skip to main |
skip to sidebar
Det är konstigt hur du tror dig nått rock bottom men ändå efter det virvlar ner i en ännu djupare ravin. Det tar liksom inte slut. Förstår du vad jag menar?
När du gråtit och tror att det inte helt enkelt inte kan finnas fler tårar kvar så kommer det ännu fler. De tar liksom aldrig slut. Du gråter för att det gör ont. Du gråter för att det gör ont någonstans inne i kroppen och för att det värker i hjärtat. Du jobbar hårt med att försöka bryta ner stoltheten (som är människans minst lönsamma egenskap), samla mod och lyfta en telefonlur för att ringa någon du inte pratat med på länge men det går liksom inte. Du vet att det skulle vara skönt för din sänkta själ att höra just den där rösten. Det skulle vara så skönt att få känna just den där personens närhet men det tar emot och du vet att du är den felande länken. Den löjlige. Den barnslige. Den fege.
Jag försöker jobba med att hitta på saker som jag med säkerhet vet borde göra mig glad men de där vanliga ventilerna fungerar inte längre. Energin för att lösa uppgiften finns inte där. Den infinner sig inte och tro mig; jag har verkligen jobbat för att den ska infinna där men till slut ger man upp. De säger till mig att man ska göra saker för att ha någonting annat att tänka på. Jag hade förmodligen sagt exakt samma sak, men nu när jag står där med någonting så påtagligt som känns i både kroppen och själen så är det jävligt svårt att förbise det, jag lovar.
Brev från US, Linköping, juni 2009
Fan! Det känns som om jag vill välta hela ditt jävla kontor. Sopa ner varenda ful tavla från din vägg. Slita sönder krukväxterna som står i fönstret och stampa på alla dina böcker och journaler. Bara för att göra någonting. Bara för att... Bara för att... Nej, egentligen vill jag inte göra det. Jag åker till Norrköping istället. Under bilfärden bryter jag ihop och C säger att det är okej att göra det. ”Det är okej att vara ledsen och förbannad. Det är okej att bli lite apatisk och det är okej att fundera. Det är okej att vara väldigt mycket, Andreas”.
Jag har fan i mig försökt vara en god människa. Försöka duger i alla fall. Jag har faktiskt jobbat hårdare än vad du tror för att vara just en god människa. Det har gått ”sådär” med jämna mellanrum men stundtals har det lyckats jävligt bra. Jag har försökt. Jag har försökt, försökt och så när det nästan var uttömt har jag försökt lite till. Men ”va fan”, liksom. Här har jag gått runt och trott att jag kanske skulle få lite skön karma men ”oj” vad fel jag hade. OK, det har växt sig större det där dåliga. Det där läskiga. Det där som ger mig mardrömmar varje natt. Det där som jag faktiskt inte har förtjänat.
Det är allvar i år.
Fan.
Min gamle ovän, Rädslan kommer och hälsar på. Jag sitter på en stenbrygga och glor ut över vattnet. Tänker på alla bra ord. Alla bra ”get-your-shit-together”-resonemang men jag ska säga dig en sak; för varje bra tanke jag lyckas fiska upp ur vattnet kommer det genast tio stycken dåliga och pajar min lilla, lilla kamin. Det är inte bra. Det är inte bra någonstans men det är då det är skönt att fortfarande ha den där enda bra tanken kvar. Den får spela rollen som halmstrå och gör det faktiskt med bravur. Jag traskar vidare i sakta mak men det hela liknar mer en tragisk marsch eftersom att jag helst av allt bara vill komma hem. Feg som jag är är jag rädd för precis allting medan jag går hem. Herr Berg sjunger ur kaoset att han är ”livrädd för att leva och dödsrädd för att dö”. Till hälften håller jag med honom. Sedan försöker jag bita ihop men det går ju ”sådär”. Jag gör inte det längre. Jag kommer hem, går ut till köket och dricker två stora glas iskallt vatten. Ögonen blöder igen medan jag betraktar köksbordet. Jag funderar över orsak och verkan, över en del saker som är jävligt orättvisa och dålig karma. Det finns säkert fler än en person som skulle säga att det här är dålig karma. Men de kan ju i och för sig dra åt helvete. Det där jag trodde bara var någonting litet och obetydligt var inte vad jag trodde att det var. ”Jaha, det är alltså så” tänkte jag när jag fick höra det på US, Linköping i somras och även om jag hade hoppats på att det inte skulle vara så farligt så kände jag någonstans långt, långt inne att det risken kunde finnas.
