En flaska rött, två filmer och ett straffbart gott sällskap

Nu kommer jag nu att introducera ännu ett utav dessa Livets goda som gör mig glad och yster på många sätt, nämligen morotsstavar. Jag känner på mig att jag ska skriva om detta fenomen så ofta jag kan... Eller kanske inte alls.

Häromdagen när jag gick och traskade på jobbet fick jag ett infall och hörde mig för om vad L skulle tycka om en vinkväll mitt i veckan. Detta menade hon lät som en synnerligen bra idé och i onsdags kväll trillade jag in i L's lägenhet med en flaska vin och min sympatiska personlighet. Utöver filmerna Once (som jag för övrigt tycker att alla borde se eftersom att det är ruskigt bra) samt August Rush (som inte var lika intressant eftersom jag tappade bort mig i handlingen redan under förtexterna) gjorde L kvällen komplett med...wait for it... Morotsstavar! Kom igen, är hon inte för underbar så säg! Morotsstavar gör ju ofta livet mer värt att leva. ”En halv decimeter orange och crunchy vardagslyx” som jag brukar säga.
Du kan ju bara gissa att det hela utvecklade sig till en galabankett utan dess like. Sedan skrattade vi både mycket och ofta under kvällens gång och då kom jag att tänka på en sak: medan T och jag har det där bullriga mansflabbet så mobiliserar L ett sorts...porlande livsfniss när hon skrattar. Det kanske inte låter så mycket för världen men har man en gång hört det kan man helt enkelt inte låta bli att dra på munnen varje gång. Så smittsamt är det. Skrattet alltså. Inte L. Det hade ju faktiskt varit jättekonstigt om hon hade smittat mig med någon exotisk sjukdom. Härmed kan vi, en gång för alla, slå fast att det är bättre att bli smittad av L's skratt än av ebola.

Nåväl, timmarna under den här onsdagskvällen förflöt alldeles för snabbt men L var inte ens, enligt egen utsago, trött vid halv tio (fastän hon borde varit det, så mycket som hon garvade) vilket gjorde att jag stannade kvar. Jag kände mig oerhört nöjd med detta eftersom det betydde att jag skulle få befinna mig i samma rum som en glatt fnissande journalist ett par timmar till.

* * *

För några kvällar sedan kollade jag på ”Trollkarlen” en dokumentär som handlar om Jan Johansson, jazzpianisten (som tyvärr körde ihjäl sig en kall februarimorgon 1968) och det slog mig att det är helt underbart att både höra men också se riktigt duktiga musiker lira. Som till exempelvis herr Johansson här. När han spelade såg det så enkelt ut. Eller rättare sagt: han fick det att se enkelt ut. Han såg alldeles skön och avslappnad ut. Det är inte många musiker som jag sett som har den gåvan för en gåva är det. Senast jag såg mig själv i en livesituation ville jag bara injicera kolsyrat vatten i blodomloppet för det såg helt jävla galet ut. Jag ser ut som jag har ett epileptiskt anfall när jag spelar för jag kan helt enkelt inte stå stilla. Antingen måste jag röra mig taktartat eller helt enkelt stövla runt på scenen och greja med antingen:
1 stärkaren
eller
2. mikstativet (som av någon outgrundlig anledning alltid tycks vara riggat av en amatör som inte förstått att gitarrister som dubblar på sång måste ha mikstället i vinkel). Eftersom jag ser så grotesk ut när jag lirar gura så överlåter jag det där med liveprylen till någon annan. Typ T. Han ser dessutom alla gånger bättre ut på scen än jag, jag lovar.

* * *

Du får tycka precis vad du vill om min musik. Ja, jag är på mitt generösa humör i dag. Du får mer än gärna tycka att det suger om det nu är din åsikt. Du får tycka att den är bra och ger dig någonting. Men vad du än gör: lyssna aldrig på den i ett par datorhögtalare. Dessa är Djävulens påfund och borde aldrig någonsin fått se dagens ljus. Jag tar hellre att du lyssnar på min musik i en simpel microstereo vilken dag som helst i veckan än i ett par av dessa rålöjliga datorhögtalare. Du kan till och med gå så långt så att du lyssnar i ett par sunkiga hörlurar, men där går jag fram och sätter gränsen. "Hit men inte längre" säger jag.

Datorhögtalare, tsss...

/Elfwingson