldrig ge sig av. Insikten och sanningen gnager hål på mig och det är faktiskt inget vidare. Inte i kväll. Inte i natt. Aldrig någonsin.
”Du borde släppa det där nu och gå vidare” säger T och han har rätt. ”Easy to say, harder to do” säger jag och även jag har också rätt. Det vet han om.
Det vet alla…

Vad insikten och sanningen är?
Det är när dagarna och nätterna blir mörkare än mörkast som jag kommer med de bästa råden, de finaste pep-talken och de mest sanna sanningarna. Det är kanske låter hemskare än vad det faktiskt är men jag vet också om att det alltid kommer att vara så. Den egenskapen kommer nog aldrig att försvinna, mest tack vare att jag inte tänker låta just den försvinna.

Ingen är perfekt men om man verkligen, verkligen tycker om någon på riktigt, så blir det perfekt.

Lär dig att leva med det, kompis.


/Elfwingson

”Får jag gratulera, du är livrädd med stil” - kent

J och jag har känt varandra i snart nio år nu. Det är ju faktiskt helt galet länge när man tänker på det. Det började som ett mail som egentligen bara var ett misstag och på den vägen är det. Och jag är stolt över att ha henne som vän. Innan L och T stormade in i mitt liv var det hon som fick lyssna på hela skiten. Det var hon som bar mig genom det mörkaste av helveten när S slutade att existera. Hon får fortfarande bära mig ibland, även om jag inte spyr lika mycket längre. När världen föll ihop för snart ett år sedan sa även hon ”det trodde jag aldrig” och ”du är fin och är värd någon mycket bättre”. Och hon blev insyltad men brydde sig inte om det. Insyltad blev hon, men tog även det utan att säga högt att hon ibland tröttnar på mitt gnäll.

Nio år… Jag vet inte hur många pojk- och flickvänner som har passerat, men många är det. Vi har traskat igenom en massa mörka vinternätter och ljusa vårdagar. Hon har varit borta på andra sidan jorden och ändå skickat sina brev och vykort.
Hon har någonting positivt hos sig som faktiskt gör att hon sticker ut i från den stora mängden. Inte det där überkäcka (som bara blir jobbigt) utan mer ett stilla, lugnt och säkert intryck. Hon är den som förr i världen (och även på senare år) viskat hemligheter i mitt öra och berättat sådant som aldrig kommer fram. Det är sådant vår vänskap bygger på tror jag: förtroende och tillit… Och att hon vågar slå mig på käften när jag går för långt.

* * *
I ett obevakat ögonblick piper mobilen och det är H som ursäktar sig och lovar att hon ska höra av sig när det finns tid. Visst… Fine… Whatever… Hon är ju kär för helvete! Hon är kär, hon och hennes prins har precis köpt en 42” HDTV och då glömmer man ju naturligtvis bort allt och alla. Tyst sväljer jag den mest bittra kommentaren och säger ”Du, det är lugnt”.
Jag ljög.

* * *
”Hur gick det? Hur gick det? Hur gick det?” frågar E och syftar på vårt gig. Först undrar jag tyst för mig själv vad fan hon menar, men blir sedan nästan glad över att hon kom ihåg någonting överhuvudtaget. Jag hänger av mig jackan och ställer gitarren i hörnet. Alla fönster blinkar och alla vill mig någonting. Utan minsta samvetskval stänger jag ner dem ett efter ett.
Det känns bra.

E fortsätter att prata om saker som gör henne inspirerad och om att hon vill hitta någonting som sätter i gång hennes kreativa sida. Eftersom jag bara har ett intresse: musik, säger jag givetvis att hon borde lära sig att spela ett instrument. ”Nää, jag är inte musikalisk” svarar hon. Det är inte sant. Alla är musikaliska. Det tar bara lite olika tid för var och en att lära sig.
”Men du spelar ju gitarr! Då kunde ju kanske du lära mig det?” säger hon, lyser upp och dricker sin upp sin latte. Åh herregud… Jag är ingen pedagog! Jag är värdelös på att lära ut saker eftersom jag har för dåligt tålamod. Högt sa jag: ”Nåväl, det är ju bra om man kommer i gång lite själv först…”
Som sagt: jag gräver ner mig i min skyttegrav när jag vädrar blod.

Jag är livrädd men jag är fan i mig livrädd med stil.
Tror jag...

* * *
Det bästa som hände i dag var inte att jag vaknade i tid till morgonmötet. Det var inte att jag faktiskt hade tillräckligt mycket pengar att köpa ett paket cigaretter och det var inte vårt gig på kvällen… Det bästa som hände i dag var att L ringde och höll mig sällskap några timmar under dagen trots min sviktande balans och att världen gjorde ont.


/Elfwingson

Världen rasade lite i går och lite i kväll. Så länge den inte brakar ihop vid ett och samma tillfälle är jag lugn

Jag går motvilligt in på Domino och det första som möter mina blodsprängda ögon är… Barnfamiljer! Skrikande, snoriga barn som bara vill ha mer, mer, mer. Fler julklappar, mer kärlek och uppmärksamhet och mer ännu fler julklappar. Och alla trötta föräldrar går med på det, för inte ska väl deras barn stå på skolgården eller på sitt dagis i januari och behöva säga att de faktiskt inte fick någonting i julklapp.

Efter denna tumultartade inledning vandrar jag vidare bland snäsiga expediter, parfymdoft som nästan kväver mig och en panikartad konsumering.
En folkhop, till större delen bestående av gamla människor samt ovan nämnda barnfamiljer, står och väntar på någonting. Nyfikenheten tar till slut överhand och jag frågar en beskäftig Securitasvakt vad det är som är på gång. ”Luciatåg” väser han tystare än tystast, försöker se viktigt och myndig ut.
”Åh herregud! Nu har jag hamnat fel så in i helvete” tänker jag medan jag desperat försöker hitta ut ur labyrinten. Men det är naturligtvis för sent. Det vitklädda luciatåget skrider värdigt fram och tar sin uppgift på största allvar. Medan alla runt mig suckar av välbehag och medan det viskas ”Guuuud så fina de är” är det första som slår mig att av alla tio brudar i luciatåget är bara en utav dem brunett. Resten är blonda. Hur fan kommer det sig?

Brunetten är givetvis inkvoterad.
Jag har nämligen hört att det ska ligga helt i tiden.

* * *
Jag är inte speciellt trött och har ingen större lust att sova.
T undrar om allting är precis som vanligt (vilket det olyckligtvis är) eller om det är någon förändring. Vad fan säger man? Allt är som vanligt.
Jag blev tjutig i kväll. Det är inget vidare när man inte har en jävla aning om vad det är som är så förbannat fel. På något sätt så är det väl så att man helt enkelt inte bör veta det för sitt eget bästa. Världen kanske bli bättre om man inte förstår allting…?

Jag saknar jämt och ständigt.
Det är nog min grej: att sakna en massa saker och företeelser som aldrig kommer igen, men mest av allt saknar jag mig själv. Jag saknar den sköna och farligt självsäkra personen som visste mycket och förstod allt. Jag ibland undrar vart han egentligen tog vägen. Gick han vilse på vägen, sprang han och gömde sig eller sitter han någonstans och gråter som det barn han är? Tänk om jag tappat honom för alltid?! Vad händer då? Honom kan jag inte vara utan, då blir det jobbigt.
Fan, vad jag saknar mig själv i bland.
Ska det verkligen var så här? Ska varenda natt vara så förbannat mörk?
Jag vet inte.

Jag ser inte skillnad på nätterna längre.


/Elfwingson

L och T gick online och gjorde natten mindre mörk

”Jag har en obäddad säng, en meter disk och dammråttor överallt. Man skulle behöva en man i huset” säger E och vet inte riktigt vart hon ska börja med att ta itu med först. ”Ja, kanske en man vore på sin plats… Eller hemtjänsten” svarar jag. E skrattar och menar att hon nog väljer en man framför hemtjänsten.
Jag har minst lika mycket disk, en säng som jag inte vill sova i och dammråttor stora som bussar. Men jag skiter i alltihopa och pratar med mina soldater T och L via fiberoptik och på telefon.
Det hjälper.
Jag lovar.

Förutom T och L blev taket min räddning, som så många gånger förut. Man får perspektiv på saker och ting däruppe vare sig man vill det eller inte. Nattens tjugofemte cigarett gör att det svider i halsen och får mig att hosta upp lungorna. Det gör ingenting.
Med T och L’s ord ringande i öronen är och förblir jag lugn.


/Elfwingson

När ska jag lura mig själv tillräckligt mycket för att tro att kylan sitter utanpå?

Jag stänger alla dörrar som finns, rullar ut taggtråd och placerar ut landminor för allt och alla som ens vågar tänka tanken på att komma mig nära. Här i skyttegraven, bland patronhylsor och gasmasker ligger jag säkert och jag är alltid lika mån om att inte göra om samma misstag igen.
Ett äckligt gult ljus sipprar ut genom dörrspringorna och många tror att det är så jävla fint, ljust och en massa blommor överallt på andra sidan. Fuck that, jag har varit där och insett att så verkligen inte är fallet. Jag törs inte se framtiden bakom alla dörrar jag stänger.
Jag är för feg.
Tänk om jag aldrig blir modig igen?
Vad kommer att hända då?!

Vad fan händer då?

* * *
Jag får för mig att jag ska lyssna på ett band jag inte hört på mycket länge, Broder Daniel. ”I’ll Be Gone” rullar igång och… Åh herregud vad länge sedan!
Tänk vad musiken och paniken kunde göra med en artonåring som inte visste speciellt mycket om livet ens då.

* * *
E marscherar in och undrar varför det ska vara så förbannat kallt i just hennes lägenhet och undrar i samma andetag om det är lika kallt hos mig. ”Här är det alltid istid” tänker jag och undrar om det inte är dags att bli vår snart. Högt säger jag: ”Ja visst, här är det varmt som fan!”
”Vad bra, då kanske man kan få hälsa på och passa på att ta med sig lite värme” svarar hon och skrattar så att hon nästan trillar omkull. Så någonstans i hennes värld var det säkert asroligt. Jag förstod det aldrig helt och hållet.
Den lilla värme som alstras här uppkommer när jag pratar med L eller T över telefon och den värmen är jag fan i mig mån om att behålla och hålla vid liv. Den värmen kan man ju inte hålla på att ge bort bara så där.

Då skulle jag ju frysa ihjäl.


