I dag var… Tja, hur ska jag säga… dålig. Eller i och för sig: dagen var nog bra, men kvällen urartade.
Äsch, vad man än säger så blir det bara ett jävla gnäll. Det börjar med att jag rapar upp samma saker om och om igen. Sedan slutar jag med att citera Kent för att försöka avsluta med en mening som anknyter till rubriken och bla bla bla… ”Ja, jag har hört det förut!” ropar mitt sunda (?) förnuft till mig och tycker att jag borde lägga av med att kräkas över allt och alla hela tiden.
* * *
Är okunnighet en välsignelse?
Så fort man börjar veta saker, börjar man även se problem i allting och när man ser problem, känner man att man borde försöka lösa dem på något sätt. Och att lösa problem verka alltid kräva en personlighetsförändring och en sådan förändring innebär oftast att man måste göra saker som inte är kul. Om man är okunnig kan man fortsätta göra det man gillar.
Är nyckeln till allting att vara dum i huvudet och kortsiktigt självupptagen?
Jag sa ju att kvällen urartade…
* * *
E säger att hon har börjat tända sjuhundra ljus om nätterna precis som jag. Hon menar att det är någonting hon tänker fortsätta med eftersom ”[…] man kan ju alltid tänka på vilka chanser som går åt skogen och vilka som dyker upp”.
Hon pratar även om en rapportskrivning som tydligen inte går något vidare. Jag försöker muntra upp henne genom att säga att hennes rapport kommer att sparka alla andra rapporter till månen. Hon skrattar till och säger: ”Dig skulle man ju ha som pojkvän. Då skulle allting vara mycket roligare och enklare!”
Tro mig E, en sådan som mig är nog det sista du skulle vilja ha som pojkvän. Jag skulle bara komplicera din tillvaro på det mest befängda sätt.
Jag lovar.
* * *
Innan jag flyr upp på taket till alla stjärnorna för att avsluta natten, så sneglar jag till på T’s små, välmenande ord, numera uppsatta på kylskåpet: ”Kom i håg: du är bäst”.
Man kan ju låtsas att det går in i alla fall.
Man kan ju alltid låtsas.
Fan ta mig om jag låtsas en gång till.
/Elfwingson