En feldiagnostisering (in a bad way that is) vände upp och ner på allting för ett antal månader sedan. Behandlingar, sjukhusbesök i Kalmar och Linköping, dåliga prognoser, Doloxen, taskiga värden, bruna fönsterkuvert, röntgen och vita rockar. Allt går runt som på en karusell som har gått sönder och snurrar allt fortare. Jag är så trött på det här. Jag lovar att jag snart tar en förskärare och skär ut hela njuren själv. Vad som helst bara det försvinner. Bara för att slippa. Men det är lika bra att låta kvalificerad personal ta hand om den detaljen. Det blir bäst då.
Det är inte roligt att skapa musik. Det är inte kul att promenera. Det ger ingen boost att planera någonting och det känns inte bra att vara sjuk. De gör säkert vad de kan, läkarna. De säger till mig att vi ska ”vänta och se”. De fortsätter med sina provtagningar för att ha koll. De bollar runt med medicinförslag och behandlingssätt. De gör säkert precis allt vad de kan. De ger mig en adress till någon ”du kan prata med”. Någon som i och för sig är väldigt duktig på det hon gör men som inte kan rå på det där största. Det är det ju bara jag som kan men förmågan och energin har försvunnit och det gör mig förbannat ledsen.
Medan klockan visar att det är egentligen är alldeles för sent lägger jag huvudet mot bordsskivan och tittar ut. Därute dansar ett gult höstlöv en vild polka med vinden. Fram och tillbaka. Upp och ner. Sedan försvinner lövet utom synhåll och det är bara jag, vinden och en evighetslång natt kvar. Sedan går jag och lägger mig. Hamrar mina knutna nävar i kudden medan Rädslan hälsar på ännu en gång. Nej, det här går inte längre. Jag klarar det inte längre. Jag orkar inte längre. Det får vara nog nu. Det måste vara nog. Jag har fått nog.
Jag ska vara rejält uppriktig mot dig; jag saknar mitt mod och min styrka för jag orkar helt enkelt inte att vara rädd och sjuk längre.
/Elfwingson
Jag tror att han på andra sidan skrivbordet har sett alla skepnader som finns att se när det kommer till sorg. Från djupaste ilska till lättnad och allt där emellan. Han var saklig, lugn och berättade allt som finns att berätta. Jag kom på mig själv att sitta och stirra på en punkt bakom hans huvud. Det var ett rött hustak i plåt där takluckan stod öppen. Varför stod den öppen? Var någon på väg upp eller hade de precis gått ner? Skulle någon eller några sola däruppe? ”Alltså, ramlar de ner stukar de tummen om inte annat” tänkte jag.
Det var faktiskt det som intresserade mig mer än taskiga värden, märkliga dieter och negativa prognoser. Det kanske bara är en fråga om självförsvar eller för att jag kanske helt enkelt inte vågade lyssna.
Jag fick ett tråkigt besked för några dagar sedan men det kom nog aldrig som en riktigt chock när jag fick höra det. Jag har misstänkt det där allt sedan allting började för länge, länge sedan. Det är nämligen så att vid fler än ett tillfälle har min magkänsla visat sig ha rätt och så även den här gången. Jag kanske suckade lite djupare än vanligt och sjönk ihop lite mer där jag satt. Jag kanske slog ner blicken ännu lite mer men den där initialchocken uteblev konstigt nog. Den kom i och för sig lite senare men då var jag redan i säkra armar. Du förstår, det har varit så många turer kring det här nu så till slut så orkar man helt inte. Eller ”man” och ”man”... ”Jag” ska jag kanske säga. Nåväl, som sagt; det har varit såpass många turer kring det här att jag till slut nästan blivit apatisk inför det. Men bara nästan. Eller, i och för sig inte... Hm, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara det men i vilket fall som helst känns orättvist. Så. Jävla. Orättvist. Trots allt.
Du hör, det blir bara ett enda jävla gnäll så det är lika bra att jag lägger bloggandet på is. Jag har ändå ingenting att säga. Nu ska jag ut på en rollercoaster-resa och se vart den tar mig. Jag har bokat plats medan du inte ens hann till biljettluckan.
Vi hörs om vi hörs och ses kanske under solen.
/Elfwingson
...och det handlar om att förlora med stil.”
Tidigt i morse gjorde jag någonting mot min vilja. Det gjorde ont så gott som hela tiden att behöva känna och säga det där. Samtidigt så kanske jag begick mitt livs största misstag.