/Elfwingson

"I did my best, it wasn't much" - Leonard Cohen

För många nätter sedan sa jag till L via fiberoptiken att jag inte är bra på någonting, men att jag verkligen fösöker att hitta rätt igen. Men inte ens det lyckas jag med. Jag försöker bringa ordning i kaoset och ”get my shit together” och hon svarade att det är bra att jag tänker på mig själv just nu. Men det är när jag tänker på mig själv som det blir jävligt. På riktigt.
Det är när skuggorna lägrar sig över nätter som denna som det blir jävligt. Jag tänker på mig själv och blir bara förbannad. Jag blir förbannad för att jag aldrig lyckas att åstadkomma någonting. Jag är och förblir det stora misslyckandet. Misslyckandet personifierat, typ.
"Tänk om jag aldrig blir hel igen?"
Och det är när jag tänker så som jag faktisk blir rädd.
På riktigt.

H säger under ett snabbt ögonblick att ”du måste ta hand om dig själv också och inte bara tänka på andra hela tiden” och det är därför som jag blir ”farsan”, ”morsan” och ”brorsan” till L och T. Jag blir den mest överbeskyddande personen i världen som alltid oroar sig (säkerligen ofta helt i onödan). Sanningen är den att jag inte har så många andra att bry mig om när allt kommer omkring och det är då både T och L får stora skopor med stränga tillsägelser och husmoderliga små råd om hur man till exempel botar en förkylning. Jag kväver dem båda i uppmuntrande ord, fåniga vykort, bekräftelse och gamla ord i ny förpackning. Löjligt egentligen, men vad fan ska jag göra?
Hjälpa mig själv?
Fuck that, det har jag försökt med i snart ett år och ingenting har ju inte blivit så värst mycket bättre av det. Men jag har ju försökt. Jag har verkligen, verkligen försökt. Jag har försökt med att vända mina egna ord mot mig själv men helt utan framgång. Jag ville stå på egna ben, men de gick av när jag provade.

Fy fan…
Vad gör man?
Dricker vin och gömmer sig under täcket vettskrämd inför världen utanför.
Fy fan vad ensam jag känner mig…

* * *
Jag stirrar ner i en gammal dagboksanteckning skriven för några månader sedan: ”Är du verkligen säker på att det inte är straffbart att var så här glad? När ska någon sparka in dörren, ta dig i kragen och försäkra att allting bara var en bluff?”
Hur många nätter har jag inte suttit på sängkanten och undrat varför i helvete man aldrig får som man vill. Och hur många nätter har jag inte varit lika hopplöst uppgiven och undrat när allting ska bli som i en amerikansk feelgood-film.

* * *
Du vet, L när man inte skrattat och menat det på fyra dagar så är det faktiskt jävligt skönt att höra hur du, helt oväntat, pratar med en annan röst. Du lyste upp min dag med ungefär en miljon watt och det ska du ha lika många ”tack” för.

L fortsätter att prata (dock med sin vanliga röst den här gången) om pepparkaksdeg och jag minns vagt soliga vintersöndagar i mina föräldrars kök. Allting badade i skönt ljus och allting doftade nybakat. Samtidigt ställde sig en liten svarthårig pojke på tå så att nästippen precis nådde upp till bordskanten och nallade pepparkaksdeg medan han trodde att mamman inte såg.
Sedan kom tonåren: fullständigt livsfarliga och fyllda av dödligt allvar.

Åh herregud vad jag saknar mina barndomsår…


/Elfwingson

”[…] och då kommer känslan, den smygande känslan. Den enda jag inte rår på” - kent

…och sedan kom natten.
Ja, det kunde ju inte vara mer tydligt! Natten kom och tragiken med den. Eller ”tragik” är väl att ta i, men det blev i alla fall bra mycket mörkare. Men det blev inte mörkare än att jag kunde se världen med klara ögon. Men visst, jag kände mig mer än ensam än jag brukar göra och rymde därför till K-huset där lyckligtvis vinet redan stod framme. Så för några timmar fick jag gott vin och sällskap, men till slut blev jag tvungen att gå därifrån. Det gjorde ingenting eftersom jag blir lite piggare och bättre till mods efter de få timmarna i sällskap med andra människor.

När jag kommer ut på gatan är det varmt, nästan kvavt. Så jag beslutar mig att ta en rejäl promenad. Det duggar lite men det gör ingenting eftersom utomhus under gatlyktorna känner jag mig någorlunda lugn. Jag lovar mig själv att gå en lång promenad, fast besluten om att inte gå hem förrän jag känner mig helt lugn. ”Skit samma om jag inte kan sova i natt, jag är hellre nöjd nu än om fyra timmar” tänker jag medan jag går förbi alla de krogar och pubar där många andra sitter och dricker sig till lycka. Jag skulle kunna supa ner mig och vara helt lycklig, men det gör jag inte eftersom att jag har viljestyrkan och förmågan att kunna välja bort den metoden vilket jag bara är förbannat glad över.

* * *
Det är precis sådana här nätter jag verkligen inte tycker om. Nätter fyllda med… Ingenting. Tristessen blir nästan för mycket ibland. Sakta men säkert kommer den smygande känslan av total ensamhet alldeles för nära och känslan är klibbig, ondskefull och förvirrad.

Jag vet inte vad som är mest sjukt: att jag inte kan sova eller att jag numera har vant mig vid det.


/Elfwingson

”Kylan blev min vän. Min ursäkt för att gömma mig igen” – kent

Det är dagar som denna som man helst bara vill ligga kvar i sängen, dra täcket över sig och inte bry sig om alla ”måste” och ”borde”. Jag vill inte ens gå upp ur sängen, mest för att jag är tvungen till det.
Till slut går jag, mot alla odds, upp och funderar på hur man kan få dagen att bli bättre. Så jag börjar fylla dagen med arbete, någonting som fungerar mycket bra. Alla papper, anteckningar och dokument fyller hela lägenheten precis som ljuset och cigarettröken. Nu blev inte dagen mycket bättre för det, men jag fick i alla fall någonting annat att tänka på för några timmar och det var det värt.
Sedan gick solen ned och det blir mörkare än mörkast.
Frågan är om jag någonsin såg solen i dag?

Senare på kvällen springer hela jävla världen i väg och gömmer sig medan jag undrar vart alla tog vägen. Och medan jag fortsätter att undra över detta märkliga faktum zappar jag helt utsiktslöst mellan alla kanalerna, röker alldeles för mycket och dricker vin.
”Jaha, vart i helvete tog alla egentligen vägen?” Alla utom jag har säkert ett svar på just den frågan. Alla vet bättre än mig men säger ingenting. Till sist rymmer även jag och jag rymmer upp på taket.
Det var kallt där uppe men fan så rogivande och jag tror att kylan faktiskt blev min bäste vän i kväll.

* * *
Det är dagar som denna då jag är värdelös på allt i från att laga god mat till att komma med uppmuntrande ord till mig själv. I dag var det en ”sådan där” dag… En dag som jag inte ens kunde se mig själv i spegeln och uppskatta det ni andra säger är ”bra” med mig.

Det var ingen bra dag.
Jag tror att du har fattat det nu…


/Elfwingson

Ungefär en miljon SMS och hundra timmar senare sitter jag i Tornet igen

Tänk vad ett ”God morgon! Jag hoppas att du kom upp i tid” kan göra. Det gör ganska mycket i min verklighet i alla fall, OK! Ett sådant SMS kan få den mest stelfrusna tjugosexåring att tina upp.
Samtidigt är ett ”God morgon! Jag hoppas att du kom upp i tid” nog mer än vad man skulle ha fått ur någon annan klockan sju en mycket grå, trist och kall torsdagsmorgon.

”Här sitter jag, har ätit en halv fralla och känner mig redan spyfärdig. Och klockan är bara kvart i åtta!
Det här kan ju sluta hur fan som helst…”

Egentligen började dagen redan vid klockan fem i morse då jag steg upp och tänkte att hela världen var blåsvart och aldrig ville ljusna. Men jag steg in i duschen, lutade mig mot den kaklade väggen och sakta men säkert vaknade.

* * *
Intervjuer, fullspäckade scheman, lunch i en lokal med nedtonad belysning, en rundvandring som får mig att tänka tillbaka på dimmiga dagar och nätter i replokalen, fler intervjuer och bla bla bla…

* * *
”Åh herregud vilken jävla dag! Jag är tröttare än tröttast. Jag vill bara hem nu. Jag vill bara vara hemma nu och sjunka ned under täcket och sova tills det blir vår igen. Den här förbannade vintern tar nästan död på mig. Fy fan, vad kallt det är! Kylan biter inte. Den biter inte. Kylan sitter utanpå. Hjälp…”

Medan jag satt där på tåget och undrade om jag någonsin skulle komma fram till slutdestinationen
höll E mig sällskap igen, precis som hon hade gjort hela morgonen. Det var oerhört trevligt eftersom jag var, utan att överdriva det minsta, fullkomligt uttråkad. Då är det trevligt att ha någon som berättar om dagens alla onödiga detaljer på ett skojfriskt sätt. E har den förmågan och det är ju bra. Det är ju inte bara bra utan det uppskattas E.
Det uppskattas som fan.

Bara så att du vet…


/Elfwingson

"06.58!!! Det är ju fruktansvärt tidigt... Ska man aldrig få sova?"

L hade överhuvudtaget ingen som helst förståelse när jag berättade den djupt tragiska historien om hur mina fötter hade blivit blöta, kalla och alldeles bortdomnade. Jag fick inte ens gnälla färdigt förrän hon frågar hon någonting helt annat eftersom hon har lagt ihop ett och ett och lyckats att få det till sjutton. Det gör ingenting att det blev lite fel.
Jag tycker om henne ändå.

I dag har jag köpt ett par nya vinterskor och jag lyckades dessutom med konststycket att flörta till mig ett par extra skosnören OCH en burk impregneringsspray av den snäsiga expediten som inte ville göra annat än att åka hem till sin pojkvän, deras gemensamma lägenhet med råtrendiga möbler och deras hundar bara för att upptäcka att hon faktiskt inte är speciellt lycklig. Vare sig ensam eller med sin fräscha kille och han jobbar minsann som fotomodell och bla bla bla…
Jag tror att hon var mer olycklig än vad ytan avslöjade.
Det är nog oftast så. Det man inte vill att andra ska se gömmer man omsorgsfullt bakom en plastvägg av lycka. Mig kvittar det. Jag ville bara köpa ett par vinterskor.

