Undrens tid är inte förbi…
I dag vaknade jag vid halv elva… Och gick upp dessutom! Hurra.
Nej, jag var inte full, hög eller någonting annat. Däremot skulle jag äta lunch med I så det var därför jag gick upp så tidigt. Men det ska erkännas att det var en något sömndrucken Elfwingson som öppnade ögonen vid halv elva, drack sitt morgonkaffe, satt på sängkanten och stirrade in i väggen. Jag måste göra det när jag vaknat. Stirra in i väggen alltså. I minst en kvart. Får jag inte göra det blir jag hyperbutter resten av dagen och spyr cynismer, sarkasmer och allmän dålighet runt mig. Dessutom tenderar jag att bli ofantligt observant på min omvärld. ”Jag gnäller inte. Jag observerar bara” brukar jag säga då. Men både du och jag vet om att det är gnäll till ett hundra procent. Men illusionen är fin, OK?!
Vart var jag nu igen...?
Tusentals studenter vallfärdar varje vardag till Huset för att hetsa i sig sprödbakad torsk under en timme. Tusentals studenter stressade i sig en kopp kaffe i dag medan de hela tiden tittar på sina armbandsur och undrar om de ska dö nu eller efter föreläsningen. De jobbar på blödande magsår antar jag.
Varken jag eller I stressade när vi åt. Det kändes bra. Jag kan vara duktig på det också. Men jag kände mig konstig. Jag brukar nämligen inte äta. Inte sittandes i alla fall. Jag förtära min lunch vid köksbänken (nota bene: med ytterjackan fortfarande på) skumma igenom Metro och äta på ungefär tjugo minuter. Sedan brukar jag röka en cigarett, dricka en kopp kaffe medan jag läser de artiklar jag fann mest intressanta. När jag väl är klar med det brukar klockan vara typ fem minuter över ett och jag får plötsligt väldigt bråttom och blir tvungen att halvspringa ner till campusområdet. Jag har inte blödande magsår. Inte än.
Under vårt sympatiska lunchsamtal berättade I att hon kan ta extremt lång tid på sig under morgonen för att hon inte vill stressa. ”Nä, vem fan vill stressa?” tänker jag och äter samtidigt upp ännu en bit av kycklingen med tillhörande currysås och ris. Tänker på den gången då jag nästan höll på att försova mig till en extremt viktigt föreläsning. Jag tror att från stunden jag klev upp till att jag stod nere vid campusentrén tog det nio minuter. Och då hann jag duscha! Då var det inte tal om att sitta och stirra in i väggen i en kvart.
(Jag hann till föreläsningen. Med en minut till godo också…)
Efter den där trevliga lunchen försvann dagen under en mördande tråkig föreläsning. ”FÖ 13-17… Fuck that!” tänkte jag och gick hem vid klockan fyra. Då var jag otroligt stolt över mig själv att jag hade orkat så länge ändå. Jag har väl mer viktiga saker för mig än att sitta där och glo. Ringa T exempelvis. Han vrålade och gastade i luren som vanligt. Inte till mig den här gången dock. Men jag insåg att han verkligen låter som om han skäller ut en i bland fastän han inte gör det. Han låter på det sättet, jag lovar. Det tog ett tag innan jag fattade det. Men det var länge sedan nu som jag käftade emot honom och härjade med honom om det där. Det är liksom ingen idé längre. Man får liksom låta honom hållas: låta honom stimma lite, skrika några väl valda könsord och svordomar. Sedan lugnar han ner sig.
Oftast.
Jag tycker om T eftersom att han är bra att ha till hands, vare sig det är under en fotosession i Bergsjön eller när man har fått ett psykbryt. Då låter han inte som om han skäller ut en.
Då är han lugn.
Då gör han mig lugn.
* * *
I morgon kommer L tillbaka från sin beundransvärda syssla. Då ska jag ringa henne och välkomna henne tillbaka medelst historier från förr och varför jag inte vare sig vill eller kan förklara en massa saker jämt. Och sedan ska jag berätta om att jag kommit fram till veckans finaste tanke: den om mig själv.
/Elfwingson
torsdag, mars 30, 2006
tisdag, mars 28, 2006
”Vet du om en sak? Du ser extremt ledsen ut när du tänker så att man bara vill krama dig…” – K
Blir väckt två gånger av telefonen och jag kan bara tänka: ”Och jag som sov så gott”. Men jag klättrar till slut ur sängen och funderar på vad som ska hända härnäst. Går ut för att möta det lilla som är kvar av dagen. Det regnar ymnigt och blåser. ”Fy fan, vad alla ser glåmiga ut” är det första jag tänker när jag står nere på stan och försöker komma ihåg varför jag gick ut. Ser jag lika glåmig ut? Säkerligen. En alldeles vanlig, orakad, glåmig student med sjuhundra matlådor i kylskåpet. Ett barn håller ett krampaktigt grepp om sin mammas hand för att inte ramla omkull och drunkna i vattenpölarna. Jag tänder en cigarett och kör ner händerna ännu djupare i den svarta läderrocken. ”Fan jag borde ha tagit på mig handskarna” tänker jag medan tusen bilar susar förbi. Jag hör dem inte. Jag hör väldigt dåligt överlag, men det här är ju löjligt. Tänker på någonting L påpekade för några dagar sedan: att jag hör väldigt dåligt när jag jobbat med exempelvis mixning. Då hör jag knappt någonting och måste således prata tämligen högt exempelvis i telefonen. Vanligtvis brukar min dövhet släppa efter någon dag och återgå till ”normal” tinnitus och då är allting nästan fint. I samma sekund som jag grubblat färdigt över min tinnitus är jag hemma igen och rasar ner i stolen och stänger ner tusen blinkande fönster. Då piper mobilen till och K tycker absolut att vi borde ses över en kaffe. ”Åhh, jag som precis kom hem! Nej fan, jag vill inte gå ut igen” gnäller jag. Men K är envis som synden och kommer i stället upp till min lägenhet femton minuter senare. Vi dricker kaffe med mjölk och pratar om hur trist det kan vara att plugga i bland. ”Det ser ut att bli en bra dag i alla fall” tänker jag.
Men…
Någonting som var en trevlig kaffestund urartade och blev till någonting… Eh… Mindre bra. Don’t get me wrong, jag tycker att K är en bra människa. Hon är rolig, skön och skulle verkligen inte banga på en snöbollsmatch till. Som sagt var: bra. Men i ett förhållande måste nog svaret bli ett ”nej”. Jag tycker inte att jag är bra för K eller att hon är bra för mig. Jag tycker verkligen inte om mig själv när jag tvingas att skjuta ner personer och göra dem ledsna. ”Man kan inte göra en omelett utan att krossa ett par ägg” brukar jag säga men när det kommer till mig själv vill jag helst inte krossa ett par ägg. Jag vill inte krossa några ägg alls. Jag vill bara att allting ska vara som vanligt utan komplikationer. Jag vill kunna hänga med K som vanligt och inte behöva känna att jag bromsar upp mig själv i vissa samtal. Nu verkar det vara så att det är en omöjlighet att fortsätta den där interaktionen som var så bra, skön och fylld med kaffe. Allting vändes upp och ner i dag för att K sa att hon var kär. I mig dessutom, vilket försvårar saker och ting på ett allvarligt sätt. Men jag blev fan i mig tvingad till att bli brutalt uppriktig till slut. När jag tyckte att jag varit kristallklar insåg jag till min fasa att det inte var speciellt kristallklart i K’s värld. Vad gör man?
Man blir som sagt var rak (läs: brutalt uppriktig) men försöker samtidigt hitta de rätta orden som inte gör för ont att höra. Man säger saker som man menar och hoppas samtidigt att de sakerna ska låta bra medan man känner sig som om man är sämst i världen. När hon gick var hon ledsen fastän hon sa att hon var OK och mådde bra. Hon försökte le men det gick faktiskt inget vidare.
/Elfwingson
Men…
Någonting som var en trevlig kaffestund urartade och blev till någonting… Eh… Mindre bra. Don’t get me wrong, jag tycker att K är en bra människa. Hon är rolig, skön och skulle verkligen inte banga på en snöbollsmatch till. Som sagt var: bra. Men i ett förhållande måste nog svaret bli ett ”nej”. Jag tycker inte att jag är bra för K eller att hon är bra för mig. Jag tycker verkligen inte om mig själv när jag tvingas att skjuta ner personer och göra dem ledsna. ”Man kan inte göra en omelett utan att krossa ett par ägg” brukar jag säga men när det kommer till mig själv vill jag helst inte krossa ett par ägg. Jag vill inte krossa några ägg alls. Jag vill bara att allting ska vara som vanligt utan komplikationer. Jag vill kunna hänga med K som vanligt och inte behöva känna att jag bromsar upp mig själv i vissa samtal. Nu verkar det vara så att det är en omöjlighet att fortsätta den där interaktionen som var så bra, skön och fylld med kaffe. Allting vändes upp och ner i dag för att K sa att hon var kär. I mig dessutom, vilket försvårar saker och ting på ett allvarligt sätt. Men jag blev fan i mig tvingad till att bli brutalt uppriktig till slut. När jag tyckte att jag varit kristallklar insåg jag till min fasa att det inte var speciellt kristallklart i K’s värld. Vad gör man?
