Jag köpte mig lycka idag. Mest för att jag faktiskt hade råd och det resulterade i ett par jeans och en båttröja.
”Båttröja… Vad fan är det!?” utropar du säkert nu. Då ska jag förklara det för dig: det är en tvärrandig, långärmad t-shirt. Just den här båttröjan var vit med svarta ränder.
Så nu vet du det också. Det vete fan varför jag kallar det för båttröja, men nu är det så. Lär dig att leva med det, kompis!
L menade att jag blir mer och mer av ett popsnöre. Nej, nej… Inte alls så, L. Det är bara ett desperat försök att förhindra mitt galopperande åldrande.
För övrigt tittade den solbrända (och extremt brudiga) tjejen och den asflashiga ”svala” snubben i butiken på mig med ”du-ska-inte-tro-att-vi-har-någonting-här-för-dig-ditt-jävla-liggsår”-ögon. Det gjorde ingenting. Jag var faktiskt beredd att ljuga och säga att kläderna var till min lillebror (som jag inte har).
Det var aldrig någon som frågade. Mest tur för mig. Det var nog bäst för dem att de aldrig sa precis vad de tänkte. Jag höll nämligen på att kräkas på de uppblåsta, löjliga figurerna bakom disken och deras ”ja men guuud, det där är verkligen rätt just nu” som de sa till en stackars vilsekommen yngling som mest hade hamnat fel.
Jag skiter väl fullständigt om det är ”rätt”. Jag ville bara känna mig glad för två minuter. Så dra åt helvete era jävla wannabees med era lismande, förljugna komplimanger. Ta och kryp tillbaka under stenen ni kikade upp ifrån.
Jag kräktes aldrig min bitterhet över dem. Jag gick ut ur butiken och köpte skosnören i stället.
Som sagt: jag köpte mig lycka i dag.
Fast den dagen jag, helt seriöst, påstår att ”jag kan prata med kidsen så att kidsen förstår” så ska jag be någon vänlig själ (typ T eller L) att skjuta mig, för då är det kört. På riktigt.
Men faktum kvarstår:
Jag vill inte bli gammal och jag vill inte dö.
Jag vill inte duka under för någon sjukdom.
Jag vill leva för alltid.
Jag vill aldrig bli gammal och dö.
* * *
Jag biktar för L att jag troligtvis är den enda människan som korrläser mina egna bloggtexter. Det gör absolut ingenting. Ska det vara så ska det vara. Ordning och reda. Var sak på sin plats. Jag är sådan: ett pedantiskt kontrollfreak. Och vet du, jag är den förste att erkänna det.
Sedan kan säkert både T och L hitta två tusen saker till som jag är, men det är sådant man inte låtsas om och sådant man aldrig säger: ”Låt honom hållas med sina krig och besserwisserfasoner” viskar de tyst och låter mig hållas. Det blir nog bäst så. De låter mig vara som jag är, jag vet att ni inte skulle älska mig om jag inte var en grå, mästrande professor som alltid vet bäst och faktiskt aldrig har fel.
Jag har nog aldrig varit så medveten om mina egna fel och brister som nu. Och medan jag inser det läser jag en veckogammal dagboksanteckning:
”Du har inte fattat det än va? Ju sämre du mår desto bättre blir du på att hjälpa andra.”
Story of my life, typ.
Jag kunde kanske försöka skruva tillbaka alla klockor i världen.
Jag kunde kanske försöka få allting ogjort.
Allting jag sagt och gjort och tänkt kan jag försöka vara osagt, ogjort.
Men det gör jag inte.
Någon gång ska även jag bli lika vacker som alla andra och ta konsekvenserna av mitt (ibland) högst tvivelaktiga beteende.
Jag tror att det inträffade för hundra år sedan. Eller bara fyra. Ja, det är nog närmare sanningen: fyra år. Jag slutade att rymma från mig själv för fyra år sedan. Det var då T och L stormade in mitt liv, vände upp och ner på allt, sa sanningar som bara jag kände till och då jag kom ännu närmare mig själv.
* * *
Nu känner sig E ”mycket piggare”. Hon säger ”tack för sällskapet” och menar att det var kul att prata med mig när huvudet sprängdes i ungefär en miljon bitar, halsen sved och medan lägenheten såg ut som ett ”kloakhål”.
På något underligt sätt tyckte hon att det var bra att jag pratade om gitarrer, hemgjort potatismos, varför man aldrig får som man vill och bla bla bla… Och hon skrattade när jag menade att hennes lägenhet hade fått något av ett flyktingtema över sig på grund av sjukdom.
Vänta lite här nu… Är det nu jag ska fråga om vi ska gifta oss?
Den avdankade flickan som går under namnet E, sover djupare än djupast och låter alla kriga omkring henne. Även om kriget skulle flytta in i hennes lägenhet med taggtråd, pansarvärnskanoner och gevär skulle hon bara vända sig om, vira in sig hårdare i sitt duntäcke och somna om.
”Sov gott, E” viskar jag och tassar försiktigt i väg.
Tystare än bomull.
* * *
Någon seglade in hos T. Bara ”så där” liksom.
Been there, done that.
Jag vet hur det att stå där och undra vad som egentligen hände.
Been there, done that.
Jag vet hur det är och undra vad som hade hänt under alla år.
För H och mig tog det tre timmar att dra igenom sex års frånvaro.
Jag vet vad du pratar om.
/Elfwingson