I dag fick jag ett mess från L i vilket hon bland annat försäkrade att hon faktiskt inte tycker att det är jobbigt att jag pratar så mycket. I går träffade jag hennes bror (E) som inte är en man som säger så mycket. Eller rättare sagt: han är ingen total pratkvarn som jag och det blev nästan smärtsamt tydligt (för mig) hur mycket jag pratar. Han frågade ”vad jobbar du med då?”. En fråga som man lätt skulle kunna besvara i en mening, visst? Nej, inte det när det kommer till mig. Förbanne mig, jag lyckades vika ut mitt svar i cirka tio minuter med en massa bisatser och sidohistorier. I bland skäms jag nästan för mig själv för att jag pratar så mycket. Häromdagen käkade vi en pastasallad med kyckling och pratade musik. Och du som har hajat dealen med den här bloggen borde vid det här laget ha fattat att musik är otroligt viktigt för mig, både som producent och civilperson. Vi kom in på det här med topplistor (någonting som L inte kunde med) och efter ett tag så frågade hon hur min lista över de, för mig, mest betydelsefulla album genom tiderna skulle se ut. Till en början frågade hon vilka tio album som skulle finnas med, men hon rättade sig efter en sekund och ändrade den den till top tre. Du skulle varit med, kompis och med egna ögon sett det ansiktsuttrycket när hon ändrade det från en topp-tio till en topp tre-lista. Det var som hon liksom insåg vilket misstag hon hade gjort om hon hade fått en topp tio-lista. Typ ”Nej med Gud, vad gjorde jag nu? Jag kan ju inte låta honom sitta och prata om tio stycken album. Jag ändrar det till en topp tre-lista annars får jag aldrig någonsin tyst på honom”. Ren självbevarelsebedrift alltså.
Listan blev
1. Pet Sounds – The Beach Boys
2. Jazz på svenska – Jan Johansson
3. Hagnesta Hill – Kent
Det jag skulle komma till var i alla fall: L, jag kan bevisligen vara tyst. Även om det nästan bara inträffar när jag sover.
/Elfwingson