Man blir som sagt var rak (läs: brutalt uppriktig) men försöker samtidigt hitta de rätta orden som inte gör för ont att höra. Man säger saker som man menar och hoppas samtidigt att de sakerna ska låta bra medan man känner sig som om man är sämst i världen. När hon gick var hon ledsen fastän hon sa att hon var OK och mådde bra. Hon försökte le men det gick faktiskt inget vidare.
/Elfwingson
måndag, mars 27, 2006
Det som var och det som aldrig blev
Tanken över att komma hem till en tyst och tom lägenhet fick mig att ta en promenad i kväll. När jag väl var hemma igen hade jag kommit fram till både det ena och det andra. Och vet du, lägenheten var varken tom eller tyst. Den var i stället full av bra minnen och Jocke Berg som sjöng om natten och fotografier på väggen och tretusen ljus och gitarrer och vin…
Läser ett gammalt mail från L. Drömmer mig bort. Tänker på T. Tänker på L. Tänker på mig själv. Läser trehundra mail till från förr i världen och alla tankar blir nästan för stora för pojken i Tornet. Går upp på taket, röker, tänker, brottas med mina egna tankar ett slag, förlorar kriget, slåss med väderkvarnar. Kvarnar… ”Gårda kvarnar”. Håkan Hellström. Tänker på T. Lyssnar på mer musik. Herr Winnerbäck och herr Berg. Mer musik. Lyssnar på en demo-EP. ”Fredsgatan”. Tänker på L.
Tänker på våren och i samma ögonblick börjar det att snöa. Jävla snö. Men den är fin ändå på något sätt. ”Det är fint med snö i mars” ljuger jag högt. Tänker på min novell. Vill egentligen inte skriva klart den där förbannade novellen. Men vill ändå skriva klart den för att… För att... Fan också: ambivalens. Grattis!
Återgår till mailboxen. Blir supernostalgisk och vill skriva hundratusentals ord i Boken. Fixar det inte. Lägger ner pennan. Tar upp den igen och skriver någonting i marginalen. Klottrar över det med streckgubbar, döda ögon och svarta ljus som för länge sedan brunnit ut. ”Jag är nog för trött för det här och borde sova” tänker jag. Kan inte sova eftersom att tonen i örat är alldeles för stark.
Fan...
/Elfwingson
Läser ett gammalt mail från L. Drömmer mig bort. Tänker på T. Tänker på L. Tänker på mig själv. Läser trehundra mail till från förr i världen och alla tankar blir nästan för stora för pojken i Tornet. Går upp på taket, röker, tänker, brottas med mina egna tankar ett slag, förlorar kriget, slåss med väderkvarnar. Kvarnar… ”Gårda kvarnar”. Håkan Hellström. Tänker på T. Lyssnar på mer musik. Herr Winnerbäck och herr Berg. Mer musik. Lyssnar på en demo-EP. ”Fredsgatan”. Tänker på L.
Tänker på våren och i samma ögonblick börjar det att snöa. Jävla snö. Men den är fin ändå på något sätt. ”Det är fint med snö i mars” ljuger jag högt. Tänker på min novell. Vill egentligen inte skriva klart den där förbannade novellen. Men vill ändå skriva klart den för att… För att... Fan också: ambivalens. Grattis!
Återgår till mailboxen. Blir supernostalgisk och vill skriva hundratusentals ord i Boken. Fixar det inte. Lägger ner pennan. Tar upp den igen och skriver någonting i marginalen. Klottrar över det med streckgubbar, döda ögon och svarta ljus som för länge sedan brunnit ut. ”Jag är nog för trött för det här och borde sova” tänker jag. Kan inte sova eftersom att tonen i örat är alldeles för stark.
Fan...
/Elfwingson
måndag, mars 20, 2006
Jag skulle nog bli ganska uttråkad av en projektledarutbildning...
I dag har jag fördjupat mig i en kurskatalog utgiven av Högskolecentrum. Inte för att jag har fått ett ryck och tänker byta utbildning, utan mest för att bilderna var trevliga…
Sedan tänkte jag lite längre än så och kom fram till att jag ratade ungefär 90 % av utbildningarna i ovan nämnda kurskatalog och insåg att jag inte skulle ha tålamod att vare sig arbeta med människor, barn eller IT-information. Min plats i livet är och förblir inom områdena: musikteknik, musikproduktion, stämarrangering, pop-psykologi/filosofi samt lite gitarrspel då och då.
Till allas glädje…
Resterande 10 % av utbildningarna och kurserna sa mig absolut ingenting (kom igen: Myter, riter och symboler… Vad fan är dealen med det?) och jag blev mer och mer övertygad om att jag till slut hamnade jävligt rätt när det kommer till utbildning. Jag har förstått att det inte är så bland många studenter. Efter en längre tids forskande på egen hand bland vänner, bekanta och ”the average student on campus” insåg jag att ungefär hälften av den genomsnittliga studenten helt enkelt tröttnar på sin utbildning efter cirka två år. Då lackar man ur och vill absolut inte syssla med det man pluggar till. Anledningarna skiftar men vad som också är intressant är att studenten efter cirka tre-fyra månader tar sig i nackskinnet, börjar plugga på allvar och till slut tycker att det är kul med exempelvis modellering och simulering, matematisk fysik eller diskret matematik och logik.
Är då utbildningen så åt helvete tråkig eller är det bara studenten som hade för stora planer? Troligtvis är det så att studenten efter en ganska upplyftande första termin inser vilket misstag han/hon begått och börjar tycka att exempelvis möbeldesign kan vara något. Men man ska inte ge upp. Man har väl ändå valt sin utbildning av en anledning och ska inte låta sig nedslås av att det kan vara lite långtråkigt emellanåt. Min egen utbildning var katastrofalt tråkig under termin fyra, men det berodde på att vi läste musikakustik som (näst efter gehörslära) var det tråkigaste jag någonsin läst.
* * *
L kräktes nog lite på mitt positiva humör och det är inte utan att jag också gör det ibland. Exempel: jag noterade (för andra gången under de senaste veckorna) med glädje att det fortfarande är ljust vid halv sex på eftermiddagen. Och stärkt av detta faktum blev jag så till mig att jag tog en rask promenad. Du hör ju själv… Man tar inte en ”rask promenad” bara så där! Jag misstänker att jag trillat ur sängen någon gång under natten och att någonting gått sönder i huvudet på mig.
Men så illa är det nog inte.
Jag ska nog ta en ”rask promenad” i morgon också.
/Elfwingson
Sedan tänkte jag lite längre än så och kom fram till att jag ratade ungefär 90 % av utbildningarna i ovan nämnda kurskatalog och insåg att jag inte skulle ha tålamod att vare sig arbeta med människor, barn eller IT-information. Min plats i livet är och förblir inom områdena: musikteknik, musikproduktion, stämarrangering, pop-psykologi/filosofi samt lite gitarrspel då och då.
Till allas glädje…
Resterande 10 % av utbildningarna och kurserna sa mig absolut ingenting (kom igen: Myter, riter och symboler… Vad fan är dealen med det?) och jag blev mer och mer övertygad om att jag till slut hamnade jävligt rätt när det kommer till utbildning. Jag har förstått att det inte är så bland många studenter. Efter en längre tids forskande på egen hand bland vänner, bekanta och ”the average student on campus” insåg jag att ungefär hälften av den genomsnittliga studenten helt enkelt tröttnar på sin utbildning efter cirka två år. Då lackar man ur och vill absolut inte syssla med det man pluggar till. Anledningarna skiftar men vad som också är intressant är att studenten efter cirka tre-fyra månader tar sig i nackskinnet, börjar plugga på allvar och till slut tycker att det är kul med exempelvis modellering och simulering, matematisk fysik eller diskret matematik och logik.
Är då utbildningen så åt helvete tråkig eller är det bara studenten som hade för stora planer? Troligtvis är det så att studenten efter en ganska upplyftande första termin inser vilket misstag han/hon begått och börjar tycka att exempelvis möbeldesign kan vara något. Men man ska inte ge upp. Man har väl ändå valt sin utbildning av en anledning och ska inte låta sig nedslås av att det kan vara lite långtråkigt emellanåt. Min egen utbildning var katastrofalt tråkig under termin fyra, men det berodde på att vi läste musikakustik som (näst efter gehörslära) var det tråkigaste jag någonsin läst.
* * *
L kräktes nog lite på mitt positiva humör och det är inte utan att jag också gör det ibland. Exempel: jag noterade (för andra gången under de senaste veckorna) med glädje att det fortfarande är ljust vid halv sex på eftermiddagen. Och stärkt av detta faktum blev jag så till mig att jag tog en rask promenad. Du hör ju själv… Man tar inte en ”rask promenad” bara så där! Jag misstänker att jag trillat ur sängen någon gång under natten och att någonting gått sönder i huvudet på mig.
Men så illa är det nog inte.
Jag ska nog ta en ”rask promenad” i morgon också.
/Elfwingson
söndag, mars 19, 2006
Det första jag hörde i dag var telefonsignalen
…sedan A som sa ”hej”.
