Nu är alla projekt i hela världen färdiga.
En viss känsla av antiklimax infinner sig, måste jag erkänna. Vad i helvete ska jag nu fylla dagarna med?
Skaffa barn kanske…?
Jag har hört att om man vill ha ett projekt som tar upp all ens tid, så är barn någonting att satsa helhjärtat på. Jag tror att jag väntar ett slag med det där. Först ska man ha ett någorlunda friktionsfritt förhållande (en nåd att stilla be om). Först och främst bör man nog ha en fungerande relation.
Det är en bra början.
Håll käften, man får drömma hur mycket man vill!
Vi män har också biologiska klockor, men vi talar väldigt sällan om det (eller aldrig). Även jag har en biologisk klocka som tickar. Den är i och för sig ställd på snooze.
Det känns bäst så.
Min biologiska klocka är inställd på snooze mest för att jag inte ska göra om samma misstag igen och tro på någonting som till synes verkar bra till en början.
* * *
T ringer och låter som en helt annan person. Han låter nästan myndig och jag blir stel av skräck för någon sekund.
I några minuter pratar vi om just...ingenting. Han låter trött. Han är säkerligen trött. Han borde sova. Eller ännu bättre: han borde sova med huvudet i sin älsklings knä och aldrig behöva oroa sig om framtiden mer.
Faktiskt, det är en utav de många saker T och jag har gemensamt: vi blir inte oroliga. Vi är alltid oroliga…
* * *
Ringer L för att få klarhet i saker och ting.
(Tänk, jag blir lika förvånad varje gång jag ringer någon och de verkligen svarar. På riktigt! Ingen jävla telefonsvarare. Ibland får jag för mig att hela världen brann upp under ett kärnvapenkrig medan jag lyckades med konststycket att somna ifrån allting och blev ensam kvar bland all utbränd aska).
Det jag ville få klarhet i, blir uppklarat under bråkdelen av en sekund och visar sig vara någonting mer positivt än vad jag kunnat ana. Jag försöker förklara någonting ganska mörkt om mig själv, går vilse i mina egna formuleringar och allting faller ihop som en slak ballong. Story of my life, typ.
Minuterna sveper förbi snabbare än snabbast och jag tror att hon ångrar att hon en gång sa att hon hade saknat timslånga samtal.
Förmågan att tala i telefon är en konst jag har finslipat under många år nu. Det är någonting som faller sig naturligt när man under alla år alltid har haft de bästa vännerna på milslånga avstånd. Som sagt: att tala i telefon är en konst som icke ska föraktas.
I vilket fall som helst var det kul att prata med henne. Jag fick ”någonting helt annat” att tänka på, någonting att skratta åt och det fick mig, för några ögonblick, att se på livet i en något ljusare nyans.
Tack L.
* * *
E dyker upp i världens minsta ruta och säger: ”Lite halvblind och lite halvdöv. Faktiskt: lite halvinvalid. Men du sjunger jättefint…”
Du skulle bara veta, E. Du skulle bara veta…
/Elfwingson