* * *
I morgon ska jag gå upp tidigare än tidigast för att sätta mig på ett tåg till en minst lika kall stad. Det kallas ”studiebesök” och jag har fått en vansinnigt stor budget som kommer att vara svår att inte bränna på onödigt lyxiga detaljer som kläder och PS 2-spel.
Jag undrar för övrigt om två par jeans (i typ trettonhundrakronorsklassen), Call Of Duty 2 och cigaretter kan fungera som ”kontorsmaterial” i en faktura?
Det är nog bäst för alla inblandade parter att inte ens försöka…

* * *
Jag sitter i mitt älskade fönster och liksom betraktar betongdjungeln. Kvällens trettonde cigarett röker sig själv medan T pratar om sin dag på andra sidan världen... Det känns i alla fall så, OK?!
Medan han pratar lyser ungefär en miljard ljus i alla fönster. Det pratas om granar, julklappar och pepparkakor. Äckliga tomtar vinkar ondskefullt till alla barn, amerikaniserade reklamfilmer rullar dygnet runt medan glöggstinna studenter tar eld och rusar runt till de rullar ihop sig till små bollar och förkolnar.

Jag har aldrig ogillat julen så mycket som nu.

* * *
E säger: ”Du gillar ditt fönster har jag förstått”.
När jag tänker på det så tycker jag faktiskt om mitt fönster väldigt mycket. Det är mitt öga mot verkligheten jag helst inte vill vara i. Gud, så vansinnigt dramatiskt skrivet! Nästan dåligt… Men det är ju faktiskt sanningen. Fan vet hur många timmar jag har suttit i det fönstret och pratat i telefon. Jag undrar hur många viktiga (såväl som oviktiga) ämnen som har avhandlats medan jag rökt alldeles för mycket, gråtit, skrattat och ibland bara… varit.

Jag undrar verkligen om människorna bakom alla adventsljusstakarna är lyckliga…


/Elfwingson
Foto: Linda

I stället för sömn...

”Jag kan inte hjälpa dig upp
Kan inte lysa upp den väg du springer
Jag kan inte vagga dig varm och lugn”
- Lars Winnerbäck







Nej, jag kanske inte hjälpa dig upp… Men jag kan göra mitt bästa.


/Elfwingson

Power off! All sounds off! All lights down… Curtain! "Nu drar vi hem och skiter i det här för några ögonblick!"

Jaha…
Då var det dags igen: ännu ett gigantiskt stort projekt är till ända. Och precis som förra gången sitter jag på golvet och undrar vad fan jag ska ta mig till nu. Vad ska jag nu fylla dagarna med?
Vad ska jag nu bli upptagen med? Läsa en god bok pärm till pärm kanske. Det var faktiskt länge sedan jag gjorde det.
Fatta vilken antiklimax det blir efter ett stort projekt! Som tur är så finns det någonting som kallas ”utvärdering” och för några dagar framöver kan jag gå vilse i fraser som ”kompis, vi borde ha gjort så här i stället”. Men även utvärderingen kommer att bli klar och då är jag tillbaka på noll.
Som alltid.

* * *
För några nätter sedan var det kallt (och kylan har jag gnällt nog om för ett tag nu). Det jag skulle komma till att det även var stjärnklart. För när jag stod där uppe på taket tänkte jag:
”En klar kväll som den här inser man faktiskt hur ofattbart stort universum faktiskt är. Jag undrar vad grottmänniskan tänkte när han tittade på den stora, mörka himlen. Han såg väl att han var en pytteliten del av skapelsen, men han begrep inget om stjärnor, planeter och kometer. Tänk så stor och mystisk natten måste ha framstått för honom. Jag slår vad om att han kände sig väldigt liten och rädd. Precis lika liten och rädd som jag oftast känner mig och det är…”

Längre än så hann jag inte. Mobilen ringde och H gjorde sig påmind om att hon fanns.

* * *
Medan jag går hem regnar det innanför kragen och in på bara skelettet. Det är så kallt att jag nästan fryser till is. Det är mörkare än mörkast runt omkring mig. Allas världar ramlar ihop nästan samtidigt. Då! I precis samma ögonblick som en bil i hög fart brände förbi mig och jag på fullaste allvar trodde att min sista stund var kommen piper det till i mobilen.
Långa rader av svarta bokstäver på en grön botten tog mig tillbaka till verkligheten.

Det kanske var bäst så?


/Elfwingson

Nattradio och tinnitus

E pratar om förhållanden och att det ofta är motsatserna som dras till varandra och under någon timme blir det allvar av allting. Det mesta avhandlas och jag undrar om hon har träffat någon. ”På sätt och vis kan man kanske säga” säger hon och ler sitt mycket finurliga leende och dricker sin andra kopp kaffe. ”Keep me posted” är det sista jag säger. ”Behöver jag verkligen det?” frågar hon och menar att jag borde kunna räkna ut saker och ting på egen hand. Hon säger att jag borde ge henne en god natt-kram och för en sekund överväger jag faktiskt tanken men inser till slut att det skulle vara för mycket.
Till slut säger hon hej då och menar att det är alldeles för ensamt för den avdankade flickan i den jättelika sängen med alla kuddarna.

Under ett par sekunder är förvirringen total men jag lyckas till slut att ordna upp alla tankar och ord som under konversationen gång har vuxit sig alltför stora för en tjugosexåring i Tornet.

* * *
H går online, tindrar med ögonen och utropar: ”JULKALENDER!!!”
Jag blir fullkomligt överrumplad och undrar vad som är så fantastiskt med just julkalendern.
Hon svarar: ”Man måste ju titta på den och avgöra om den är någonting att ha fattar du väl?!”
Jag förstår faktiskt ingenting och undrar på hur många år jag inte sett julkalendern. Jag minns vagt Trolltider men sedan är det stopp.
Det är bara att inse: min barndoms jul är borta och den kommer aldrig mer igen.
Jag tycker verkligen inte om julen längre. Den har blivit ett nödvändigt ont men nog kan även jag stå ut i några få timmar för att inte verka alltför bitter.

Även om H pratar om sin prins mest hela tiden, om vilka möbler de ska köpa och vilket lyckligt liv de kommer att få, är H den enda som får mig att le nästan hela tiden. Det ska hon ungefär en miljon tack för. Hon är grym utan att veta om det. Någon gång ska jag skicka ett brev till henne och berätta det för henne.
Hon är värd det, H.

* * *
Mellan skvalmusiken i Nattradion pratas det om att det ska bli den kallaste vintern på länge. Det talas om både ”vargavinter” och ”värsta vintern i mannaminne”.
”Jaha? Och det ska hjälpa mig på vilket sätt?” undrar jag och sveper jackan ännu hårdare runt mig när jag står uppe på taket. Det är ingen som tvingat mig dit upp under pistolhot, jag lovar. Jag går dit upp av egen, fri vilja. Det är som sagt den sista lugna tillflyktsorten. Man kan nästan låtsas att man står i en korg under en varmluftsballong, så högt är det. Och jag som har en vansinnig höjdskräck! Det är ju fullkomligt absurt att jag då kan vara upp på taket och trivas.
Men faktum är att uppe på taket känner jag mig säkrare än någon annanstans.

När jag somnade hade Nattradion precis slutat och ersatts av Morgonpasset.


/Elfwingson

Man får aldrig som man vill...

En gång hade jag en förhoppning om att hösten skulle stanna och vara för evigt. Men det är kanske det som är tjusningen med drömmar: de slår aldrig in.

Man får aldrig som man vill.

/Elfwingson

De vackra och rika människorna är troligtvis inte så lyckliga som de ser ut att vara

E gör mig sällskap och frågar vad som fått människor att bli så bittra.
”Prova med uppfuckade kärlekshistorier och ett allmänt pessimistiskt synsätt på livet, kompis!”
Det sa jag inte. Men jag tänkte det. Hon talar om att hitta Någon, E. Att en gång för alla avsluta singellivets tragiska dagar och hitta Någon som hon har tillräckligt gemensamt med för att kunna inleda ett seriöst förhållande med.
”Lycka till… Någon sådan hittar eller får man inte. En sådan Någon förtjänar man”.
Tänk, det sa jag inte heller. Men jag tänkte det desto mer.

Sedan avslöjar hon någonting sensationellt: hon är minst lika bitter som alla de andra singlarna, men försöker verkligen vara glad för trots allt. Ibland går det bra och ibland går det… Mindre bra. Därför blir hon min hjälte i natt. Hon erkände i alla fall att hon är bitter som fan.
Det är bra.

* * *
Om jag vore alldeles nyrik nu skulle jag nog kunna få för mig att shoppa kläder för hundra tusen kronor på ett par timmar tillsammans med en personlig klädcoach (vad nu coachen skulle göra för nytta… De verkar bara vara där för att ställa sig in och lismande hålla med i allt vad man säger. Men i och för sig: de har ju betalt för det).
Jag skulle antagligen köpa en klippning och styling av håret för femtio tusen kronor och jag skulle säkert köpa en våning i stan för några miljoner. Sedan skulle jag säkert köpa ett gäng med gitarrer, studioutrustning och tre nya G5:or för ett par hundra tusen, mest bara för att jag kunde göra det liksom. Men jag tror nog att jag skulle bli skapligt uttråkad efter några veckor. Jag kan lika gärna fortsätta drömma om rikedom, framgång och lyxigt onödiga prylar bara för att jag kan göra det också. Drömma alltså.

Det är kanske är det som skiljer oss från djuren: vi kan drömma.

* * *
För många kvällar sedan sa L att det är bra att jag tar hand om och tänker på mig själv nu. Det går ju mindre bra och då är det tur att jag har musiken. Den kan jag ta hand om. Musiken kan jag vårda ömt precis på samma sätt som jag inte kan vårda mig själv. Musiken kan jag ta hand om, fixa till och redigera på alla möjliga sätt. Jag kan lägga till och dra ifrån. Musiken kan jag kasta om den inte passar mig. Medan jag står på taket och röker tänker jag på att jag inte kan fixa till mig själv.
Det blir bara fel, fel, fel hela jävla tiden.

Men ganska ofta skulle jag vilja göra just det: fixa till, redigera och förfina mig själv.

/Elfwingson

Adventsljusstakar i alla fönster som finns gör inte natten ljusare

E säger att hon är världsbäst på att skilja på skämt och allvar. Det är nog bäst för henne det, för i kväll blev det allvar medan hon såg mig genom den minsta rutan i hela världen. Det blev allvar och jag fick en anledning att skydda mig bakom en mur av skämt. Som sagt: skämten är alltid min bastion mot allting. Hon vet om det men hon krigar ändå och det är nästan så att jag blir lite imponerad.
Jag misstänker starkt att E på fullaste allvar försöker slå sönder min värld igen. Krossa vartenda fönster i min lägenhet och dricka upp allt mitt kaffe. Hon frågade om hon fick göra det. Dricka upp mitt kaffe, alltså ”[…] men det skulle ju bli lite kallt i min lägenhet om någon fick för sig att krossa fönsterglaset och jag fryser redan som det är och kaffet kan du säkert ordna själv” svarade jag.

