Innan du läser den här texten ska du vara väldigt medveten om att jag redan vet att musikproduktion i synnerhet och mitt liv i allmänhet är ett tämligen smalt intresseområde för just dig. Jag vet redan om att flera läsare har lämnat min blogg tack vare detta faktum att jag gått över från mitt jävla gnäll till, låt oss säga, mera musikproduktionsorienterade texter. Jag vet om att min blogg kanske inte är den mest intressanta för dig men, hey, du måste ju inte läsa den. Det är faktiskt oerhört frivilligt att inte läsa den. Som sagt: min blogg rör saker som intresserar mig. Kom ihåg det när du tuggar dig igenom den här texten.
För några dagar sedan var jag ute och tänkte på det här med bloggandet. I drygt ett och ett halvt år har jag plitat ner svarta funderingar, dragit resonemang till sin yttersta spets och rapporterat händelser i mitt, stundtals, ganska innehållsrika liv men att jag skulle få respons hade inte en jävel kunnat räkna med. Precis innan jag gick ut läste jag en sorts debatt om bloggandets vara eller icke vara. Någon menade att bloggandet är överflödigt eftersom det inte handlade om någonting intressant medan en annan person tyckte att det just är detta dokumentära sätt som gör själva bloggen. I fråga om allting är helt sant i en blogg torde kanske diskuteras i vissa fall, men samtidigt så känner man ju att det spelar mindre och mindre roll. Bara man kan slå ihjäl några minuter med meningslöst pladder. Personligen skulle jag vilja säga att många bloggare är någon sorts motsats till den kristna högerradion i USA: vi gastar, jiddrar, svär och lever fan. Självklart har även jag mina hatobjekt bland en stor mängd bloggar (ganska ofta handlar de om mode). Att just dessa bloggar är svartlistade av mig beror naturligtvis inte på att jag avskyr dessa människor för dem de är utan det handlar mest om ointresse från min sida. Å ena sidan så skriver man väl om det som rör ens egna intressesfärer. Om det sedan är mode, musik eller att fastighetsägaren höjer hyrorna spelar väl mindre roll. Eller? Inte för att mode inte finns i min sfär (eller är speciellt ointressant) men just på sättet som många skriver om det kan få mig att stilla undra vad som rör sig i huvudet på dessa människor. Mode är väl
1. väldigt personligt och
2. väldigt flyktigt. dessa bloggar kanske går i kvav inom en vecka och hur lattjo är det?
Jag känner att jag bara måste fråga en utav dessa modebloggare hur det känns att skriva om någonting som är så otroligt flytkigt som just mode. ”Hur känns det att skriva om ett par skor som är fetute efter två månader?”
Å andra sidan så kan jag må fysikt illa när man stöter på bloggare som har ångest (ja faktiskt, du läste rätt: ångest) inför den där oerhört viktiga festen och ”gud-asså-jag-vet-verkligen-inte-vad-jag-ska-ha-på-mig!” Vad säger man?
Svältkatastrof i Uganda? Bah! Barn som sprängs i små, små bitar eller blir lämlästade av landminor i Kongo? Äsch! Tusentals uteliggare i Sverige? So? Gruppvåldtäkter av somaliska kvinnor? ”Fuck it, bara jag listar vilka skor som passar till tröjan jag köpte i torsdags så skiter jag i resten av världen”. Typ.
Snälla, lilla whoever du är, ge dig eller så kommer jag och välter någonting. Förslagsvis din garderob eller varför inte hela ditt jävla hem?
Vi säger så.
/Elfwingson