Fruktsallad

Häromdagen fick jag ett mail där någon frågade om hur jag bäst skulle beskriva min blogg. Jag tog ett par varv och tänkte till lite mer och K, this one's for you:

Söt som fikon, syrlig som citron, rivig som krusbär och mustig som mango. Allt simmar runt i en underbar sockerlag som jag blygsamt döpt till ”I periferin”

/Elfwingson

Varför gör de så mot sig själva?

Innan du läser den här texten ska du vara väldigt medveten om att jag redan vet att musikproduktion i synnerhet och mitt liv i allmänhet är ett tämligen smalt intresseområde för just dig. Jag vet redan om att flera läsare har lämnat min blogg tack vare detta faktum att jag gått över från mitt jävla gnäll till, låt oss säga, mera musikproduktionsorienterade texter. Jag vet om att min blogg kanske inte är den mest intressanta för dig men, hey, du måste ju inte läsa den. Det är faktiskt oerhört frivilligt att inte läsa den. Som sagt: min blogg rör saker som intresserar mig. Kom ihåg det när du tuggar dig igenom den här texten.

För några dagar sedan var jag ute och tänkte på det här med bloggandet. I drygt ett och ett halvt år har jag plitat ner svarta funderingar, dragit resonemang till sin yttersta spets och rapporterat händelser i mitt, stundtals, ganska innehållsrika liv men att jag skulle få respons hade inte en jävel kunnat räkna med. Precis innan jag gick ut läste jag en sorts debatt om bloggandets vara eller icke vara. Någon menade att bloggandet är överflödigt eftersom det inte handlade om någonting intressant medan en annan person tyckte att det just är detta dokumentära sätt som gör själva bloggen. I fråga om allting är helt sant i en blogg torde kanske diskuteras i vissa fall, men samtidigt så känner man ju att det spelar mindre och mindre roll. Bara man kan slå ihjäl några minuter med meningslöst pladder. Personligen skulle jag vilja säga att många bloggare är någon sorts motsats till den kristna högerradion i USA: vi gastar, jiddrar, svär och lever fan. Självklart har även jag mina hatobjekt bland en stor mängd bloggar (ganska ofta handlar de om mode). Att just dessa bloggar är svartlistade av mig beror naturligtvis inte på att jag avskyr dessa människor för dem de är utan det handlar mest om ointresse från min sida. Å ena sidan så skriver man väl om det som rör ens egna intressesfärer. Om det sedan är mode, musik eller att fastighetsägaren höjer hyrorna spelar väl mindre roll. Eller? Inte för att mode inte finns i min sfär (eller är speciellt ointressant) men just på sättet som många skriver om det kan få mig att stilla undra vad som rör sig i huvudet på dessa människor. Mode är väl
1. väldigt personligt och
2. väldigt flyktigt. dessa bloggar kanske går i kvav inom en vecka och hur lattjo är det?
Jag känner att jag bara måste fråga en utav dessa modebloggare hur det känns att skriva om någonting som är så otroligt flytkigt som just mode. ”Hur känns det att skriva om ett par skor som är fetute efter två månader?”
Å andra sidan så kan jag må fysikt illa när man stöter på bloggare som har ångest (ja faktiskt, du läste rätt: ångest) inför den där oerhört viktiga festen och ”gud-asså-jag-vet-verkligen-inte-vad-jag-ska-ha-på-mig!” Vad säger man?
Svältkatastrof i Uganda? Bah! Barn som sprängs i små, små bitar eller blir lämlästade av landminor i Kongo? Äsch! Tusentals uteliggare i Sverige? So? Gruppvåldtäkter av somaliska kvinnor? ”Fuck it, bara jag listar vilka skor som passar till tröjan jag köpte i torsdags så skiter jag i resten av världen”. Typ.

Snälla, lilla whoever du är, ge dig eller så kommer jag och välter någonting. Förslagsvis din garderob eller varför inte hela ditt jävla hem?

Vi säger så.

/Elfwingson

Ler jag mer trillar huvudet av, jag lovar

Har du någonsin haft känslan att drabbats av ADHD och ändå tyckt att lite speed skulle piffa upp tillvaron lite? Förmodligen inte, men det är i alla fall exakt den känslan jag har just nu. Och med den känslan i hela kroppen går jag ut och äter vårregnet. Trivs. Lever. Ler.