Jag bryr mig faktiskt inte om att jag var dryg som fan när jag sa så.

Men E bara skrattar och pratar om tvåsamheten som om det vore någonting vackert (vilket det säkerligen är, det är bara det att jag inte tror på det, sedan världen föll i hop den senaste gången) och om att det är ”våga eller vinn” som gäller.
Jag vare sig vågar eller vinner... Någonsin.

* * *
Jag har tinnitus så därför kunde jag inte sova i natt.
Det är när alla normala ljud försvinner som det tjuter och brusar i mina öron Den höga tonen stiger, faller och sitter kvar medan det brusar som från havet långt, långt borta…
Jag försöker förgäves att störa ut tonen och bruset med Nattradion, men inte ens det hjälper.
Jag tror att huvudet ska sprängas i tusen bitar.
”Permanent hörselskada” kallas det och det kommer alltid att vara så här. Det finns ingen räddning för mig längre och det är många års exponering i replokalen som till slut har kostat mer än någonting annat.
Det finns en anledning till att jag måste skrika ”va!?” ungefär fyra-fem gånger under ett telefonsamtal. Det finns en anledning till att jag inte kan urskilja röster och ljud omkring mig.
När någon log nedlåtande och sa ”hörapparat” trodde jag att jag skulle dö. Hörapparat vid tjugosex års ålder, det är ju faktiskt inte klokt någonstans.
Hela episoden slutar med att jag förbannar mina egna öron för att de förstörde min sömn.

* * *
Jag går ut i decembernatten och undrar vart alla människor håller hus. Bara de gula gatlyktorna glor på mig och det räcker mer än nog, tycker jag. K-huset är tömt och alla andra människor håller sig undan. Det är nästan skrämmande lite människor ute. Det beror nog mest på att de flesta har mer vett i huvudet och inte i onödan ger sig ut i natten. Bara några hemvändare snubblar hemåt burna av mängder med alkohol. Kommer hem sent och ser att T har ringt. Det är alldeles för sent att ringa tillbaka så att jag rymmer upp på taket i stället. Där är det lugnt, kallt och skönt.

När jag tänder nattens tjugonionde cigarett känner jag hur det svider i halsen.

* * *
Vet du, vissa dagar klarar jag inte av att se mig själv i spegeln.
I dag var en sådan dag men det gör faktiskt ingenting.

Jag är van.


/Elfwingson

En och en halv flaska vin och alldeles för många cigaretter senare

”Klockan är noll sju noll-noll och det är dags att gå upp och möta världen, dumjävel!”
Jag är alldeles för trött för att ta itu med allting som ska göras. Jag inser att jag till att börja med måste ta tag i mig själv för att kunna få allt att fungera. När jag väl har tagit mig i kragen tillräckligt mycket, påbörjar jag dagens extremt tråkiga förvärv. Allting går snabbt. För snabbt och jag hinner knappt med. Till slut är dagen över och jag måste stressa runt. Du vet: places to go, people to meet.
Helst av allt hade jag bara velat gömma mig under täcket och sova.

Fem timmar senare sitter jag med en flaska rött vin och tycker att jag har allting under full kontroll. Tänk vad självbedrägeriet kan vara fullständigt i bland.
Jag drack mig till självbedrägeriet i kväll.
Hurra…

* * *
E går online och frågar alldeles för mycket. Till slut säger jag ”stopp” och menar att vissa saker säger man inte till vem som helst. Vissa saker håller man för sig själv och det har inte att göra med dig E. Det kallas integritet, kompis.
Hon upprepar att hon anser det vara mycket märkligt att jag inte träffar någon ”[…] du som är så fin”.
Du vet E, the winner takes it all. Så är det bara. ”The winner takes it all, and the looser standing small”.
Hon fortsätter att prata om att hon känner att hon kan släppa in Någon nu och verkligen hoppas på att det skulle kunna bli något. ”Har du inte förmågan att tänka så?” frågar hon och dricker sin fjärde kopp kaffe.
Jag kan inte öppna mig igen. Jag vill inte öppna mig igen. Jag… Jag… Jag törs inte öppna mig igen (vilket egentligen bara innebär att jag är för feg).
Jag svarade någonting helt annat, på E’s fråga. Jag svarade någonting helt annat och troligtvis är det också att jag skämtade bort allting.
Skämten – min sista bastion mot... Allt. Det fungerar nästan jämt, jag lovar.
Medan en skiva med Kent snurrar talar hon om sin dag, om mysiga kvällar fulla med tända stearinljus och om att hon verkligen längtar tillbaka till det där lyckliga tvåsamhetslivet.

Jag längtar tillbaka till mig själv.

* * *
Jag ligger i en skyttegrav och undrar om kriget någonsin ska ta slut. Medan granaterna kreverar runt mig och gröngul klorgas samlas i skyttegraven funderar jag på om det verkligen ska vara så här.


/Elfwingson

”[…] when I’m in the dust and picture the world from a little above” – Atomic Swing

Jag hade en sådan märklig dröm i natt: jag drömde att jag inte kunde prata. Alltså, inte så att jag inte kunde prata med T och L, utan mer att jag inte kunde prata överhuvudtaget. Det kändes helskumt och jävligt skrämmande.
Ungefär som den gången för hundra år sedan när jag vakande och på fullt allvar trodde att jag hade blivit förlamad. Panik rådde i ungefär två minuter tills jag upptäckte att det bara var lakanet som hade snott sig runt på under en kvavfylld natt.

* * *
Med berått mod kastar jag mig ut i dagens gärningar och tror verkligen att någonting nyttigt ska bli uträttat. Tänk, så fel man kan få i bland. I dag hade jag totalt fel. Inte ett rätt.
Jag rusar upp till K-huset och försöker hitta någon form av smärtlindring och jag hittar den i form av en flaska rött och med den tryggt i famnen somnar jag nästan.
Jag tvivlar på mig själv åt helvete för mycket.
Det finns anledningar till det, men jag borde inte göra det. Det är mycket jag inte borde. Röka exempelvis men det gör jag i alla fall. Jag borde sova. Men det gör jag inte heller. Det misslyckades fullständigt.
Det är därför som jag sitter och skriver en text, som i samma sekund som den publiceras, glöms bort precis som jag redan har glömt bort vad som hände i går.

* * *
E stormar in och vänder upp och ner på hela världen under två ögonblick (eller var det två timmar?). Hon talar om sin nystädade lägenhet som om det vore ett paradis. Jag undrar lite försiktigt om hon inte borde ta och lugna ner sig med kaffet. Hon skyller på överskottsenergi och dricker ännu en kopp latte. Hon säger att hon är världsmästarinna på bakning och att hitta fel män. Det tror jag säkert. Men det är så sant som det är sagt: ”Man får kyssa många grodor innan man hittar sitt svin”. Det får varenda människa lära sig eftersom det liksom tillhör hela den där smutsiga växa-upp-grejen.

Hon dricker sin latte och pratar på om varför världen är så underlig och hon frågar mig i ett rykande ögonblick vad JAG drömmer om. Om jag somnar så drömmer jag om…
Just det: ingenting.
Åtminstone vill jag inte komma ihåg det jag högst eventuellt drömde om. Att lakanen ligger virade runt mig räcker som bevis.
Sedan frågar hon om varför man aldrig får som man vill.
Ja, varför får man aldrig som man vill?
Det kan du ju fortsätta att fråga dig, E. Men vad du än gör, sluta inte att drömma. Gör som jag: säg att verkligheten suger och att man lika gärna kan leva i en illusion (som man vet inte stämmer) livet ut.
Det hjälper, jag lovar… eller kanske inte. Jag vet faktiskt inte längre om vin och en desillusionerad världsåskådning hjälper. Inte här i alla fall, men jag har redan bestämt mig att vänta ut allting och vi kan ju låtsas att vintern inte kommer att bli så kall.

Sedan säger hon att hon finner det märkligt att jag faktiskt är singel och att ingen har blivit charmad till döds än och ”en massa andra saker”.
Tro mig E, det finns så mycket mer är märkligt med mig.

* * *
Ringer J och välkomnar henne tillbaka till det råkalla Sverige. Välkommen tillbaka till en grå vardag där ingen aldrig någonsin hinner med 3:ans spårvagn.
Det är skönt att höra någon prata om sina upplevelser och intryck av ett annat land. Små historier om små ögonblick länkas samman till en hel roman. Sköna bloopers som bara J kan råka ut för, får mig att skratta. Vad som helst, J! Ge mig vad som helst nu! Sluta aldrig prata. Prata. Prata. Prata!
Men tills slut dör även det ögonblicket.
Hon avslutar med att säga att jag faktiskt är den förste som faktiskt ringer och säger ”välkommen tillbaka” och jag tror att det gjorde henne glad.

* * *
Jag går upp på taket, trots att det är kallare än på månen. Kvällens nittonde cigarett får mig nästan att hosta blod medan man kan se rakt upp i himlen. Jag blåser ut den stålgrå röken medan alla tittar på TV och inte förstår vad det är som händer.
Peter LeMarc gör min natt lättare och säger ”[…] och jag försöker gå bredvid dig. Jag har krafter kvar att blåsa mod”.
Peter LeMarc är grym.

* * *
Jag tycker att jag lärt mig tillräckligt mycket för att aldrig mer lita på någon igen. Jag tycker att jag har suttit tillräckligt länge i skolbänken för att inte släppa in någon igen och jag har aldrig kommit för sent till en enda lektion för att fatta att det var någonting mer än bara otur.
Tyvärr så försov jag mig till föreläsningen under temat ”Hela dig själv”.

There you have it, brorsan.


/Elfwingson

Tjugoåtta cigaretter senare drog T mig genom natten

E pratar, bland annat, om vädret. Hon ogillar vintern ungefär lika mycket som jag. Och bara för att hon ogillar vintern så är E en helt underbar kvinna! När alla andra tycker att det är mysigt med snö, minusgrader, mörker och kalla nätter så tycker vi att vintern är hell on Earth. Aldrig förr har jag så innerligt ogillat vintern som nu. Jag vill verkligen, verkligen inte att det ska bli vinter och att jag ska frysa fast och aldrig mer tina upp.
Hon pratar om latte, filtar, täcken och den där jävla drömmen som aldrig tycks försvinna. Men jag tyckte att hon talade om den med ett annat tonfall i kväll. På något vis lät det nästan… hoppfullt. Ja, det är nog rätt ord: hoppfullt.

