Inner peace... Trots allt.

Snart dags att dra... ”Tåget går, tåget går. Vi kanske ses om ett år...” Du vet hur det är: säga ”hej då” eller ”sköt om dig” eller ”på återseende”. Jag tycker egentligen inte om att säga ”hej då”. Helst av allt skulle alla (på några få undantag när) gärna få vara kvar i mitt liv medan de skulle säga att de aldrig någonsin skulle försvinna. Men att de sakta men säkert försvinner är ett smärtsamt faktum och det är därför som jag samlar på fotografier och citat. Jag minns allt som sades, gjordes och skrevs. So? Jag minns allting av en anledning. So? Jag är kanske rädd för att en dag inse att alla andra krigade färdigt och jag blev kvar? So? Jag kanske är rädd för att en dag vara skapligt ensam. På riktigt. So? Jag är en ”nostalgimissbrukare” säger både T och L. So sue me. Jag vet vem jag är och vart jag har mig själv och erkänner det högt och klart. Jag har inte så mycket att dölja. Det tog kanske...få se här nu... sjutton år men kolla här: jag kan numera stå på egna ben utan att de går av och jag vet vem jag är. Jag kan verkligen inte säga att J och jag var på samma nivå, men jag kan hålla med när hon menade att det är fint att ha någonting kvar när alla har försvunnit ut ur ens liv. ”Nostalgimissbrukare” kallar de mig. So sue me. Jag kan faktiskt se fram emot och uppskatta framtiden också, bara så att du vet...

Jag säger hej då till henne som hjälpt mig under så lång tid. Hon säger hej då och ger mig ett löfte om att ”det bara är att höra av sig igen om det skulle vara någonting som känns jobbigt”. Det känns bra. Det känns bra att kunna ha kvar möjligheten att prata med henne om mina små bagateller. Hon har lärt mig SÅ mycket om att bygga upp ett självförtroende, att säga ifrån eller bara kunna ta tillvara dagarna (och nätterna) på det där sköna sättet. OK, de sköna vibbarna kanske kom från mig själv, men hon är bäst i världen för att hon har tagit fram dem hos mig. Fan vet vad jag hade varit om jag inte hade haft henne... Säkerligen kvar på ruta ett.

Till höstterminen kommer inte Kollektivet att existera längre. Vart ska jag då försvinna när lägenheten blir för trång och mörk? Det ordnar sig nog, jag kommer nog att hitta någonstans att hänga...

Hej då V, L och A. Hej då I, A och K. Snart dags att dra... Tåget går, tåget går. Vi kanske ses om ett år.

/Elfwingson

Hovfotografen

Säkerligen den enda längre texten om Linda...

Glider runt i lägenheten medan hon gräver i skivsamlingen och lovar att sätta tillbaka alla skivorna på rätt plats så jag ska slippa att få ett psykbryt. Gräver, gräver, gräver... Hon hittar en vinylplatta från förr och tycker att det är sött att jag sparat det sista fragmentet av min barndom. Barndomen... När var den? För hundra år sedan eller bara för några timmar sedan? Tog den någonsin slut? Går ut med soporna, röker, blir rastlös och säger till henne att vi borde gå en promenad. Hon utropar ödmjukt ”Om trevlig är lika med tråkig så är jag den tråkigaste personen som finns!” och skrattar så att hon nästan trillar omkull. Jag har spenderat mycket tid med henne den här veckan. ”Varför?!” För att jag inte har haft någonting annat för mig och för att de flesta andra har åkt från stan så klart! Väl hemma igen spelar hon gitarr och sjunger som två gudinnor och njuter av varje ögonblick hon gör det. Jag ska anmäla henne till Idol 2006 (rots att hon hotat med både det ena och det andra). Hon är en sådan där ”skivnörd” som bara älskar att stå i en vintage vinyl-affär och rota igenom back efter back med LP-skivor för att slutligen hitta en Rolling Stones-platta i ”mint condition”. Då blir hon gladare än gladast och skickar trehundra SMS till de flesta av sina ”skivnördar” till kompisar. Mig till exempel. Hon tillbringar ungefär 98% av sin lediga tid till att hänga på Vaxkupan här i Norrköping och leta sällsynta 7”-singlar med band ingen har hört talas om. Resten av tiden tillbringar hon med att dricka kaffe med extremt bra människor.
Hon ska jobba på ett senildemensboende i sommar. Det kommer att gå bra eftersom att hon har övat sig på mig hela vårterminen. Jag är skapligt förvirrad och glömmer bort det mesta, men det finns i och för sig en grej som tar priset: den gången jag glömde bort min mammas namn! Linda menar att jag kommer att brinna särdeles länge i skärselden för att jag glömde bort det. Newsflash for you, baby: jag tror inte vare sig på himmel eller helvete och erkänner inte gud. När jag sa det det frågade hon mig vad tror på. ”Mig själv naturligtvis” svarade jag med en axelryckning.

