När du gråtit och tror att det inte helt enkelt inte kan finnas fler tårar kvar så kommer det ännu fler. De tar liksom aldrig slut. Du gråter för att det gör ont. Du gråter för att det gör ont någonstans inne i kroppen och för att det värker i hjärtat. Du jobbar hårt med att försöka bryta ner stoltheten (som är människans minst lönsamma egenskap), samla mod och lyfta en telefonlur för att ringa någon du inte pratat med på länge men det går liksom inte. Du vet att det skulle vara skönt för din sänkta själ att höra just den där rösten. Det skulle vara så skönt att få känna just den där personens närhet men det tar emot och du vet att du är den felande länken. Den löjlige. Den barnslige. Den fege.
Jag försöker jobba med att hitta på saker som jag med säkerhet vet borde göra mig glad men de där vanliga ventilerna fungerar inte längre. Energin för att lösa uppgiften finns inte där. Den infinner sig inte och tro mig; jag har verkligen jobbat för att den ska infinna där men till slut ger man upp. De säger till mig att man ska göra saker för att ha någonting annat att tänka på. Jag hade förmodligen sagt exakt samma sak, men nu när jag står där med någonting så påtagligt som känns i både kroppen och själen så är det jävligt svårt att förbise det, jag lovar.
Brev från US, Linköping, juni 2009Min gamle ovän, Rädslan kommer och hälsar på. Jag sitter på en stenbrygga och glor ut över vattnet. Tänker på alla bra ord. Alla bra ”get-your-shit-together”-resonemang men jag ska säga dig en sak; för varje bra tanke jag lyckas fiska upp ur vattnet kommer det genast tio stycken dåliga och pajar min lilla, lilla kamin. Det är inte bra. Det är inte bra någonstans men det är då det är skönt att fortfarande ha den där enda bra tanken kvar. Den får spela rollen som halmstrå och gör det faktiskt med bravur. Jag traskar vidare i sakta mak men det hela liknar mer en tragisk marsch eftersom att jag helst av allt bara vill komma hem. Feg som jag är är jag rädd för precis allting medan jag går hem. Herr Berg sjunger ur kaoset att han är ”livrädd för att leva och dödsrädd för att dö”. Till hälften håller jag med honom. Sedan försöker jag bita ihop men det går ju ”sådär”. Jag gör inte det längre. Jag kommer hem, går ut till köket och dricker två stora glas iskallt vatten. Ögonen blöder igen medan jag betraktar köksbordet. Jag funderar över orsak och verkan, över en del saker som är jävligt orättvisa och dålig karma. Det finns säkert fler än en person som skulle säga att det här är dålig karma. Men de kan ju i och för sig dra åt helvete. Det där jag trodde bara var någonting litet och obetydligt var inte vad jag trodde att det var. ”Jaha, det är alltså så” tänkte jag när jag fick höra det på US, Linköping i somras och även om jag hade hoppats på att det inte skulle vara så farligt så kände jag någonstans långt, långt inne att det risken kunde finnas.
Fan! Det känns som om jag vill välta hela ditt jävla kontor. Sopa ner varenda ful tavla från din vägg. Slita sönder krukväxterna som står i fönstret och stampa på alla dina böcker och journaler. Bara för att göra någonting. Bara för att... Bara för att... Nej, egentligen vill jag inte göra det. Jag åker till Norrköping istället. Under bilfärden bryter jag ihop och C säger att det är okej att göra det. ”Det är okej att vara ledsen och förbannad. Det är okej att bli lite apatisk och det är okej att fundera. Det är okej att vara väldigt mycket, Andreas”.
Jag har fan i mig försökt vara en god människa. Försöka duger i alla fall. Jag har faktiskt jobbat hårdare än vad du tror för att vara just en god människa. Det har gått ”sådär” med jämna mellanrum men stundtals har det lyckats jävligt bra. Jag har försökt. Jag har försökt, försökt och så när det nästan var uttömt har jag försökt lite till. Men ”va fan”, liksom. Här har jag gått runt och trott att jag kanske skulle få lite skön karma men ”oj” vad fel jag hade. OK, det har växt sig större det där dåliga. Det där läskiga. Det där som ger mig mardrömmar varje natt. Det där som jag faktiskt inte har förtjänat.
Det är allvar i år.
Fan.
En feldiagnostisering (in a bad way that is) vände upp och ner på allting för ett antal månader sedan. Behandlingar, sjukhusbesök i Kalmar och Linköping, dåliga prognoser, Doloxen, taskiga värden, bruna fönsterkuvert, röntgen och vita rockar. Allt går runt som på en karusell som har gått sönder och snurrar allt fortare. Jag är så trött på det här. Jag lovar att jag snart tar en förskärare och skär ut hela njuren själv. Vad som helst bara det försvinner. Bara för att slippa. Men det är lika bra att låta kvalificerad personal ta hand om den detaljen. Det blir bäst då.
Det är inte roligt att skapa musik. Det är inte kul att promenera. Det ger ingen boost att planera någonting och det känns inte bra att vara sjuk. De gör säkert vad de kan, läkarna. De säger till mig att vi ska ”vänta och se”. De fortsätter med sina provtagningar för att ha koll. De bollar runt med medicinförslag och behandlingssätt. De gör säkert precis allt vad de kan. De ger mig en adress till någon ”du kan prata med”. Någon som i och för sig är väldigt duktig på det hon gör men som inte kan rå på det där största. Det är det ju bara jag som kan men förmågan och energin har försvunnit och det gör mig förbannat ledsen.
Medan klockan visar att det är egentligen är alldeles för sent lägger jag huvudet mot bordsskivan och tittar ut. Därute dansar ett gult höstlöv en vild polka med vinden. Fram och tillbaka. Upp och ner. Sedan försvinner lövet utom synhåll och det är bara jag, vinden och en evighetslång natt kvar. Sedan går jag och lägger mig. Hamrar mina knutna nävar i kudden medan Rädslan hälsar på ännu en gång. Nej, det här går inte längre. Jag klarar det inte längre. Jag orkar inte längre. Det får vara nog nu. Det måste vara nog. Jag har fått nog.
Jag ska vara rejält uppriktig mot dig; jag saknar mitt mod och min styrka för jag orkar helt enkelt inte att vara rädd och sjuk längre.
/Elfwingson