Det hela började med ett mail som inleddes med ett ”[...] det finns inte mycket hopp eller glädje i det du gör men både musiken och texterna fastnar”. Det mailet fortsatte med lite låt- och produktionsmässiga frågor som på intet sätt är nya (tro mig M, var och varannan dag droppar det in mail från personer som undrar en massa saker. Allt från förstärkarinställningar till vilka mjukvarupluggar jag använde till just den där gitarren). Som jag redan berättat om så skrevs de här texterna för åtskilliga år sedan. Även musiken var klar för flera år sedan men då var det i helt andra sammanhang. Men redan då visste jag om att musiken hade en bra hook och förmodligen skulle fungera på ett albumprojekt. Många gånger har jag faktiskt varit beredd på co-skriva låtar med andra personer men liksom...hejdat mig i sista stund. Jag ville helt enkelt inte ”ge bort” min musik. Nåväl, sedan började arbetet med att mecka ihop de här texterna med de här ackorden. Oftast föll det på plats
nästan direkt men ibland blev det rejäla problem. Problemet var att skriva om arren under tiden som man grejade med ackordföljden. Man kan nästan säga att arren var klara innan själva låtarna var klara. När det kommer till arr har jag råkoll och det är inte mycket som kan paja ett utav mina arr när jag väl skrivit klart det. När jag menar arr så menar jag inte bara instrumentering utan även ett sorts produktionsmässigt arr. Ett tänk som går ut på att där kommer gitarrslingan in och precis där har vi ett fill som markerar ny vers. Detta gör visserligen min musik väldigt linjär och kroniskt tråkigt men hey, det är ju min egen grej och inte det finns ingen som hänger över min axel och jiddrar om saker och ting. När jag väl insåg att jag hade material för en hel skiva och inte bara en EP så visste jag hur det skulle låta. Tanken är att hela skivan ska låta som den är inspelad vid en och samma session (nu är det ju inte så eftersom hela produktionen tog nästan ett halvår att göra) och då tycker inte jag att man kan börja laborera med exempelvis olika trumljud och/eller förstärkarinställningar. Det blir för spretigt och håller inte ihop på det sättet jag vill att det ska göra. Det finns en anledning till att tremologuran dyker upp både här och där. Det finns en anledning till att rytmsektionen är mixad som den är och det finns liksom en anledning till att sångpåläggen låter som de låter. Å andra sidan hålls ju hela skivan ihop av min (i längden ganska småjobbiga och trista) röst. Därför var det skönt att dels ha med ett instrumetalspår, Tre och trettio av ditt liv och dels en duett, Atlas. Atlas var både rolig och lite jobbig att göra. För det första ville jag ha en ”live”-låt på skivan med enkel rocksättning det vill säga trummor (helst i 6/8-delstakt), elbas, max två elgitarrer plus en Hammond samt två sångröster. Eventuellt skulle det finnas ett munspel med också men efter ett par provtagningar stekte jag den idén. Vissa grejer måste man ju helt enkelt prova. Är man det minsta osäker så ska man prova det och efter det så märker man hur det antingen håller eller bör lämnas därhän. Att den andra rösten skulle vara en kvinnlig sådan hade jag klart för mig redan när jag gjorde demon. Texten håller inte om det bara är jag som sjunger den. Dessutom så kan det efter fem spår vara skönt att höra någon annans röst också. Det jobbiga låg i att det tenderar att bli tunt. Viss minimalistisk musik är skön och bra men när det blir för jävla jättetunt så blir det bara sjukt trist. Men nu är det ju bara en sådna låt med det där tunna livestuket så jag rodde det i hamn trots allt.
Texterna ja... Vissa av texterna var klara för många år sedan men sedan har de skrivits om åtskiliiga gånger utan att kärnan har försvunnit. Från början var det ju tänkt att det skulle vara en skiva som knöts ihop av texterna om Norpan men det där höll inte riktigt hela vägen ut. I stället blev det så att texterna i stället spänner över fem år och de flesta personer (som av någon outgrundlig anledning oftast har varit kvinnor) jag stött på under dessa fem år finns med i dessa texter. På vilket sätt tänker jag verkligen inte gå in på. Det är i allra högsta grad personligt (både för min egen del och deras) och dessutom så pajar man det roliga med låttexter om man ska sitta och förklara om vad/vem de handlar om.
Om jag har några favoriter?
Ptja... Jag vet inte riktigt. Hela Glöd-skivan bör ses som en helhet tycker jag men om jag ska plocka russinen ur kakan så får det nog bli såhär:
1. Tusen ljus och trettio cigg eftersom att den är den första låten jag började göra. Det var någonting...spännande med att skicka runt den första gången för att höra reaktionerna. Dessutom så låter den exakt som jag ville att den skulle låta när jag skrev ursprungsversionen 2002.
2. Atlas för att den blev så jävla bra till slut med L's sångpålägg. Hade inte hon räddat mig så hade jag nog stekt den låten från hela skivan och det hade varit tråkigt eftersom att texten är våldsamt viktigt för mig.
3. Jag älskar dig (men jag måste härifrån) eftersom att den är en mysig motreaktion mot hela jävla Norrköping som jag älskade över allt annat förutom det sista halvåret jag bodde där. Någon sorts kärleks- och hatrelation där. Svårt att förklara. Dessutom visste jag att arret framförallt i refrängerna skulle fungera klockrent.
4. Med sitt muskliga intro är det svårt att tro att Mannen som dog på Himmelstalund började som en sorts vispryl med lite ackgitarr sång, toklugna vispar på virveln och ett svindåligt pianoplinkande. Sedan så introduceras de flesta instrumenten som finns med skivan och det känns bra. Det blir inte så många överraskningar på det sättet. Varför plocka in skumma instrument om man inte behöver det?
5. Kan inte, vill inte för att det från början var en väldigt ynklig historia i 3/4-takt enbart med ackgitarr och sång. Typiskt en sådan där låt som bara växer under produktionens gång. Men slutresultatet är jag oerhört nöjd med. Dessutom är det ett gjutet sista-spår. Framförallt textmässigt.
Självklart spelar jag alla instrument spelas förutom trummorna. Det är mina vänner Groove Agent och Reason som har hjälpt till där. Groove Agent för helheten och Reason för groovet. Sanningen att säga så var det mycket rattande i Reason som till slut fixade gunget. Utöver dessa program så har GuitarRig körts till sin
yttersta gräns. Mastringsläget i Sonalksis EQ har också varit med på åtskillga hörn. Förutom dessa mjukvarupluggar så är det min gamla Marshall som fått slita hund på varje gitarrpålägg med lite olika mikar och mikpositioner. Ackgitarrerna är alla uppmikade med min gamle trotjänare B1 och den har också fungerat som sångmik. Det mesta av det du hör är inställt ”på bordet”. Jag är av den enkla uppfattningen att om man hittat en skön inställning till exempelvis ackgitarrer så bör man köra på den. Varför börja jiddra och exprimentera när man har hittat någonting bra? Börjar man göra det under en skivproduktion så finns ju risken att allting till slut låter dåligt och framförallt grötigt. Nu tror jag att jag faktiskt har svarat på det mesta som ni frågat om i era mail. Av ren lathet tänker jag inte ta upp EQ-inställningar, reverb och delaytider. Någonting får ni väl förbanne mig lura ut själva och det blir så gott som alltid bäst då.
Foto: Christoffer
* * *
En helt annan grej: om man lägger en parmaskinka i frysen jävligt länge, blir det då permafrost av den?
Det kan du ju grubbla på till nästa gång vi hörs.
Puss!
/Elfwingson