Jag tog en långfika med henne tidigare i veckan. Som vanligt satt vi där och sa inte speciellt mycket till att börja med. Bara drack vårt kaffe och tittade på människorna som stressade runt. Det där med att hålla käften ihop är en bra grej. Jo men faktiskt, det där med att hålla käften ihop är sjukt underskattat och det är ju onekligen lite trist. Man behöver ju inte prata jämt. Jag aldrig träffat på någon annan kvinna som kan hålla käften lika mycket som hon kan. Hon frågade om jag kommer tillbaka. ”Det är klart jag kommer tillbaka” svarade jag. Hon sa att det kändes bra att veta och att hon lovar att hålla ställningarna tills dess. Hon kommer att göra det med bravur, jag lovar. Hon gav mig en kram och menade att våren hade varit ohållbar om inte jag funnits. Fan, det spelar ingen roll vem som än säger det för det känns lika fint och bra varenda gång. Varje gång blir min lilla kamin till hjärta några grader varmare.

Jag lovade att vi skulle ha en riktigt heartbreakerevening när jag kommer tillbaka: vi ska sitta på taket, titta på solnedgången, dricka massor av rödvin, röka för många cigaretter, lyssna på extremt ledsam musik och prata om de som aldrig överlevde sitt eget krig. Inte så jävla kul att se fram emot tycker du kanske. Inte i din värld kanske. Men i vår värld är det någonting av det största som kan hända. Hon sa någonting fint i vintras när hennes måne hängde alltför lågt (då det för övrigt var många månar som hängde lågt). Hon sa: ”Det är skönt att vara ensam. Men det är också skönt att ha någon att vara ensam med”. På något sätt så kom de där orden att sammanfatta hela vintern och våren. ”Det är skönt att ha någon att vara ensam med”... Hon är faktiskt en vansinnigt insiktsfull och en mycket intelligent kvinna när hon är på det humöret. Henne vill jag inte tappa bort när jag är klar med kriget i Norrköping. Vi pratade om framtiden också. Vad som händer, vad som borde hända och vad som inte bör hända. Hon sa att hon inte visste hur det skulle gå med ”den där E” men att framtiden fick utvisa det.
Hon säger att det är skönt att följa mitt liv på håll via de här texterna. Ibland har hon frågat hur det varit med mig och ibland inte. Ibland har jag svarat henne och ibland inte. Men vare sig jag har svarat eller inte har hon varit skön med det och det har känts hur bra som helst. Hon viskade tyst att hon hittills har skrivit ut och sparat varenda text. ”Varför det?!” utropade jag förvånat. ”För att det många gånger är så skönt att läsa om vissa saker som man kan relatera till” svarade hon. Sedan sa hon: ”Du är bra att ha att göra med” och jag svarade: ”Kanske det, men ge mig bara en anledning och jag blir din värsta mardröm” och skrattade. ”Hellre det än ingenting alls” svarade hon och drack upp kaffet som nästan hade blivit kallt. Jag gav henne en kram och lovade att höra av mig för det är sådant jag gör: hör av mig.

/Elfwingson

Runt, runt, runt...

Tusen studenter kastade ifrån sig sina vapen. Tusen studenter dansade runt, runt, runt medan Håkan Hellström skrek ut sin (o)lycka. L var där. K och I var också där. Jag var där. Vid fullt medvetande dessutom. Åtminstone till en början...

