Musiken & paniken...

...men det är inte så farligt som det låter, jag lovar.

Att skapa musik är oerhört kul men samtidigt lika uttröttande och slitigt. Jag tror inte för ett ögonblick att man kan pyssla med en enda genre utan att behöva ta välbehövliga pauser och pyssla med någon helt annan stil då och då. Exempelvis håller jag på med två andra projekt parallellt med folkrocksgrejen. Det ena projektet The timeless art of seduction som är någon typ av klubbpryl samt Hill 419 som är något i stil med klassisk musik (fast helst av allt vill jag kalla det filmmusik). Nåväl, det här är små projekt som jag knåpat med när till exempel (folk)rocken blir alldeles för tradig att lyssna på och jobba med. De här båda projekten resulterade i ett annat sidoprojekt: en totalomrenovering av både S:t Persgatan och Dagdrömmaren. Just den här Dagdrömmaren är lite speciell eftersom det är en låt som är en utav de få som fortfarande har samma text nu som för fyra år sedan. Det är bara formen som förändrats. Annars brukar jag vara ganska pigg på att möblera om i just texterna men så inte i detta fallet alltså...
Ja, alla de här låtarna finns på allears (sök som vanligt på ”Elfwingson”). På tal om allears: för ett bra tag sedan berättade T att jag hamnat på listan för Kalmar läns mest spelade artister på allears. Självklart tog jag emot beskedet med största glädje för det hade ingen jävel räknat med. Allra minst jag själv. Att dessutom Tusen ljus... skulle hamna på topp tio är ju en grej som onekligen känns väldigt häftig. To me it's a big thing, OK. Kanske just för att den är den första låten jag började jobba med i tron på att just jag kanske var duktigt på det här med att snickra låtar.

* * *

Det här med sjukdomar är ju någonting märkligt. Som förkylningar exempelvis. Det är ju ett enda långt jävla gissel i vanliga fall. Själv blev jag förkyld någon gång i december och förbanne mig: det sitter i fortfarande. Jag som trodde att det skulle vra något som skulle vara över bums, men fel fick jag. Det hela började med kokett nysning och lite hosta och har eskalerat till någonting mycket större. Konstant snurrig och liksom febrig mest hela tiden. Fast när man tänker på det så är den här sortens förkylning skapligt behaglig. Även om jag misstänker starkt att det är feber som härjar runt i min kropp när jag blir lätt fnissig helt utan anledning, rodnar å det grövsta och pladdrar på i tid och otid. Mest i otid faktiskt om jag ska vara riktigt ärlig. Man skulle kunna säga att den här förkylningen lever och frodas i både huvudet och i magen. Men som sagt: det känns faktiskt jävligt bra och jag är inte så säker på att jag vill bli frisk den här gången.
Jag är nog kvar här ett slag till om du ursäktar.

/Elfwingson

Jag satt och lyssnade igenom Atlas häromkvällen och förundrades över hur mycket en kvinnoröst kan göra. Att låten var bra hade jag kanske en förhoppning om men att L skulle lyfta den så högt kunde jag bara drömma om. Den är ett välkommet inslag på Glöd-skivan och jag är faktiskt otroligt glad och tacksam över att just L både ville och vågade göra en sånginsats på just min skiva. Det är vackert på många sätt och vis...

Utdöende dinosaurier eller pigga däggdjur?

Jag vet inte hur många gånger jag folk har ställt frågan: ”Men du, nu när det produceras mycket musik av banden själva, är det då inte ett tecken på att producentyrket håller på att försvinna?” Svar: ja, det produceras mycket hemma i lägenheterna/replokalerna och tyvärr låter det ofta just ”hem-producerat”. Låt mig säga såhär: bara för att folk kan lägga om ett sår eller ta en insulindos så betyder inte det att det behövs färre sjuksköterskor eller hur? Ja, jag är medveten om att jag hårddrar det här, men du förstår hur jag menar, visst? Det jag vill komma till är att det alltid kommer att finnas ett behov av utbildade proffs inom alla fält. Har de stora skivbolagen färre musikproducenter eller mixningstekniker? Svar: nej. Har antalet datorer ökat i replokalerna? Svar: ja, men till slut har bandet producerat så många demos att de känner att de vill ta nästa steg och fixa fullängdare i en riktig studio med proper teknik. Att det sedan kostar skjortan får ses som ett nödvändigt ont. Tro mig, jag har varit där. Två gånger dessutom.

