Säkerligen den enda längre texten om Linda...
Glider runt i lägenheten medan hon gräver i skivsamlingen och lovar att sätta tillbaka alla skivorna på rätt plats så jag ska slippa att få ett psykbryt. Gräver, gräver, gräver... Hon hittar en vinylplatta från förr och tycker att det är sött att jag sparat det sista fragmentet av min barndom. Barndomen... När var den? För hundra år sedan eller bara för några timmar sedan? Tog den någonsin slut? Går ut med soporna, röker, blir rastlös och säger till henne att vi borde gå en promenad. Hon utropar ödmjukt ”Om trevlig är lika med tråkig så är jag den tråkigaste personen som finns!” och skrattar så att hon nästan trillar omkull. Jag har spenderat mycket tid med henne den här veckan. ”Varför?!” För att jag inte har haft någonting annat för mig och för att de flesta andra har åkt från stan så klart! Väl hemma igen spelar hon gitarr och sjunger som två gudinnor och njuter av varje ögonblick hon gör det. Jag ska anmäla henne till Idol 2006 (rots att hon hotat med både det ena och det andra). Hon är en sådan där ”skivnörd” som bara älskar att stå i en vintage vinyl-affär och rota igenom back efter back med LP-skivor för att slutligen hitta en Rolling Stones-platta i ”mint condition”. Då blir hon gladare än gladast och skickar trehundra SMS till de flesta av sina ”skivnördar” till kompisar. Mig till exempel. Hon tillbringar ungefär 98% av sin lediga tid till att hänga på Vaxkupan här i Norrköping och leta sällsynta 7”-singlar med band ingen har hört talas om. Resten av tiden tillbringar hon med att dricka kaffe med extremt bra människor.
Hon ska jobba på ett senildemensboende i sommar. Det kommer att gå bra eftersom att hon har övat sig på mig hela vårterminen. Jag är skapligt förvirrad och glömmer bort det mesta, men det finns i och för sig en grej som tar priset: den gången jag glömde bort min mammas namn! Linda menar att jag kommer att brinna särdeles länge i skärselden för att jag glömde bort det. Newsflash for you, baby: jag tror inte vare sig på himmel eller helvete och erkänner inte gud. När jag sa det det frågade hon mig vad tror på. ”Mig själv naturligtvis” svarade jag med en axelryckning.
Jag tog en långfika med henne tidigare i veckan. Som vanligt satt vi där och sa inte speciellt mycket till att börja med. Bara drack vårt kaffe och tittade på människorna som stressade runt. Det där med att hålla käften ihop är en bra grej. Jo men faktiskt, det där med att hålla käften ihop är sjukt underskattat och det är ju onekligen lite trist. Man behöver ju inte prata jämt. Jag aldrig träffat på någon annan kvinna som kan hålla käften lika mycket som hon kan. Hon frågade om jag kommer tillbaka. ”Det är klart jag kommer tillbaka” svarade jag. Hon sa att det kändes bra att veta och att hon lovar att hålla ställningarna tills dess. Hon kommer att göra det med bravur, jag lovar. Hon gav mig en kram och menade att våren hade varit ohållbar om inte jag funnits. Fan, det spelar ingen roll vem som än säger det för det känns lika fint och bra varenda gång. Varje gång blir min lilla kamin till hjärta några grader varmare.
Jag lovade att vi skulle ha en riktigt heartbreakerevening när jag kommer tillbaka: vi ska sitta på taket, titta på solnedgången, dricka massor av rödvin, röka för många cigaretter, lyssna på extremt ledsam musik och prata om de som aldrig överlevde sitt eget krig. Inte så jävla kul att se fram emot tycker du kanske. Inte i din värld kanske. Men i vår värld är det någonting av det största som kan hända. Hon sa någonting fint i vintras när hennes måne hängde alltför lågt (då det för övrigt var många månar som hängde lågt). Hon sa: ”Det är skönt att vara ensam. Men det är också skönt att ha någon att vara ensam med”. På något sätt så kom de där orden att sammanfatta hela vintern och våren. ”Det är skönt att ha någon att vara ensam med”... Hon är faktiskt en vansinnigt insiktsfull och en mycket intelligent kvinna när hon är på det humöret. Henne vill jag inte tappa bort när jag är klar med kriget i Norrköping. Vi pratade om framtiden också. Vad som händer, vad som borde hända och vad som inte bör hända. Hon sa att hon inte visste hur det skulle gå med ”den där E” men att framtiden fick utvisa det.
Hon säger att det är skönt att följa mitt liv på håll via de här texterna. Ibland har hon frågat hur det varit med mig och ibland inte. Ibland har jag svarat henne och ibland inte. Men vare sig jag har svarat eller inte har hon varit skön med det och det har känts hur bra som helst. Hon viskade tyst att hon hittills har skrivit ut och sparat varenda text. ”Varför det?!” utropade jag förvånat. ”För att det många gånger är så skönt att läsa om vissa saker som man kan relatera till” svarade hon. Sedan sa hon: ”Du är bra att ha att göra med” och jag svarade: ”Kanske det, men ge mig bara en anledning och jag blir din värsta mardröm” och skrattade. ”Hellre det än ingenting alls” svarade hon och drack upp kaffet som nästan hade blivit kallt. Jag gav henne en kram och lovade att höra av mig för det är sådant jag gör: hör av mig.
/Elfwingson