Jag har också den drömmen, E. Men jag pratar väldigt sällan om den... Jo förresten, i bland kommer den fram. Mellan allt skitsnack och gnäll dyker den upp och försvinner lika snabbt igen.
Tro mig E: jag har också den drömmen, men jag pratar inte lika högt om den.

* * *
Jag tror att jag ska bli rik.
Jag ska skriva en hjälp-dig-själv bok eftersom att jag har hört att det ska finnas en stor marknad för det…
Först och främst så övertygar man folk om att det är något fel på dem. Det är skapligt lätt, eftersom all reklam redan har fått dem att känna sig osäkra på sin vikt, sitt utseende, sin sociala status, sin sexuella attraktionsförmåga och så vidare.
Sedan övertygar man dem om att problemet inte är deras fel och att de är offer för större krafter. Det är också väldigt lätt för det tror folk ändå. Ingen vill ändå inte vara ansvarig för sin egen situation.
Och slutligen så övertygar man dem om att med mina skickliga råd och uppmuntran kan de övervinna sitt problem och bli lyckliga.
Genialt…

Vilket problem jag tänker hjälpa folk med?
Naturligtvis deras sjukliga behov av hjälp-dig-själv böcker. Min bok ska heta ”Håll käften och sluta gnäll – hur du gör något av ditt liv bortsett från att tänka på dig själv”.

Problemet är att om mitt program verkligen hjälper, så kan jag inte skriva någon uppföljare.
Grattis!

* * *
Vet du, vissa dagar klarar jag inte av någonting. Allt blir ett enda stort misslyckande och ingen vill ta mig i handen och säga ”bättre lycka nästa gång”.
I dag var en sådan dag.

Sedan kom natten.


/Elfwingson

T kallar den för "Morissey-bilden"

Foto: Elfwingson

Det var T som övertalade mig, jag lovar. Han är fin att ha till hands när nätterna blir alldeles för långa och alla ljus i hela världen har brunnit ut.
Som i natt till exempel...


/Elfwingson

Jag tänder alla ljus om finns i hela världen, men vad fan hjälper det mig?

I dag var… Tja, hur ska jag säga… dålig. Eller i och för sig: dagen var nog bra, men kvällen urartade.
Äsch, vad man än säger så blir det bara ett jävla gnäll. Det börjar med att jag rapar upp samma saker om och om igen. Sedan slutar jag med att citera Kent för att försöka avsluta med en mening som anknyter till rubriken och bla bla bla… ”Ja, jag har hört det förut!” ropar mitt sunda (?) förnuft till mig och tycker att jag borde lägga av med att kräkas över allt och alla hela tiden.

* * *
Är okunnighet en välsignelse?
Så fort man börjar veta saker, börjar man även se problem i allting och när man ser problem, känner man att man borde försöka lösa dem på något sätt. Och att lösa problem verka alltid kräva en personlighetsförändring och en sådan förändring innebär oftast att man måste göra saker som inte är kul. Om man är okunnig kan man fortsätta göra det man gillar.
Är nyckeln till allting att vara dum i huvudet och kortsiktigt självupptagen?

Jag sa ju att kvällen urartade…

* * *
E säger att hon har börjat tända sjuhundra ljus om nätterna precis som jag. Hon menar att det är någonting hon tänker fortsätta med eftersom ”[…] man kan ju alltid tänka på vilka chanser som går åt skogen och vilka som dyker upp”.
Hon pratar även om en rapportskrivning som tydligen inte går något vidare. Jag försöker muntra upp henne genom att säga att hennes rapport kommer att sparka alla andra rapporter till månen. Hon skrattar till och säger: ”Dig skulle man ju ha som pojkvän. Då skulle allting vara mycket roligare och enklare!”
Tro mig E, en sådan som mig är nog det sista du skulle vilja ha som pojkvän. Jag skulle bara komplicera din tillvaro på det mest befängda sätt.
Jag lovar.

* * *
Innan jag flyr upp på taket till alla stjärnorna för att avsluta natten, så sneglar jag till på T’s små, välmenande ord, numera uppsatta på kylskåpet: ”Kom i håg: du är bäst”.
Man kan ju låtsas att det går in i alla fall.
Man kan ju alltid låtsas.

Fan ta mig om jag låtsas en gång till.


/Elfwingson

Det tog sex år innan H och jag pratade igen

Jag köpte mig lycka idag. Mest för att jag faktiskt hade råd och det resulterade i ett par jeans och en båttröja.

”Båttröja… Vad fan är det!?” utropar du säkert nu. Då ska jag förklara det för dig: det är en tvärrandig, långärmad t-shirt. Just den här båttröjan var vit med svarta ränder.
Så nu vet du det också. Det vete fan varför jag kallar det för båttröja, men nu är det så. Lär dig att leva med det, kompis!

L menade att jag blir mer och mer av ett popsnöre. Nej, nej… Inte alls så, L. Det är bara ett desperat försök att förhindra mitt galopperande åldrande.
För övrigt tittade den solbrända (och extremt brudiga) tjejen och den asflashiga ”svala” snubben i butiken på mig med ”du-ska-inte-tro-att-vi-har-någonting-här-för-dig-ditt-jävla-liggsår”-ögon. Det gjorde ingenting. Jag var faktiskt beredd att ljuga och säga att kläderna var till min lillebror (som jag inte har).
Det var aldrig någon som frågade. Mest tur för mig. Det var nog bäst för dem att de aldrig sa precis vad de tänkte. Jag höll nämligen på att kräkas på de uppblåsta, löjliga figurerna bakom disken och deras ”ja men guuud, det där är verkligen rätt just nu” som de sa till en stackars vilsekommen yngling som mest hade hamnat fel.
Jag skiter väl fullständigt om det är ”rätt”. Jag ville bara känna mig glad för två minuter. Så dra åt helvete era jävla wannabees med era lismande, förljugna komplimanger. Ta och kryp tillbaka under stenen ni kikade upp ifrån.

Jag kräktes aldrig min bitterhet över dem. Jag gick ut ur butiken och köpte skosnören i stället.
Som sagt: jag köpte mig lycka i dag.

Fast den dagen jag, helt seriöst, påstår att ”jag kan prata med kidsen så att kidsen förstår” så ska jag be någon vänlig själ (typ T eller L) att skjuta mig, för då är det kört. På riktigt.

Men faktum kvarstår:
Jag vill inte bli gammal och jag vill inte dö.
Jag vill inte duka under för någon sjukdom.
Jag vill leva för alltid.
Jag vill aldrig bli gammal och dö.

* * *
Jag biktar för L att jag troligtvis är den enda människan som korrläser mina egna bloggtexter. Det gör absolut ingenting. Ska det vara så ska det vara. Ordning och reda. Var sak på sin plats. Jag är sådan: ett pedantiskt kontrollfreak. Och vet du, jag är den förste att erkänna det.
Sedan kan säkert både T och L hitta två tusen saker till som jag är, men det är sådant man inte låtsas om och sådant man aldrig säger: ”Låt honom hållas med sina krig och besserwisserfasoner” viskar de tyst och låter mig hållas. Det blir nog bäst så. De låter mig vara som jag är, jag vet att ni inte skulle älska mig om jag inte var en grå, mästrande professor som alltid vet bäst och faktiskt aldrig har fel.
Jag har nog aldrig varit så medveten om mina egna fel och brister som nu. Och medan jag inser det läser jag en veckogammal dagboksanteckning:
”Du har inte fattat det än va? Ju sämre du mår desto bättre blir du på att hjälpa andra.”
Story of my life, typ.

Jag kunde kanske försöka skruva tillbaka alla klockor i världen.
Jag kunde kanske försöka få allting ogjort.
Allting jag sagt och gjort och tänkt kan jag försöka vara osagt, ogjort.
Men det gör jag inte.
Någon gång ska även jag bli lika vacker som alla andra och ta konsekvenserna av mitt (ibland) högst tvivelaktiga beteende.
Jag tror att det inträffade för hundra år sedan. Eller bara fyra. Ja, det är nog närmare sanningen: fyra år. Jag slutade att rymma från mig själv för fyra år sedan. Det var då T och L stormade in mitt liv, vände upp och ner på allt, sa sanningar som bara jag kände till och då jag kom ännu närmare mig själv.

* * *
Nu känner sig E ”mycket piggare”. Hon säger ”tack för sällskapet” och menar att det var kul att prata med mig när huvudet sprängdes i ungefär en miljon bitar, halsen sved och medan lägenheten såg ut som ett ”kloakhål”.
På något underligt sätt tyckte hon att det var bra att jag pratade om gitarrer, hemgjort potatismos, varför man aldrig får som man vill och bla bla bla… Och hon skrattade när jag menade att hennes lägenhet hade fått något av ett flyktingtema över sig på grund av sjukdom.

Vänta lite här nu… Är det nu jag ska fråga om vi ska gifta oss?

Den avdankade flickan som går under namnet E, sover djupare än djupast och låter alla kriga omkring henne. Även om kriget skulle flytta in i hennes lägenhet med taggtråd, pansarvärnskanoner och gevär skulle hon bara vända sig om, vira in sig hårdare i sitt duntäcke och somna om.
”Sov gott, E” viskar jag och tassar försiktigt i väg.
Tystare än bomull.

* * *
Någon seglade in hos T. Bara ”så där” liksom.
Been there, done that.
Jag vet hur det att stå där och undra vad som egentligen hände.
Been there, done that.
Jag vet hur det är och undra vad som hade hänt under alla år.
För H och mig tog det tre timmar att dra igenom sex års frånvaro.

Jag vet vad du pratar om.


/Elfwingson

Jag tror att E, helt ofrivilligt, har skapat ett flyktingtema i sin lägenhet

Nu är jag tillbaka i Tornet, min enda tillflyktsort i hela världen. Det är med skräckblandad förtjusning ser jag natten komma mot mig och jag undrar om jag ska sova någonting.
Bara att tänka på det gör att jag inte kommer att kunna somna. Välkommen till mitt liv, kompis! Välkommen!

Och med samma skräckblandade förtjusning kastar jag mig ut i den stora vida världen utanför och försöker se ut som om jag kan någonting. Som om jag vet vad jag talar om. Som om jag har alla svar i hela världen. Det kanske jag har, men faktum kvarstår: jag kan inte hjälpa mig själv när allting kommer omkring. Story of my life. Grattis…
Eller något åt det hållet.