Det där jag gjorde gick fullkomligt stick i stäv med vad jag faktiskt känner. Det var inte bra. Det kändes inte alls bra. Det kändes fel, fel, fel och inte rätt någonstans. Men alltså... I bland måste man helt enkelt göra saker och ting för sin egen skull även om det känns i varenda nerv att det är åt helvete fel. Samtidigt känner jag att det är ren och skär självbevarelsebedrift. Som så många gånger förut är det så även den här gången är jag rädd. And it could be an ugly thing. Men det är ett så jävla högt spel and I fold, liksom. OK, det kanske inte är ett så vansinnigt högt spel för dig kanske, men för mig är det skapligt högt. Jag har gamblat med mig själv och mina känslor som insats förr och det har nästan alltid gått åt helvete. Det finns visserligen gånger då det har gått tämligen bra men då har alla inblandade varit medvetna om insatsen. Men jag måste ta hand om mig själv också. Fokusera på de sköna och bra grejerna; musiken, jobbet, vännerna och allt det där andra.
Vem vet, i din bok kanske det gör mig till den fegaste och mest egocentrerade skitstöveln i världen men då får det helt enkelt vara så. Jag kan i och för sig tala om en annan sak som det gör mig till; mänsklig.
Nåväl, människa eller inte, jag ville så gärna både skriva och säga ”på återseende” och ”vi ses snart igen” and here's the kicker; det vill jag nog fortfarande säga men i nuläget är det här bäst för mig själv.
/Elfwingson
Det har hänt bra saker. Jag har älskat och blivit älskad. Jag har producerat timmar av musik och det har blivit helbra. Jag har sjungit mig hes och jag har spelat tills fingrarna gjort ont. Jag har garvat och menat det. Jag har, stundtals, försvunnit bort i lyckliga drömmar men lika snabbt kommit tillbaka. Jag har aldrig någonsin ljugit när jag sagt att jag älskat någon. Jag har funnits där jag skulle vara. Jag har funnits för dig som behövt det. Jag har gjort det som förväntats av mig. Jag har tröstat. Jag har pratat. Jag har lyssnat. Jag har kommit med goda råd och berättat en massa saker. Med andra ord har jag gjort det jag är absolut bäst på; att vara jag.
Men...
I över ett halvår har det hänt alldeles för många dåliga saker och jag vågar påstå att jag aldrig helt och hållet fått tid att återhämta mig. Jag fick aldrig chansen. Eller så tog jag den aldrig, men jag visste ju inte vad som komma skulle så ingen kan klandra mig för det. Det har hänt alldeles för mycket på en alltför kort tid för att jag ska vara OK med det. Atomvintern, malströmmen, Hovfotografens olycka, E's självförvållade frånfälle och nu det här. Det har blivit för mycket för mig helt enkelt. Förstår du hur jag menar? Det känns som om det har blivit för mycket. Nej, det är för mycket. Jag förstår inte varför det ska vara så här. Det är inte rättvist någonstans. Jag är visserligen inte hopplös men jag känner mig så fruktansvärt maktlös. Det är inte rättvist och jag förtjänar inte det helt enkelt inte.
Tidigare i veckan...
Det är natt nu och jag tar en långpromenad. Under dagen och kvällen har jag pratat musik och musikproduktion med J. Jag har pratat med T om allting som hänt och jag har pratat med I om hur viktigt det är att kunna dra sig själv upp ur skiten. Jag har dessutom varit förhållandevis lugn. Men det är när jag sätter mig vid den där bryggan som allting välter. Det käftar ner mig och jag går ner för räkning. Det slår mig att jag faktiskt inte vill dö. Det slår mig hur otroligt rädd jag är för att just dö. Även om det är lika naturligt som att äta, sova och andas känns det inte rätt att dö. Inte här och absolut inte nu. Det känns inte naturligt. Jag tänker på hur jag inte på långa vägar är klar med Livet. ”...men om Livet är klar med mig är det förbannat orättvist” tänker jag sedan och slår en knuten näve i träbryggan. Jag ser hur allting rinner mig ur händerna på det där överjävligt hjälplösa sättet. Vart fan är studion jag skulle byggt? När ska Chile-resan bli av och vart i helvete är min fantastiska fru och mina underbara barn?
”Det spelar ingen roll. Vi glömmer hela skiten, det betyder ingenting” nynnar jag och fastän junihimlen aldrig blir riktigt svart längre inser jag att allt det där jag tänkt spelar en väldigt stor roll. Jag undrar om jag borde säga någonting till L och till sist bestämmer jag mig för att göra det. Trots allt. Det är natt nu och någonting prasslar i buskarna bakom mig. ”Jag vill verkligen inte dö” viskar jag först. Sedan säger jag det igen men den här gången säger jag det lite halvhögt. Sedan lite starkare. Och sedan ännu lite starkare. Det blir ett mantra för mig och då kommer det. Det fullkomligt exploderar inom mig och jag vill så gärna ringa någon. Klockan är halv två men jag förmår mig inte att ringa någon. Jag borde göra det. Ge mig vad som helst nu för det är nu jag behöver det som mest. För vart är den där sköna känslan av oövervinnerlighet jag en gång kände så starkt och vart tog allt mitt mod vägen?