Så är det förstår du.

/Elfwingson

T-t-t-tyst för helvete!

I dag fick jag ett mess från L i vilket hon bland annat försäkrade att hon faktiskt inte tycker att det är jobbigt att jag pratar så mycket. I går träffade jag hennes bror (E) som inte är en man som säger så mycket. Eller rättare sagt: han är ingen total pratkvarn som jag och det blev nästan smärtsamt tydligt (för mig) hur mycket jag pratar. Han frågade ”vad jobbar du med då?”. En fråga som man lätt skulle kunna besvara i en mening, visst? Nej, inte det när det kommer till mig. Förbanne mig, jag lyckades vika ut mitt svar i cirka tio minuter med en massa bisatser och sidohistorier. I bland skäms jag nästan för mig själv för att jag pratar så mycket. Häromdagen käkade vi en pastasallad med kyckling och pratade musik. Och du som har hajat dealen med den här bloggen borde vid det här laget ha fattat att musik är otroligt viktigt för mig, både som producent och civilperson. Vi kom in på det här med topplistor (någonting som L inte kunde med) och efter ett tag så frågade hon hur min lista över de, för mig, mest betydelsefulla album genom tiderna skulle se ut. Till en början frågade hon vilka tio album som skulle finnas med, men hon rättade sig efter en sekund och ändrade den den till top tre. Du skulle varit med, kompis och med egna ögon sett det ansiktsuttrycket när hon ändrade det från en topp-tio till en topp tre-lista. Det var som hon liksom insåg vilket misstag hon hade gjort om hon hade fått en topp tio-lista. Typ ”Nej med Gud, vad gjorde jag nu? Jag kan ju inte låta honom sitta och prata om tio stycken album. Jag ändrar det till en topp tre-lista annars får jag aldrig någonsin tyst på honom”. Ren självbevarelsebedrift alltså.

Listan blev

1. Pet Sounds – The Beach Boys
2. Jazz på svenska – Jan Johansson
3. Hagnesta Hill – Kent

Det jag skulle komma till var i alla fall: L, jag kan bevisligen vara tyst. Även om det nästan bara inträffar när jag sover.

/Elfwingson

Att äta gröna äpplen är som att äta ett vårregn

I fredags stängde vi alla dörrar till vår lilla bubbla, drog fram mikarna, gitarrerna, våra vackraste sångröster och producerade två mästerverk till. Klockan var alldeles-för-sent-på natten då L ringde och meddelade att hon misann kunde vara uppe sent och hon blev snabbt en måltavla för min entusiasm över T's låtsnickeri. Stämningen som rusade runt i mig var på topp fastän klockan närmade sig två. Det är bara i bland det blir så under mina produktioner men den här gången hände det. Underbart!
På söndagen satte vi oss och gjorde några genomlyssningar, satte nivåer och sedan lovade jag att under veckan som kommer skulle jag mixa klart båda spåren. Och medan T åt gröna äpplen menade han att de kändes friska att mumsa i sig berättade jag att ”gröna äpplen är som att äta ett vårregn” och kan du tänka dig; han höll med och tyckte till och med att det var fint sagt av mig! Jag misstänker att han hade fått för lite sömn.
Sedan var helgen över. Trodde jag. Eftersom jag hade långledigt från jobbet (det vill säga lördag, söndag samt måndag) så hade L och jag bestämt oss för att boka Danmarks-resan under söndagen. Nu blev det inte riktigt så. Det blev vin, popcorn, Counting Crowes, Idde Schultz och Staffan Hellstrand i stället. Tänk, både Counting Crowes och Staffan Hellstrand missade jag nästan helt och hållet när det begav sig. Jag tar igen det nu känner jag. Under kvällen stoppades mitt ordflöde bara några gånger och det var när jag tänkte att ”jag borde hålla käften snart annars lackar hon ur på allvar”. Helt plötsligt var klockan halv tre, cigaretterna nästan slut och det kändes alldeles för långt hem till lägenheten. Framförallt under en frostnatt.
Så jag stannade kvar.