* * *
E ligger alldeles nedbäddad så att bara nästippen sticker fram. Halsfluss är ingenting att leka med kan vi nog slå fast vid det här laget. Jag kommer med mängder av husmoderliga tips för att hon ska bli bättre varvid hon undrar om jag är någon sorts läkare.
”Eehh… Nej, men man har väl snappat upp en hel del med åren” säger jag och tänker att jag har övat mig på L i fråga om att komma med goda råd och tips för att tillfriskna under/efter ett smärre sjukdomstillstånd.

Jag misstänker starkt att E’s lägenhet ser ut som ett flyktingläger, modell sämre. ”Ingenting har blivit gjort. Jag har bara låtit allting förfalla” säger hon och skrattar. Jag hotar med att röja upp i hennes lägenhet, typ diska och sådant där. En mycket bra idé tycker jag själv men när hon säger ”dammsugning” blir jag livrädd och menar att jag helst av allt bara vill spela gitarr. Det kanske går på ett ut: om jag spelar gitarr blir inte lägenheten städad men hon kommer att somna gott.
Välj själv, E.

* * *
Det var gråkallt och jag frös mer än på länge när jag gick min vanliga promenad genom samhället. Det var så jävla kallt och alla kråkor i det lilla samhället skrattade åt mig. De skrattade åt mig för att jag sa att jag aldrig skulle återvända. Men det har jag gjort i alla fall. Varje år. Jag är nog dum i huvudet.
Men om det nu är så att jag verkligen är dum i huvudet så var mitt syfte med resan tillbaka, ädelt och nobelt. Och jag vet att någon uppskattade min korta visit.
Det var det faktiskt värt tre och en halv timme på en buss.

Jag funderar på om jag verkligen har uppnått så mycket. Nej, jag tror faktiskt inte det… Jo förresten, en sak har jag uppnått: jag flyttade ifrån den mest ondskefulla platsen i hela världen där de flesta nu är ensamstående mammor och/eller bara allmänt desillusionerade.

Håna mig om ni vill. Jag rör mig, ni står still…
Fuck you!


/Elfwingson

Trettiotvå kronor och tjugo cigaretter senare

Niohundra stearinljus gör inte natten ljusare.
Tro mig, jag har försökt.
Jag vet inte om jag pallar med att tända tusen stearinljus nästa gång.

* * *
H skickar små störsändningar över kortvågsfrekvensen men når aldrig fram. Jag ber om ursäkt, H. Du kom på mig i ett dåligt ögonblick. Jag ber om ursäkt, jag ska bättra mig.
Jag lovar.

* * *
”Man försöker, försöker och försöker. Och när man inte tycker att man inte ha någonting kvar att ge, så försöker man igen” läste jag i en bok en gång. Många menar att det ska vara så: man ska försöka, för då kan man åtminstone säga att man gjorde ett ärligt försök.
Jag försöker aldrig. Jag gör eller låter bli. Det blir bäst så.

Och när det gäller två människor gör jag mer än för alla de andra.
Trots alla ”… vi ska alla en gång dö” och ”nothing lasts forever” så är jag faktiskt beredd att göra allt för dem.
(OK, det där det blev inte så mycket av en bomb… Det blir mer ett tafatt ”poff”)
Det är inte mycket jag har att säga eller komma med, men nog betyder de alldeles för mycket för mig för att bara glömmas, lämnas och blöda ihjäl. Bring it on och undersök hur långt ni kan gå med den här killen.
Bring it on... Try me.
Jag vet att ni kommer att bli förvånade.

* * *
Jag köper en lott och hoppas på högsta vinsten: en natt med sömn. Men det blir en nitlott, såklart.
Döden kanske står på lur utanför. Jag skulle inte se honom, eftersom lamporna är trasiga utanför min dörr. Det stinker öl i hissen medan festen pågår för fullt på bottenvåningen. ”Ta ert tillfälligt framkallade lyckorus någon annanstans innan jag kräks på er!” Jag sneglar på flaskorna som glor tillbaka: ”Nej, den här gången ska jag inte be er om hjälp”.

* * *
E säger att min röst passar min personlighet ”[…] alltså, den är ju fin”. L säger att jag låter mässade medan T menar att jag alltid borde ha sjungit ”i det där läget”.

Jag vet inte om någon av dem har rätt…

* * *
Alla krigar utanför Tornet, lägenheten faller sönder medan någon ringer och spränger sönder mina trumhinnor med ett hånfullt flin.
Jag vet inte hur många gånger jag suttit på sängkanten och bara… varit. ”Hur i helvete ska jag kunna våga säga sanningen till T. Till L. Till H. Till S. Till… ” o s v. Jag vet inte varför jag inte vågar säga någonting men till slut får även de sanningarna kastade rakt upp i ansiktet.

Handgranater flyger över skyttegravarna och världen sprängs i bitar när jag bestämmer mig:
”Oj, förlåt mig… Ber om ursäkt… Caught you in a bad moment, vännen? Jag håller nog käften i stället medan H talar om sin prins, T talar om sitt jobb, S säger någonting vackert om någon som dog och L bara berättar om sin dag.”
Allting glömdes bort för mycket bättre och fan så mer roliga saker.
Det var mitt fel. Sorry…

I samma sekund knackar det på dörren, alla glasrutor går sönder. Trehundra cigaretter, ett stearinljus och E’s själ brinner upp samtidigt. ”Jaså… Det var bara du, Natt. Stick och brinn, ditt jävla as… Jag hoppas att du är lycklig för att du fick mig att bli rädd igen.”

* * *
I morgon tar jag bussen till den mest ondskefulla platsen i hela världen, och den här gången gör jag det inte ens för min egen skull.

Det kunde ha varit bättre.


/Elfwingson

Niohundra stearinljus gör inte natten ljusare

Jag minns allting som om det vore i går.
Jag är och förblir en obotlig nostalgiker och det är kanske sant att jag inte minns allt, men jag minns allt det jag tyckte lät bra. Jag minns allt som jag tyckte var vackert och jag minns allting som jag tycker är värt att minnas. Det lagras någonstans längst in och försvinner aldrig.
För när jag väl står där och tvingas inse den bittra sanningen, har jag ändå alla minnen kvar. Just därför kommer jag att samla alla minnen i dammiga högar på vinden och aldrig glömma bort vad som hände.
Jag minns allt som om det var i går.

* * *
Ringer H. Inget svar. Ringer K-huset. Inget svar. Ringer hem. Inget svar. Ringer L vilket resulterar i att jag lägger på efter en skrattattack och två glas vatten. Det gör ingenting.
Ringer S och hon talar om eld, IKEA och Göteborg. Vad som helst, S. Säg vad som helst nu… Ge mig någonting som känns. ”Måste gå, måste gå. Tåget går…”
”Måste gå”… Tack, jag har hört det förut. Jag har hört det från ungefär alla människor i hela jävla världen förut. Du vet: story of my life. Grattis.
Går ut. Vill inte gå hem igen. Vill inte… Vill inte… Vill inte… Ger mig själv en ursäkt för att inte behöva gå hem och köper cigaretter. Ursäktar mig inför allt och alla, inklusive mig själv.
Brottas med cigarettpaketet som inte vill det jag vill.
Det är i sådana ögonblick som man känner sig så satans misslyckad som människa. Det är när man inte ens kan öppna ett cigarettpaket på ett normalt sätt som man till slut känner sig som den sämsta människan i världen. Det är liksom någon handling som får personifiera misslyckandet och allting ställs på sin spets och man måste ta ställning till en massa saker.
Jag var misslyckad i dag.
Det kallas karma…

Jag kommer att misslyckas tio gånger innan jag blir det jag verkligen vill bli. Jag kommer att misslyckas tjugo gånger innan jag hittar mig själv igen och jag kommer alltid att misslyckas med konststycket att träffa någon som faktiskt står ut med mig i det långa loppet.

* * *
För hundra år sedan fick jag ett stipendium för att jag var musikalisk mångsidig, för att jag gjorde uppskattade insatser i en teatergrupp (som jag för övrigt hatade mer än allt annat) och för ett gott kamratskap. Den gången var jag stoltare än stoltast. Nu vill jag bara kräkas på det där förbannade stipendiet. Fram till för någon månad sedan stod det i en bokhylla. Nu ligger det väl gömt under några tidningar och där ligger det bra eftersom jag inte klarar av att se det på ett tag nu.

Natten kryper allt närmare…

* * *
För varje pastellfärgat ljudspår jag producerar, frågar jag mig själv:
”Vad har du egentligen uppnått efter alla år? Två pennor med var sitt reklamtryck och en frisyr!” Jag vill bara gömma mig under täcket från barndomen och sova i från hela den här jävla vintern som kommer att bli alldeles för kall för en pojke i lite för stora kläder.
Det är inte kläderna som har blivit för stora.
Det är jag som har krympt.

Natten kryper allt närmare…

* * *
Under alla stjärnor som finns sa L en gång: ”Nu förstår jag varför du går hit upp så ofta” och tittade ut över den finaste utsikt man kan ha: den svarta staden med alla gatlyktorna.
Bara den är värd ett par tusen kronor men det fina är att utsikten är alldeles gratis. Om allting annat gör mig utfattig så är i alla fall utsikten gratis.

Natten är här nu.
Bring it on…


/Elfwingson

"Vem går eldvakt för dig?" - Lars Winnerbäck

För några dagar sedan kastade jag mig ut i praktikens underbara (?) värld. Hittills har det gått bra. Bär man kevlarväst och bär automatvapen, går det vägen. Men jag går fingret på avtryckaren för jämnan, alltid redo att tömma ett helt magasin mot den som vågar komma mig nära.
Och jag väl vågar sova, så sover jag alltid med mina vapen under huvudkudden. Jag är alltid redo att kasta handgranater runt mig i en sista, desperat försvarskamp.
Jag tror att jag rullar ut taggtråd för säkerhets skull.

* * *
H säger att jag är en bra man som, en vacker dag, kommer att träffa någon. Jag skrattar till och hon undrar varför jag skrattar åt sanningen. H, jag skrattade inte åt din sanning, men jag skrattade åt det faktum att du kallade mig ”man”.
Du förstår H, jag är fortfarande en pojkspoling som inte förstår någonting. Jag har inte levt tillräckligt länge för att förstå så värst mycket.

* * *
För några dagar sedan fick jag ett vykort från J. Poststämplat för hundra år sedan och postat på andra sidan jorden. Jag får reda på att hennes älskling har kommit till henne och att de ler hela tiden. Hela världen ler, så även jag. J, snart är du tillbaka i vardagen igen och här har ingenting förändrats. Världen är bara kallare än vanligt.