Det är natt nu och natten är jävlig. Det går runt, runt, runt. Det susar i öronen, händerna darrar, benen bär knappt, lungorna svider och ögonen blöder. Jag kommer hem, sätter mig och röker under köksfläkten. Ögonen blöder och det vill helt enkelt inte sluta. Sedan somnar jag nästan. Men bara nästan. Jag vet vad det är som fattas nu. Precis innan jag sluter ögonen för sista gången kramar jag krampaktigt min kudde och inser vem det är som fattas.
Jag är absolut världsbäst på att komma med råd, tips och idéer när det gäller andra men när jag själv står där fungerar det aldrig. Som sagt; det finns en gräns för alla. Nu när jag sitter här och inser att jag, för bara några minuter sedan, precis trampat över den där gränsen rasar jag. Och det gör förbannat ont ska jag säga. Jag ska vara helt och hållet ärligt mot dig; jag är rädd. Fruktansvärt rädd och den där primala rädslan gnager sig allt djupare och djupare. Alltmedan rock bottom, stundtals, känns isande nära är jag inte riktigt säker på att jag faktiskt vill vara där. Inte en gång till. Den här gången känns det annorlunda. Mer otäckt på något sätt och jag kan helt enkelt inte förmå mig att se bortom det där. Tro mig, jag försöker. Jag försöker hela tiden.
Det är inte roligt längre.
/Elfwingson
Det hela som krävs helt enkelt att man har lite självdistans och våga förändra någonting. Man kan alltid göra lite bättre ifrån sig än vad man tror och det är alltid värt det. Det är inte förrän efteråt som man inser att man tog rätt beslut, lade i den högsta växeln och gjorde allvar av allt raljerande.
Efter den där lilla utflykten med Att stjäla en kyss kände jag att det här bara kan bli bättre så därför stöptes både Malström och Tusen steg tillbaka om i en annan form. För ganska länge sedan kändes båda arren helt rätt. Det skulle vara hårt och snabbt. Det skulle vara tungt och distat. Nästan på gränsen till oljud. Men när jag lyssnade igenom de där båda låtarna insåg jag att det där helt enkelt inte är jag. Det är alldeles för mycket på något sätt. För mycket av allt. Därför tog jag arren ett par vändor till och malde sönder dem. Bröt ner dem i atomer och satte ihop dem igen och ut på andra sidan kom det här. Tanken med Malström var från början att den skulle låta helt galet. Som en panikångestattack på syra liksom. Men nu får den istället vara ett sorts lugnt kaos. Den segar i och för sig lite men jag märkte att ett lugnt tempo funkar minst lika bra.
Tusen steg tillbaka finns det faktiskt en liten historia om; den texten man kunde höra på den snabba versionen var nämligen inte den första texten. Jag vet inte varför jag skrev om den men det kändes som om jag gav ut allt för mycket. Men när jag under produktionen av den ”nya” versionen kikade igenom texten resonerade jag mer i banorna ”jag har ingen anledning att sticka under stolen med någonting och ingen kommer åt mig längre”. Lite pubertalt kan tyckas men så gick tankarna i alla fall. Dessutom kändes texten mer rättvis inför personen det handlar om. Hon hade nog varit ganska nöjd med den där låten. Det gamla arret funkade säkerligen till den gamla texten men det gjorde det inte till den nya. Därför förändrade jag hela strukturen. Slog sönder och provade någonting nytt. Och så här i efterhand känns det helt rätt. Mer rätt än någonting annat. Men jävlar i havet vilken tid det tog! Det tog tre stycken (helt olika) demoversioner för att komma fram till målet. Det färdiga resultatet är en sammanslagning av dessa tre versioner. Bara trummorna var något av en mardröm då jag absolut ville ha ett triolfill-in mot slutet i låten för att skjutsa ut låten ännu ett par snäpp. Det hela liknade nästan Norrköpingstiden då jag satt och byggde trummor för hand. Någonting som jag försöker akta mig för i vanliga fall men nu var det ju extraordinära omständigheter som krävde trumbyggande och timestretching. Från början tänkte jag hela låten som en obskyr fusion mellan Kent's ”Max 500” och ”Himmelstalund II”. Det vill säga luftighet och driv på samma gång. Samtidigt skulle det finnas en tyngd och den tyngden (har jag märkt) kan lokaliseras mycket i Art Vista's Grand Piano.