* * *

Medan jag låser min ytterdörr tänker jag: ”Det är väl ingenting mer med det”. Under den korta sträckan förbi min gamla förskola reflekterar jag över situationen och mumlar ”det är absolut ingenting mer med det”. Medan jag trampar upp för de där fjorton trappstegen är jag helt övertygad om att det inte är någonting. Men i samma sekund jag öppnar dörren tänker jag: ”Det är ju visst någonting.”

/Elfwingson

En flaska rött, två filmer och ett straffbart gott sällskap

Nu kommer jag nu att introducera ännu ett utav dessa Livets goda som gör mig glad och yster på många sätt, nämligen morotsstavar. Jag känner på mig att jag ska skriva om detta fenomen så ofta jag kan... Eller kanske inte alls.

Häromdagen när jag gick och traskade på jobbet fick jag ett infall och hörde mig för om vad L skulle tycka om en vinkväll mitt i veckan. Detta menade hon lät som en synnerligen bra idé och i onsdags kväll trillade jag in i L's lägenhet med en flaska vin och min sympatiska personlighet. Utöver filmerna Once (som jag för övrigt tycker att alla borde se eftersom att det är ruskigt bra) samt August Rush (som inte var lika intressant eftersom jag tappade bort mig i handlingen redan under förtexterna) gjorde L kvällen komplett med...wait for it... Morotsstavar! Kom igen, är hon inte för underbar så säg! Morotsstavar gör ju ofta livet mer värt att leva. ”En halv decimeter orange och crunchy vardagslyx” som jag brukar säga.
Du kan ju bara gissa att det hela utvecklade sig till en galabankett utan dess like. Sedan skrattade vi både mycket och ofta under kvällens gång och då kom jag att tänka på en sak: medan T och jag har det där bullriga mansflabbet så mobiliserar L ett sorts...porlande livsfniss när hon skrattar. Det kanske inte låter så mycket för världen men har man en gång hört det kan man helt enkelt inte låta bli att dra på munnen varje gång. Så smittsamt är det. Skrattet alltså. Inte L. Det hade ju faktiskt varit jättekonstigt om hon hade smittat mig med någon exotisk sjukdom. Härmed kan vi, en gång för alla, slå fast att det är bättre att bli smittad av L's skratt än av ebola.

Nåväl, timmarna under den här onsdagskvällen förflöt alldeles för snabbt men L var inte ens, enligt egen utsago, trött vid halv tio (fastän hon borde varit det, så mycket som hon garvade) vilket gjorde att jag stannade kvar. Jag kände mig oerhört nöjd med detta eftersom det betydde att jag skulle få befinna mig i samma rum som en glatt fnissande journalist ett par timmar till.

* * *

För några kvällar sedan kollade jag på ”Trollkarlen” en dokumentär som handlar om Jan Johansson, jazzpianisten (som tyvärr körde ihjäl sig en kall februarimorgon 1968) och det slog mig att det är helt underbart att både höra men också se riktigt duktiga musiker lira. Som till exempelvis herr Johansson här. När han spelade såg det så enkelt ut. Eller rättare sagt: han fick det att se enkelt ut. Han såg alldeles skön och avslappnad ut. Det är inte många musiker som jag sett som har den gåvan för en gåva är det. Senast jag såg mig själv i en livesituation ville jag bara injicera kolsyrat vatten i blodomloppet för det såg helt jävla galet ut. Jag ser ut som jag har ett epileptiskt anfall när jag spelar för jag kan helt enkelt inte stå stilla. Antingen måste jag röra mig taktartat eller helt enkelt stövla runt på scenen och greja med antingen:
1 stärkaren
eller
2. mikstativet (som av någon outgrundlig anledning alltid tycks vara riggat av en amatör som inte förstått att gitarrister som dubblar på sång måste ha mikstället i vinkel). Eftersom jag ser så grotesk ut när jag lirar gura så överlåter jag det där med liveprylen till någon annan. Typ T. Han ser dessutom alla gånger bättre ut på scen än jag, jag lovar.