Välkommen tillbaka… Om du törs.

* * *
Jag går ut ett slag trots att kylan gör mina händer domnar bort och ansikte blir stelfruset. På vägen ser jag en stendöd spindel. Den ligger alldeles ihoprullad och jag hoppas att den fick en snabb död.
”Hellre du än jag, bror korsspindel. Hellre du än jag…” är det enda jag kan tänka.

Herr Lars Winnerbäck frågar vem som går eldvakt för mig. Kanske är det T, kanske är det L eller kanske är det S som inte finns längre och har fått som änglajobb att ständigt vaka över mig.
Eller så är det faktiskt så att de är alla tre som turas om att vaka över mig.
Vad än sanningen är, så är den vacker.

* * *
E talar om brandlarm, matos och vidbrända bullar. Jag kunde inte ha brytt mig mindre men hon tar mig i från verkligheten. Bara för en stund försvinner jag bort från verkligheten, alla krav, skulder, räkningar och… och… och mig själv. Verkligheten finns inte och jag lever i en annan tid, en annan plats och ett annat universum.
Fegt?
Säkert, men jag har å andra sidan aldrig någonsin påstått att jag är särskilt modig.

Jag skulle aldrig höra brandlarmet i Tornet, eftersom jag är halvdöv och just därför är min ömma moder fullkomligt livrädd för att jag ska brinna inne. Brunnit har det gjort så många gånger nu, men jag har än så länge klarat mig med liv i behåll.

“If you’re hanging in there long enough, good things could happen in this world.”


/Elfwingson

Fyrtiofem meter över havet

H och hennes prins har köpt en ny säng. Grattis! Hon fångar mig i ett dåligt ögonblick och jag vill bara skrika åt henne. I stället stampar jag otåligt med foten i golvet och undrar när hennes lyriska ord över madrassen, ska ta slut. Jag vill inte vara kvar i lägenheten. Behovet att andas har vuxit sig alltför stort och jag vill bara ut, ut, UT! Blir förbannad på mig själv ett slag för att jag är en asocial eremit men inser att det är alldeles för sent nu. Alla ögonblick är borta och kommer aldrig mer igen.

* * *
Nu ska T, för ett kort ögonblick, återgå till det stora Lugnet. Förhoppningsvis kommer det att gå bättre än när jag ska göra detsamma. Sov nu, T min vän. Försök att sova, lev desto mer och ta hand om både de stora och små ögonblicken.
Sov gott, min vän.

* * *
När jag kommer in igen hör jag:
”[…] och så släcker dom ner. Alla skyltar, alla ljus. Och när parken ligger tom, inser du att din kväll just tagit slut. Och allting är som förut”. Jag får oerhört bråttom att byta låt. Vad som helst men inte den låten just nu. Det är den sista låten jag behöver. Som sagt: musiken och paniken.

* * *
I samma sekund som jag tänder åttahundra ljus, gör E mig sällskap och talar om sin omusikaliska förmåga, om dagen, om latte, om natten, om tända ljus, middagar och en önskan som aldrig försvinner. Medan hon talar är det hundratals TV-apparater som byter bild i exakt samma ögonblick. Ibland tänker jag alla de andra människorna innanför de ljusa och ombonade fönstren. Det ser så varmt och skönt ut. Bara värmen skulle räcka för mig.

Hon tar mig tillbaka till verkligheten genom att berätta att hon, helt ofrivilligt, har varit tvungen att lyssna på bluesmusik. Till slut gick hon hem. Det var någon som drog i henne mer. Grattis och kul för dig, kompis!
Jag misstänker att hon försöker slå sönder min värld. Stampa sönder glaset under fötterna och röja runt i lägenheten. Hon har precis läst att om en person är blå under ögonen, kan det tyda på att njurarna inte är riktigt som de ska. I så fall har mina njurar lagt av för länge sedan...

* * *
Jag tänkte att jag skulle göra en repris på gårdagens mest vackra ögonblick, solnedgången. Hur tror du att det gick?
Rätt gissat: åt helvete. Och medan allt går åt helvete och natten blir allt kallare, sjunger Michael Stipe: ”Everybody hurts sometimes. So hold on”.

Taket, here I come…


/Elfwingson

Det tog ungefär femton minuter för solen att gå ned i dag

Ännu en dag går då jag försöker fylla den med meningsfulla ting. Kaffe, cigaretter och telefonsamtal. Handlar mat som jag aldrig vill äta upp. Trängs med människor i kön. Brottas med en plastpåse som inte vill öppna sig. Betalar. Går hem. Vill inte gå. Vill springa hem. Jag vill springa hem och gömma mig under täcket.
Går ut igen, kommer in, dör i några ögonblick, lever upp och går runt, runt, runt. Går ut igen och försöker hitta rätt. Stannar vid bron och förstår inte hur det kunde vara så länge sedan.
Varför är alla människor så jävla stressade? Vem har gett er lov att trampa ner mig för att komma undan er egen stress…

Det är så kallt. Det är bara så kallt. Kylan sitter utanpå. Den känns inte. Den känns inte alls. Jag är dock fortfarande glad över att jag inte blivit helt och hållet apatiskt för kylan. Så länge jag fryser, lever jag. Förbannar mig själv för att jag inte vet hur man gör för att bli varm igen. Jag kan berätta för alla andra hur de ska göra, men själv kan jag inte göra någonting. Det är väl lika bra att vänta ut det. Bara vänta.
Tänker på någonting som T sa i somras:
”Jag och L träffas ju då och då och hänger, men du… Du har ju varit ensam så jävla länge.”
Är det verkligen så… Har jag alltid varit ensam?
Vet du, ibland känns det faktiskt så.

Tänker på de finaste vännerna man kan ha. Jag borde träffa dem snart igen. Borde. Måste. Vill.
Jag tror att vi skulle behöva det. Alla tre.
Fan… Jag älskar de där båda förvirrade, missförstådda, blödande, skrattande konstnärerna.

* * *
En bok med tomma sidor glor på mig och säger:
”Du borde skriva i mig… Skriv i mig som du alltid gjort. Kom igen nu! Skriv för helvete! Skriv. Skriv. SKRIV! Skriv till fingrarna ramlar av och ögonen blöder.”
Ögonen blöder vare sig jag skriver i boken eller inte.

* * *
E pratar om Döden och säger att hon i bland har svårt att tro på att det finns någon rättvisa.
Vad säger man…?
Nej, det finns ingen rättvisa. Det är därför som personer som exempelvis S, inte finns längre.
”Vi ska alla en gång dö...” och bla bla bla...
Hon säger att hon förlorat sig i mitt senaste projekt: ”Det är typ det enda jag lyssnar på när jag diskar om nätterna.”
Kul för dig, kompis!

* * *
Allting blev vackert i femton minuter.
Jag satt i fönstret under dagens mest vackra ögonblick.
Hela världen blev orange och alldeles jävla underbar.
Jag frös medan jag såg det, men det var det nästan värt.

* * *
Hallå, vem är det…?
Vem är det som vågar komma in till mig och göra mig rädd?
Jaså… Var det bara du, Natt.

Välkommen…


/Elfwingson

”Här kommer natten. Kall och underbart blå” - Pugh Rogerfeldt

En dag håller på att ta slut när jag kommer hem och trillar omkull på mitt eget golv. Det hela är nästan som en tragisk slapstick-film. Alla ramlar omkull och publiken skrattar, precis som i en amerikansk film från trettiotalet med bröderna Marx.

* * *
Jag nynnar med i Hanif’s text: ”I haven’t slept for forty days. Just enough to keep me going” medan jag sitter i fönstret, fimpar min sjuttonde cigarett och stirrar mig blind på kvällen håller på att övergå till svart natt. Fy fan… ”Här kommer natten. Kall och underbart blå” sjunger Pugh. ”Kall” kan jag hålla med om…
Om natten är blå vet jag inte.
Jag är för rädd för att titta på den.

Vintern kom tidigt i år och jag är medveten om att den inte ens har börjat.
Jag tror att jag har frusit fast nu. Fötterna är förankrade i marken och jag kan inte göra annat än att låta dem tina upp igen. Och medan de tinar upp lyssnar jag på den vackraste låten med Kent som ljuder ur högtalaren.

* * *
T ringer och berättar att han snart ska duscha varvid L tar över telefonen. Hon talar om disk och B. Det är bra. Vad som helst som tar mig från natten. Vad som helst... Säg vad som helst! Prata om din dag, en kopp kaffe eller om ett besök på en konstutställning.
Vad som helst… Vem som helst…
Det går hundra år innan jag säger något av värde. Jag blir i stället rastlös och går hela tiden runt, runt, runt i lägenheten.
Det är sådant som inte hörs.
Jag går tyst.
Tystare än bomull.

L säger någonting långt borta och jag säger det som aldrig skulle ha kommit fram annars. Jag biktar mig för T och säger att jag lyssnar på radion om nätterna för att inte känna mig så jävla ensam. Det är nog det mest patetiska jag någonsin sagt (och då har jag sagt ganska mycket dumt genom åren).
I vilket fall som helst blir han den förste som får höra det.

* * *
E går online och säger: ”Du har fina ögon, men jag skulle raka av dig mustaschen om vi vore ihop”.
Tack gode gud för att vi inte är det…
Vi pratar bort en timme eller var det bara fem minuter?
Var det världen som gick i slow-motion eller var det bara jag som var för snabb för världen?

Vem bryr sig?

* * *
Jag kan inte förbjuda någon att ge mig komplimanger. Men kom tillbaka om hundra år så pratar vi.
Fy fan, jag känner mig som den största skitstöveln i världen för att jag inte kan ta en komplimang på rätt sätt. Jag vänder taggarna utåt så fort jag misstänker att en komplimang är på väg.
Jag vänder taggarna utåt så att alla sticker sig på dem.
Som sagt: det är mycket jag borde jobba med.

* * *
”Det är tårar. Kan man gråta som en karl?”

Kan man det?
Kan man verkligen gråta som en karl?
Jag tror det.
Jag gjorde det nyss i alla fall.


/Elfwingson

När jag somnade, vaknade staden

I eftermiddagens sjuka ljus sitter jag uppflugen i fönstret och betraktar molnen.
Vet du, när molnen ligger lågt borta vid horisonten och är så där hotfullt mörkblå, ser de precis ut som berg. Mörka berg långt, långt borta. Man kan nästan tro att man bor någonstans långt borta där husen inte finns och där cancer inte existerar.

