… och jag kunde inte vara mer uttråkad.
Det är faktiskt sant. Jag blev oerhört uttråkad i dag på vårt seminarie om ”musikproduktion och kulturell identitet”. Jag har aldrig varit med om att klockan har gått så sakta. Ett tag befarade jag att tiden gick så långsamt att den gick baklänges. SÅ sakta gick den! Att jag inte dog var bara ett mirakel. Ett under över alla under… Fast det berodde mer på att jag höll igång och pratade nästan hela tiden. ”Jag pratar, därför finns jag” tänkte jag hela tiden. Det är fint att både prata och finnas till. Det ska jag fortsätta med till mångas förtret…
Men inte ens under ett mördande tråkigt seminarie dog jag fastän jag trodde det.
OK, nu överdrev jag löjligt mycket, men du vet hur det är.
När jag kom hem undrade jag vad som skulle hända härnäst. Dagen hade präglats av tristess så varför skulle inte eftermiddagen och kvällen bli på samma sätt? Nu blev det inte så. Efter några timmar med min mest dyrbara ägodel, telefonen, var jag vid gott mod igen.
Jag utnyttjar min telefon vansinnigt mycket och det känns helt OK. Visst, de minsta rutorna i världen dyker upp i bland, men ingenting slår telefonen.
”Yay telefonen” utropar jag när jag står på taket och röker eftermiddagens tionde cigarett. Sedan inser jag att de är slut och måste springa i väg och köpa nya.
Då hade det nästan blivit kväll.
* * *
Jag funderar på att jag faktiskt borde skicka i väg ett brev till J snart eftersom jag inte gjort det på skrämmande länge. Men vad fan ska jag skriva i det brevet?
”Hej! Här händer absolut ingenting... Inget nytt under solen. Allt är bra. På riktigt. Hej då!”
Men hon vet att jag inte har glömt bort henne. Eller så tror hon det fastän jag sagt att jag aldrig skulle göra det.
Fast hon vet nog att jag inte glömt bort henne trots allt. Innerst inne vet hon om det.
Tror jag.
* * *
Den här veckan ska jag vara fetledig och inte göra någonting. Det kallas ”tenta-P” men vi har redan tentat av våra kurser i och med alla seminarier. Så nu är jag alltså ledig en hel vecka och jag ska ta tillfället i akt att sova till klockan två på dagarna och inte oroa mig för någonting alls.
Jo förresten, två saker ska jag oroa mig för: att inte L avlider av en hjärtinfarkt innan söndag och att T inte får blödande magsår. Du ser, jag slutar aldrig att oroa mig... Jag är och förblir en morsa.
Fast det vet de redan om.
De tycker om mig i alla fall.
* * *
Nu har natten lägrat sig över Tornet och jag tänder åttahundra ljus för att jag egentligen inte vill sova. Jag skulle kunna göra det om jag ville nu (fattar du förresten hur jävla bra det känns att säga?) men jag läser en bok i stället. En bok som handlar om hur en Outsider som aldrig någonsin kan bli accepterad och i stället sliter människor och djur i tusen delar för att han är arg. Arg och förbannad på dem som har skapat honom.
Jag har aldrig slitit någon i tusen bitar. Inte fysiskt i alla fall. Däremot har jag en gång, rent emotionellt, slitit G i ungefär en miljon bitar. Sedan flyttade hon till Frankrike och blev konstnär på heltid.
Good for her.
/Elfwingson