Tidigare i kväll pratade jag med min pappa en stund och vi kom in på att jag nästan alltid pratar och att det kan vara stört omöjligt att få tyst på mig. Han tog mig tillbaka till min barndom och gav mig en historia om hur jag satt i hans knä på någons 40-fest och bara pratade. Jag pratade så mycket att han fick säga till mig ungefär var tredje minut. Men när han verkligen inte fick tyst på mig hittade han något godis som han stoppade i munnen på mig. Rask som jag var (och fortfarande är)
mumsade jag i mig godiset och fortsatte mitt pratande.
”Redan då kunde man inte få tyst på dig” sa min pappa till mig i kväll. Det var roligt av honom och med medan jag pratade med honom gick jag ut i köket och kikade på ett gammalt fotografi på honom och mig. Jag var bara ett barn då med störtsköna mockasiner, manchesterbyxor, långärmad velourtröja och en frisyr som skulle vilket popsnöre som helst att bli grön av avundsjuka.
Nåväl…
Det här med att prata… Oftast (som på seminarium) är det en bra grej. Då ska man ju prata som fan. I bland är det inte bra att prata och det är då man lyssnar. Man lyssnar och lyssnar och lyssnar till öronen blöder. Man har ju trots allt fått en mun och två öron vilket egentligen måste betyda att vi ska lyssna dubbelt så mycket än vad vi pratar… Eller?
* * *
I bland tänker jag på det där med att stå kvar medan det blåser som värst och vilken fin grej det är. Fan vet hur många gånger jag på ren jävla envishet (och med en gigantisk portion kärlek så klart, vem fan tror du att jag är egentligen?) stått kvar i orkanen för att min grundprincip är att aldrig ditcha på någon. Hur jävligt det är, står jag fan i mig kvar och försöker rida ut stormen. Den där grundprincipen har liksom aldrig försvunnit. Tvärtom, den har bara förstärks och numera när jag kan säga att jag är förbannat klar med mig själv, står den där grundprincipen lika fast som den alltid gjort.
Vill du höra det som gör mig så stolt och glad?
Jag vet att det har hjälpt.
/Elfwingson