* * *
Någon dog i går.
I precis samma sekund föddes det någon annan och himlen blev en ängel rikare.
Sov nu, S.
Sov och lev desto mer.

* * *
När jag försökte sova i natt, beslutade sig en hög ton för att bita sig fast i högerörat. Det finns ett kliniskt namn på det där… eh… tja, det har jag glömt bort nu. Vad det än kallas gjorde det mig fullkomligt vansinnig. Tonen liksom stiger och faller med jämna intervall och tar över din hörsel. till slut kontrollerar den dig fullständigt. Tonen dör bort för ett par sekunder för att sedan återvända med full kraft.

Och så höll det på.
Hela jävla natten.

När jag somnade, vaknade staden.

* * *
Går hem ifrån K-huset och sveper den svarta rocken hårdare om mig. Tänder den tjugofjärde cigaretten och småspringer hem. Det är mest för att hålla i gång kroppen så att jag inte ska frysa ihjäl under den korta promenaden.

En reklampelare skriker ut att man kan spela bort sitt studiemedel i poker. En annan undrar om jag känner mig förkyld och en tredje tycker att jag är borde vara lika snygg som mannen på bilden. Han bär en vit skjorta och världens mest välpressade byxor.
Jag vill bara kräkas på honom och hans självgoda flin.

Kommer hem, sparkar av mig skorna men behåller rocken på. Sätter mig i fönstret och röker kvällens tjugofemte cigarett. Nu är de mörka molnen som såg ut som berg, borta. I stället är de ersatta med ett blått mörker och en blek måne. En blek måne som är så kall och obeveklig som det bara går. Jag vill verkligen inte att det ska bli vinter igen.

Jag tror att jag svälter ihjäl.

* * *
L stod längst bort i en tunnel och sa någonting tidigare i kväll. Tunneln var alldeles för lång för att det skulle nå öronen den här gången. Det tappades i den frusna marken och gick i tusen bitar.
Jag hörde ingenting tidigare i kväll.

En dag ska jag bli lika vacker som alla de andra.

L: Jag ska bättra mig.
Jag lovar.


/Elfwingson

Nyss krossade någon en glasruta och tog sig in i mitt rum

I dag har jag spikat upp ett fotografi av hösten på väggen. Det hänger strax över fotografiet på L’s brygga ute i skärgården. Där hänger det bra. Kombinationen höst och sol är faktiskt oslagbar. Sedan försvann solen och kvar blev alla löven, vilket i och för sig inte är speciellt dumt. Löv kan vara nog så trevligt.

Från början var tanken att ge bort höstfotografiet till mina ålderdomliga föräldrar, men det blev så bra att jag tog det själv istället.
Som sagt: tanken var vacker.

De får ett likadant fotografi vid ett senare tillfälle.

* * *
Jag säger till L att hon har lärt sig väl av Mästaren.
Hon skrev nämligen en mycket lång utläggning om någon fullkomligt ovidkommande.
Jag får passa mig!
Snart får jag kalla henne för Mästare. Antagligen är det väl dags för mig att bli nersparkad även från den tronen.

Hon menar att hon faktiskt är rolig i bland. Jag tycker att hon är rolig som fan för det mesta. Små, små klipska kommentarer vid helt rätt tillfällen.
Jag tycker att hon är roligt med sina små och underfundiga skämt.
Men det skulle jag aldrig erkänna.
Inte så högt i alla fall…

Vad jag däremot kan erkänna högt är att hon är en utav de bästa vännerna genom tiderna. När jag sa det senast sa hon: ”Jag vill vara… vän.” Sedan blev hon tystare än bomull, precis som om hon tänkte efter vad hon precis sagt och om det stämde.
Nåväl L, det är ingenting att grubbla över.
Det är ju sanningen, min vän.

* * *
Förbannade telefonsvarare! Jag tror att jag föraktar dessa jävla telefonsvarare…
Nej, jag tänker inte lämna ett meddelande efter pipet.
Nej, jag tänker inte ringa upp vid ett senare tillfälle.
Jag skiter faktiskt fullständigt i om vederbörande ”inte kan svara just nu”. Jag provar med att ringa om hundra år i stället.

* * *
Jag försökte förklara någonting allvarligt för H via fiberoptik tidigare på kvällen. Det misslyckades, eftersom hon skulle laga middag och försvann ut ur bilden. Det började faktiskt bra med att jag lyckades med att få ur mig ett ”Jo, alltså. Såhär…” sedan skrek hon ”offline” och försvann. Ögonblicket jag blev så glad över försvann med henne.
Fan också…

Det är lugnt H, vi tar det någon annan gång.

* * *
Ingen var hemma i K-huset idag. Allting var dött, stilla, tyst och mörkt. Hela jävla stan var död och tyst i kväll. Ingen överlevde kriget som tydligen har härjat hela dagen utanför min dörr. I stället för att bry mig om kriget satt jag och försökte komma på en fin bild att ha som skrivbordsbakgrund. Till slut blev det en blek sol bakom en blå planet.

Efter min högst misslyckade expedition till K-huset går jag och köper cigaretter i stället. Jag vill inte gå hem. Men det är ju så kallt ute. Alldeles för kallt om man inte är iförd komplett polaruniform.
Så jag går hem och försöker lyxa till min lägenhet. Det lyckas inte. Tillvaron kändes inte mer glamorös bara för att jag tände två ljus när jag skulle äta.

* * *
Jag har alltid en välfylld kakburk.
Jag har alltid en välfylld kakburk i fall någon skulle komma hit.
Om nu någon skulle komma hit så ska man ändå kunna ha någonting att bjuda på.


/Elfwingson

Egentligen skulle den här bloggen ha handlat om hur förbannad man kan bli när en vän drar en kommentar som känns oerhört överflödig just för tillfället. Men va fan…
Jag har slutat att bry mig och det är faktiskt ingenting att härja om nu.

Jag spelar inte spel för att vinna...

Fan också! Jag gjorde ett ärligt försök att sova i alla fall. Det gick så fullständigt åt helvete som det bara kan göra. Det har inte så mycket med dumhet som L, tidigare på kvällen, ville göra gällande. Det är mer… rastlöshet som gör att jag inte kan sova.

* * *
När jag traskade runt på stan hörde jag någon, i högt röstläge, säga: ”Åhh, jag vill ju bli kär! Jag har hört att om man äter choklad, så blir man kär.” Sedan dog samtalet bort för allt trafikbrus.
Jag tänkte: ”Om du äter choklad blir du inte kär, bara fet. Så, du säger att du vill bli kär? Ja men så lycka till med det, ditt jävla pulver.” Hade hon hört mig hade hon säkert gett mig en välförtjänt käftsmäll.
Som tur var kunde hon inte läsa mina tankar.
Det var nog bäst för henne.

* * *
T undrade om hela skiten beror på att jag känner mig ensam. I så fall skulle jag ha dåligt självförtroende jämt och ständigt och så är det ju verkligen inte. Till sanningen: det blir konstigt som fan då man, från att tycka att man är skapligt duktig på mycket till att gå till att man tycker att man värdelös på allt.
Det blir för tvära kast och sådant där är inte bara extremt segt utan alldeles jävla hopplöst. Så därför kan man inte göra annat än att vänta ut allting.

Det blir bättre. Jag lovar.
Det måste helt enkelt bli bättre eftersom att jag tycker att det någon jävla gång är det min tur också!
Och tills den dagen kommer fyller jag mina nätter med meningslösa ting för att få tiden att gå. Det är inte så mycket mer någon kan göra är jag rädd.

Jag har redan sagt det ungefär hundra gånger: komplimangerna går inte in längre. De stannar vid den yttre hörselgången och blir aldrig insläppta. Som exempelvis för några veckor sedan. Någon gav mig en klapp på axeln, en kopp kaffe och sa: ”Jag ville bara säga att du är en grym projektledare.” Då, som nu, så tycker jag att kaffet värmde mest. Det är ju segt när man tänker så. Och just för att jag, för närvarande, inte kan ta en enda komplimang i hela världen, så ramlar de över mig. Det är ju synd att de ska behöva komma just nu.

Kom tillbaka om hundra år så kan vi prata.

* * *
Jag spelar inte spel för att vinna. Jag spelar spel för sällskapets skull. Jag kommer att fortsätta med att rymma hemifrån, hänga i K-huset och spela spel när jag blir alldeles för rastlös, lägenheten blir för hotfull och då jag inte vill vara kvar här i Tornet längre.


/Elfwingson

Musiken och paniken

Hur många skivor äger du?
Runt 200-250 CD + 35 vinlyler

Senast köpta skiva?
Kent ”the Hjärta & Smärta EP”

Senast i högtalarna?
Sahara Hotnights

Fem album som betyder mycket för mig:

The Beach Boys ”Pet Sounds” (1966)
Ett musikaliskt och producentmässigt mästerverk. Hade Mozart levt och komponerat/producerat musik idag hade det säkerligen låtit såhär. Brian Wilson var och ÄR ett musikaliskt geni. Så är det bara. The Beatles kan gå sticka och gömma sig! Pet Sounds säger mer om sextiotalet än någon annan samtida platta.

Kent ”Hagnesta Hill” (1999)
Kents absolut bästa album både text- och musikmässigt. Så är det bara.

Chris Isaak ”Wicked Game” (1991)
Brusten och/eller olycklig kärlek, någonting vi alla kan relatera till. Behöver jag säga mer…?

Jan Johansson ”Jazz På Svenska” (1962, -63 och -64)
Folkmusik med jazzprägel… Kan det bli bättre? En mer meditativ platta finns nog inte.

Broder Daniel ”Forever” (1998)
Ja, vad säger man? Tonårsångest, tonårsångest och åter tonårsångest…och en jävla massa minnen.

Tio låtar som betyder mycket för mig:

”Stoppa Mig Juni (Lilla Ego)” Kent

”Starkare Än Ord” Peter LeMarc

”Goodbye Yellow Brick Road” Elton John

“Street Spirit [Fade Out]” Radiohead

“Sinclairvisan (La Folia)” Jan Johansson’s version

“No Surprises” Radiohead

”Everybody Hurts” R.E.M

“Broken Promise Land” Weeping Willows

“Over” Portishead

”Klåparen” Kent

Fem personer som jag skulle vilja svarade på de här frågorna:
Jocke Berg, Brian Wilson, Daniél Lanois, E och mamma (fastän jag redan vet att den sistnämnda skulle svara Elvis-låtar alt. Elvis-plattor hela tiden).

Vilken skiva tänker du köpa härnäst?
Ingen aning. Jag köper för övrigt ingen musik (om det inte är Kent vill säga).



/Elfwingson