Blir väckt två gånger av telefonen och jag kan bara tänka: ”Och jag som sov så gott”. Men jag klättrar till slut ur sängen och funderar på vad som ska hända härnäst. Går ut för att möta det lilla som är kvar av dagen. Det regnar ymnigt och blåser. ”Fy fan, vad alla ser glåmiga ut” är det första jag tänker när jag står nere på stan och försöker komma ihåg varför jag gick ut. Ser jag lika glåmig ut? Säkerligen. En alldeles vanlig, orakad, glåmig student med sjuhundra matlådor i kylskåpet. Ett barn håller ett krampaktigt grepp om sin mammas hand för att inte ramla omkull och drunkna i vattenpölarna. Jag tänder en cigarett och kör ner händerna ännu djupare i den svarta läderrocken. ”Fan jag borde ha tagit på mig handskarna” tänker jag medan tusen bilar susar förbi. Jag hör dem inte. Jag hör väldigt dåligt överlag, men det här är ju löjligt. Tänker på någonting L påpekade för några dagar sedan: att jag hör väldigt dåligt när jag jobbat med exempelvis mixning. Då hör jag knappt någonting och måste således prata tämligen högt exempelvis i telefonen. Vanligtvis brukar min dövhet släppa efter någon dag och återgå till ”normal” tinnitus och då är allting nästan fint. I samma sekund som jag grubblat färdigt över min tinnitus är jag hemma igen och rasar ner i stolen och stänger ner tusen blinkande fönster. Då piper mobilen till och K tycker absolut att vi borde ses över en kaffe. ”Åhh, jag som precis kom hem! Nej fan, jag vill inte gå ut igen” gnäller jag. Men K är envis som synden och kommer i stället upp till min lägenhet femton minuter senare. Vi dricker kaffe med mjölk och pratar om hur trist det kan vara att plugga i bland. ”Det ser ut att bli en bra dag i alla fall” tänker jag.
Men…
Någonting som var en trevlig kaffestund urartade och blev till någonting… Eh… Mindre bra. Don’t get me wrong, jag tycker att K är en bra människa. Hon är rolig, skön och skulle verkligen inte banga på en snöbollsmatch till. Som sagt var: bra. Men i ett förhållande måste nog svaret bli ett ”nej”. Jag tycker inte att jag är bra för K eller att hon är bra för mig. Jag tycker verkligen inte om mig själv när jag tvingas att skjuta ner personer och göra dem ledsna. ”Man kan inte göra en omelett utan att krossa ett par ägg” brukar jag säga men när det kommer till mig själv vill jag helst inte krossa ett par ägg. Jag vill inte krossa några ägg alls. Jag vill bara att allting ska vara som vanligt utan komplikationer. Jag vill kunna hänga med K som vanligt och inte behöva känna att jag bromsar upp mig själv i vissa samtal. Nu verkar det vara så att det är en omöjlighet att fortsätta den där interaktionen som var så bra, skön och fylld med kaffe. Allting vändes upp och ner i dag för att K sa att hon var kär. I mig dessutom, vilket försvårar saker och ting på ett allvarligt sätt. Men jag blev fan i mig tvingad till att bli brutalt uppriktig till slut. När jag tyckte att jag varit kristallklar insåg jag till min fasa att det inte var speciellt kristallklart i K’s värld. Vad gör man?
Man blir som sagt var rak (läs: brutalt uppriktig) men försöker samtidigt hitta de rätta orden som inte gör för ont att höra. Man säger saker som man menar och hoppas samtidigt att de sakerna ska låta bra medan man känner sig som om man är sämst i världen. När hon gick var hon ledsen fastän hon sa att hon var OK och mådde bra. Hon försökte le men det gick faktiskt inget vidare.
/Elfwingson