Jag har aldrig någonsin sett så mycket människor på Huset förr vid ett och samma tillfälle.. Det var hur många som helst och alla var lika glada. Några var glada över att de äntligen gjort sin sista tenta. Några var glada över att de äntligen hade satt punkt för sin magisteruppsats. Några var glada för att ännu en termin äntligen var över och några var helt enkelt bara glada. Jag och L tillhörde den sistnämnda skaran: vi var helt enkelt bara jävligt glada. Glada och förbannat nöjda med livet.

Men kvällen började med att H-bandet gigade i Linköping. Det gick bättre än bäst och vi fick vansinnigt mycket applåder. Applåder och tre omstarter (= extranummer). Jag kände mig sagolikt nöjd över att ha kommit ihåg alla texterna i huvudet även denna gång. Sedan var det järnet hem till Norrköping, en snabb dusch i K-huset, ett kvickt ombyte till civila kläder, ett glas rödvin för att sedan möta L utanför hennes port. Tanken var att vi skulle på förfest till någon av hennes kompisar. Nu blev det inte så eftersom att J ringde och tyckte absolut att vi skulle komma upp till deras förfest i stället. Så på stående fot tog vi beslutet att gå på den förfesten. Uppe hos J fick man nästan använda komplett bergsbestigarutrustning för att komma över berget av skor som låg innanför ytterdörren. Men väl inne i lägenheten möttes vi av en stor skara människor som hälsade oss välkomna medelst muntra rop.
”Det finns rödvin i köket... Och så finns det chips....eh... lite överallt” berättade J medan han mötte oss i hallen. ”Köket är ju alltid en bra början” sa jag till L och vi begav oss dit. Där var det redan löjligt mycket människor så vi fick liksom armbåga oss fram till vinet, som till all lycka inte var slut. Jag tror att L tyckte att det kändes lite skumt att inte känna någon men det blev ändring på det efter några minuter... Hon har ju den där fantastiska förmågan att smälta in i nästan alla sällskap bara på några få minuter. I bland önskar jag att jag kunde vara likadan. Det röktes ute på balkongen, det dracks vin i köket, i vardagsrummet och i hallen. Det pratades musik, konst, fotbolls-VM, skumma gitarrackord och C-uppsatser. Det ska väl erkännas att både jag, L och de flesta andra drack ganska så tappert av det vinet som tenderade att bli godare och godare efter varje glas. Men när vinet var urdrucket, chipsen uppätna och samtalsämnena var slut gick allihopa ner till Huset. Eftersom jag har suttit i sektionen hade jag en gratisbiljett och hade på något jävla sätt lyckats ordna fram ännu en till som jag storsint gav bort till L. Hela Huset var som en enda gigantisk stereo. Klubb Republik hade övervånignen och körde sin indiepop medan det på undervåningen och utanför bjöds på clubmusik och diverse liveakter. Nåväl... Det var inte om musiken jag skulle berätta om... Men vad ska jag då berätta om? Ska jag berätta om hur tusen studenter drack litervis med öl (och hur några av dem fick upp den tämligen snabbt). Eller ska jag berätta om hur tusen studenter hoppade upp och ner när det eminenta ska-bandet Bad Communication lirade? Eller ska jag berätta den smått tragiska historien om hur ett gäng musikproducenter försökte sig på att lansera fyra stycken (något mindre talangfulla) KSM:are som de nya ABBA?

Nej, jag berättar om det någon annan gång... Istället kan jag berätta om hur jag och L egentligen inte ville gå hem när allting var slut. Vi gick en långpromenad i stället. Kanske för att fylla huvudet med frisk luft eller kanske för att vi inte var riktigt redo för att gå hem. Medan solen höll på att vakna och sparka av sig täcket gick vi längs med Drottninggatan, drev med varandras dåliga sidor, tittade på husornament, drömde om världar långt borta från vår egen verklighet, pratade om det som var och det som aldrig blev. Till slut blev vi alldeles för trötta och började gå hemåt. Vid hennes port sa jag ”jag ringer och väcker dig i morgon bitti klockan sju så käkar vi en löjligt stor frukost” och hon svarade att hon inte skulle vara främmande för tanken men menade att ”det blir nog jag som ringer och väcker dig”.

Frukost blev det men inte vid klockan sju...

/Elfwingson
Foto: Linda

Don't go there...

