Niohundra stearinljus gör inte natten ljusare.
Tro mig, jag har försökt.
Jag vet inte om jag pallar med att tända tusen stearinljus nästa gång.
* * *
H skickar små störsändningar över kortvågsfrekvensen men når aldrig fram. Jag ber om ursäkt, H. Du kom på mig i ett dåligt ögonblick. Jag ber om ursäkt, jag ska bättra mig.
Jag lovar.
* * *
”Man försöker, försöker och försöker. Och när man inte tycker att man inte ha någonting kvar att ge, så försöker man igen” läste jag i en bok en gång. Många menar att det ska vara så: man ska försöka, för då kan man åtminstone säga att man gjorde ett ärligt försök.
Jag försöker aldrig. Jag gör eller låter bli. Det blir bäst så.
Och när det gäller två människor gör jag mer än för alla de andra.
Trots alla ”… vi ska alla en gång dö” och ”nothing lasts forever” så är jag faktiskt beredd att göra allt för dem.
(OK, det där det blev inte så mycket av en bomb… Det blir mer ett tafatt ”poff”)
Det är inte mycket jag har att säga eller komma med, men nog betyder de alldeles för mycket för mig för att bara glömmas, lämnas och blöda ihjäl. Bring it on och undersök hur långt ni kan gå med den här killen.
Bring it on... Try me.
Jag vet att ni kommer att bli förvånade.
* * *
Jag köper en lott och hoppas på högsta vinsten: en natt med sömn. Men det blir en nitlott, såklart.
Döden kanske står på lur utanför. Jag skulle inte se honom, eftersom lamporna är trasiga utanför min dörr. Det stinker öl i hissen medan festen pågår för fullt på bottenvåningen. ”Ta ert tillfälligt framkallade lyckorus någon annanstans innan jag kräks på er!” Jag sneglar på flaskorna som glor tillbaka: ”Nej, den här gången ska jag inte be er om hjälp”.
* * *
E säger att min röst passar min personlighet ”[…] alltså, den är ju fin”. L säger att jag låter mässade medan T menar att jag alltid borde ha sjungit ”i det där läget”.
Jag vet inte om någon av dem har rätt…
* * *
Alla krigar utanför Tornet, lägenheten faller sönder medan någon ringer och spränger sönder mina trumhinnor med ett hånfullt flin.
Jag vet inte hur många gånger jag suttit på sängkanten och bara… varit. ”Hur i helvete ska jag kunna våga säga sanningen till T. Till L. Till H. Till S. Till… ” o s v. Jag vet inte varför jag inte vågar säga någonting men till slut får även de sanningarna kastade rakt upp i ansiktet.
Handgranater flyger över skyttegravarna och världen sprängs i bitar när jag bestämmer mig:
”Oj, förlåt mig… Ber om ursäkt… Caught you in a bad moment, vännen? Jag håller nog käften i stället medan H talar om sin prins, T talar om sitt jobb, S säger någonting vackert om någon som dog och L bara berättar om sin dag.”
Allting glömdes bort för mycket bättre och fan så mer roliga saker.
Det var mitt fel. Sorry…
I samma sekund knackar det på dörren, alla glasrutor går sönder. Trehundra cigaretter, ett stearinljus och E’s själ brinner upp samtidigt. ”Jaså… Det var bara du, Natt. Stick och brinn, ditt jävla as… Jag hoppas att du är lycklig för att du fick mig att bli rädd igen.”
* * *
I morgon tar jag bussen till den mest ondskefulla platsen i hela världen, och den här gången gör jag det inte ens för min egen skull.
Det kunde ha varit bättre.
/Elfwingson