* * *

Du får tycka precis vad du vill om min musik. Ja, jag är på mitt generösa humör i dag. Du får mer än gärna tycka att det suger om det nu är din åsikt. Du får tycka att den är bra och ger dig någonting. Men vad du än gör: lyssna aldrig på den i ett par datorhögtalare. Dessa är Djävulens påfund och borde aldrig någonsin fått se dagens ljus. Jag tar hellre att du lyssnar på min musik i en simpel microstereo vilken dag som helst i veckan än i ett par av dessa rålöjliga datorhögtalare. Du kan till och med gå så långt så att du lyssnar i ett par sunkiga hörlurar, men där går jag fram och sätter gränsen. "Hit men inte längre" säger jag.

Datorhögtalare, tsss...

/Elfwingson

Fredag natt gick sakta men säkert över till lördag morgon

I fredags kväll kom jag på en sak och det är det att leendet faktiskt är en sympatisk rynka som slätar ut de andra. Det var en vacker tanke som jag dessutom formulerade i ord och jag tror att mitt middagssällskap höll med.

Fantastiskt!

/Elfwingson

Då solen vaknar och sparkar av sig täcket...

Häromnatten pratade jag med Z om det där med mjölkallergi och hon menade att hon inte kände någon annan med det ”handikappet”. Ja faktiskt, hon sa så! Kolla här: en kille jag känner lider av epilepsi. Det är ett handikapp. Min bror har AFASI. Det är ett handikapp. Mjölkallergi är inte ett handikapp. Hur man än vrider och vänder på det så är det inte ett handikapp. Det gör bara min vardag lite mer besvärlig än er andras eftersom man måste läsa noggrant på varje förpackning om man vill go wild and crazy och styra upp en vin chaud-gryta. I och för sig så håller man sig numera till "säkra" livsmedel som vår vän, Valio erbjuder.

Nåväl, snart är det slut på det här nattgiget och sanningen att säga så ska det bli förbannat skönt att få glida vidare på dagturerna. Under över en månads tid har jag vänt på dygnet, jobbat om nätterna när ni andra sovit både gott och länge. Jag måste faktiskt erkänna att jag saknat dagturerna och tempot som de bjuder på. Farten är ju, stundtals, inte så vansinnigt hög om just nätterna så därför är det med glädje som jag ånyo kastar mig in dagstempot. Även om det kan upplevas som en aning segt just om morgonen när man sitter där med sin kaffekopp och försöker hänga med i morgonrapporten så känner jag ändå en oerhörd och sprudlande glädje inför just detta.

/Elfwingson

Ånger är inte min påse

För inte en alldeles avlägsen forntid var jag ute och gick mitt i en annalkande vår och funderade på det där med hur livet tar små språng i helt andra riktingar än vad man hade tänkt. Så här i backspegeln, så har de flesta grejerna blivit bra. Exempel: för femton år sedan skulle jag bli skådespelare. Helst inom Riksteatern men det skulle gå bra med vilken plattform som helst. Hela framtiden låg framför mig och det var inte mer med det. För tio år sedan skulle jag bli journalist, helt klart! Det skulle bara bli så. Men nu blev det inte så. För fem år sedan hade jag vänt fullständigt och vänt blicken mot musiken i allmänhet och musikproduktion i synnerhet. Ångrar jag då att jag inte sökte scenskolan, journlisthögskolan eller studiomusikerlinjen i Piteå? Nej, det gör jag faktiskt inte. Skulle jag gå och dö i morgon så kan jag faktiskt säga att jag inte ångrar speciellt mycket här i livet. Faktiskt ingenting. Däremot kan jag kanske ångra vissa grejer jag aldrig sa eller gjorde vid vissa tidpunkter i livet.

Nåväl, hade du kommit och sagt till en skejtande, amatörskådespelande, grubblande och skrivande 18-åring (ja, det vill säga mig som faktiskt såg ut sådär när jag var 18. Helt otroligt!) att han ska förverkligat sin dröm innan han hade fyllt 24 hade jag förmodligen dumförklarat dig. Hade du sedan sagt att jag skulle producera två skivor innan jag var 30 hade jag nog velat ge dig något lugnande. Men här står jag ett drygt år innan 30-årsdagen och ser att jag faktiskt lyckades. Inte bara med att producera två skivor (plus en massa småprojekt) utan också lyckats bli en Överlevare. Jag omger mig av en kärleksfull familj, vackra och fina vänner samt två jobb som jag verkligen stormtrivs med. Kan man då önska sig mera?

