Fan också! Jag gjorde ett ärligt försök att sova i alla fall. Det gick så fullständigt åt helvete som det bara kan göra. Det har inte så mycket med dumhet som L, tidigare på kvällen, ville göra gällande. Det är mer… rastlöshet som gör att jag inte kan sova.
* * *
När jag traskade runt på stan hörde jag någon, i högt röstläge, säga: ”Åhh, jag vill ju bli kär! Jag har hört att om man äter choklad, så blir man kär.” Sedan dog samtalet bort för allt trafikbrus.
Jag tänkte: ”Om du äter choklad blir du inte kär, bara fet. Så, du säger att du vill bli kär? Ja men så lycka till med det, ditt jävla pulver.” Hade hon hört mig hade hon säkert gett mig en välförtjänt käftsmäll.
Som tur var kunde hon inte läsa mina tankar.
Det var nog bäst för henne.
* * *
T undrade om hela skiten beror på att jag känner mig ensam. I så fall skulle jag ha dåligt självförtroende jämt och ständigt och så är det ju verkligen inte. Till sanningen: det blir konstigt som fan då man, från att tycka att man är skapligt duktig på mycket till att gå till att man tycker att man värdelös på allt.
Det blir för tvära kast och sådant där är inte bara extremt segt utan alldeles jävla hopplöst. Så därför kan man inte göra annat än att vänta ut allting.
Det blir bättre. Jag lovar.
Det måste helt enkelt bli bättre eftersom att jag tycker att det någon jävla gång är det min tur också!
Och tills den dagen kommer fyller jag mina nätter med meningslösa ting för att få tiden att gå. Det är inte så mycket mer någon kan göra är jag rädd.
Jag har redan sagt det ungefär hundra gånger: komplimangerna går inte in längre. De stannar vid den yttre hörselgången och blir aldrig insläppta. Som exempelvis för några veckor sedan. Någon gav mig en klapp på axeln, en kopp kaffe och sa: ”Jag ville bara säga att du är en grym projektledare.” Då, som nu, så tycker jag att kaffet värmde mest. Det är ju segt när man tänker så. Och just för att jag, för närvarande, inte kan ta en enda komplimang i hela världen, så ramlar de över mig. Det är ju synd att de ska behöva komma just nu.
Kom tillbaka om hundra år så kan vi prata.
* * *
Jag spelar inte spel för att vinna. Jag spelar spel för sällskapets skull. Jag kommer att fortsätta med att rymma hemifrån, hänga i K-huset och spela spel när jag blir alldeles för rastlös, lägenheten blir för hotfull och då jag inte vill vara kvar här i Tornet längre.
/Elfwingson