Tyvärr är möjligheterna inom branschen inte vad de borde vara längre. Du kan inte, som förr, glida upp till SR, börja dra en XLR-kabel och koka kaffe och sakta men säkert jobba dig upp i branschen. Fast de tekniker som jag stött på, framförallt i Norrköping, var just födda ur detta. Du vet hur det är: du är bandets självpåtagne tekniker som både innan och efter varje gig har stått i sladdpastan och riggat mikar. Nowadays får du kanske finna dig i att du inte bara är bandets tekniker utan även den som släpar runt på två rackmonterade Motu-kort, en laptop (plus en backupdator för man vet ju aldrig vad som kan hända under livegig) samt två kablar som du ska plugga in i PA-systemet. Efter hela giget blir du också den som får sitta och mixa och mastra hela giget samt bränna ut ett antal CD exemplar. Andra tider, andra lösningar helt enkelt. Fast, man ska inte börja gråta över att tiderna förändras. Det är bara att låta sig förändras med dem.

/Elfwingson

Jag är inget annat än hans producent/arrangör

När T pratar om det här folkrock-projektet så omnämner han det nästan alltid som vår skiva. Missförstå mig inte här nu, jag ser det som en stor ära att få producera hans musik. Att vara en liten, liten del i den här stora processen och till slut vara personen som får allt att smälta ihop och få allt att stämma. Men någonstans längst in i den vänstra hjärtkammaren, protesterar musikern å det grövsta: "Hörru, skriver du text och musik så är du låtskrivare. Lägger du lite gitarrer, en baslinje samt lite vispar så är du musiker. Fixar du ihop den här smeten, kastar in ett par stråkpålägg och mixar allting så att det når en lyssningsbar nivå och inte distar någonstans så är du producent". Jag förstår hans resonemang vad det gäller ”vår” skiva. Å andra sidan så är det obönhörligen hans låtar. Det är han som skriver all text och musik och det är slutligen han som står som upphovsman. Det kan ingen ta ifrån honom. Samtidigt får man ju stå som måltavla för diverse glåpord. Som låtskrivare tar du den första anfallsvågen av dålig kritik. Det är ”vår” skiva på det sättet att jag någon gång då och då kommer med någon smart idé om att ”man kanske skulle göra så här...” Sprungen ur en månghövdad hydra av musikalitet så blir det ändå jag (som producent, nota bene) som får fixa till arren (vilket gör mig till arrangör för både ”Vita nätter” samt den här, än så länge, obetitlade folkrock-skivan). Det är till sist jag som får lägga den där såsiga gitarrslingan klockan fem på morgonen. Och det är slutligen jag som får steppa in och säga ifrån när arren bara växer och växer likt ett gigantiskt svampmoln över Hiroshima och nästan blir löjligt stora. Samtidigt så har T, den här gången, försökt kliva ur den där låtskrivarrollen och arrat upp flera av låtarna i huvudet. Om det sedan kommer ut på andra sidan och låter som han en gång har tänkt, vet jag inte. Än så länge så har han inte sagt någonting så då kör jag på det som är.

I dagens skivrecensioner skrivs det väldigt sällan om prducentens roll. Det kan jag i och för sig förstå, men ändå... Det fokuseras (för) mycket på textsnickeriet, låtuppbyggnad och framförandet. Ytterst sällan, men det händer, nämns ordet ”sound” men då nämns det uteslutande alltid i fråga om bandets/artistens ”sound”. Vad många människor inte vet om är att detta ”sound” oftast är ett helt kapitel för sig. Visst, bandet/artisten har förvisso ett eget ”sound” men lika ofta är det ett fabricerat sound. Och vem har då tillvekrat detta sound? Jo, prducenten. Han har, med olika sorters uppminingstekniker, plug-ins och förstärkare lyckats med att skapa ett helt unikt sound för bandet/artisten. Givetsvis har bandet/artisten varit med även i denna process som långsamt växer fram under mixningen, men det är upp till producenten att vara lyhörd och helt enkelt göra sitt jobb: att få fram bandets/artistens önskemål. Det är nu jag kommer att knyta an till den här textens första del. Under både inspelning och mixning har T och jag börjat känna varandra på ett rent proffesionellt plan. Mellan två tuggor av en mandelkubb säger han någonting i stil med: ”Här, förstår du, här ska det vara snålt med gitarrer” eller ”Äh, va fan! Lägg något pianoplink-plonk här...whatever... Du fattar vad jag menar”. Han har som sagt var redan en tanke om hur han vill att det ska låta eller vara arrat, men besitter helt enkelt inte fackkunskaperna att få ner dem på tejp vare sig det gäller musikaliskt eller producentmässigt. Å andra sidan är inte jag i närheten av hans underbara låtsnickeri eller melodibyggen.
Vi möts halvvägs och fingrar lite på gitarrerna, tar ett par cigg, dricker mera kaffe och kastar oss in i låtproduktionen på nytt.

Vad ska man säga?

Tack!

/Elfwingson