När jag vaknat till på riktigt började jag dagen med att äta ett äpple och fundera på det där med telefonsamtal. Att det är många som väckt mig genom åren är ingen hemlighet. Mången är dem som hört det där grumliga ”ja, hallå?” från mig (och säkert skrattat halv ihjäl sig åt hur jävla borta jag kan låta om morgonen). I alla fall… Vet du vad som är värst då? Om vederbörande frågar: ”Väckte jag dig?” Ja men vad fan tror du? Vad låter det som? Som om jag var pigg, alert och med i matchen? No way.
OK, det näst värsta som vederbörande kan säga näst efter sitt ”Väckte jag dig?” är att säga ”Åh förlåt, då ringer jag senare”. Ja men herregud! Du har redan väckt mig och vet säkerligen om att det är typ omöjligt för mig att somna om. Då är det ju redan för sent. Jag blir så trött…
När min söndag ändå var förstörd så kunde jag efter mitt lilla äppeläventyr lika gärna ta hissen upp till taket, betrakta utsikten och röka ett par cigg. På väg upp noterar jag att hissen stinker öl, vin och… Hallonkräm?
Kan det verkligen stämma? Min näsa ljuger inte och det stämmer säkert att det även luktar hallonkräm i hissen eftersom medieteknikerna har haft tentafest och då kan uppenbarligen vad som helst hända. Och det tycks ha hänt också.
Jobbigt.
* * *
Det farliga med att vara långledig är att dagarna liksom flyter ihop på ett olustigt sätt. Är man även som jag, en sjusovare av rang, blir det extra jobbigt eftersom jag inte har någon egentlig koll på vilken veckodag det är. Men i dag har jag enligt en säker källa fått det bekräftat: det är söndag. Det känns bra att veta att åtminstone min källa har stenkoll på veckodagarna. Ofantligt nöjd med detta faktum att det faktiskt är söndag tar jag en långpromenad i den varma solen. Det får liksom att vakna på allvar. Men vad som inte kan försvinna är tanken på att jag är långledig ända fram till fredag. ”Det är nästan som paradiset” tänker jag men i stället för att fastna i tanken (som jag kan vara duktigt på) tar jag itu med den slitsamma, men ack så nödvändiga, process som städningen faktiskt är. Med dammtussar stora som kameler och ett berg med disk större än din studieskuld är det faktiskt nödvändigt att sätta igång. Så med eftermiddagens sista strålar av varma sol städar jag både mycket och länge medan jag lyssnar på Green Day.
Jag kommer att sakna den här härliga studentbubblan när jag är klar med min utbildning.
/Elfwingson
När jag vaknat till på riktigt började jag dagen med att äta ett äpple och fundera på det där med telefonsamtal. Att det är många som väckt mig genom åren är ingen hemlighet. Mången är dem som hört det där grumliga ”ja, hallå?” från mig (och säkert skrattat halv ihjäl sig åt hur jävla borta jag kan låta om morgonen). I alla fall… Vet du vad som är värst då? Om vederbörande frågar: ”Väckte jag dig?” Ja men vad fan tror du? Vad låter det som? Som om jag var pigg, alert och med i matchen? No way.
OK, det näst värsta som vederbörande kan säga näst efter sitt ”Väckte jag dig?” är att säga ”Åh förlåt, då ringer jag senare”. Ja men herregud! Du har redan väckt mig och vet säkerligen om att det är typ omöjligt för mig att somna om. Då är det ju redan för sent. Jag blir så trött…
När min söndag ändå var förstörd så kunde jag efter mitt lilla äppeläventyr lika gärna ta hissen upp till taket, betrakta utsikten och röka ett par cigg. På väg upp noterar jag att hissen stinker öl, vin och… Hallonkräm?
Kan det verkligen stämma? Min näsa ljuger inte och det stämmer säkert att det även luktar hallonkräm i hissen eftersom medieteknikerna har haft tentafest och då kan uppenbarligen vad som helst hända. Och det tycks ha hänt också.
Jobbigt.
* * *
Det farliga med att vara långledig är att dagarna liksom flyter ihop på ett olustigt sätt. Är man även som jag, en sjusovare av rang, blir det extra jobbigt eftersom jag inte har någon egentlig koll på vilken veckodag det är. Men i dag har jag enligt en säker källa fått det bekräftat: det är söndag. Det känns bra att veta att åtminstone min källa har stenkoll på veckodagarna. Ofantligt nöjd med detta faktum att det faktiskt är söndag tar jag en långpromenad i den varma solen. Det får liksom att vakna på allvar. Men vad som inte kan försvinna är tanken på att jag är långledig ända fram till fredag. ”Det är nästan som paradiset” tänker jag men i stället för att fastna i tanken (som jag kan vara duktigt på) tar jag itu med den slitsamma, men ack så nödvändiga, process som städningen faktiskt är. Med dammtussar stora som kameler och ett berg med disk större än din studieskuld är det faktiskt nödvändigt att sätta igång. Så med eftermiddagens sista strålar av varma sol städar jag både mycket och länge medan jag lyssnar på Green Day.
Jag kommer att sakna den här härliga studentbubblan när jag är klar med min utbildning.
/Elfwingson
lördag, mars 18, 2006
Litteratur för en uttråkad musikproducent
Jag är inte mörkrädd men rätt sorts noveller kan skrämma upp mig rejält.
Det ska mycket till om jag tycker att en bok är tillräckligt bra för att sträckläsas. Fredrik Lindströms ”Vad gör alla superokända människor hela dagarna” läste jag ur på bussen hem från Västervik för ett tag sedan och den boken är således en sådan bok som är tillräckligt bra att sträckläsas. H P Lovecrafts’ novellsamlingar går också bra, men vad jag har förstått så är det inte så många som uppskattar den gotiska skräckromantiken längre. Det stör mig lite. Genren med banbrytarna Edgar Allan Poe och H P Lovecraft i spetsen intresserar mig och har gjort det sedan jag var liten. Lite av tjusningen ligger i att de båda författarna var synnerligen småtokiga var och en på sitt vis (Poe exempelvis, var morfinberoende medan Lovecraft var galen och både hörde röster och såg underliga saker som ingen annan såg). Som sagt, de var galna på riktigt men det visste jag inte när jag läste deras noveller första gången. Sedan växte jag upp och började läsa in mig på massor av fakta om de där båda författarna. När jag hade upptäckt det blev deras noveller ännu mer skrämmande.
”Men vad i helvete är gotisk skräckromantik?” undrar du kanske. Du har naturligtvis läst (eller sett för den delen) någonting av Stephen King? Nu tycker jag inte att Stephen King skriver så värst bra böcker, men där har du någon form av ”skräckromantik light” typ. King erkänner högt att han är extremt inspirerad av just Lovecraft och det är lika bra att gå till inspirationskällan om du vill läsa bra noveller. Eller så kan du Läsa Dean R Koontz och få en rejäl dos med sci-fi/skräck/thriller rakt in i ditt stillsamma blodomlopp. Även Koontz sägs vara inspirerad av Lovecraft men han har i alla fall tagit vissa element från Lovecraft och gjort en egen grej av det.
Så spring bums iväg till ett bibliotek nära dig och låna in dig på en löjligt stor hög med bra litteratur.
/Elfwingson
Andra böcker du borde läsa är Tärningsspelaren (Rhinehart), Rosens Namn (Eco) samt Den skrattande polisen (Sjöwall-Wahlöö).
Det ska mycket till om jag tycker att en bok är tillräckligt bra för att sträckläsas. Fredrik Lindströms ”Vad gör alla superokända människor hela dagarna” läste jag ur på bussen hem från Västervik för ett tag sedan och den boken är således en sådan bok som är tillräckligt bra att sträckläsas. H P Lovecrafts’ novellsamlingar går också bra, men vad jag har förstått så är det inte så många som uppskattar den gotiska skräckromantiken längre. Det stör mig lite. Genren med banbrytarna Edgar Allan Poe och H P Lovecraft i spetsen intresserar mig och har gjort det sedan jag var liten. Lite av tjusningen ligger i att de båda författarna var synnerligen småtokiga var och en på sitt vis (Poe exempelvis, var morfinberoende medan Lovecraft var galen och både hörde röster och såg underliga saker som ingen annan såg). Som sagt, de var galna på riktigt men det visste jag inte när jag läste deras noveller första gången. Sedan växte jag upp och började läsa in mig på massor av fakta om de där båda författarna. När jag hade upptäckt det blev deras noveller ännu mer skrämmande.
”Men vad i helvete är gotisk skräckromantik?” undrar du kanske. Du har naturligtvis läst (eller sett för den delen) någonting av Stephen King? Nu tycker jag inte att Stephen King skriver så värst bra böcker, men där har du någon form av ”skräckromantik light” typ. King erkänner högt att han är extremt inspirerad av just Lovecraft och det är lika bra att gå till inspirationskällan om du vill läsa bra noveller. Eller så kan du Läsa Dean R Koontz och få en rejäl dos med sci-fi/skräck/thriller rakt in i ditt stillsamma blodomlopp. Även Koontz sägs vara inspirerad av Lovecraft men han har i alla fall tagit vissa element från Lovecraft och gjort en egen grej av det.
Så spring bums iväg till ett bibliotek nära dig och låna in dig på en löjligt stor hög med bra litteratur.