Åtskilligt kanske, men jag kör på det här så länge.

/Elfwingson

Fotot av den jovialiske ynglingen är plåtat av Sara, en utav de gamla riddarna utan svärd.

På allmän begäran

Egentligen hade jag inte velat göra det här men vad gör man inte för sina läsare...?

Det hela började med ett mail som inleddes med ett ”[...] det finns inte mycket hopp eller glädje i det du gör men både musiken och texterna fastnar”. Det mailet fortsatte med lite låt- och produktionsmässiga frågor som på intet sätt är nya (tro mig M, var och varannan dag droppar det in mail från personer som undrar en massa saker. Allt från förstärkarinställningar till vilka mjukvarupluggar jag använde till just den där gitarren). Som jag redan berättat om så skrevs de här texterna för åtskilliga år sedan. Även musiken var klar för flera år sedan men då var det i helt andra sammanhang. Men redan då visste jag om att musiken hade en bra hook och förmodligen skulle fungera på ett albumprojekt. Många gånger har jag faktiskt varit beredd på co-skriva låtar med andra personer men liksom...hejdat mig i sista stund. Jag ville helt enkelt inte ”ge bort” min musik. Nåväl, sedan började arbetet med att mecka ihop de här texterna med de här ackorden. Oftast föll det på plats nästan direkt men ibland blev det rejäla problem. Problemet var att skriva om arren under tiden som man grejade med ackordföljden. Man kan nästan säga att arren var klara innan själva låtarna var klara. När det kommer till arr har jag råkoll och det är inte mycket som kan paja ett utav mina arr när jag väl skrivit klart det. När jag menar arr så menar jag inte bara instrumentering utan även ett sorts produktionsmässigt arr. Ett tänk som går ut på att där kommer gitarrslingan in och precis där har vi ett fill som markerar ny vers. Detta gör visserligen min musik väldigt linjär och kroniskt tråkigt men hey, det är ju min egen grej och inte det finns ingen som hänger över min axel och jiddrar om saker och ting. När jag väl insåg att jag hade material för en hel skiva och inte bara en EP så visste jag hur det skulle låta. Tanken är att hela skivan ska låta som den är inspelad vid en och samma session (nu är det ju inte så eftersom hela produktionen tog nästan ett halvår att göra) och då tycker inte jag att man kan börja laborera med exempelvis olika trumljud och/eller förstärkarinställningar. Det blir för spretigt och håller inte ihop på det sättet jag vill att det ska göra. Det finns en anledning till att tremologuran dyker upp både här och där. Det finns en anledning till att rytmsektionen är mixad som den är och det finns liksom en anledning till att sångpåläggen låter som de låter. Å andra sidan hålls ju hela skivan ihop av min (i längden ganska småjobbiga och trista) röst. Därför var det skönt att dels ha med ett instrumetalspår, Tre och trettio av ditt liv och dels en duett, Atlas. Atlas var både rolig och lite jobbig att göra. För det första ville jag ha en ”live”-låt på skivan med enkel rocksättning det vill säga trummor (helst i 6/8-delstakt), elbas, max två elgitarrer plus en Hammond samt två sångröster. Eventuellt skulle det finnas ett munspel med också men efter ett par provtagningar stekte jag den idén. Vissa grejer måste man ju helt enkelt prova. Är man det minsta osäker så ska man prova det och efter det så märker man hur det antingen håller eller bör lämnas därhän. Att den andra rösten skulle vara en kvinnlig sådan hade jag klart för mig redan när jag gjorde demon. Texten håller inte om det bara är jag som sjunger den. Dessutom så kan det efter fem spår vara skönt att höra någon annans röst också. Det jobbiga låg i att det tenderar att bli tunt. Viss minimalistisk musik är skön och bra men när det blir för jävla jättetunt så blir det bara sjukt trist. Men nu är det ju bara en sådna låt med det där tunna livestuket så jag rodde det i hamn trots allt.

