I fredags stängde vi alla dörrar till vår lilla bubbla, drog fram mikarna, gitarrerna, våra vackraste sångröster och producerade två mästerverk till. Klockan var alldeles-för-sent-på natten då L ringde och meddelade att hon misann kunde vara uppe sent och hon blev snabbt en måltavla för min entusiasm över T's låtsnickeri. Stämningen som rusade runt i mig var på topp fastän klockan närmade sig två. Det är bara i bland det blir så under mina produktioner men den här gången hände det. Underbart!
På söndagen satte vi oss och gjorde några genomlyssningar, satte nivåer och sedan lovade jag att under veckan som kommer skulle jag mixa klart båda spåren. Och medan T åt gröna äpplen menade han att de kändes friska att mumsa i sig berättade jag att ”gröna äpplen är som att äta ett vårregn” och kan du tänka dig; han höll med och tyckte till och med att det var fint sagt av mig! Jag misstänker att han hade fått för lite sömn.
Sedan var helgen över. Trodde jag. Eftersom jag hade långledigt från jobbet (det vill säga lördag, söndag samt måndag) så hade L och jag bestämt oss för att boka Danmarks-resan under söndagen. Nu blev det inte riktigt så. Det blev vin, popcorn, Counting Crowes, Idde Schultz och Staffan Hellstrand i stället. Tänk, både Counting Crowes och Staffan Hellstrand missade jag nästan helt och hållet när det begav sig. Jag tar igen det nu känner jag. Under kvällen stoppades mitt ordflöde bara några gånger och det var när jag tänkte att ”jag borde hålla käften snart annars lackar hon ur på allvar”. Helt plötsligt var klockan halv tre, cigaretterna nästan slut och det kändes alldeles för långt hem till lägenheten. Framförallt under en frostnatt.
Så jag stannade kvar.
* * *
Medan jag låser min ytterdörr tänker jag: ”Det är väl ingenting mer med det”. Under den korta sträckan förbi min gamla förskola reflekterar jag över situationen och mumlar ”det är absolut ingenting mer med det”. Medan jag trampar upp för de där fjorton trappstegen är jag helt övertygad om att det inte är någonting. Men i samma sekund jag öppnar dörren tänker jag: ”Det är ju visst någonting.”
/Elfwingson