/Elfwingson
Andra böcker du borde läsa är Tärningsspelaren (Rhinehart), Rosens Namn (Eco) samt Den skrattande polisen (Sjöwall-Wahlöö).
onsdag, mars 15, 2006
”Offline”
För några kvällar sedan när jag var på väg till K-huset tänkte jag: ”Det är någonting sjukt med ljuset ikväll. Det är någonting som inte stämmer… Vad fan är det med ljuset?” När jag kom fram till porten slog det mig: ”Det är ju för helvete ljust nu!” För en månad sedan vid den här tidpunkten var det kolsvart och man undrade om det någonsin skulle bli ljust. Och nu är det faktiskt ljust vid halv sex på eftermiddagen. OK, det blir fortfarande mörkt tämligen snabbt men det är ju ljust ute mycket längre. Nu kan man ju börja drömma om våren på allvar. Men jag vet inte. Jag har aldrig gillat vintern speciellt mycket förrän nu och jag vet att jag kommer att sakna den här vintern när den en gång försvinner. Det känns nästan vemodigt på något sätt.
Så typiskt mig på något sätt: att vända någonting bra och fint till någonting vemodigt. Å andra sidan behöver någonting vemodigt inte vara dåligt, eller hur?
* * *
Jag har spenderat massor av tid med mig själv i kväll och det kändes helt OK. Jag såg till att vara offline, stängde av mobilen, fixade en alldeles ny spellista, sträckläste en bok, bakade scones, drack löjligt mycket thé och mådde alldeles förträffligt (om jag haft ett badkar hade jag säkert typ badat mig till döds också). ”Förträffligt var ordet, sa Bull”. Det där med ”kvalitetstid” ska jag fortsätta med för det kändes bra.
Hela kvällen.
/Elfwingson
Så typiskt mig på något sätt: att vända någonting bra och fint till någonting vemodigt. Å andra sidan behöver någonting vemodigt inte vara dåligt, eller hur?
* * *
Jag har spenderat massor av tid med mig själv i kväll och det kändes helt OK. Jag såg till att vara offline, stängde av mobilen, fixade en alldeles ny spellista, sträckläste en bok, bakade scones, drack löjligt mycket thé och mådde alldeles förträffligt (om jag haft ett badkar hade jag säkert typ badat mig till döds också). ”Förträffligt var ordet, sa Bull”. Det där med ”kvalitetstid” ska jag fortsätta med för det kändes bra.
Hela kvällen.
/Elfwingson
Seminariedag
… och jag kunde inte vara mer uttråkad.
Det är faktiskt sant. Jag blev oerhört uttråkad i dag på vårt seminarie om ”musikproduktion och kulturell identitet”. Jag har aldrig varit med om att klockan har gått så sakta. Ett tag befarade jag att tiden gick så långsamt att den gick baklänges. SÅ sakta gick den! Att jag inte dog var bara ett mirakel. Ett under över alla under… Fast det berodde mer på att jag höll igång och pratade nästan hela tiden. ”Jag pratar, därför finns jag” tänkte jag hela tiden. Det är fint att både prata och finnas till. Det ska jag fortsätta med till mångas förtret…
Men inte ens under ett mördande tråkigt seminarie dog jag fastän jag trodde det.
OK, nu överdrev jag löjligt mycket, men du vet hur det är.
När jag kom hem undrade jag vad som skulle hända härnäst. Dagen hade präglats av tristess så varför skulle inte eftermiddagen och kvällen bli på samma sätt? Nu blev det inte så. Efter några timmar med min mest dyrbara ägodel, telefonen, var jag vid gott mod igen.
Jag utnyttjar min telefon vansinnigt mycket och det känns helt OK. Visst, de minsta rutorna i världen dyker upp i bland, men ingenting slår telefonen.
”Yay telefonen” utropar jag när jag står på taket och röker eftermiddagens tionde cigarett. Sedan inser jag att de är slut och måste springa i väg och köpa nya.
Då hade det nästan blivit kväll.
* * *
Jag funderar på att jag faktiskt borde skicka i väg ett brev till J snart eftersom jag inte gjort det på skrämmande länge. Men vad fan ska jag skriva i det brevet?
”Hej! Här händer absolut ingenting... Inget nytt under solen. Allt är bra. På riktigt. Hej då!”
Men hon vet att jag inte har glömt bort henne. Eller så tror hon det fastän jag sagt att jag aldrig skulle göra det.
Fast hon vet nog att jag inte glömt bort henne trots allt. Innerst inne vet hon om det.
Tror jag.
* * *
Den här veckan ska jag vara fetledig och inte göra någonting. Det kallas ”tenta-P” men vi har redan tentat av våra kurser i och med alla seminarier. Så nu är jag alltså ledig en hel vecka och jag ska ta tillfället i akt att sova till klockan två på dagarna och inte oroa mig för någonting alls.
Jo förresten, två saker ska jag oroa mig för: att inte L avlider av en hjärtinfarkt innan söndag och att T inte får blödande magsår. Du ser, jag slutar aldrig att oroa mig... Jag är och förblir en morsa.
Fast det vet de redan om.
De tycker om mig i alla fall.
* * *
Nu har natten lägrat sig över Tornet och jag tänder åttahundra ljus för att jag egentligen inte vill sova. Jag skulle kunna göra det om jag ville nu (fattar du förresten hur jävla bra det känns att säga?) men jag läser en bok i stället. En bok som handlar om hur en Outsider som aldrig någonsin kan bli accepterad och i stället sliter människor och djur i tusen delar för att han är arg. Arg och förbannad på dem som har skapat honom.
Jag har aldrig slitit någon i tusen bitar. Inte fysiskt i alla fall. Däremot har jag en gång, rent emotionellt, slitit G i ungefär en miljon bitar. Sedan flyttade hon till Frankrike och blev konstnär på heltid.
Good for her.
/Elfwingson
Det är faktiskt sant. Jag blev oerhört uttråkad i dag på vårt seminarie om ”musikproduktion och kulturell identitet”. Jag har aldrig varit med om att klockan har gått så sakta. Ett tag befarade jag att tiden gick så långsamt att den gick baklänges. SÅ sakta gick den! Att jag inte dog var bara ett mirakel. Ett under över alla under… Fast det berodde mer på att jag höll igång och pratade nästan hela tiden. ”Jag pratar, därför finns jag” tänkte jag hela tiden. Det är fint att både prata och finnas till. Det ska jag fortsätta med till mångas förtret…
Men inte ens under ett mördande tråkigt seminarie dog jag fastän jag trodde det.
OK, nu överdrev jag löjligt mycket, men du vet hur det är.
När jag kom hem undrade jag vad som skulle hända härnäst. Dagen hade präglats av tristess så varför skulle inte eftermiddagen och kvällen bli på samma sätt? Nu blev det inte så. Efter några timmar med min mest dyrbara ägodel, telefonen, var jag vid gott mod igen.
Jag utnyttjar min telefon vansinnigt mycket och det känns helt OK. Visst, de minsta rutorna i världen dyker upp i bland, men ingenting slår telefonen.
”Yay telefonen” utropar jag när jag står på taket och röker eftermiddagens tionde cigarett. Sedan inser jag att de är slut och måste springa i väg och köpa nya.
Då hade det nästan blivit kväll.
* * *
Jag funderar på att jag faktiskt borde skicka i väg ett brev till J snart eftersom jag inte gjort det på skrämmande länge. Men vad fan ska jag skriva i det brevet?
”Hej! Här händer absolut ingenting... Inget nytt under solen. Allt är bra. På riktigt. Hej då!”
Men hon vet att jag inte har glömt bort henne. Eller så tror hon det fastän jag sagt att jag aldrig skulle göra det.
Fast hon vet nog att jag inte glömt bort henne trots allt. Innerst inne vet hon om det.
Tror jag.
* * *
Den här veckan ska jag vara fetledig och inte göra någonting. Det kallas ”tenta-P” men vi har redan tentat av våra kurser i och med alla seminarier. Så nu är jag alltså ledig en hel vecka och jag ska ta tillfället i akt att sova till klockan två på dagarna och inte oroa mig för någonting alls.
Jo förresten, två saker ska jag oroa mig för: att inte L avlider av en hjärtinfarkt innan söndag och att T inte får blödande magsår. Du ser, jag slutar aldrig att oroa mig... Jag är och förblir en morsa.
Fast det vet de redan om.
De tycker om mig i alla fall.
* * *
Nu har natten lägrat sig över Tornet och jag tänder åttahundra ljus för att jag egentligen inte vill sova. Jag skulle kunna göra det om jag ville nu (fattar du förresten hur jävla bra det känns att säga?) men jag läser en bok i stället. En bok som handlar om hur en Outsider som aldrig någonsin kan bli accepterad och i stället sliter människor och djur i tusen delar för att han är arg. Arg och förbannad på dem som har skapat honom.
Jag har aldrig slitit någon i tusen bitar. Inte fysiskt i alla fall. Däremot har jag en gång, rent emotionellt, slitit G i ungefär en miljon bitar. Sedan flyttade hon till Frankrike och blev konstnär på heltid.
Good for her.