I alla fall, när jag väl fått en idé om ljudbilden har jag väldigt svårt att släppa den. Visserligen kan jag släppa den men då ska jag verkligen känna och veta att den inte håller. Jag tycker nämligen att jag kommit så pass långt att jag vet hur jag vill ha saker och ting så därför känns det bara som en skön grej att från början bara veta hur det ska vara. Sedan gäller det att ge sig fan på att få det man vill ha. Visst, Malström är ingen dålig låt och det nya arret funkar på den men Tusen steg tillbaka är någonting som jag håller väldigt högt. Jag är i och för sig ganska stolt över alla produktioner jag gjort hittills men just den här låten är jag väldigt stolt över.
Som sagt; jag vill gärna ha som regel att det senaste jag ger ifrån mig aldrig får vara sämre än sin föregångare och den här gången är jag i hamn.
/Elfwingson
Du är alltid lika vacker. Du klär alltid i sommarskrud. Du ser jävligt bra ut i höstcasual. Du fäller mig till marken när du har fått på din vintermundering och du får mig att rodna medan du sätter på dig din våroutfit. Det är när jag tänker på dig och försvinner bort i lyckliga drömmar som jag inte tvekar en sekund. Det är inför dig som jag är och förblir lika mållös medan du kysser mig.
Du är alltid lika vacker.
Det är någonting fantastiskt med att faktiskt kunna skriva någonting nytt för en gångs skull. Jag brukar som bekant att gnälla över hur fruktansvärt tråkigt det är att skriva nytt material. Men efter lite knåpande, ett par glas vin och en urgammal ackordfigur landade den där låten; Att stjäla en kyss. I och för sig ligger väl det fantastiska inte i att skriva någonting nytt nu när jag tänker efter. Det fina är att kunna uppleva någonting underbart och kunna berätta om det. Att förmedla en känsla eller någonting i den stilen. Men jag tar inte cred för det där. Det är mer upplevelsen jag berättar om som får tar halva ”skulden”. Eftersom jag inte är så mycket för att skriva låtar lär det väl ta ett år till innan jag kommer upp med någonting nytt igen. Det gör visserligen ingenting eftersom att det finns så många andra som gör det där bättre. Och framförallt snabbare.
/Elfwingson
Himmelstalund har alltid varit och kommer alltid att vara ett utav mina flaggskepp och jag har T att tacka för det. Efter att jag sagt någonting i stil med ”skriv om det men behåll känslan från den första texten” kom han ett par dagar senare med den här texten. Så till 50 % är det här även T's flaggskepp. Jag har i och för sig ingen aning om vad han tycker om det men någonting tycker han säkert om det. Jag ska nog ta och fråga honom en vacker dag.
Ganska ofta pillar jag ihop små arr och ganska ofta går det åt helvete men lika många gånger blir det nästan bra. Jag försöker ha som grundregel att det senaste projektet aldrig får vara sämre än sin föregångare. En tämligen enkel uppgift kan tänkas men (oftast) ack så svår att genomföra. För dig som antingen känner mig eller följt den här bloggen vet om att låten Himmelstalund alltid har legat mig varmt om hjärtat. Jag har alltid tyckt om den väldigt mycket. Det är dött lopp om det är texten eller om det är arret som gör att jag tycker om den här låten så mycket. Den fanns med på Glöd från start. Den var första spåret och skulle liksom ”öppna” hela skivan. Nu hamnade inte den ”rockiga” versionen på Glöd utan det blev den mer stillsamma duettversionen. Nåväl, jag har aldrig riktigt släppt den ”gamla” (och första) versionen dock utan låtit den ligga och samla damm. Men häromdagen tog jag mod till mig, transponerade den (det vill säga bytte tonart) och tog bort samtliga audiospår förutom trumspåret (som visserligen krävde en hel del om-mixning) och började om från början.
När allting var klar ungefär ett dygn senare var jag mer än nöjd. Och den här gången fick jag till ackgitarrerna precis sådär luftiga och sköna som jag alltid velat ha dem. Den här gången blev sången råbra och stämmorna sitter som gjutna. Nu låter Himmelstalund som den ska göra och med det menar jag inte att duettversionen på skivan är dålig. Tvärtom, den platsar mer än väl in på Glöd men jag har alltid tyckt att den rockiga versionen är bättre. Den känns helt enkelt mer... Hm, hur ska jag försöka förklara det?
Den känns mer ”jag” på något sätt.
Där har vi det.
/Elfwingson