Texterna ja... Vissa av texterna var klara för många år sedan men sedan har de skrivits om åtskiliiga gånger utan att kärnan har försvunnit. Från början var det ju tänkt att det skulle vara en skiva som knöts ihop av texterna om Norpan men det där höll inte riktigt hela vägen ut. I stället blev det så att texterna i stället spänner över fem år och de flesta personer (som av någon outgrundlig anledning oftast har varit kvinnor) jag stött på under dessa fem år finns med i dessa texter. På vilket sätt tänker jag verkligen inte gå in på. Det är i allra högsta grad personligt (både för min egen del och deras) och dessutom så pajar man det roliga med låttexter om man ska sitta och förklara om vad/vem de handlar om.

Om jag har några favoriter?
Ptja... Jag vet inte riktigt. Hela Glöd-skivan bör ses som en helhet tycker jag men om jag ska plocka russinen ur kakan så får det nog bli såhär:

1. Tusen ljus och trettio cigg eftersom att den är den första låten jag började göra. Det var någonting...spännande med att skicka runt den första gången för att höra reaktionerna. Dessutom så låter den exakt som jag ville att den skulle låta när jag skrev ursprungsversionen 2002.

2. Atlas för att den blev så jävla bra till slut med L's sångpålägg. Hade inte hon räddat mig så hade jag nog stekt den låten från hela skivan och det hade varit tråkigt eftersom att texten är våldsamt viktigt för mig.

3. Jag älskar dig (men jag måste härifrån) eftersom att den är en mysig motreaktion mot hela jävla Norrköping som jag älskade över allt annat förutom det sista halvåret jag bodde där. Någon sorts kärleks- och hatrelation där. Svårt att förklara. Dessutom visste jag att arret framförallt i refrängerna skulle fungera klockrent.

4. Med sitt muskliga intro är det svårt att tro att Mannen som dog på Himmelstalund började som en sorts vispryl med lite ackgitarr sång, toklugna vispar på virveln och ett svindåligt pianoplinkande. Sedan så introduceras de flesta instrumenten som finns med skivan och det känns bra. Det blir inte så många överraskningar på det sättet. Varför plocka in skumma instrument om man inte behöver det?

5. Kan inte, vill inte för att det från början var en väldigt ynklig historia i 3/4-takt enbart med ackgitarr och sång. Typiskt en sådan där låt som bara växer under produktionens gång. Men slutresultatet är jag oerhört nöjd med. Dessutom är det ett gjutet sista-spår. Framförallt textmässigt.

Självklart spelar jag alla instrument spelas förutom trummorna. Det är mina vänner Groove Agent och Reason som har hjälpt till där. Groove Agent för helheten och Reason för groovet. Sanningen att säga så var det mycket rattande i Reason som till slut fixade gunget. Utöver dessa program så har GuitarRig körts till sin
yttersta gräns. Mastringsläget i Sonalksis EQ har också varit med på åtskillga hörn. Förutom dessa mjukvarupluggar så är det min gamla Marshall som fått slita hund på varje gitarrpålägg med lite olika mikar och mikpositioner. Ackgitarrerna är alla uppmikade med min gamle trotjänare B1 och den har också fungerat som sångmik. Det mesta av det du hör är inställt ”på bordet”. Jag är av den enkla uppfattningen att om man hittat en skön inställning till exempelvis ackgitarrer så bör man köra på den. Varför börja jiddra och exprimentera när man har hittat någonting bra? Börjar man göra det under en skivproduktion så finns ju risken att allting till slut låter dåligt och framförallt grötigt. Nu tror jag att jag faktiskt har svarat på det mesta som ni frågat om i era mail. Av ren lathet tänker jag inte ta upp EQ-inställningar, reverb och delaytider. Någonting får ni väl förbanne mig lura ut själva och det blir så gott som alltid bäst då.

Foto: Christoffer

* * *

En helt annan grej: om man lägger en parmaskinka i frysen jävligt länge, blir det då permafrost av den?

Det kan du ju grubbla på till nästa gång vi hörs.

Puss!

/Elfwingson