/Elfwingson
måndag, mars 13, 2006
Det har varit måndag i dag för dem som inte noterat det
Och du som inte klarar av någon form av positiva vibbar och en gullig, äcklig och allmän lycka ska nog sluta läsa här… Men kom inte och regna på min parad.
Jag hade ingen speciell plan för i dag. Jag hade mest tänkt att ligga i sängen, sova både mycket och länge och låta allting bara hända runt mig. Det hela föll på att jag vaknade väldigt tidigt. Sedan kunde jag inte somna om igen och då är det ju lika bra att försöka göra någonting bra med dagen, visst?
Det har varit en fin, solig och vacker måndag. Solen sken lagom mycket i mitt ansikte och jag blev bara temporärt snöblind när jag gick ut och ställde mig i solen för några minuter. Allting var… Eh… Typ… Jävligt bra. På en måndag!!! Det måste vara någonting fel på mig… Nåväl, dum eller inte, faktum kvarstår: det har varit en jävligt bra måndag och jag vill gärna tro att det sätter någon form av nivå på resten av veckan.
Det var nog bara det.
/Elfwingson
Jag hade ingen speciell plan för i dag. Jag hade mest tänkt att ligga i sängen, sova både mycket och länge och låta allting bara hända runt mig. Det hela föll på att jag vaknade väldigt tidigt. Sedan kunde jag inte somna om igen och då är det ju lika bra att försöka göra någonting bra med dagen, visst?
Det har varit en fin, solig och vacker måndag. Solen sken lagom mycket i mitt ansikte och jag blev bara temporärt snöblind när jag gick ut och ställde mig i solen för några minuter. Allting var… Eh… Typ… Jävligt bra. På en måndag!!! Det måste vara någonting fel på mig… Nåväl, dum eller inte, faktum kvarstår: det har varit en jävligt bra måndag och jag vill gärna tro att det sätter någon form av nivå på resten av veckan.
Det var nog bara det.
/Elfwingson
En mun och två öron. You do the math…
Tidigare i kväll pratade jag med min pappa en stund och vi kom in på att jag nästan alltid pratar och att det kan vara stört omöjligt att få tyst på mig. Han tog mig tillbaka till min barndom och gav mig en historia om hur jag satt i hans knä på någons 40-fest och bara pratade. Jag pratade så mycket att han fick säga till mig ungefär var tredje minut. Men när han verkligen inte fick tyst på mig hittade han något godis som han stoppade i munnen på mig. Rask som jag var (och fortfarande är)
mumsade jag i mig godiset och fortsatte mitt pratande.
”Redan då kunde man inte få tyst på dig” sa min pappa till mig i kväll. Det var roligt av honom och med medan jag pratade med honom gick jag ut i köket och kikade på ett gammalt fotografi på honom och mig. Jag var bara ett barn då med störtsköna mockasiner, manchesterbyxor, långärmad velourtröja och en frisyr som skulle vilket popsnöre som helst att bli grön av avundsjuka.
Nåväl…
Det här med att prata… Oftast (som på seminarium) är det en bra grej. Då ska man ju prata som fan. I bland är det inte bra att prata och det är då man lyssnar. Man lyssnar och lyssnar och lyssnar till öronen blöder. Man har ju trots allt fått en mun och två öron vilket egentligen måste betyda att vi ska lyssna dubbelt så mycket än vad vi pratar… Eller?
* * *
I bland tänker jag på det där med att stå kvar medan det blåser som värst och vilken fin grej det är. Fan vet hur många gånger jag på ren jävla envishet (och med en gigantisk portion kärlek så klart, vem fan tror du att jag är egentligen?) stått kvar i orkanen för att min grundprincip är att aldrig ditcha på någon. Hur jävligt det är, står jag fan i mig kvar och försöker rida ut stormen. Den där grundprincipen har liksom aldrig försvunnit. Tvärtom, den har bara förstärks och numera när jag kan säga att jag är förbannat klar med mig själv, står den där grundprincipen lika fast som den alltid gjort.
Vill du höra det som gör mig så stolt och glad?
Jag vet att det har hjälpt.
/Elfwingson
mumsade jag i mig godiset och fortsatte mitt pratande.
”Redan då kunde man inte få tyst på dig” sa min pappa till mig i kväll. Det var roligt av honom och med medan jag pratade med honom gick jag ut i köket och kikade på ett gammalt fotografi på honom och mig. Jag var bara ett barn då med störtsköna mockasiner, manchesterbyxor, långärmad velourtröja och en frisyr som skulle vilket popsnöre som helst att bli grön av avundsjuka.
Nåväl…
Det här med att prata… Oftast (som på seminarium) är det en bra grej. Då ska man ju prata som fan. I bland är det inte bra att prata och det är då man lyssnar. Man lyssnar och lyssnar och lyssnar till öronen blöder. Man har ju trots allt fått en mun och två öron vilket egentligen måste betyda att vi ska lyssna dubbelt så mycket än vad vi pratar… Eller?
* * *
I bland tänker jag på det där med att stå kvar medan det blåser som värst och vilken fin grej det är. Fan vet hur många gånger jag på ren jävla envishet (och med en gigantisk portion kärlek så klart, vem fan tror du att jag är egentligen?) stått kvar i orkanen för att min grundprincip är att aldrig ditcha på någon. Hur jävligt det är, står jag fan i mig kvar och försöker rida ut stormen. Den där grundprincipen har liksom aldrig försvunnit. Tvärtom, den har bara förstärks och numera när jag kan säga att jag är förbannat klar med mig själv, står den där grundprincipen lika fast som den alltid gjort.
Vill du höra det som gör mig så stolt och glad?
Jag vet att det har hjälpt.
/Elfwingson
lördag, mars 11, 2006
”Nu har jag fan i mig mixat färdigt och jag vill inte höra låtjäveln mer för då spränger jag någonting!” - Elfwingson
I bland kräks man och i bland känner man sig bara lite illamående. I två dygn har jag kräkts över samma pastellfärgade ljudspår…
Jag är alldeles för trött för att läsa texter som handlar om musikproduktion och kulturell identitet. Jag lär gå till seminariet på tisdag och prata på som vanligt. Möjligtvis kommer jag att skumma igenom texterna en sisådär fem minuter innan allting drar igång, skapa mig en uppfattning om vad som är bra och mindre bra. Sedan är det som att trycka på en knapp.
Good for me…
* * *
I två dygn har jag stirrat och lyssnat på samma pastellfärgade ljudspår och jag lovar att man till slut är nära det totala vansinnet. Det är faktiskt ingenting bra med det. Inte någonstans. Det är då det är dags att sluta, ta en lång promenad och bara känna lugnet. Men det är fan inte lätt att känna lugnet när det piper i örat hela jävla tiden!
Alltså, jag kan skämta om min tinnitus med personer som exempelvis L eller T (men det är bara dem jag kan och vill göra det med). Det är helt OK eftersom att man fan i mig måste kunna garva åt eländet emellanåt. Men det är när man ska använda sig av sin hörsel på ett proffsigt sätt som det går åt helvete. I bland blir jag rädd för det där. Inte för att det går åt helvete i bland (det får man lära sig att leva med) utan för att min tinnitus aldrig, aldrig någonsin kommer att försvinna.
Jag är halvdöv och jag har papper på det.
Not so good for me...
* * *
Jag sitter i mitt älskade fönster och röker eftermiddagens fjortonde cigarett trots att det är kallt som fan. Stålblå rök kysser mig medan solen är alldeles orange precis som en apelsin. ”Bapelsin, gubbjävel” tänker jag och i samma ögonblick flyter en massa minnen förbi och jag tänker på när jag var sjutton. Då förstod jag inte så mycket (jag gör det nu, jag lovar). Vad höll jag egentligen på med när jag var sjutton?
Vänta lite här nu…
Jag pluggade samhällsvetarprogrammet på gymnasiet, ansåg mig vara en ”missförstådd” estet, åkte skateboard och trodde på fullaste allvar att jag skulle bli en löjligt bra journalist men det blev en helomvändning på något sätt: musiken slog mig på käften den gången så att jag trillade omkull i gruset och förblev liggande. Men jag tror också att det var bäst så. Jag hade inte blivit någon bra journalist i alla fall. Det där överlämnar jag till er andra.
Medan den femtonde cigaretten röker sig själv funderar jag på vilka som försvann efter gymnasiet. Det var faktiskt en hel del. Jag undrar vad de gör nu? Blev deras drömmar verklighet?
Säkert blev det så för de flesta.
Good for them.
Tio år är ju extremt länge sedan nu när man tänker på det…
Vad gjorde du 1996?
/Elfwingson
Jag är alldeles för trött för att läsa texter som handlar om musikproduktion och kulturell identitet. Jag lär gå till seminariet på tisdag och prata på som vanligt. Möjligtvis kommer jag att skumma igenom texterna en sisådär fem minuter innan allting drar igång, skapa mig en uppfattning om vad som är bra och mindre bra. Sedan är det som att trycka på en knapp.
Good for me…
* * *
I två dygn har jag stirrat och lyssnat på samma pastellfärgade ljudspår och jag lovar att man till slut är nära det totala vansinnet. Det är faktiskt ingenting bra med det. Inte någonstans. Det är då det är dags att sluta, ta en lång promenad och bara känna lugnet. Men det är fan inte lätt att känna lugnet när det piper i örat hela jävla tiden!