Uppfuckad dag. Uppfuckad kväll. Uppfuckad natt. Bättre i morgon. Mår bättre i morgon, jag lovar.

Att det blir kaos och panik ibland det får man lära sig att greja, men att det blir kaos och panik typ sjuhundra gånger på en vecka blir till och med för mycket för mig. Jag har spenderat hela jävla vårterminen till att lyssna och nu när jag ska prata så missförstås (nästan) allting hela tiden. Jag totalvägrar att tro att det är mig det är fel på. Jag har inte fått någon skum sjukdom som gör att jag har svårt att göra mig förstådd. Kolla här: jag är inte på topp varenda dag. Tro det eller ej men jag har riktigt dåliga dagar jag också, jag lovar. I dag var en sådan dag och det sista man behöver då är att någon försöker lägga skuld på mig för någonting jag faktiskt inte har ett skit att göra med. Det är förbannat dåligt och jävligt karaktärslöst att göra det. Ta itu med det där problemet (som jag fortfarande inte anser vara något problem) men försök för helvetes alla jävlar inte lägga någon skuld på mig. Lägg ner eller låt mig vara!

Mår bättre i morgon, jag lovar.

/Elfwingson

”Den här stan gör mig galen igen” - kent

För en gångs skull ska det bli jävligt skönt att få sticka bort och jobba med någonting annat än de där förbannade pastellfärgade ljudspåren. Här i Norrköping blir det förr eller senare alltid lite awkward. Det har en tendens att bli det nämligen har jag märkt... Awkward alltså. Alltid är det någonting liksom. Det är aldrig det där sköna läget jämt (men det är nog så det ska vara) utan alltid är det någonting som ska hända. Jag antar att jag har förtjänat det på något sätt. För några kvällar sedan hade jag ett ganska så långt och allvarligt samtal med I. När vi var klara med det där samtalet trodde jag att allting var bra och att alla förstod allting i hela världen och att ingen stod kvar och undrade vad det var som precis hade hänt. Tänk så jävla åt helvete fel man kan ha ibland! Men vi återvänder till det där lite senare...

K hörde av sig i dag (det trodde jag aldrig att hon skulle göra) och undrade om jag skulle till Huset och festa på lördag (du vet hur det är: pumptömning, sista chansen att träffa folket innan alla drar iväg och jobbar över sommaren). Nästan hörbart säger jag att jag hade funderat på det och ”det vore skapligt ju kul att träffa alla innan sommaren för vem vet om alla är kvar till hösten...” Sedan blir hon farligt frågvis och undrar över en massa saker... Vad säger man? Sanningen? Fuck no! Den är nästan aldrig fin och vacker så den håller man käften om när det behövs förstår du. En fet lögn i stället? Njaa, inte en lögn. Vi kan ju kalla det för ”en sanning med modifikation” alternativt ”en vit lögn”. Till slut blir det för mycket och jag tar en promenad i stället. Du vet, den där långpromenaden man gärna tar om/när det är dags att tänka igenom en massa saker och då man rättfärdigar sitt eget beteende. Det är nog fruktansvärt nyttigt att göra det emellanåt. Räddfärdiga sig eget beteende alltså... När jag kommer hem igen har jag fått ungefär femtusen SMS (en kraftig överdrift så klart, men många SMS var det). Jag får skylla mig själv antar jag. Lämnar man mobilen hemma blir det på det sättet. För ungefär två sekunder tänker jag glatt ”åh herregud, så populär jag är” men när jag kikat igenom de där messen är natten över mig, fastän det fortfarande är ljust ute. Men med frisk mod ger jag mig ner på stan, går till det där fiket och sätter mig att vänta. Sedan blir det kaos för några minuter, men jag tror att vi benade ut det där problemet som faktiskt inte var något problem in the first place. Åtminstone kändes det så, OK. Att man inte ska gå på känsla i många fall är nog sant, men just den här gången gjorde jag det men det blev ju som vanligt. Jag trodde att jag varit klar, tydlig och (framförallt) rak men på något sätt blev det fel i alla fall.

Jag tror att jag håller med herr Berg som så många gånger förut: ”Den här stan gör mig galen igen”.

/Elfwingson
Foto: Linda