Alltså, jag kan skämta om min tinnitus med personer som exempelvis L eller T (men det är bara dem jag kan och vill göra det med). Det är helt OK eftersom att man fan i mig måste kunna garva åt eländet emellanåt. Men det är när man ska använda sig av sin hörsel på ett proffsigt sätt som det går åt helvete. I bland blir jag rädd för det där. Inte för att det går åt helvete i bland (det får man lära sig att leva med) utan för att min tinnitus aldrig, aldrig någonsin kommer att försvinna.
Jag är halvdöv och jag har papper på det.
Not so good for me...
* * *
Jag sitter i mitt älskade fönster och röker eftermiddagens fjortonde cigarett trots att det är kallt som fan. Stålblå rök kysser mig medan solen är alldeles orange precis som en apelsin. ”Bapelsin, gubbjävel” tänker jag och i samma ögonblick flyter en massa minnen förbi och jag tänker på när jag var sjutton. Då förstod jag inte så mycket (jag gör det nu, jag lovar). Vad höll jag egentligen på med när jag var sjutton?
Vänta lite här nu…
Jag pluggade samhällsvetarprogrammet på gymnasiet, ansåg mig vara en ”missförstådd” estet, åkte skateboard och trodde på fullaste allvar att jag skulle bli en löjligt bra journalist men det blev en helomvändning på något sätt: musiken slog mig på käften den gången så att jag trillade omkull i gruset och förblev liggande. Men jag tror också att det var bäst så. Jag hade inte blivit någon bra journalist i alla fall. Det där överlämnar jag till er andra.
Medan den femtonde cigaretten röker sig själv funderar jag på vilka som försvann efter gymnasiet. Det var faktiskt en hel del. Jag undrar vad de gör nu? Blev deras drömmar verklighet?
Säkert blev det så för de flesta.
Good for them.
Tio år är ju extremt länge sedan nu när man tänker på det…
Vad gjorde du 1996?
/Elfwingson
måndag, mars 06, 2006
”Äh, men va fan ditt jävla stolpskott! Du kan ju inte ändra på reglerna hela tiden om vi ska köra en schysst snöbollsmatch…” - Elfwingson
Det har varit en sådan där fin dag i dag. Alldeles solig, varm och ofantligt fin.
Precis som jag.
Jag pluggade lite men till sist gjorde jag det enda rätta: jag gick ut. Alldeles yster och förbannat nöjd med mig själv promenerade jag omkring ett bra tag till telefonen ringde. Det var en kompis som undrade om vi kunde ta en promenad i den fina vinterdagen.
”Ey grrl, jag är redan utomhus. Kom ut fortare än kvickt för satan!” svarade jag och insåg att det skulle vara bra mycket roligare att vara två. Det blev inte bara en promenad, det blev snöbollskrig också. Det var kul i hela sjutton minuter, sedan urartade allting och jag insåg att det hellre skulle vara roligare att bryta arm med L. Hon förstör åtminstone inte ädla sporter med fusk.
Efter snöbollsmatchen (som jag vann, allt annat är lögn) gick vi där längs med Strömmen: ett par människor i sin bästa ålder (även om hon menade att jag för länge sedan passerat mitt bäst-före datum) och resonerade om Kärleken och varför det är så svårt att få tag på sköna second hand-kläder. Hon sa att hon är lycklig och att vintern hjälper till.
Och för en gångs skull kan jag nog hålla med om det.
* * *
Min granne under mig är nog en god människa. Han spelar Kent om morgonen och jag har nästan lärt mig spellistan utantill. Så ofta spelar han Kent. Det känns bra att det finns en person till i Tornet som kan musik. Då är vi två som är alltid beredda på att plocka ner de puckade jävlar som försöker kasta skit på Kent (det finns gott om dem, jag lovar. Men å andra sidan tycker jag bara att fyra eller möjligtvis fem låtar på V&A är bra,
resten kunde man varit utan. Men det kanske du inte behöver säga till någon).
Min granne snett upp till vänster lyssnar nästan alltid på techno. Ibland undrar jag om det är någon form av provokation eftersom att det får mig på ett sanslöst dåligt humör vilket gör att jag krämar upp stereon på typ…”jävligt högt”. Allt för att slippa det där förbannade ”ox-ox-ox-ox”.
Min ofantligt märkliga granne lyssnar alltså på techno hela dagarna och nätterna. Jag undrar om han är en sämre människa för det?
”Ursäkta, men är min herre möjligtvis en god människa trots att ni lyssnar på den sämsta musiken i världen?”
* * *
Nu sitter jag här igen framför datorn och försöker komma på bra undanflykter för att inte behöva skriva min artikel till vårt seminarium i musiksvenska. Deadline: 08.00. Hjälp…
Suede öser på bakom mig och framför mig flimrar skärmen.
Musiksvenska my ass! Nu ska jag gå upp på taket och röka kvällens trettioförsta cigarett och fundera på vad som egentligen ska hända i morgon. Kanske trillar himlen ner eller om någonting annat spännande ska hända.
Jag vill dricka vin.
Närmare bestämt Laurent Miguel’s Syrah Granache årgång 2003…
/Elfwingson
Precis som jag.
Jag pluggade lite men till sist gjorde jag det enda rätta: jag gick ut. Alldeles yster och förbannat nöjd med mig själv promenerade jag omkring ett bra tag till telefonen ringde. Det var en kompis som undrade om vi kunde ta en promenad i den fina vinterdagen.
”Ey grrl, jag är redan utomhus. Kom ut fortare än kvickt för satan!” svarade jag och insåg att det skulle vara bra mycket roligare att vara två. Det blev inte bara en promenad, det blev snöbollskrig också. Det var kul i hela sjutton minuter, sedan urartade allting och jag insåg att det hellre skulle vara roligare att bryta arm med L. Hon förstör åtminstone inte ädla sporter med fusk.
Efter snöbollsmatchen (som jag vann, allt annat är lögn) gick vi där längs med Strömmen: ett par människor i sin bästa ålder (även om hon menade att jag för länge sedan passerat mitt bäst-före datum) och resonerade om Kärleken och varför det är så svårt att få tag på sköna second hand-kläder. Hon sa att hon är lycklig och att vintern hjälper till.
Och för en gångs skull kan jag nog hålla med om det.
* * *
Min granne under mig är nog en god människa. Han spelar Kent om morgonen och jag har nästan lärt mig spellistan utantill. Så ofta spelar han Kent. Det känns bra att det finns en person till i Tornet som kan musik. Då är vi två som är alltid beredda på att plocka ner de puckade jävlar som försöker kasta skit på Kent (det finns gott om dem, jag lovar. Men å andra sidan tycker jag bara att fyra eller möjligtvis fem låtar på V&A är bra,
resten kunde man varit utan. Men det kanske du inte behöver säga till någon).Min granne snett upp till vänster lyssnar nästan alltid på techno. Ibland undrar jag om det är någon form av provokation eftersom att det får mig på ett sanslöst dåligt humör vilket gör att jag krämar upp stereon på typ…”jävligt högt”. Allt för att slippa det där förbannade ”ox-ox-ox-ox”.
Min ofantligt märkliga granne lyssnar alltså på techno hela dagarna och nätterna. Jag undrar om han är en sämre människa för det?
”Ursäkta, men är min herre möjligtvis en god människa trots att ni lyssnar på den sämsta musiken i världen?”
* * *
Nu sitter jag här igen framför datorn och försöker komma på bra undanflykter för att inte behöva skriva min artikel till vårt seminarium i musiksvenska. Deadline: 08.00. Hjälp…
Suede öser på bakom mig och framför mig flimrar skärmen.
Musiksvenska my ass! Nu ska jag gå upp på taket och röka kvällens trettioförsta cigarett och fundera på vad som egentligen ska hända i morgon. Kanske trillar himlen ner eller om någonting annat spännande ska hända.
Jag vill dricka vin.
Närmare bestämt Laurent Miguel’s Syrah Granache årgång 2003…
/Elfwingson
Fingrarna stinker järnoxid och ögonen blöder på pojken i Tornet
”Jag vill prata. Vill du lyssna?”
Jag kommer hem, slänger den svarta läderrocken på sängen och i samma sekund ringer telefonen. Det är A som snart inte vet vad hon har sig själv och gråter hjärtskärande i luren. Jag lotsar henne sakta men säkert tillbaka till verkligheten och hon säger att det hjälper.
Vad fan säger man?
”Yay me” eller någonting i den stilen…
* * *
För några kvällar sedan ringde S och undrade om jag för några dagar tänkte återvända till samhället jag en gång växte upp i (hon lyckades för övrigt pricka mig i ett extremt dåligt ögonblick eftersom att jag var besviken över någonting. Jävligt besviken. Tough luck, kompis). I vilket fall som helst fick jag ur mig ett ”Om jag får bestämma: nej” och jag tänker på vad jag egentligen menade med det. Jag har inte så mycket kvar att uträtta i den där hålan. Det som skulle sägas, både sades och skrevs för många år sedan. Jag har gjort upp med samhället jag en gång växte upp i.
Nåväl...
”Nej” jag lär inte hälsa på.Varför?
1. Jag jobbar mig hellre till döds i studion än sätter min fot i det där vansinnigt inskränkta, smårasistiska och kvävande samhället igen (inte utan en vettig anledning i alla fall).
2. Jag har helt enkelt inte lust.
3. Ehh... Det behövs faktiskt ingen 3:a eftersom att 1:an och 2:an är så jävla bra.
* * *
Jag pratade om Ensamheten för några kvällar sedan och det kändes faktiskt bra att göra det. Jag trivs ganska bra med att vara ensam emellanåt. Jag har bara mig själv att tänka på (även om det kan bli långtråkigt i längden) och jag har blivit vacker. Men i bland känns det åt helvete överjävligt att vara just ensam. Men jag tror också att det är singelskapets baksida. Det gör ingenting eftersom att ”det är skit man måste ta” som herr Winnerbäck sjunger. Men nog fan kan jag ändå erkänna att jag många, många nätter somnar medan jag omfamnar en löjligt stor kudde. Och så vaknar jag på morgonen: med kudden i armarna och invirad i mina lakan. Det känns nästan bra ibland.
* * *
När A hade pratat klart sa hon att det kändes bättre. Sedan säger hon att jag är fin som lyssnade och fanns till för henne i kväll. Och just i det ögonblicket kände jag mig så jävla stolt över mig själv.
Jag kan fortfarande.
/Elfwingson
Jag kommer hem, slänger den svarta läderrocken på sängen och i samma sekund ringer telefonen. Det är A som snart inte vet vad hon har sig själv och gråter hjärtskärande i luren. Jag lotsar henne sakta men säkert tillbaka till verkligheten och hon säger att det hjälper.
Vad fan säger man?
”Yay me” eller någonting i den stilen…
* * *
För några kvällar sedan ringde S och undrade om jag för några dagar tänkte återvända till samhället jag en gång växte upp i (hon lyckades för övrigt pricka mig i ett extremt dåligt ögonblick eftersom att jag var besviken över någonting. Jävligt besviken. Tough luck, kompis). I vilket fall som helst fick jag ur mig ett ”Om jag får bestämma: nej” och jag tänker på vad jag egentligen menade med det. Jag har inte så mycket kvar att uträtta i den där hålan. Det som skulle sägas, både sades och skrevs för många år sedan. Jag har gjort upp med samhället jag en gång växte upp i.
Nåväl...
”Nej” jag lär inte hälsa på.Varför?
1. Jag jobbar mig hellre till döds i studion än sätter min fot i det där vansinnigt inskränkta, smårasistiska och kvävande samhället igen (inte utan en vettig anledning i alla fall).
2. Jag har helt enkelt inte lust.
3. Ehh... Det behövs faktiskt ingen 3:a eftersom att 1:an och 2:an är så jävla bra.
* * *
Jag pratade om Ensamheten för några kvällar sedan och det kändes faktiskt bra att göra det. Jag trivs ganska bra med att vara ensam emellanåt. Jag har bara mig själv att tänka på (även om det kan bli långtråkigt i längden) och jag har blivit vacker. Men i bland känns det åt helvete överjävligt att vara just ensam. Men jag tror också att det är singelskapets baksida. Det gör ingenting eftersom att ”det är skit man måste ta” som herr Winnerbäck sjunger. Men nog fan kan jag ändå erkänna att jag många, många nätter somnar medan jag omfamnar en löjligt stor kudde. Och så vaknar jag på morgonen: med kudden i armarna och invirad i mina lakan. Det känns nästan bra ibland.
* * *
När A hade pratat klart sa hon att det kändes bättre. Sedan säger hon att jag är fin som lyssnade och fanns till för henne i kväll. Och just i det ögonblicket kände jag mig så jävla stolt över mig själv.
Jag kan fortfarande.
/Elfwingson
fredag, mars 03, 2006
”Jag har hört talas om en helt bisarr grej: papper och penna. Man behöver inte ens starta upp dem. Fantastiskt!” - Elfwingson
Vi hade ett retorikseminarie i dag. Det skulle läsas sagor och därför hade vår lärare tänt ett värmeljus som hon hade ställt mitt på golvet samt placerat stolar runt omkring. Då blev värmeljuset en minimalistisk lägereld för frusna själar. När jag fick se allting ville jag bara springa hem och tända sjuhundra värmeljus i min lägenhet, läsa en god bok och dricka löjligt mycket thé.
Jag tycker om ljus.
Nåväl, vårt lilla retorikseminarie var kul. Vi hade fått i uppgift att antingen läsa en saga eller recitera en låttext. Både länge och väl valde jag mellan Gardells monolog ”Mormor gråter”, en Kent-text (givetvis) eller texten från ”Jag vill vara din, Margareta”. Tämligen omgående valde jag Margareta-texten. Det kändes naturligt på något sätt.
Vet du, en gång i världen stod jag på alla scener som fanns och spelade teater. Molière, Beckett och Wilde var mina husgudar och de tittade ner på mig när jag framförde deras verk. Det känns jävligt avlägset nu, men då var det påtagligt och alldeles nödvändigt. Så ungefär hundra år efter mina första steg på scenen ställde jag mig upp framför kursarna och levererade. Så klart kändes det nödvändigt att framföra den där lite småtöntiga texten på ett löjligt pretentiöst sätt. Själv tycker jag att jag spelade över vansinnigt mycket, men enligt opponenterna var det inte alls så. De blev ofantligt imponerade över mitt ”uttryck” och min ”starka inlevelse”. Jag blev måttligt glad (mest eftersom jag faktiskt borde veta om vad det handlar om när det kommer till uppläsande av texter på ett dramatiskt sätt). Men jag blev glad också. Jag blev glad över att jag fortfarande har förmågan att leverera när det väl gäller. Känslan av glädje blev påtaglig och jag tror att jag rodnade inombords. För det var nog så att just i det ögonblicket kände jag återigen strålkastarnas blå och röda värme i ansiktet.
Samma strålkastare som värmde upp en sjuttonåring för länge, länge sedan.
* * *
Jag har lätt för att bli uttråkad. Jag blev det i dag. Det hände precis efter ett vårt retorikseminarium. Jag gick hem och stirrade på datorskärmen ett tag men kom på att jag inte ville göra någonting som hade med musik eller musikproduktion att göra. Egentligen har jag massor av projekt (både vanliga och sidoprojekt) som borde göras, men jag tog ”one night off”. Det kändes både nyttigt och nödvändigt på många vis.
Så i stället för att stirra och lyssna mig både blind och döv på pastellfärgade ljudspår satt jag och skrev en halv eftermiddag och det har nog inte hänt på… På… Jävligt länge faktiskt.
Det är nog en nyttig grej att göra då och då.
Bara låta pennan glida över papperet.
Det ska jag fortsätta med…
/Elfwingson
Jag tycker om ljus.
Nåväl, vårt lilla retorikseminarie var kul. Vi hade fått i uppgift att antingen läsa en saga eller recitera en låttext. Både länge och väl valde jag mellan Gardells monolog ”Mormor gråter”, en Kent-text (givetvis) eller texten från ”Jag vill vara din, Margareta”. Tämligen omgående valde jag Margareta-texten. Det kändes naturligt på något sätt.
Vet du, en gång i världen stod jag på alla scener som fanns och spelade teater. Molière, Beckett och Wilde var mina husgudar och de tittade ner på mig när jag framförde deras verk. Det känns jävligt avlägset nu, men då var det påtagligt och alldeles nödvändigt. Så ungefär hundra år efter mina första steg på scenen ställde jag mig upp framför kursarna och levererade. Så klart kändes det nödvändigt att framföra den där lite småtöntiga texten på ett löjligt pretentiöst sätt. Själv tycker jag att jag spelade över vansinnigt mycket, men enligt opponenterna var det inte alls så. De blev ofantligt imponerade över mitt ”uttryck” och min ”starka inlevelse”. Jag blev måttligt glad (mest eftersom jag faktiskt borde veta om vad det handlar om när det kommer till uppläsande av texter på ett dramatiskt sätt). Men jag blev glad också. Jag blev glad över att jag fortfarande har förmågan att leverera när det väl gäller. Känslan av glädje blev påtaglig och jag tror att jag rodnade inombords. För det var nog så att just i det ögonblicket kände jag återigen strålkastarnas blå och röda värme i ansiktet.
Samma strålkastare som värmde upp en sjuttonåring för länge, länge sedan.
* * *
Jag har lätt för att bli uttråkad. Jag blev det i dag. Det hände precis efter ett vårt retorikseminarium. Jag gick hem och stirrade på datorskärmen ett tag men kom på att jag inte ville göra någonting som hade med musik eller musikproduktion att göra. Egentligen har jag massor av projekt (både vanliga och sidoprojekt) som borde göras, men jag tog ”one night off”. Det kändes både nyttigt och nödvändigt på många vis.
Så i stället för att stirra och lyssna mig både blind och döv på pastellfärgade ljudspår satt jag och skrev en halv eftermiddag och det har nog inte hänt på… På… Jävligt länge faktiskt.
Det är nog en nyttig grej att göra då och då.
Bara låta pennan glida över papperet.
Det ska jag fortsätta med…
/Elfwingson
torsdag, mars 02, 2006
Dagen blev bättre när det blev kväll
I dag har jag varit ledig och ingenting kunde kännas bättre. I och för sig hade jag en plan om att gå upp tidigare än tidigast, få en massa saker gjorda men det hela föll på att jag sov trots att grannen fick för sig att borra i sin betongvägg.
När jag väl gick upp fick jag för mig att göra en inspelning av ”Sverige” igen. Jag kände mig helt enkelt tvungen eftersom det inte gick så bra förra gången. Efter ungefär hundra timmar framför pastellfärgade ljudspår säger A att hon minsann tänker gifta sig med mig och bli lyxhustru till en musikproducent för det har hon bestämt. Jag skrattar till och blir nästan rörd. Sedan blir jag rörd på riktigt när hon säger att min version av ”Sverige” kommer att rulla på repeat eftersom det är en sådan där kväll. En kväll bland många men som sticker ut på ett dåligt sätt. Jag vet vad du menar, A. Been there, done that.
Mängder av nätter.
* * *
L sa till sin syster för inte alls länge sedan att jag skriver galet långa bloggar. Det stämmer mest eftersom jag uteslutande skriver det jag tänker på för stunden. Då blir det väldigt långa texter eftersom jag nästan aldrig kan sluta tänka. Men jag vet också att du som läser det här inte inser hur långa texterna är förrän du har läst klart… Lär dig leva med det, kompis.
* * *
Jag fick en idé för ett tag sedan. Det är i och för sig inte så ovanligt, men det är när man sitter med ett glas straffbart gott vin någonstans och lyssnar på Bob Hansson som de riktigt bra idéerna kommer:
Jag ska låta någon ta och läsa in mina texter och försöka med konststycket att lägga musik till allting. Det ska nog inte vara alldeles jävla omöjligt att fixa?
Alltså, dagen var inte speciellt mörk. Men den var inte speciellt bra heller och det var inte förrän dagen övergick i kväll som den blev bättre. Den blev bättre då telefonen ringde.
Tack.
/Elfwingson
När jag väl gick upp fick jag för mig att göra en inspelning av ”Sverige” igen. Jag kände mig helt enkelt tvungen eftersom det inte gick så bra förra gången. Efter ungefär hundra timmar framför pastellfärgade ljudspår säger A att hon minsann tänker gifta sig med mig och bli lyxhustru till en musikproducent för det har hon bestämt. Jag skrattar till och blir nästan rörd. Sedan blir jag rörd på riktigt när hon säger att min version av ”Sverige” kommer att rulla på repeat eftersom det är en sådan där kväll. En kväll bland många men som sticker ut på ett dåligt sätt. Jag vet vad du menar, A. Been there, done that.
Mängder av nätter.
* * *
L sa till sin syster för inte alls länge sedan att jag skriver galet långa bloggar. Det stämmer mest eftersom jag uteslutande skriver det jag tänker på för stunden. Då blir det väldigt långa texter eftersom jag nästan aldrig kan sluta tänka. Men jag vet också att du som läser det här inte inser hur långa texterna är förrän du har läst klart… Lär dig leva med det, kompis.
* * *
Jag fick en idé för ett tag sedan. Det är i och för sig inte så ovanligt, men det är när man sitter med ett glas straffbart gott vin någonstans och lyssnar på Bob Hansson som de riktigt bra idéerna kommer:
Jag ska låta någon ta och läsa in mina texter och försöka med konststycket att lägga musik till allting. Det ska nog inte vara alldeles jävla omöjligt att fixa?
Alltså, dagen var inte speciellt mörk. Men den var inte speciellt bra heller och det var inte förrän dagen övergick i kväll som den blev bättre. Den blev bättre då telefonen ringde.
Tack.
/Elfwingson
onsdag, mars 01, 2006
"Inte vid datorn"
Jag ringer min ömma moder och pratar om ingenting. Det känns bra och det var skönt som fan. Mammor är fina. När jag lagt på undrar jag om hon fullständigt har gett upp hoppet att få ett barnbarn. Jag hoppas inte det men det är bra att börja i rätt ände först. Jag tar det jävligt lugnt med det där. Det är ju en bra grej om man trivs ihop först liksom. Sedan kan man ju hålla på med att trivas ihop ett tag och sedan…
Kanske…
Man ska inte hoppas för mycket.
* * *
Mobilen piper en gång.
Sedan piper den hundra gånger till genom natten och alla pipen skär i öronen. Varför jag överhuvudtaget svarar förstår jag inte. Men svarar gör jag och det kanske var ett bra sätt att inte lägga någon skuld på någon. ”Vi glömmer hela skiten, det betyder ingenting” tänker jag och tänker samtidigt att herr Berg säger det mycket bättre än jag. ”Ha ett fint liv and no hard feelings” säger jag. Jag kan säga det vilken dag som helst i veckan. Det är nog en bra grej.
Sedan piper inte mobilen mer.
* * *
Det är en smått kaotisk dag som äntligen tagit slut. Det känns bättre än bäst och jag har ingen speciell lust att komma ihåg den. Ungefär som de flesta andra dagar så det är nog ingen större skillnad ändå. Jag tar upp dagens Metro som under dagen blivit alldeles skrynklig och läser en krönika om att ”the good guys” aldrig blir kyssta. A har läst samma krönika och hon undrar hur det kommer sig att de fina och snälla killarna aldrig blir kyssta. ”Det beror nog mest på att de fina och snälla killarna aldrig våga öppna käften så att kvinnorna förstår att de är fina” svarar jag och har ingen större lust att ge mig in i en diskussion om det. När det ändå börjar dra åt det hållet säger jag att jag har sjutusen grejer jag borde plugga på och att vi har deadline vid tolv samma natt och allting blev helt plötsligt väldigt bråttom och ”sorry, men jag måste dra” och att musikproducentprogrammet är extremt kul att vara men det tar så väldigt mycket tid och…
* * *
Jag tog en promenad på stan idag. En massa människor såg ofantligt stressade ut medan jag inte alls var det. Det var någonting nytt. Det ska jag fortsätta med. Att inte vara lika stressad som de andra. Jag är lugnare än lugnast och kväver all stress. Stressen krymper ihop till ingenting och försvinner. Jag är lugnare än lugnast och dödar effektivt all stress i hela världen. Jag tror nämligen att jag vinner på det i längden. Medan natten kryper allt närmare tänder jag sjuhundra ljus och känner mig trots allt nöjd med tillvaron.
* * *
Jag släcker lampan, blåser ut alla ljusen och säger god natt till hela världen. Fortfarande ringer den äckligt oroväckande tinnitustonen i mitt vänstra öra.
Eller var det mobilen som pep igen?
Nej, den hade ju slutat att pipa.
/Elfwingson
Kanske…
Man ska inte hoppas för mycket.
* * *
Mobilen piper en gång.
Sedan piper den hundra gånger till genom natten och alla pipen skär i öronen. Varför jag överhuvudtaget svarar förstår jag inte. Men svarar gör jag och det kanske var ett bra sätt att inte lägga någon skuld på någon. ”Vi glömmer hela skiten, det betyder ingenting” tänker jag och tänker samtidigt att herr Berg säger det mycket bättre än jag. ”Ha ett fint liv and no hard feelings” säger jag. Jag kan säga det vilken dag som helst i veckan. Det är nog en bra grej.
Sedan piper inte mobilen mer.
* * *
Det är en smått kaotisk dag som äntligen tagit slut. Det känns bättre än bäst och jag har ingen speciell lust att komma ihåg den. Ungefär som de flesta andra dagar så det är nog ingen större skillnad ändå. Jag tar upp dagens Metro som under dagen blivit alldeles skrynklig och läser en krönika om att ”the good guys” aldrig blir kyssta. A har läst samma krönika och hon undrar hur det kommer sig att de fina och snälla killarna aldrig blir kyssta. ”Det beror nog mest på att de fina och snälla killarna aldrig våga öppna käften så att kvinnorna förstår att de är fina” svarar jag och har ingen större lust att ge mig in i en diskussion om det. När det ändå börjar dra åt det hållet säger jag att jag har sjutusen grejer jag borde plugga på och att vi har deadline vid tolv samma natt och allting blev helt plötsligt väldigt bråttom och ”sorry, men jag måste dra” och att musikproducentprogrammet är extremt kul att vara men det tar så väldigt mycket tid och…
* * *
Jag tog en promenad på stan idag. En massa människor såg ofantligt stressade ut medan jag inte alls var det. Det var någonting nytt. Det ska jag fortsätta med. Att inte vara lika stressad som de andra. Jag är lugnare än lugnast och kväver all stress. Stressen krymper ihop till ingenting och försvinner. Jag är lugnare än lugnast och dödar effektivt all stress i hela världen. Jag tror nämligen att jag vinner på det i längden. Medan natten kryper allt närmare tänder jag sjuhundra ljus och känner mig trots allt nöjd med tillvaron.
* * *
Jag släcker lampan, blåser ut alla ljusen och säger god natt till hela världen. Fortfarande ringer den äckligt oroväckande tinnitustonen i mitt vänstra öra.
Eller var det mobilen som pep igen?
Nej, den hade ju slutat att pipa.
/Elfwingson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)